Vill vi tjäna eller låta andra tjäna?

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare…..

Så skriver Patrik Engellau i längtansfull ton på bloggen Det goda samhället. Och han fortsätter med att berätta hur man i samhällen utanför de västerländska ”tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet”.

Men numera är det annorlunda i Sverige, skriver Engellau: ”De sista svenska hembiträdena försvann för över femtio år sedan. Vi har glömt hur man har tjänare”.

Men detta är inte helt sant. Snarare har väl antalet människor som arbetar i andras hem ökat på senare år. Dels finns en grupp av människor som jobbar svart, dels en grupp som anställs genom RUT-avdrag. Ett av argumenten för RUT var ju att få bort svartjobben. Men i verkligheten tycks numera dessa två olika anställningar istället ha kompletterat varandra och marknaden som helhet ha ökat. Enligt skatteverket hade 65 procent av dem som utnyttjade RUT 2011 inte tidigare anställt någon varken svart eller vitt. De var nya med att ”ha tjänare”

Jag påminner mig också en skandalös blogg av moderaten Katarina Zytomierska där hon bland annat skrev: ”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” Jag vet inte om den här attityden för Engellau är ett exempel på att ”vi” minns eller att ”vi” har glömt ”hur man har tjänare”.

Men i ett historiskt perspektiv har naturligtvis Engellau rätt. Längre tillbaka i tiden fanns det massvis av tjänare. På 1700-talet var den som inte var bonde, borgare eller adelsman tvingad att ta tjänst som tjänare. Och detta tvång var inte bara rent ekonomiskt. Om man försökte undvika detta tjänande kunde man bli både bötfälld och satt i straffarbete.

Jag tänker på den unga kvinnan i Ola Larsmos bok om Uppsala på 1800-talet som säger ”Jag vill inte tjäna”, vilket också är bokens titel. Och så är det nog. De flesta av oss vill nog inte tjäna hemma hos någon annan. Vi vill ha anständiga arbetsvillkor och arbetskamrater. Därför minskade också efter kriget 1945 den del av befolkningen som tjänade hos de rika kraftigt. Unga svenska kvinnor accepterade inte längre de långa arbetstiderna, den låga lönen och den utsatta positionen som hushållsanställd. Det talades då om ”hembiträdesbristen” som ett akut samhällsproblem. Detta ”löstes” då genom att utländska kvinnor som sökte arbetstillstånd måste tjänstgöra minst två år i privat hushåll. Först därefter fick de rätt att söka annan typ av arbete i Sverige. Det tycks som om en del går igen….

Så även om hushållsarbetet i andras hem åter har ökat både som svartjobb och som RUT-jobb så är de klassiska ”hembiträdena”, ”tjänsteflickorna” eller ”jungfrurna” borta sedan många decennier. Varför längtar då Engellau efter dem? Räcker det inte med en RUT-anställd? Engellau säger inte att det handlar om honom och hans kompisars förmåner. Nej det handlar om problemet  hur vi ska ”bereda plats” för migranterna ”på den reguljära arbetsmarknaden”. Enligt Engellau går det inte att fixa det för flertalet. Därför, skriver han, ”vore det naturliga att dessa fick försörja sig enligt den självklara ordning som råder i resten av världen, nämligen just som tjänare i hemmen”.

Nu är ju inte Engellau dummare än att han ser några problem med detta ”förslag”. Dels går det ”på tvärs emot allt vad Sverige kämpat för under det senaste seklet……Ett tjänarsamhälle är ett klassamhälle när det är som tydligast”. Sen inser Engellau också att ”tjänarkulturer” inte ”uppstår av sig själva…..”  Javisst är det problem eller hur?

Men han ger sig ändå inte utan avslutar lite hotfullt med att ”undra”:

hur länge detta kan pågå innan välfärdssystemen kraschar och naturmetoden – alltså tjänarsamhället – trots allt under tandagnisslan bryter sig fram och etablerar sig i den svenska verkligheten.

Och nog kan det gå som Engellau skriver. Många andra yttringar av ett gammalt klassamhälle har ju återkommit i Sverige under senare år. Och välfärdssamhället krackelerar redan på sina håll. Men om det kraschar helt så beror det på politiska beslut. Eller kanske snarare på brist på politiska beslut. För svaret på frågan om att ge alla människor en möjlighet att arbeta och bidra efter sin förmåga handlar i allra högsta grad om politiska beslut. Beslut som inte överlåter åt marknaden att ”lösa” detta, med de resultat som vi ser, utan där politiken går in och för samman alla de olika behov som finns med de människor som kan arbeta. Det handlar om att återuppbygga den vanliga välfärdssektorn men också om att staten måste skapa arbeten i allt som behövs när det gäller bostadsbyggande, klimatanpassning, förbättring av transporter, utveckling av jordbruket osv, osv. Det var som den socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden i Vänersborg Marie Dahlin sa angående anställningar till flyktingar i Uppdrag Granskning för två år sedan: ”Det är bara fantasin som sätter gränser!”

Not 1: Patrik Engellau  är styrelseordförande i den nyliberala tankesmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden

Not 2: Redaktör för bloggen Det goda samhället är Uppsalabon Mohamed Omar som jag haft anledning att nämna förut…

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om välfärden

Att se flera miljarder

Att förstå stora tal är inte lätt. Även om förmågan utvecklas som barn så kan det vara svårt även som vuxen. Jag tycker att jag någorlunda kan greppa vad en miljon är. Jag vet ju till exempel att det tyvärr inte räcker så långt ens med en miljon för den som vill köpa sig ett boende i någon av de större städerna. Men en miljard (1000 000 000), det är svårare att greppa. Jag gör i alla fall ett litet försök.

I Sverige utökades förra året enligt Veckans Affärer antalet miljardärer i Sverige. De blev då 178 stycken. Tillsammans ägde dessa 178 personer 2076 miljarder kronor. Om de mot förmodan skulle dela pengarna lika mellan sig skulle var och en av dem ha 11,7 miljarder. Det kan jämföras med att statens totala utgifter 2017 beräknas till 972,4 miljarder kronor, alltså mindre än hälften av miljardärernas tillgångar. Statens inkomster beräknas bli lite högre: 979,7 miljarder kronor, men det är även det mindre än hälften av det som dom där 178 personerna äger.

Inkomsterna av kapital har ökat kraftigt i Sverige och var enligt SCB drygt 340 miljarder kronor år 2015. Det mesta av detta – mer än 85 procent, alltså ungefär 290 miljarder – gick till den tiondel av befolkningen som redan hade högst inkomster. Det förklarar ju varför antalet miljardärer ökat. Men det är också enligt SCB ”den främsta anledningen till de ökade inkomstskillnaderna”.

Det ”jobbskatteavdrag” som den förra regeringen införde minskade statsinkomsterna med 104 miljarder 2015, 107 miljarder 2016 och i år med 110 miljarder.

Ett annat antal miljarder som är intressanta är de uteblivna inkomster till staten p.ga. skattesmitning som SVT visade på förra året. Det handlade enligt skatteverkets beräkningar då om 46 miljarder på ett år.

Sedan fastighetsskatten slopades 2008 har statskassan förlorat mellan 77 och 105 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter. Om skatten återinfördes skulle det ge mellan elva och femton miljarder kronor netto till statskassan.

Förmögenhetsskatten avskaffades 2007. Sista året då den fanns (2006) tog den in drygt 6 miljarder till statskassan. Det skulle ha varit ett högre belopp nu. Om den inte avskaffats alltså.

 

Sammanfattning av miljardjämförelserna:

År 2016 hade 178 miljardärer i Sverige 2076 miljarder kronor.

År 2017 tar staten in nästan 980 miljarder kronor.

År 2016 var inkomsterna av kapital 340 miljarder kronor.

Av dessa kapitalinkomster tog den redan rikaste tiondelen i landet hand om 290 miljarder.

Det bevarade ”jobbskatteavdraget” gör att statskassan i år förlorar 110 miljarder.

Ett gäng rika smiter från skatt så staten förlorar på ett år ungefär 46 miljarder.

Borttagandet av förmögenhets- och fastighetsskatt ger ett ytterligare minus på gissningsvis 20 miljarder i år.

 

Tänkte att det kunde vara en liten hjälp nu när det snackas om skatt på inkomster, kapital och förmögenheter……

 

Intressant?

Nederländerna – när det förväntade skymmer sikten för det verkliga

Procent i årets val och det föregående

Under detta år hålls val i några europeiska länder. I Nederländerna var det parlamentsval i veckan, i Frankrike blir det presidentval senare i vår och i Tyskland val till förbundsdagen i höst. Efter segern för Trump i USA har det spekulerats om ifall rasistiska och högerextrema partier kommer flytta fram sina positioner ytterligare i dessa val. Det har spekulerats så mycket om detta att sikten skymts för andra vinklar och man har tenderat att förhålla sig mer till något som man väntat sig än vad som faktiskt hände.

Inför valet i Nederländerna så är i alla fall min bild att svenska medier i stort sett bara koncentrerade sig på Wilders och hans antimuslimska enmansparti PVV. Detta gällde nog också i andra länder. PVV blev inte störst men ökade från 10,1 till 13,1 procent och fick därmed 20 mandat. Det var ju illa nog men inte så illa som många trott. Därför lät det på en del istället nästan som om Wilders backat. Web-rörelsen AVAAZ framförde till och med ett ”Globalt tack till Nederländerna”:

Thank you for choosing hope, unity, and dialogue over hate, fear and old fascist rhetoric. By rejecting Geert Wilders you’ve helped stop the rise of the far right everywhere.

Hur någon som ogillar ett parti som PVV kan glädja sig över att det ökade sin väljarbas med mer än 25 procent kan man bara förstå om man utgår från det förväntade istället för verkligheten.

Andra på den borgerliga kanten som ökade ungefär lika mycket var kristdemokraterna i CDA (från 8,5 till 12,5 procent) och det vänsterliberala D66 (från 8 till 12 procent).

På vänstersidan hade Grön Vänster (GL) en stor framgång och ökade från 2,3 till 8,9 procent medan Socialistpartiet (SP) minskade något från 9,6 till 9,2 procent och därmed förlorade ett mandat.

Mandatfördelning

De två regeringspartierna högerliberalerna VVD och socialdemokraterna PvdA straffades för den förda åtstramningspolitiken. Högerliberala VVD (Rutte) minskade från 26,5 till 21,3 procent men blev ändå största parti med 33 mandat av andra kammarens 150 platser.

Men de som straffades värst var alltså socialdemokraterna som minskade från 24,8 till 5,7 procent , eller från 38 mandat till 9 mandat, ett helt förkrossande nederlag.

Trots allt fokus på Wilders så tycks det ändå inte ha varit hans typ av frågor som dominerat bland de nederländska väljarna. Vid undersökningar så har frågor om den privatiserade sjukförsäkringen eller välfärd, vård och ekonomisk ojämlikhet istället visat sig vara de viktigaste frågorna.

Det är tveklöst att socialdemokraternas kompromissande med basala fördelningsfrågor har orsakat rasetskriver Martin Klepke i Arbetet, och vidare:

Nederländska PvdA har tillsammans med högerliberalerna genomfört stora nedskärningar och sociala försämringar för en stor del av befolkningen. Att landets ekonomi har förbättrats, något som partiledaren Asscher flera gånger har upprepat, betyder då ingenting för de människor som drabbats.

Mandat som gått från socialdemokraterna till andra partier

En viktig fråga måste ju då vara vart alla dessa människor som lämnat socialdemokratin tagit vägen. Det visar sig (se bilden) att den största gruppen 6,5 mandat gått till Grön Vänster, medan 5 mandat gått till det vänsterliberala D66.

Av de 29 mandat som socialdemokraterna förlorade kan drygt 4 mandat förklaras av att människor helt enkelt inte gått och röstat. Det högerliberala regeringspartiet PVV och Wilders parti har fått vardera ungefär två mandat av f.d. socialdemokrater.

En sak för vänstersinnade att fundera över är att SP –  som enligt denna undersökning tar 4 mandat av tidigare socialdemokratiska röster –  trots detta inte ökar. Uppenbarligen har SP förlorat mer röster än de vunnit. Frågan är vart? Ett mandat har gått till Grön Vänster (GL) men resten….?

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, Nederländerna

Att ge yttrandefrihet åt diktaturens kreatur

Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet fortsätter och skärps. President Erdogan samlar allt mer makt i sin hand. Kritiska medier har under det senaste halvåret stängts och mer än 100 000 människor anställda inom staten har fått sparken eller fängslats. Ledare, parlamentariker och vanliga partimedlemmar i oppositionspartiet HDP har fängslats. Den kurdiska minoriteten pekas ut som en ”inre fiende” och våldet trappas upp.

Nu vill Erdogan ta ytterligare ett steg för att stärka sin egen makt. I ett förslag till ny konstitution som nu föreslås ska presidenten kunna styra med dekret, ensam få utse viktiga domare, kunna upplösa parlamentet och på egen hand kunna införa undantagstillstånd. Om förslaget går igenom kan det också innebära att Erdogan sitter kvar till 2029. Men först måste förslaget passera en folkomröstning den 16 april. Trots att Erdoganregimen på alla sätt hindrat möjligheterna till att driva en kampanj för ett NEJ i denna folkomröstning tycks man ändå inte säkra på att vinna. Därför är även de 2,9 miljoner turkiska medborgare som bor utanför Turkiet viktiga att nå för regimen. Vi har kunnat ta del av hur det gick med detta  i Nederländerna där de två regeringarna krockade rejält med varandra. Den turkiska regimens propagandister släpptes inte in helt enkelt. Sannolikt har detta – som ofta i nationella konflikter –  gynnat bägge regeringarna, både Erdogan och Nederländernas statsminister Rutte.

Men i Sverige kunde Erdogans regim obehindrat sprida sin propaganda. Företrädare för det svenska utrikesdepartementet och regeringen har sagt att det beror på att det råder yttrandefrihet i Sverige. Sverige ger alltså den förtryckande regimen den yttrandefrihet som denna regim själv med alla medel hindrar den turkiska NEJ-sidan att få. De sitter ju tystade i fängelse, skräms eller hotas med statens alla våldsmedel. Det här är inte hedrande för Sverige. Sverige borde inte låta dessa diktaturens kreatur få komma hit och sprida sin propaganda för att ytterligare inskränka demokratin i Turkiet. Inte så länge det inte råder yttrandefrihet för oppositionen i Turkiet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Turkiet, Kurdestan, Erdogan

Hur görs historien?

Mänsklighetens historia är full av hemskheter. Bland annat  därför brukar det ofta sägas att vi måste (försöka) lära av historien. Det är naturligtvis riktigt, även om det inte verkar vara så lätt. För även om historien aldrig upprepas exakt finns det ändå ofta skrämmande likheter i nuet med vår moderna historia. Idag är det till exempel många som ser parallellerna mellan dagens högerextrema rörelser och de högerextrema rörelserna i perioden mellan det första och andra världskriget.

Ensam hjälte rider in och räddar hela byn.

Det är i år 100 år sedan den ryska revolutionen som innebar störtandet av Tsarväldet och efterhand upprättandet av Sovjetunionen. I gårdagens upplaga av lokaltidningen UNT kunde man läsa en artikel om detta (finns tyvärr inte på nätet) skriven av någon som heter Roland Johansson. Han hävdar där att vi ”tenderat att se den” – alltså den ryska revolutionen – ”som oundviklig, som en naturkatastrof”. Men så var det inte skriver Johansson för ”den vara snarare en enda mans verk”. Ja, så skriver han faktiskt. Jag vet inte vilka som betraktat den ryska revolutionen 1917 som en ”oundviklig naturkatastrof”. Att valet skulle stå mellan å ena sidan en sådan syn på historien som förutbestämd och å andra sidan tanken att den är ”en enda mans verk”, tycker jag verkar rätt dumt.

Naturligtvis hade Lenin – oavsett vad vi tycker om denna historiska person – en stor och på flera sätt avgörande betydelse för februarirevolutionens fortsättning i det som kallats oktoberrevolutionen. Men att påstå att en sådan stor omgestaltning skulle kunna vara ”en enda mans verk” är inte trovärdigt.

Olof Palme verkade i Sverige och under en betydligt fredligare men ändå omdanande period. I ett TV-framträdande 1966 lär han ha varnat för att överskatta det personligas roll i historien och då ha sagt att ”personerna rider ofta på vågen utan att skapa den”. Detta kan naturligtvis även tillämpas på personen Olof Palme själv. När man tittar tillbaka på uttalanden av Palme från socialdemokratins storhetstid så kan det vara lätt att tänka att förlusten av Palme var avgörande för den stora omsvängning som skett av den socialdemokratiska politiken sedan dess. Men även om Palme var en framstående och imponerande socialdemokratisk ledare så kan inte socialdemokratins förändring förklaras bara utifrån avsaknaden av en Palme.

I äldre historieskrivning utgick man ofta på ett ensidigt sätt från kungarna och lät deras agerande bli en avgörande förklaring till ett historiskt förlopp. På samma sätt har många beskrivningar av den nazistiska historien alltför ensidigt koncentrerats på personen Hitler. Men som den då landsflyktige ryske revolutionsledaren Trotskij skrev 1933 är ”ledaren alltid ett förhållande mellan människor, det individuella tillfredsställandet av ett kollektivt behov……Varje ursinnig småborgare skulle inte ha kunnat bli Hitler, men en partikel av Hitler är inneboende i varje ursinnig småborgare”.

Jag tror att Palmes formulering om att ”rida på vågen” är bra. Lenin, Trotskij och de andra ryska revolutionsledarna skapade inte de omständigheter av krig, fattigdom, elände och förtryck som ledde till att stora massor av människor satte sig i rörelse mot den etablerade makten och stred för grundläggande saker som jord, fred och bröd. De lyckades leda och organisera detta uppror 1917. Men utan rörelsen hos de stora grupperna av nedtryckta människor hade de inte kunnat genomföra någonting alls. Stora samhällsförändringar är aldrig ”enmansverk” även om det alltid finns ledare. Inte ens när rörelser eller revolutioner ebbar ut och andra krafter tar över handlar det om enmansverk. En Stalin eller en Ceaucescu är heller aldrig ensamma. Hur diktatoriska de än är behövs det alltid såväl kompanjoner som villiga underhuggare.

Men graden av brett folkligt deltagande är en avgörande faktor. Jag tror inte att några stora sociala eller demokratiska genombrott någonsin varit möjliga utan det. Bakslagen är i sin tur alltid en följd av att den breda folkliga rörelsen mattas av eller dör ut. Det gäller i allra högsta grad även då vi studerar vår egen historia. På SVT UR kan man nu se en mycket intressant skildring av bakgrunden till demokratins genombrott i Sverige. Här skildras folkmassornas och framförallt kvinnornas både avgörande och samtidigt undangömda roll. Skitåret 1917 heter den, se den!

Intressant?

Läs andra bloggar om historia

8 mars 2017

Naturligtvis måste kvinnor tjäna mindre än män …de är svagare, mindre och inte lika intelligenta.

Janusz Korwin-Mikke – polsk EU-parlamentariker

Den senaste veckan har ett klipp med ovanstående uttalande från EU parlamentet spritts i olika medier. Inlägget bemöttes omedelbart av den spanska EU-parlamentarikern Iratxe Garcia.

Den spanska EU-parlamentarikern Iratxe García

Den spanska EU-parlamentarikern  Iratxe García

Det kan ju ses som en lämplig inramning till den internationella kvinnodagen den 8 mars. Jämfört med sådana korkade reaktionärer är det lätt för de flesta i Sverige att framstå som feminister. Mycket har också hänt som gör att gubbar med den typen av fossila åsikter inte uppfattas som seriösa av de flesta i Sverige nuförtiden. Men trots det så finns det mycket som återstår vad gäller kvinnors rättigheter även här.

Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Det är ett totalt kvinnodominerat yrke. Dessa lågbetalda kvinnor inom sjukvård, hemtjänst och äldreboenden utgör en stor del av den moderna svenska arbetarklassen. På nyheterna under veckan berättades det om hur ”vården skriker efter fler undersköterskor” samtidigt som det är svårt att rekrytera nya. Anledningen är ganska enkel. Det handlar om ett högst berättigat missnöje med lön och arbetsvillkor. Undersköterskan Christine Martillas intervjuas och berättar att hon efter elva år i yrket fått upp sin lön från 20 000 till 22 000. Det är, säger hon, ”en bra löneutveckling” om man jämför med hennes kollegor. Nu är det väl inte så att mer än någon udda figur i Sverige av idag tror och tycker att dessa kvinnor har så låg lön för att de är ”svagare och mindre intelligenta”? Så vad är problemet? Hur kan det vara möjligt att denna stora yrkesgrupp betalas så uselt samtidigt som behoven av deras arbetskraft är jättestora? Det handlar om fördelningen av resurserna. Det handlar om politik, kvinnokamp och klasskamp. Vi måste vända den utveckling som har fått pågå alltför länge, där de rika dragit ifrån och kapat åt sig mera samtidigt som det gemensamt ägda gröpts ur och dessutom plundras av privata profitörer. Men när det gäller omfördelning av resurser finns det mäktiga motståndare av olika slag. Och den eller de politiker som pratar om sjukvårdens problem utan att säga att det behövs mer resurser där är inte trovärdiga.

Och hur ser det då ut för brukarna av sjukvården i vårt rika land? Bara två exempel som också handlar om hur kvinnor drabbas:

  • Efter att förlossningen i Sollefteå stängts (se tidigare blogg) har nu den första kvinnan fått föda i bilen.
  • På Sahlgrenska sjukhuset meddelas nu att omföderskor ska skickas hem efter bara sex timmar.

Detta händer i ett Sverige som är rikare än någonsin. Så nog finns det avgörande frågor att resa inte minst på den internationella kvinnodagen 8 mars. Här borde ropen skalla för kraftiga överföringar av resurser till sjukvården och dess arbetares löner. Det handlar om kvinnors rättigheter och det handlar om rättvisa. Inte svårare än så.

Om våld mot kvinnor

Frågan om något så grundläggande som trygghet för kvinnor från att utsättas för olika typer av övergrepp och våld är tyvärr också en fråga att ta strid kring den 8 mars och alla andra dagar. Men det gäller att passa sig både för sällskapet och för fuskandet med fakta. Samma typer av män som vill begränsa aborträtten eller uttrycker sig hatfullt mot kvinnor på nätet vill samtidigt framstå som riddare när det gäller att försvara kvinnor i Sverige (men bara) mot män från andra länder. I SD:s riksdagsgrupp på 47 personer har sex dömts  och är två åtalade för brott. Men i detta gäng skäms man inte för att använda ”det minskade mörkertalet kring sexuellt våld” som ”ett slagträ i hatet mot invandrare och flyktingar” som Jan Guillou skriver i en utmärkt artikel i Aftonbladet, han fortsätter:

År 2015, det största invandringsåret någonsin, dömdes 176 personer för våldtäkt i Sverige, de flesta vita svenskar. Det var en minskning med tio procent. Den enda våldsbrottslighet som ökat på senare år är dödligt våld med skjutvapen, gangstrarna som skjuter varandra.

Att uppmärksamma tjejer och positiva initiativ

Jag vill till sist också puffa för en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv skriven av Ann-Margarethe Livh, v-politiker som bott mer än 30 år i Rinkeby. Hon berättar där bland annat om en årlig enkät bland gymnasieungdomar i Stockholm som visar att tjejerna mår sämre ”på nästan alla områden” än killarna. Mycket allvarligt. Men samtidigt berättar Livh om ”några av de mest hoppingivande initiativen i Stockholm” i det arbete som görs av tjejer och för tjejer:

Även i Järva där jag själv bor, sker många bra saker som det berättas alldeles för lite om. Ett exempel är den nyöppnade fritidsgården Hjuset som välkomnar alla men som vissa dagar i veckan erbjuder särskild verksamhet för tjejer och då är också alla i personalen kvinnor. Det är i dag killar som dominerar fritidsgårdarna i hela Stockholm, så satsningar på tjejers fritid är viktigt för att stärka deras rätt till sina egna stadsdelar men det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv eftersom vi ska fördela kommunens resurser så att de också kommer tjejer till del.

Detta kan naturligtvis också kallas för särbehandling. Men en positiv och nödvändig sådan.

Leve 8 mars!

PS:

Efter att jag skrivit denna blogg ser jag att den moderata riksdagspolitikern Lars Beckman från Gävle undrat – apropå en intervju med undersköterskan Christine Martilla på SVT Agenda – varför SVT ”råkar” välja ”socialister/kommunister” att intervjua. Han gör det på en Twitter där han har 9500 följare. Bortsett från en hel del annat som kan sägas om Lars Beckmans inlägg så verkar en sak klar:

  1. Beckman gillar inte det som Martilla säger om undersköterskornas låga löner.
  2. I Beckmans huvud måste man vara socialist/kommunist för att stödja undersköterskornas krav.

Jag lämnar övriga slutsatser till er.

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism

Kraftig militär upprustning i USA

President Trump har uttalat sig kritiskt om USA:s militärutgifter i Mellanöstern. Samtidigt har han även på det militära området talat om att göra USA ”stort igen” genom att öka trupperna, bygga fler krigsfartyg och öka kärnvapenkapaciteten.

militarsiffror

                    källa SIPRI

När nu planerna för den federala budgeten avslöjas (NYT) är det inte några småsummor som det handlar om. Trumpregimen vill öka militärutgifterna med 54 miljarder dollar och samtidigt minska utgifterna för icke militära ändamål lika mycket.

I den tid vi lever, där hotet från öst åter har blivit något som knappt går att ifrågasätta i Sverige så kan det vara intressant att jämföra denna ökning av USA:s militära kostnader med Rysslands. Rysslands militärutgifter som minskade enormt efter Sovjetunionens sammanbrott har visserligen ökat under de senaste åren. Men som framgår av den bifogade tabellen från SIPRI så var Rysslands totala militärutgifter 66,4 miljarder dollar år 2015. Den planerade ökningen av USA:s militära utgifter är alltså mer än 80 procent av det som Ryssland spenderade totalt 2015. Detta år 2015 spenderade USA totalt 596 miljarder. Som framgår av nästa tabell (som också är från SIPRI och visar andelarna av världens militärutgifter bland de femton länderna med de högsta utgifterna) så har USA kvar sin totalt dominerande ställning även utan denna kraftiga upprustning. screen-shot-2017-02-27-at-5-12-20-pm-1488233648-e1488233869713

Hur Trumpregimen ska finansiera dessa mycket kraftiga ökningar av militärbudgeten är oklart, speciellt som skatter ska sänkas. De neddragningar på den federala miljöskyddsmyndigheten EPA och budgetar för utländskt bistånd som aviserats slår visserligen hårt mot dessa verksamheter men är ändå småsummor jämfört med dessa 54 miljarder.

Men många saker är ju ännu oklara med Trump. Hur kommer han till exempel göra i Mellanöstern? Han har kritiserat stödet till rebellgrupper i Syrien liksom störtandet av Kadaffi, men säger att han ska slå hårt mot IS. Men fler trupper till samma nivå som under Irakkriget, fler krigsfartyg och ökad kärnvapenkapacitet för 54 ytterligare miljarder talar inte för att vi går mot en fredligare värld.

Men Ryssland då?

Av någon anledning tycks inte några av dem som dominerar den svenska opinionsbildningen känna oro inför USA:s upprustning. Ofta får man snarare känslan att de skulle bli oroade av nedrustning. Men att det finns ett hot från Ryssland tas som en självklar utgångspunkt. Istället för att skriva mer om denna propaganda som jag skrivit om förut vill jag hänvisa till en utmärkt och faktarik artikel av journalisten Hans Hjälte i den Eskilstuna-baserade nättidningen eFolket. Läs den.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Ryssland, Trump, upprustning

%d bloggare gillar detta: