Brexit – ut men varthän?

Så hände det då, det som få verkar ha trott skulle kunna hända. Britterna röstade för att lämna EU.

För drygt tjugo år sedan gick Sverige med i EU. I november 1994 hölls en folkomröstning om EU. JA-sidan vann – mycket med hjälp av olika typer av skrämselargument och genom att folk trots allt fortfarande litade på socialdemokratiska ledare som Ingvar Carlsson eller Mona Sahlin – men bara med 52,3 procent. I januari 1995 blev Sverige medlem i EU.

Innan folkomröstningen deltog jag aktivt på NEJ-sidan. Jag kan inte säga att de huvudsakliga argument som vi då hade, har blivit motsagda av den faktiska utvecklingen. Det är väl snarare så att det som hänt är exempel på att det inte alltid är kul att få rätt. nej

Jag såg EU då som en union skapad av och för storkapitalet. Ett Fort Europa där den fria rörligheten för varor och kapital inom fortet var den helt överordnade principen. Inga skatteregler, nationella upphandlingsregler, gränskontroller, krav på varor eller arbetsmiljö, skydd för miljön, stöd till glesbygd eller fackliga rättigheter skulle få stå i vägen för ”den fria rörligheten”. Ett toppstyrt odemokratiskt högerprojekt helt enkelt. EU är och har på detta sätt varit ett verktyg för att driva igenom en nyliberal politik.

Idag med ett Europa med omfattande massarbetslöshet, tilltagande högerextremism och rasism som ett resultat av EU-politiken har bilden av EU på inget sätt förbättrats. Om vi till detta lägger erfarenheterna med undertryckandet av Grekland där ont bara gjorts värre med samma medicin av åtstramningar eller den katastrofala oförmågan av att göra något alls gemensamt åt flyktingkrisen förblir domen hård över detta projekt.

Men det betyder inte att vi ska stå passiva. När vi nu är med i EU så måste vi göra allt vi kan för att inom denna union arbeta för det vi tror på. Men vi ska göra det utan illusioner om att kunna ändra EU till något i grunden annorlunda. Grunden för projektet EU kommer vi inte åt, den står inskriven i dess konstitution och fördrag.

Att se på EU på detta sätt behöver däremot inte innebära att man tror att allt skulle vara frid och fröjd utanför EU. Storkapitalet och deras allierade försöker naturligtvis genomdriva sina intressen överallt. Även i länder som inte är med i EU har vi sett en politik för ökade klyftor, för minskad välfärd och för att alltmer släppa in kapitalintressen och vinstmöjligheter inom den gemensamma välfärdssektorn. Därför kan det i en viss mening vara sant att inte allt ont beror (bara) på EU.

Därför är också den viktiga frågan nu vad som kommer istället för EU i Storbritannien, liksom vad vi som varit och är emot EU ska göra i Sverige idag.

Vad som kommer istället beror på styrkeförhållanden och vilka stämningar och tankar som dominerar. Därför går det inte att bortse från att kampanjen för Brexit har dominerats av högernationalistiska och rasistiska krafter och att detta varit och är ett problem. Laurie Penny beskriver det så här i New Statesman:

Detta var en arbetarrevolt, men det är inte en seger för arbetarklassen. Det är tragedin här. Det kollektiva tjut av ilska från deprimerade, avindustrialiserade delar av landet som Thatcher , Blair och Cameron hänsynslöst har låtit blöda har förvandlats till en triumf för en annan uppsättning av eliter .

Om det är så att stora delar av folket i ilska och förtvivlan har svalt de rasistiska förklaringarna till eländet och tror att reaktionära demagoger som Nigel Farage eller Boris Johnson, som själva tillhör eliten, står för motstånd mot överheten, då är det illa. Om en stor del av den brittiska arbetarklassen ser andra fattiga arbetare som större fiender än den egna kapitalistklassen, då försvårar det naturligtvis kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle. Men det innebär också att vänstern inom arbetarrörelsen måste förstå och förhålla sig till den ilska och oro som skapas av arbetslöshet, lönedumpning och neddragen välfärd. Att till exempel kräva lagar och avtal som inte gör det möjligt att använda sig av invandrade arbetare som verktyg för att dumpa löner och arbetsmiljö.

Jag är övertygad om att det har varit svårt för den EU-kritiska delen av den brittiska vänstern under den kampanj som dominerats så av reaktionärer. Jag tycker här att en del svenska skribenter som till exempel Kajsa Ekis Ekman (ETC) gör det lite väl lätt för sig när de bortser från omständigheterna i brexit-kampanjen. Däremot tycker jag inte att det innebär att vi ska ändra vår grundläggande hållning gentemot EU.

Jag har också svårt att förstå den kritik som ”Ekis” riktar mot Vänsterpartiet i denna fråga. Naturligtvis finns det (tack och lov) olika uppfattningar inom Vänsterpartiet både om EU och taktiken i förhållande till EU. malinJag tycker att Malin Björk, Vänsterpartiets representant i EU-parlamentet ger  en bra beskrivning av EU idag och visar på vilka krav vi ska driva nu, så det får bli min avslutning:

EU har misslyckats med att bidra till att lösa de stora problem vi står inför. I den ekonomiska krisen var och är EUs politik som bensin på elden, fattigdom och ojämlikhet växer i Europa. Och när vi ser den alla allvarligaste flyktingsituationen sedan andra världskriget, så väljer EU att använda all sin kraft på att stänga gränserna för människor på flykt. Detta är en oacceptabel politik.

Vi har sett hur olika partier i EU och i Sverige alltmer anpassat sig till extremhögerns rop på stängda gränser. Resultatet blir inte att de dämpas, utan att deras verklighetsbeskrivning legitimeras. Högernationalismen växer i många EU länder och EU inkorporerar utan större bekymmer de alltmer antidemokratiska regeringarna i Ungern och Polen. Det är uppenbart att detta är ett misslyckande.

De flesta verkar bara ojja sig och sen vilja fortsätta precis som förut. Den passiviteten håller inte. Vänsterpartiet vill annorlunda. Vi kräver en omförhandling av EU medlemskapet som gör att arbetstagares rättigheter kan garanteras, att vi kan gå före på miljöområdet, och att vårt undantag från EMU och euron skrivs in. Förändring kommer inte om ingen kräver den, därför är det inte ett alternativ att tiga och bara sitta stilla i båten! Nu behöver vi alla progressiva EU kritiker på banan.

Intressant?

Läs andra bloggar om brexit, EU

Annonser
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Sven-Anders Svensson

     /  26 juni, 2016

    Bra skrivet och Malin Björk tillhör en av mina favoriter. Hon har gjort bra ifrån sig i stort sett varje gång jag hört henne i radio.

    Gilla

    Svara
  2. Instämmer, Gillar henne också,

    Gilla

    Svara
  3. Ja, det är dags att lägga i en högre växel i EU-motståndet nu och jag tycker även det gemensamma utspelet från V, Enhetslistan och finska vänsterförbundet tar upp bra grejer; ett betonande av mer internationalism och europeiskt samarbete, och att detta inte motsätter kritik mot unionen. Viktigt nu att försöka sätta dagordningen och inte (som vanligt) överlämna initiativet till SD. Fall inte för högerns kålsuparteorier – de kommer gång på gång försöka sätta likhetstecken mellan EU-kritisk vänster och SD.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: