Grekland – ett år efter OCHI (NEJ)

Fem hårda år – 2010 till 2015

Från att ha haft en hög ekonomisk tillväxt under större delen av 2000-talet var Grekland ett av de länder som påverkades allra hårdast av den globala finanskrisen 2007-2008. Vi har alla hört om de enorma lån som beviljats till Grekland sedan 2010 och framåt. Nu senast för ett år sedan i augusti 2015.

Man har sagt att Grekland får hjälp. Det är ett mycket konstigt sätt att använda ordet hjälp. För när blev lån en hjälp?   Att man kan behöva lån betyder ju inte att man tänker att den som lånar till en är ”hjälpsam”?  Den som lånar till insatsen på en bostad tänker väl till exempel aldrig på banken i sådana termer. Dessa grekiska lån har dessutom inte varit till någon fördelaktig ränta (tvärtom). Men än värre är att de varit kopplade till krav på olika extrema åtstramningsåtgärder. Åtgärder som i sin tur sannolikt förvärrat krisen. Ingripandet från trojkan EU, IMF och ECB tycks bara ha gjort ont värre.

För att betala skulderna har Trojkan krävt av Grekland att minska de offentliga utgifterna för välfärd, eliminera hundratusentals statliga jobb och sänka lönerna för arbetare både i den  offentliga och privata sektorn. Lönerna för dem som har arbete har sjunkit med 24 procent. Man har tvingats sänka minimilönen, minska och eliminera pensionerna och höja kostnaden som arbetarna betalar själva för sjuk- och hälsovård. Grekland har också tvingats att sälja sina statligt ägda hamnar och transportsystem till underpriser. Arbetslösheten är idag 24 procent. Ungdomsarbetslösheten ligger över 50 procent. Skatter som slår mot de fattigaste (som omsättningsskatt) höjs, och så vidare i samma stil.

Grekernas eget fel?

I samband med dessa lån och åtstramningar började det spridas olika myter om de lata och slösaktiga grekerna, bland annat av vår dåvarande finansminister Anders Borg. Man påstod att de arbetade så lite och gick i pension så tidigt trots att veckoarbetstiden i Grekland 2010 var 41,3 timmar och den faktiska pensionsåldern för män 61,9 år (genomsnitt i Euroländerna: 61,5 år) och för kvinnor 59,6 år (jämfört med 60,4 år). Det påstods också att den offentliga sektorn var slösaktig trots att Grekland redan då innan de drakoniska nedskärningarna hade en lägre andel anställda inom offentlig sektor än snittet i OECD (7,9 procent av alla anställda jämfört med snittet i OECD på 15 procent).

Det som däremot var sant var att Grekland hade och fortfarande har väldigt höga militärutgifter. År 2010 låg de på 3,1 procent av BNP, vilket kan jämföras med andra länder i Europa som t.ex. Spanien (1,1 procent), Portugal (2,2 procent), Italien (1,8 procent), Frankrike (2,3 procent), Tyskland (1,4 procent) eller Storbritannien (2,6 procent). Detta problem kvarstår. Trots att den nuvarande grekiska regeringen sedan augusti 2015 ytterligare har minskat statsutgifterna med 30 procent så finns det ett märkligt undantag. Militärutgifterna har under denna period  stigit med 600 miljoner dollar.

Det fanns också ett stort problem med kapitalflykt, vilket bidrog till underskotten i statskassan. De rika –  som inte gillar att bidra någonstans i världen – flyttade sitt kapital utomlands. Och när krisen förvärrades så ökade detta problem.

En annan bild

Men hela tiden har den dominerande bilden varit den att krisen i Grekland helt och hållet varit grekernas eget fel. Björn Elmbrant skrev i Dagens Arena den 19 augusti om en rapport från en av de tre i trojkan, nämligen Internationella Valutafonden (IMF) som verkligen motsäger den bilden. Elmbrant skriver där bland annat:

För några veckor sedan publicerade Internationella Valutafondens (IMF) revisionsorgan IEO en utförlig rapport om Grekland. I rapporten slår revisorerna fast att grekerna gjorts ansvariga för en kris, som främst framkallats av EU:s och IMF:s misslyckade gemensamma krishantering.

De tjänstemän från valutafonden som försökt hanterat Greklands problem, har varit en okritisk hejarklack för europrojektet. De begrep aldrig att en systematisk kris skulle kunna drabba systemet, just genom att en valutaunion utan en politisk union är särskilt sårbar.

När finanskrisen växt till en bankkris, måste bankerna och europrojektet räddas där Grekland gjordes till syndabocken, som fick betala tyska och franska bankers lättsinniga utlåning. Grekerna ålades vad som kallas en intern devalvering.

Men genom att ensidigt pressa utgifter och löner, hamnade landet i en nedåtspiral, där den grekiska statsskulden nu växt till astronomiska och ohanterliga belopp.

En mycket viktig analys och viktig att spridas.

Vart tog pengarna vägen?

Hur stora belopp handlar det då om? Och vad har hänt med dessa pengar?

Under dessa år har alltså Grekland tagit upp lån på ofattbara 440 miljarder US-dollar. Trots detta har det inte blivit bättre i Grekland.

Skribenten Jack Rasmus skrev nyligen (22 Aug 2016) en artikel om den grekiska skuldkrisen i TELESUR där han visar att de hundratals miljarder dollar som lånats till Grekland inte hjälpt varken dess ekonomi eller dess folk. Han skriver:

Man skulle kunna tro att 440 miljarder US-dollar i lån skulle ha hjälpt Grekland att återhämta sig från den globala recessionen 2008-09, den andra europeiska recessionen 2011-13 som följde, och hela Europas kroniska, stagnerande ekonomisk tillväxt sedan dess. Men nej, de 440.000.000.000 dollar i skuld som trojkan pressade på Grekland har faktiskt utarmat Grekland ytterligare, fördömt det till åtta år av ekonomisk depression utan något slut i sikte.

Men vart tog då de lånade pengarna vägen? Enligt Rasmus som hänvisar till en rapport från The European School of Management and Technology, (ESMT) så blev nästan ingenting kvar i Grekland.

Mer än 95 procent av trojkans förra lån till Grekland gick enligt denna rapport till att betala amorteringar och räntor på tidigare trojka-lån, eller till att rädda grekiska privata banker (som ägs av andra europeiska banker eller som de grekiska bankerna står i skuld till) eller till att betala av europeiska privata investerare och spekulanter. Mindre än 10 miljarder euro spenderades faktiskt i Grekland.

Enligt EMTS:s undersökning så kommer det också att bli samma sak med det tredje senaste lånet från augusti 2015. Av de 98 miljarder US-dollar som lånades ut till Grekland då beräknas bara ungefär 8 miljarder finna sin väg till grekiska hushåll.

Förra året

2012 gjorde det unga vänsterpartiet Syriza ett parlamentariskt genombrott och blev Greklands näst största parti. I januari 2015 gick de fram ytterligare och vann regeringsmakten. I den samhällssituation som rått i i landet i flera år gav det naturligtvis hopp åt många människor. Partiet utmanade också till att börja med modigt den mäktiga trojkan EU, ECB och IMF. Syriza talade mot en ytterligare nedmontering av välfärden. De menade också att sättet som nedskärningarna genomfördes på stod i motsättning till ”idén om demokrati och folksuveränitet i Europa” och motsatte sig som de uttryckte det ”oligarkins inriktning på att göra upp om EU-frågor i slutna rum som inte påverkas av folkviljan”. Man beslöt att genomföra en folkomröstning om åtstramningsprogrammet, ja eller nej. Den 14 maj inför folkomröstningen i juli uttalade den politiska ledningen för Syriza bland annat detta:

Från första stunden då denna regering bildades, stod det klart – både nationellt och utomlands – att det mandat som det grekiska folket gett är bindande och en kompass i förhandlingarna.

 Regeringens röda linjer är det grekiska folkets röda linjer, som uttrycker intressena hos arbetarna, småföretagarna, pensionärerna, jordbrukarna och ungdomarna. De uttryckte landets behov av att börja en ny väg för tillväxt med en kärna av social rättvisa och omfördelning av rikedomar.

Dessa krav kan inte godtas. De kan inte godtas av det grekiska folket som de senaste åren kämpat för att sätta stopp för samförståndsavtalets kriminella politik. De kan inte godtas av människorna i Europa och de progressiva samhällen och politiska krafter, som kämpar för ett solidariskt och demokratiskt Europa.

Medborgarna i Grekland och Europa är inte passiva konsumenter av nyheter, tvärtom, vi tror att de kan vara huvudpersonerna i en förhandling som rör det gemensamma ödet för oss alla, i Europa och hela världen.

Syriza kommer att ta varje möjligt initiativ för att informera det grekiska folket, men också det europeiska folket. I varje stad, i varje stadsdel och på varje arbetsplats, men även i alla länder i Europa, kommer parlamentsledamöter, och medlemmar i Syriza förena sig med andra solidaritetskrafter i en bred kallelse till mobilisering för att vinna demokrati och värdighet.

Nu är det dags för folket själv att komma in i striden.

Vi kommer att vinna.

Vackra och starka ord. De hörsammades också av en kraftig majoritet. Mer än 60 procent röstade NEJ (OCHI) i folkomröstningen i juli.

Många jublade på gatorna men som vi vet så levde inte ledningen för Syriza upp till de vackra orden. Partiet splittrades också, men satt kvar i regeringsställning för att nu genomföra det som folket röstat nej till.

Intressant?

Läs andra bloggar om Grekland

En vård bortom nedskärningar

Boka nästa söndag 4 september. Då är det en manifestation över hela landet till försvar för sjukvården.

vård

lenander

Agneta Lenander

Initiativtagare till det nationella uppropet är Agneta Lenander (som intervjuas i ETC i en informativ artikel), Päivi Vilkkavaara och Charlotta Dickman i Florencegruppen tillsammans med Marianne Stathin och Jan Höök, yrkesföreningen Sveriges Undersköterskor och Specialistundersköterskor (SUSF), samt Sten Axelson Fisk, läkare.

I uppropet kräver man:

En vård bortom nedskärningar maskerade som effektiviseringar. En vård bortom semesterkaos, övertid, omänsklig arbetsbelastning och låga löner. En vård där alla kan uppleva trygghet och där personal får förutsättningar att ge den vård lagen kräver och de själva brinner för att ge. Vi är många! Vi är Vårdupproret! Vi vänder oss till ansvariga politiker och tjänstemän och våra krav är: 

-En hållbar arbetsmiljö för alla professioner i vården
-Tid för återhämtning vid natt- och skiftarbete
-Sjuksköterskor kräver färre patienter per sjuksköterska i akutsjukvården – det ger ökad överlevnad enligt forskning
-Undersköterskor kräver enhetlig utbildning, kompetenshöjning med legitimation, ny och skyddad titel, arbetsbeskrivning
-Öppna stängda vårdplatser – inga fler ska dö p.g.a. platsbrist.
-Adekvat löneutveckling över arbetslivstid.
-Lika vård för alla

Manifestationer kommer att ordnas på 25 platser runtom i Sverige. Titta här för att se var och när det kommer att ske på din ort.

Här i Uppsala samlas vi i Slottsbacken kl. 14:00

 

Uppsala

Intressant?

Ställ om! – en intressant bok.

Bland dem som har någon uppfattning i klimatfrågan finns det ett antal urskiljbara läger. På den ena kanten har vi först de som förnekar problemet med jordens uppvärmning orsakad av växthusgaserna. Denna grupp som länge sponsrats av fossilindustrin har under åren trängts tillbaka alltmer. I Sverige var det ett antal högt ropande röster från några äldre herrar som med tiden tycks ha tystnat nästan helt. I USA representeras dessa till exempel av den politiska höger som Donald Trump tillhör, människor som tycks sätta en ära i förakt för vetenskap och kunskap över huvud taget.

Därefter har vi den stora grupp av mäktiga beslutsfattare som visserligen nu erkänner de allvarliga problem som vi står inför, men som är ack så senfärdiga eller inkonsekventa i sina åtgärder. Bland de stora gäller det t.ex. statsledningarna i USA och Kina men också vår egen svenska regering som visar samma beteende genom åtgärder som den tyska brunkolsaffären eller nu senast genom beslutet om skatt på solceller.

Bland de konsekventa kritikerna och aktivisterna har vi miljörörelsens olika delar. Här går, som jag ser det, en avgörande skiljelinje mellan dem som i huvudsak sätter sin tillit till ”grön teknik” och dem som menar att detta inte räcker utan att vi också måste ställa om hela samhället och ifrågasätta dess grundläggande drivkrafter. Det förstnämnda förhållningssättet är ju mycket frestande.chile Det är naturligtvis mer tilltalande att betona det positiva som sker med utbyggnad av förnyelsebar energi (se till exempel denna hoppingivande bild från Chile) och nya energisnåla tekniker än det trista faktum att dessa framsteg ständigt äts upp av en ökad produktion/konsumtion av dessa nya produkter. För att ta ett exempel, så har det samtidigt med utvecklingen av bilarna skett en ständig ökning av antalet fordon, transporter och resor, så att summan ändå blir en ökning av utsläppen av växthusgaser.

För närvarande är ju den fossila energin fortfarande totalt dominerande i världen. Att komma bort från detta är i sig en gigantisk uppgift. Men som Jason Hickel påpekar i en artikel i Guardian 15 juli så räcker inte ens det. Problemet är inte bara vilken typ av energi som vi använder utan också vad vi använder den till, menar han. Om vi ställer om till 100% ren energi så skulle det vara ett avgörande men ändå inte tillräckligt steg för att undvika klimatkatastrofen. Hickel nämner sådana andra problem i förhållande till klimatet som avskogningen, det industriella jordbruket, den industriella djurhållningen, att den industriella produktionen av cement, stål och plast är källor till växthusgaser samt problemet med våra avfallsanläggningar som pumpar ut enorma mängder av metan.

Det finns alltså all anledning att ifrågasätta den alltför teknikoptimistiska inriktning som bortser från att det också krävs en grundläggande samhällsförändring. Det handlar om det faktum att vi redan nu tar ut alldeles för mycket från vårt jordklot  (begreppet ekologiskt fotavtryck). Att bryta denna utveckling krockar med det kapitalistiska systemets grundläggande drivkrafter, med dess nödvändighet av att ständigt utvidga produktionen och konsumtionen.ekomarxism Bland dem som på detta sätt kopplar klimatfrågan och en sådan systemkritik har begreppet ekosocialism börjat användas.

Systemkritisk ekosocialism

2014 kom boken ”Ekomarxism” (Tankekraft förlag) ut under redaktion av Rikard Warlenius, med texter av bland annat John Bellamy Foster och andra. Den innehåller olika marxistiska grundtexter om ekologi. Warlenius har själv skrivit viktiga böcker i klimatfrågan som ”Utsläpp och rättvisa” (Cogito 2008) eller ”Vägen till Köpenhamn” (Cogito 2009). I år har han varit redaktör för den mycket intressanta boken ”Ställ om! För en ekologisk socialism” utgiven av föreningen Bokförläggarna Röda Rummet. I boken medverkar Richard Smith ekonomhistoriker från USA som medverkat bland annat i New Left Review och Monthly Review, den belgiske agronomen och debattören Daniel Tanuro (som f.ö. medverkade på ett socialistisk forum här i Uppsala för några år sedan), den brasilianske sociologen och filosofen Michael Löwy, Pat Devine politisk ekonom från Storbritannien,20160826_090438 norrmannen Asbjörn Wahl ledare för alliansen ”For velferdsstaten” och rådgivare i Norges största fackförening Fagförbundet, Nathalie Guay från Québec och internationellt ansvarig i fackföreningen CSN, den svenske bilarbetaren Lars Henriksson som bland annat skrivit boken ”Slutkört” samt det före detta språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug. Det är en spännande blandning av författare och vinklar på ämnet. Några kanske kan upplevas som lite mer svårtillgängliga, men jag tror att det är värt mödan att läsa dem. En av bokens styrkor är just dess bredd. Det finns skillnader. Men även den gamle miljöpartisten Birger Schlaug – vars blogg jag för övrigt ofta uppskattar – menar att ”problemet heter kapitalism” eftersom ”en kapitalism utan tillväxt är en kapitalism i kris, Så är det”. Samtidigt finns där skillnaderna. Till exempel sätter Schlaug – till skillnad från Asbjörn Wahl – inte något hopp till fackföreningsrörelsen när det gäller den nödvändiga omställningen, dock utan att visa på alternativa motkrafter. I boken beskrivs och kritiseras olika uttryck för det kapitalistiska systemets oförmåga på ett mycket konkret sätt och några av författarna skissar på hur ett alternativt ekosocialistiskt samhälle skulle kunna se ut. Det handlar inte om beskrivningar av något idealt lyckorike, men kritiken mot de hittillsvarande erfarenheterna av ”socialism” i öststaterna får en mycket hård kritik. Begrepp inom marxismen diskuteras och ifrågasätts också, som när Löwy kritiserar den tidigare ”tesen om produktivkrafternas neutralitet”.

Det är inte någon tjock bok men mycket innehållsrik. Jag rekommenderar den varmt till alla som funderar kring dessa frågor.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan, omställning, miljö, boktips

BOSTAD – en rättighet inte en vara, men hur?

Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna

 Olof Palme

Idag är alla medvetna om den stora bostadsbristen i Sverige. Här i Uppsala hör vi kanske främst om problemen med studentbostäder, nu i samband med att studenterna kommer till staden igen. Men problemet är omfattande i alla storstadsregioner. Enligt Boverket behöver det byggas minst 88 000 bostäder per år fram till 2020. Förra året blev bara 34 600 bostäder färdiga.

Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggande enl SCBbostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet, men även i jämförelse med början av 1990-talet. Det finns idag enligt Boverket 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1 miljon bostadsrätter och resterande 1,9 miljoner i huvudsak ägda småhus.

Förutom att byggandet av nya lägenheter har minskat kraftigt och köerna till bostäder (bland annat som en följd av detta) blivit längre så har politiken på området förändrats. Eller kanske snarare abdikerat. Det politiska ingripandet på bostadsmarknaden har minskat mycket. Detta har enligt de två forskarna Lind och Lundström gått så långt så att ”Sverige de senaste två decennierna successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden; inblandning från staten sker i betydligt lägre grad i Sverige än i Storbritannien och i USA – marknadsliberalismens hemland”.

Samma sak togs förra året upp av Maria Linder från Hyresgästföreningen i en artikel i Dagens Samhälle:

Hyresgästföreningen har med hjälp av Ernst & Young undersökt statligt stöd för byggande i sex länder inom EU. Slutsatsen i rapporten är entydig. Samtliga undersökta länder; Frankrike, Österrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland, har – till skillnad från Sverige – olika former av statliga stöd för att stimulera produktion av hyresrätter och en tydlig statlig bostadspolitik

Men trots detta hör vi ständigt från den borgerliga kanten att problemet med bostadsbristen beror på för mycket statligt ingripande, för mycket regleringar och krångel och för lite fri marknad. Ja nu senast var det även några s-studenter vid Handelshögskolan som förde fram dessa argument. I en debattartikel i DN skrev de bland annat att ”Teorin säger att om hyrorna hålls för låga med hjälp av regleringar uppstår brist på hyresrätter”. Jag är ganska säker på att s-studenterna inte skulle hitta många hyresgäster som tycker att deras hyror är för låga, men det har naturligtvis ingenting med den här teorin att göra. I enlighet med teorin vill de därför ha ”en friare prissättning på hyresrätter”. Samtidigt säger de sig vara ”väl medvetna om att utbudssidan präglas av ofullständig konkurrens och att bostäder har en särskild roll i människors liv”. På något sätt tycker jag formuleringen ”särskild roll” är avslöjande för några som ska beskriva en av de mest grundläggande behov vi har: behovet av ett hem. En rätt som är inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.

Så vi har alltså en marknad för bostäder som inskränks på ett negativt sätt av bristande konkurrens mellan dem som bygger bostäder. Alltså en brist inom marknaden själv. Däremot inskränks marknaden mindre av politiska ingripanden idag än på den tid då det verkligen byggdes mycket. Trots det vill alltså olika borgerliga debattörer och även en del socialdemokrater ytterligare minska det politiska ingripandet i bostadsmarknaden. Det är en logik som inte är lätt att förstå.

I DN har man den senaste tiden kunnat läsa några intressanta undersökande artiklar om bostadsmarknaden. Till exempel visar man att talet om krångel som en följd av överklaganden och olika regelverk är mycket överdrivet. Göran Cars, professor i samhällsplanering på KTH säger till exempel:

Det finns vissa kommuner och områden där detaljplaner systematiskt överklagas, men i de flesta fall går det bara rakt igenom – inga bekymmer.

Under 2015  var det 73 procent av detaljplanerna och 96 procent av bygglovsbesluten som inte alls var föremål för överklagande. Cars menar också att i de fall där överklaganden förekommer är denna tid samtidigt en begränsad del av byggkedjan. Överklaganden av detaljplaner hade till exempel en genomsnittlig tidsåtgång på åtta månader, vilket motsvarar cirka 7 procent av byggkedjan. Utslaget för alla bostäder motsvarar den genomsnittliga tiden enbart två månader.

Något som däremot visas i artiklarna i DN är att den långsamma byggnadstakten beror på byggherrarna själva. Deras verksamhet är ju som det ofta heter nu för tiden ”affärsmässig”. De vill tjäna så mycket som möjligt på sin verksamhet. Men för att hålla uppe priset på varan bostäder är det ju inte bra om det kommer ut för många bostäder på en gång på marknaden. Ökad tillgång kan ju riskera att sänka priset. Därför ser man medvetet till bygga bostäder etappvis så att priserna på marknaden kan hållas uppe. DN-artiklarna visar att det går till på det viset:

DN:s uppgiftslämnare uppger att företagen har kapacitet att bygga snabbare, men att de avvaktar av marknadsskäl.

För att få ordentlig fart på byggandet, framförallt av hyresrätter, behövs liknande satsningar som under miljonprogrammet (1965 – 1974). Men då duger det uppenbarligen inte att lita till marknaden. Vad som ska göras istället är som vanligt svårare att säga bland annat därför att alla typer av lösningar som ingriper mot marknaden har misskrediterats under så lång tid.fettmehyresrätt

Ett sätt kan naturligtvis vara att inte direkt ingripa mot marknaden utan istället försöka stimulera och styra den till att verkligen börja leverera. Det är väl ungefär det som Jonas Sjöstedt förde fram i ett tal häromdagen. Det handlar då om att utnyttja det faktum att det just nu är mycket billigt för staten att låna pengar. Då kan staten låna upp pengar för att sedan erbjuda förmånliga statliga lån till dem som bygger.

Men om man –  i likhet med det som uttrycktes av Palme ovan – anser att det ”finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna” så borde det också handla om att ta en större samhällelig kontroll både över finansieringen, byggandet och ägandet inom bostadssektorn. Det i sin tur kräver naturligtvis en hel del andra åtgärder och omständigheter. Hur detta skulle kunna se ut tar jag gärna emot synpunkter på från läsare som är aktiva eller engagerade inom bostadspolitiken.

Det handlar om att utveckla en politik i bostadsfrågan som inte bara förbättrar för många människor i det korta perspektivet utan som också ”synliggör och angriper existerande maktförhållanden”.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostadsfrågan

Läs också inlägg  1 och 2 i bostadsfrågan av Nooshi Dadgostar från GP

Bada i frid

Titta på den här bilden från ett annonsmagasin som jag nyss fick i brevlådan:

kvinnogym

Är det något som stör? Jaså inte?

Du tycker alltså inte att det är störande, upprörande eller principiellt fel att det finns gym bara för kvinnor?

Tänk dig då bilden av ett badhus där det under en begränsad tid varje vecka bara är bad för kvinnor. På ett fåtal platser i Sverige finns detta. I Tensta i Stockholm vill jag minnas att man hade det redan på 1990-talet. Jag kan inte minnas att det då var så mycket ståhej om den saken. Någon timme i veckan då män inte fick bada tillsammans med kvinnor verkade inte uppröra så många då. Inte mer än någon enstaka surmulen typ, såvitt jag minns.

Men nu är det annorlunda. Denna, som man kan tycka ganska lilla fråga, har under det senaste året kraftigt ifrågasatts av såväl kända debattörer som partiledare som t.ex. Björklund.

Tyvärr tror jag att det är så att olika debattörer har ganska olika skäl att ta upp denna fråga just nu. De högerextrema vill naturligtvis använda den för sina syften, som ett slagträ mot invandrare och ”det mångkulturella samhället”. Andra som olika borgerliga politiker sträcker nog bara helt enkelt upp fingret i luften, känner efter vartåt det blåser och hoppas att de ska kunna ha nytta av detta. Men så finns det naturligtvis också olika liberala eller vänstersinnade som ärligt ser detta som ett uttryck för en tillbakagång till ett äldre kvinnoförtryck. En sådan debattör är Sara Mohammad som nu i augusti på svt opinion skrev att:

En uppdelning av kvinnor och män, som i fallet med skilda badtider i simhallar, är ett bevis på islamisters makt och förmåga att driva igenom gamla regelverk i det nya landet.

Att det finns mycket bränsle i denna lila fråga märktes bland annat på att Sara Mohammads artikel redan samma eftermiddag som den publicerades hade delats över 62 000 gånger i sociala medier.

Elisabeth Strömberg som varit chef för badhusen i Tensta och Husby i Stockholm skrev i ett motinlägg att:

Tyvärr är tydligen drunkning den vanligaste dödsorsaken bland barn i Sverige. Fler kommer att drunkna om inte fler badhus underlättar för alla kvinnor att vänja sig vid vatten och förhoppningsvis lära sig simma. Min erfarenhet visar: Kan mamma simma, kan barnen simma.

Hon berättar också om den positiva erfarenheten av dessa separata badtider:

Efter något år upptäckte vi som jobbade i simhallen att några kvinnor vågade sig dit under vanliga öppettider, med sina barn! Vilken succé!

Men dessa sakliga argument tycks inte hjälpa.

Om vi bortser från dem som använder sig av frågan för andra syften –  på samma sätt som när högerextrema plötsligt börjar värna om framgångar för feminismen eller de homosexuellas rättigheter – så har vi alltså dessa som ärligt står upp för kvinnors rättigheter. De menar att de kvinnor som vill ha separata badtider är förtryckta och att vi inte ska hjälpa till att upprätthålla ett sådant förtryck. Naturligtvis kan man se saken på det sättet. Men jag tror inte det är så enkelt. Jag tror att det finns kvinnor som, utan att vara religiösa eller mer förtryckta än vad alla kvinnor i en viss mening är i alla samhällen, kan önska eller uppskatta att få bada bara tillsammans med andra kvinnor. Jag har i alla fall stött på den uppfattningen. Skylandet och exploaterandet av kvinnokroppen är väl bara olika sidor av samma mynt förresten?

Men låt oss utgå från att de skilda badtiderna är ett uttryck för ett existerande förtryck, att de kvinnor som på detta sätt kommer till badhuset och lär sig simma är förtryckta och kvar i gammaldags beteenden. Blir de mindre förtryckta om de istället sitter hemma och inte alls kommer till badhuset? Gör vi människor mer medvetna eller mindre religiösa genom att tvinga dem till sådant de (ännu) inte vill? Jag tror inte det. Jag tror inte det här handlar om att ge fan lillfingret. Jag tror det handlar om att hitta praktiska kompromisser på en väg framåt som oftast är ordentligt krokig.

Sara Mohammad har gjort stor nytta i kampen mot hedersförtryck. Hon och andra har också – trots att de också då utnyttjats av de högerextrema – haft rätt i att uppmärksamma problem med religiösa reaktionärers inflytande till exempel i en del förortsområden. Detta till skillnad från dem som med goda avsikter eller rädsla för att bli utnyttjade förnekat dessa problem. Det har jag skrivit om på tidigare blogg. Men i denna fråga tycker jag att hon har fel. Om det inte handlade om bad skulle man kunna kalla det en skitfråga som fått orimliga proportioner.

Själv föredrar jag ju den här typen av bad.

Själv föredrar jag ju den här typen av bad.

 PS: Andra exempel på att frågan om hur vi badar kan skapa konflikter mellan folk kan man läsa i en artikel i Aftonbladet från 2009. Där skildras hur ortsbor i Falsterbo retar sig på nakenbadande ”Stockholmsjävlar”. Man kan ju fråga sig vem som var förtryckt här och hur de skulle bli mindre förtryckta?

Intressant?

Demokrati?

eliten

Om du missat den här bilden i medierna, titta då en gång till

Du ser från vänster till höger: Donald Trump, det republikanska partiets presidentkandidat, det demokratiska partiets presidentkandidat Hillary Rodham Clinton, hennes man expresidenten Bill Clinton och fru Melania Trump,

Bilden är tagen år 2005 på Trumps bröllopsfest. Där var makarna Clinton med eftersom Trump bidragit med stora summor till Clintons kampanj.

På sitt typiska språk kommenterade Trump i Daily Mail detta genom att säga att han inte vunnit något (”special government favors”) genom dessa bidrag men att Clintons ”they do kiss my ass”.

Aftonbladets ledarskribent Katrin Marcal, som numera inte brukar uttrycka speciellt radikala ståndpunkter (minns hur hon talade emot Corbyn som partiledare för Labour), ser bilden och utbrister:

….den där bilden påminner om, detta  presidentval är en intern uppgörelse mellan två av USA:s rikaste familjer. En strid inom den yttersta eliten i en tid av populism”.

Valet står mellan vilken del av den härskande klassen som ska utöva det politiska styret. Hur får alla de liberaler (och socialdemokrater) som hårt kritiserar demokratiska brister i fattiga utvecklingsländer, men aldrig ser detta avgörande och grundläggande problem i USA, ihop det?

Demokrati måste vara något mer än detta. Och mer uppenbart kan det väl inte bli att verklig demokrati kräver ett annat ekonomiskt system.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, demokrati

Masters Of War

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

Masters of war – Bob Dylan

Tyvärr, är de i vissa delar av världen mer i krig än någonsin, och allt du producerar kan säljas på någon sida av världen”.

Detta yttrade Aleksandar Vučić ,  premiärminister i Serbien, vid en presskonferens i juni i år.

Man kunde tro att han var på väg att kräkas över sig själv den serbiske ministern, men han är bara på väg ut ur en bil.

Man kunde tro att han var på väg att kräkas över sig själv den serbiske ministern, men han är bara på väg ut ur en bil.

Där sa han samtidigt att hans land skulle kunna öka produktionen femfaldigt och fortfarande inte möta efterfrågan på vapen.

Det som är våldsam död, förstörelse och lidande för den ene är stora inkomster för den andre. Så ser det ut i vår värld där även en svensk statsminister vill upprätthålla krigsindustrin med hänvisning till jobben.

Det krig som förs i Syrien sedan fem år skulle inte kunna föras så länge utan kraftig tillförsel av vapen utifrån, från länder vars regeringar officiellt beklagar kriget och dess offer.

I en artikel i den brittiska tidningen Guardian kan man läsa om en del av denna vapenhandel från länder i Central- och Östeuropa till Syriens grannländer för vidare transport in i Syrien. Det handlar om en vapenhandel till ett värde av över en miljard euros. I artikeln visas hur denna vapenexport gått från Bosnien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Montenegro, Slovakien, Serbien och Rumänien och vidare till Saudiarabien, Jordanien, Förenade Arabemiraten och Turkiet – avgörande vapenmarknader för pågående krig i Syrien och Jemen.

vapenexport

Naturligtvis är inte dessa länder ensamma –  ens i Europa – om att sälja vapen till denna del av världen. I en annan artikel i Guardian kan man läsa om hur brittiska klusterbomber drabbar befolkningen i Jemen som ett resultat av goda affärer med Saudiarabien. Här är ju även Sverige med. Av de 54 länder i världen som Sverige sålde vapen till 2014 var Saudiarabien en god affärspartner som köpte vapen för 338 miljoner kronor. Amnesty International har riktat skarp kritik mot denna hantering. Och i ett land har denna kritik burit frukt. I Nederländerna, där stoppades vapenexport till Saudiarabien, med hänvisning till massavrättningar och civila dödsfall i Jemen, i mars i år. Nederländerna blev därmed det första EU-landet att stoppa vapenexporten till Saudiarabien. Kan man hoppas att Sverige ska gå in på en ”hedrande andraplats” här?

Intressant?

Läs andra bloggar om vapenhandel, Saudiarabien, Syrienkriget

Makten och det minst onda eller maktlöshet – finns något annat?

Det förestående valet i USA känns lika obehagligt som mycket annan politik i dagens värld, där det bästa ofta tycks vara att söka efter det minst onda. Vilket ofta inte heller är lätt.

Som många andra har jag känt mig glad och uppmuntrad när jag tagit del av kampanjen för Bernie Sanders. Hans socialdemokratiska politik framstod i sitt nationella sammanhang som mycket radikal. Framförallt framstod hans sätt att driva kampanj och argumentera för att ena de många, oavsett kön, etnicitet, religion eller andra ”identitetsmarkörer”, mot de få snuskigt rika, som oerhört inspirerande. Jag trodde nog aldrig att han skulle ha en chans. Det hade han ju inte heller har det visat sig i samband med att wikileaks släppte ljudfiler som avslöjade hur partiledningen redan från början försökt lägga hinder i vägen för Sanders kampanj. Men trots detta nådde Bernie Sanders mycket långt, vilket väl tillhör en av de få uppmuntrande saker som vi hör från USA idag.

Ett argument för Hillary Clinton

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

som känns mycket tveeggat är det faktum att hon är kvinna och skulle kunna bli den första kvinnliga presidenten i USA. Michelle Obama tog i sitt lysande tal på partikonventet upp detta på ett mycket skickligt sätt. Men är det verkligen en framgång i sig oavsett vilken politik som blir resultatet? USA:s ekonomiska, politiska och framförallt militära dominans med militärbaser över hela världen, med ständiga ingripanden än här än där, med drönarattacker i fjärran länder och så vidare, den ligger ju fast. Den kan bara brytas i konflikt med hela den ekonomiska eliten i USA, framförallt med det militär-industriella komplexet. Den president som inte står i spetsen för en mycket stark folklig rörelse för att bryta makten hos denna elit kommer att vara tvungen att föra en imperialistisk utrikespolitik och en politik som inte gynnar rättvisa inom USA heller. Detta var Bernie Sanders mycket medveten om. Mycket mer medveten än ledningen för den svenska socialdemokratin, kan man tillägga. Han sa vid ett tillfälle under sin kampanj:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

Men åter alltså; en kvinna som genomför en icke-feministisk utrikespolitik, är det till gagn för feminismen? Kommer det att öka entusiasmen för att välja kvinnor bara för att de är kvinnor oavsett allt annat? Jag tvivlar.

Det sorgliga är just det att det enda verkliga argumentet för att rösta på Hillary Clinton är att hon representerar det minst onda då motkandidaten framstår som närmast galen och politiskt nära ren fascism. Det är en mycket svår och motbjudande situation och jag avundas verkligen inte USA:s vänsterrörelser eller aktivisterna i Sanders-kampanjen. Men när man går till ett val där man bara i realiteten kan välja mellan två kandidater så skulle även jag använda min röstsedel och använda den till det minst onda. Naturligtvis skulle det kännas mycket bättre att till exempel rösta på det gröna partiets kandidat Jill Stein som också ställer upp som presidentkandidat. En del av Sandersaktivisterna och andra kommer nog också göra det. Men det är ju att kasta bort sin röst på samma sätt som när man i Sverige väljer att rösta på FI eller något annat mindre parti. Att bygga upp nya partier som verkligen betyder något i ett samhälle är inte någon enkel eller lätt sak, varken i USA eller i Sverige eller i något annat land för den delen heller.

Men att lägga sin röst är en sak. Lika viktigt eller ännu viktigare är den verkliga rörelsen ute i samhället. Det viktiga är den gräsrotsrörelse som Sanders talade om i citatet ovan. Det är det enda botemedlet mot maktlöshet. Måtte denna gräsrotsrörelse leva vidare. Demokrati kan bara vara levande och stora samhällsförändringar bara möjliga genom trycket från stora folkliga rörelser. Detta gäller i USA såväl som i Sverige. När vi inte lyckas med det – och det händer ofta när de valda blir mer intresserade av att sitta vid makten än av att genomföra det som de blev valda för – då spelar det snart inte någon roll vilka vi röstar på.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, presidentvalet, Hillary Clinton, Sanders

%d bloggare gillar detta: