Vem var Clennon King?

Pelé 1958

För många svenskar som är intresserade av fotboll – eller är tillräckligt gamla – är år 1958 ett speciellt år. Det var då Fotbolls-VM spelades i Sverige och landslaget tog silver. Brasilien, med den unge Pelé och andra stjärnor tog guld. Det var kanske här som den speciella kärleken till och respekten för ”samba-fotboll” grundades i Sverige.

Pelé var en svart man som det gick bra för. En annan talangfull svart man från den amerikanska kontinenten gick det värre för samma år. Detta år 1958 i USA:s söder sökte nämligen Clennon Washington King, in till det då helvita University of Mississippi.

Clennon King

Clennon King

Modet att göra det – för mod krävdes – hade han nog delvis fått av sin far som varit aktivist för medborgerliga rättigheter ända sedan 1940-talet. Men i den tidens USA var det inte bara något totalt oväntat att en svart människa skulle våga tänka tanken att gå på universitet där i södern. Det var helt enkelt galet. Myndigheterna ansåg också att han måste vara galen och lyckades  få honom intagen på mentalsjukhus. Men med hjälp av sin bror och Martin Luther King, lyckades han komma ut från mentalsjukhuset. Han kom inte in på universitet i Mississippi. Det gjorde däremot, två år senare, en annan svart man: James Meredith. Men Clennon vek uppenbarligen inte ner sig för det. För samma år (1960) var han nämligen den första afro-amerikanska presidentkandidaten i USA:s historia. Han ställde upp för Independent Afro-American Party. Jag tänker på detta då jag nu några gånger sett ett citat av Fidel Castro från 1973 cirkulera på facebook. Jag tror faktiskt att det är fejkat men ändå kanske intressant på något vis. Castro säger där ungefär att det inte kommer att komma någon president från USA till Kuba förrän USA har en svart president.

Naturligtvis är detta ett framsteg. Ja bägge dessa saker. Både att USA har en president som är svart och att en del av de ledande i USA insett att de måste ändra politiken mot Kuba. Sen har vi ju tyvärr sett att många av de förhoppningar som knöts till Obama inte har infriats. Och vad som blir resultatet av de delvis nya relationerna USA – Kuba vet vi inte heller ännu.

Mycket har hänt sedan 1958 då det USA som (även då) ansågs vara en demokrati tillämpade ett system som på många sätt liknade apartheid. Men trots detta så har grundläggande strukturer  av rasism – som ursprungligen skapades av slaveriet – inte utrotats. Det visar all statistik om levnadsförhållanden, andelen svarta i fängelser, polisvåld och annat. När slaveriet förbjöds i USA:s konstitution år 1865 blev inte heller resultatet att rasismen minskade, tvärtom. Samma motsägelsefulla utveckling tycks också ha blivit ett resultat av att Obama blev vald till president. Martin Gelin skrev en intressant artikel om detta i EXPO, där han bland annat säger:

Det kan tyckas motsägelsefullt att USA verkar röra sig framåt och bakåt på samma gång när det gäller vad man i USA kallar rasmotsättningar. Hur kan USA fortfarande vara så rasistiskt, när det sitter en svart man i Vita huset? En del av förklaringen är just att det sitter en svart man i Vita huset. För varje framsteg som svarta och etniska minoriteter har gjort i USA, har det också skapats en backlash åt andra hållet. 

Idag kanske det är så att det största hoppet för en utveckling mot minskad rasism i USA kan knytas till rörelsen kring en äldre vit man?

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, rasism

New York 2001 – Bryssel 2016

Jag minns fortfarande den 11 september 2001. Jag var på väg hem från jobbet. Två arbetskamrater berättade om det som hänt i USA. Det var – som kanske ofta vid den här typen av händelser – först svårt att ta in och att riktigt förstå vad som hänt. Att det hänt.

Sedan dess har vi under 15 års tid lärt känna detta fenomen som går under olika namn som Al Kaida, IS/Daesh, Boko Haram eller liknande. alkaidaRörelser med en ideologi som är en extremt reaktionär och politisk tolkning av islam. Vi har också lärt känna deras metoder och inriktning på våld mot icke militära mål. I tisdags (22 mars) var det i Bryssel. Då miste 34 personer livet när is-ledarensjälvmordsbombare slog till mot flygplatsen Zaventem och T-banestationen Maalbeek. Över hundra personer ska ha skadats. Bakom dådet står den organisation som själv kallar sig IS, men av många andra för Daesh.

Våldsmännen i Bryssel visade sig (precis som i Paris) ha en ”vanlig” kriminell bakgrund. Men de talar i namn av Islam. Det är då viktigt att inte glömma det faktum att de flesta som drabbats av detta reaktionära våld runtom i världen är just muslimer. Under detta år 2016 kan nämnas liknande attentat i Yemen, Afghanistan, Turkiet och Tunisien.

Att det främst är muslimer i länder som domineras av Islam som drabbats av det fundamentalistiska våldet är viktigt att tänka på för att inte luras in i någon falsk motsättning mellan dom och oss. Det är ju inte en konflikt mellan ”oss” och ”alla muslimer”. Att vi ska se konflikten på det här viset vill både de extrema fundamentalisterna och den extrema högern i Europa.fascist o IS Bägge dessa rörelser vill ha denna konflikt. Det är i den som de kan leva och växa. Men i den konflikten drabbas och förlorar människor av alla trosuppfattningar. Istället för att stå upp tillsammans oavsett bakgrund eller religion för ett mer solidariskt samhälle splittras vi då. Vinnarna blir den lilla grupp som tjänar på den nuvarande ordningen, de rika.

Lärdomar av 11 september 2001

Men, för att återvända till 11 september 2001 så minns jag också en annan sak. Jag minns att jag samtidigt som jag försökte ta in det förfärliga som hänt, ganska snabbt kände en annan typ av oro. Den handlade om oron för hur ledningen för Förenta Staterna skulle reagera. Den oron visade sig också befogad. Reaktionen var också just så primitiv och destruktiv som man kunde ha väntat sig. Den dåvarande presidenten Bush talade ungefär som om han befann sig i en vilda västern-film där man skulle rida efter skurkarna och ha ihjäl dem.usaledningen Och tillsammans med de andra hökarna i USA:s statsledning startade han det så kallade ”kriget mot terrorismen”. Detta har också verkligen inneburit krig i olika former och storlekar. Först angrep man Afghanistan och senare var det Irak och därefter ett kortare våldsingripande i Libyen. Men det har också inneburit förstärkandet av en enorm kontrollapparat inte bara i det egna landet utan över hela världen, något som visselblåsaren Snowden avslöjat. Vi har också sett olika typer av inskränkningar av demokratin. Dessutom har människor som på något sätt kan kopplas till islam blivit mer utsatta än tidigare.

Oavsett hur vi ser på USA:s ekonomiska och militära dominans i världen. Oavsett hur vi ser på dess långa historia av ingripanden i andra länder. Oavsett vad vi tror om USA:s avsikter, så borde en sak vara klar: ”kriget mot terrorismen” har inte lyckats. Tvärtom, så har det gjort ont värre. I spåren av förödelsen och eländet som USA åstadkommit har de reaktionära fundamentalisterna av olika sort stärkts.

Naturligtvis måste vi i varje land kämpa mot dessa kriminella fundamentalister bland annat med metoder som innebär användande av våld. Men när nu Europa står inför att ta itu med detta hot måste vi betänka det katastrofala misslyckandet i det hittillsvarande ”kriget mot terrorismen”. En slutsats av det borde vara att våldet inte kan vara varken den enda eller den huvudsakliga vägen i denna kamp.

På något sätt tycker jag att vi borde tänka på det och på det faktum att krig eller upptrappat våld och ökad kontroll nästan alltid har sitt pris. Jag skriver nästan, men kan egentligen inte komma på något fall då det inte är eller varit så. För det är ett pris som handlar om att den demokrati som man säger sig strida för istället inskränks i kampen. Det är också ett pris som handlar om det uttryck vi blev bekanta med under Irak-kriget: ”collateral damage”, alltså alla de oavsiktligt dödade, skadade, misshandlade eller frihetsberövade.

Kampen mot den religiösa och politiserade fundamentalismen måste föras framförallt genom att kämpa för ett solidariskt och jämlikt samhälle där alla ska vara med och ingen lämnas utanför. Men det måste också handla om en ideologisk kamp mot den reaktionära tillämpningen av Islam överallt i samhället. Alla typer av reaktionärer ska bekämpas helt enkelt, oavsett bakgrund eller bostadsort. Bägge dessa uppgifter borde vara uppgifter för den politiska vänstern. Uppgifter som vi kan ta itu med ifall vi lyckas hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Intressant?

I samma ämne bloggaren Svensson

Läs andra bloggar om fundamentalism, Snowden, terrorism, islam, islamofobiUSA, demokrati,

Vänstern i USA, Spanien och Turkiet vid samma bord?

För oss som önskar en mer jämlik, mer jämställd och grönare värld bjuder rapporterna från presidentvalkampanjen i USA både på glädje och på sorg. Vi kan glädjas över att en radikal rörelse för social rättvisa, mot rasism och för verkliga åtgärder mot klimathotet, nu för första gången på flera decennier visat sig i USA. Naturligtvis har denna rörelse till stöd för Bernie Sanders inte kommit från ingenstans. Den har sina rötter så långt tillbaka som till 1960-talets medborgarrörelse – där Sanders var aktiv – men också de senaste årens Occupy-rörelse. En djupt liggande orsak till rörelsens framgångar är naturligtvis den fortgående ökningen av ojämlikheten i USA.

Sorg kan vi däremot känna över framgångarna för olika okunniga, hatiska och rasistiska högerpopulister även i USA. Precis som i Europa får de med sig de människor som hellre sparkar neråt än uppåt i samhället.

På 1960- och 1970-talet hade olika radikala rörelser i USA – som medborgarrättsrörelsen, Black Power-rörelsen, rörelsen mot Vietnamkriget och andra – en enorm betydelse för att sprida radikala idéer över hela världen. Inte minst skedde detta genom kulturen. Dessa rörelser bars främst upp av unga människor. På samma sätt kan den ungdomliga gräsrotsrörelsen för Bernie Sanders bli något mycket mer än bara en presidentvalskampanj – oavsett hur det går – och få en vidare betydelse såväl där som här.

Här i Europa har vi förutom framgångar för de högerextrema också sett framgångar för olika typer av nya vänsterpartier som organiserar sig och gör politik på ett delvis annorlunda sätt. Ett sådant parti som nått stora och snabba framgångar är det spanska Podemos (=”vi kan).

I Turkiet trappar nu den reaktionära regimen upp våldet mot landets kurder och angriper alltmer aggressivt  oppositionella och de demokratiska rättigheterna. Regimen har allt intresse av denna polarisering för att tränga tillbaka framgångarna för ett annat nytt vänsterparti: HDP (Folkets Demokratiska Parti).

motstånds

Om du har möjlighet att vara i Stockholm nu på fredag eller lördag så har du en unik chans att lyssna till representanter för dessa tre rörelser: kampanjen för Bernie Sanders i USA, Podemos i Spanien och HDP i Turkiet. Som organisatör står nätverket Rött Forum bildsom organiserar det som de kallar Motståndsforumfredag – lördag 18 – 19 mars på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

Intressant?

Tankar efter en debatt om Nato och värdlandsavtalet

I måndags arrangerades en paneldebatt om Nato och värdlandsavtalet här i Uppsala. Jag gjorde reklam för den här på bloggen tidigare. Debattörerna var Maj-Britt Theorin (S) Lars-Gunnar Liljestrand (fib) Maria Weimer (Liberalerna) och Mike Winnerstig (forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut).

ike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Mike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Båda sidornas argumentation var väl i huvudsak bekant och förväntad. Att militären Mike Winnerstig skulle anse att ”avskräckning alltid har varit förutsättningen för fred” och att vi (Sverige) alltid skyddats (från Sovjet/Ryssland) av USA:s ”kärnvapenparaply” var ju precis vad man kunde förvänta sig. I denna mening handlar Natofrågan om något större. Det handlar om hur vi mer generellt ser på upprustning eller användande av våld som hot. Det handlar också om vilka lärdomar vi drar av historien. Jag tänker här på att upprustning och vapenskramlande militärallianser historiskt sett ofta har lett till just krig. Att försöka framställa Nato som ett fridsamt fredsprojekt får en ju att tänka på språket i Georg Orwells bok 1984.

Det som överraskade från Natosidan i debatten, var kanske att de försökte inta en sorts vänsterposition av att vara de som bryr sig om andra här i världen. Mike Winnerstig undrade t.ex. om Nejsidan tyckte att vi i Sverige skulle isolera oss, rädda vårt eget skinn och se på när grannar som vi är beroende av invaderades och skövlades i vårt närområde? En egoistisk och osolidarisk position som han tog avstånd från. Nej-sidans sätt att bemöta detta var bland annat genom att påpeka att ordet solidaritet på detta sätt höll på att få ett annat innehåll. Men hur en verklig solidaritet skulle se ut utvecklades däremot inte på annat sätt än att Lars-Gunnar Liljestrand sa att det bästa sättet att stödja andra var att försvara vår egen självständighet. Ett ganska otillräckligt argument tycker jag. Att försvara den svenska nationens självständighet (alliansfriheten)   var också en av huvudlinjerna tillsammans med motståndet mot kärnvapen och försvar av svensk säkerhet, hos både Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand.

Själv tänker jag att ett av de helt avgörande problemen med Nato är att dess mäktigaste medlem är USA. Det går inte komma ifrån vilken syn vi har på USA:s roll i världen. Om vi ser det som den ”ledande demokratin” eller som den helt dominerande supermakten. Det blir helt avgörande även i Natofrågan. Makthavarna i USA utövar en kombination av ekonomisk och militär makt som många små nationer eller rörelser för demokrati och social rättvisa har blivit utsatta för genom historien. Listan över militära ingripanden, ockupationer eller stöd till odemokratiska kuppförsök är mycket lång och smutsig.

Men borgerliga debattörer har alltid samma blinda fläck när det gäller att se vad USA gjort och gör i världen. Det är en blind fläck som ganska mycket påminner om den hos de kommunister som var anhängare till styret i Sovjetunionen. Maria Weimer (liberalerna) sa t.ex. i debatten att hon ”inte ser USA som ett problem”. Visserligen sa hon sig vara kritisk mot det som de gjorde i Vietnam eller Chile, ”men de gör mycket bra saker också”. Hon nämnde inte angreppskrigen mot Afghanistan, Irak och ingripandet mot Khadaffi i Libyen. Dessa krig har orsakat sönderslagna samhällen med ett ofattbart lidande, oerhörda flyktingkatastrofer och – trots tal om kamp mot terrorismen – bidragit till att istället göda terrorism och extrema rörelser av IS-typ. Det är denna krigiska makt, ansvarig både för otaliga övergrepp i historien och för dessa brott i nutid, som leder Nato. Det är denna makt med ekonomiska och militära muskler över hela jorden som vi ska förena oss med i säkerhetens namn. Att gentemot detta tala om att beslut inom Nato minsann fattas i konsensus, som Maria Weimar gjorde, är minst sagt naivt. Hon hade knappast bortsett från Sovjets dominerande roll inom Warzawapakten med ett liknande argument.

Att vända på perspektivet är nyttigt även när man pratar om hotbilder. Ja-sidans beskrivning av det ryska hotet bortser helt från USA:s totala militära överlägsenhet med 39 procent av världens militärutgifter år 2012. Då är inte de allierade i Nato inräknade. Över hela jorden har USA mer än 700 militärbaser utspridda. Från liberaler och Nato-anhängare hör man aldrig någon förståelse för att regimen i Ryssland, som numera – som en följd av Nato-utvidgningen – är helt inringat av USA och dessa allierade, kan känna sig på något sätt hotad eller provocerad.

Annat var det då Sovjetunionen på 1960-talet påbörjade installation av kärnvapenbaser på Kuba. Då stod vi på randen till ett kärnvapenkrig på grund av USA:s sätt att reagera på detta. Men jag tror inte att de okritiska ”USA-vännerna” någonsin kommer att kunna se någon likhet mellan dessa händelser.

De som i likhet med Winnerstig/Weimar är positiva till Nato och USA ser naturligtvis också värdlandsavtalet som en självklarhet. De sa ett flertal gånger att vi bestämmer själva genom regeringen hur vi samarbetar inom ramen för värdlandsavtalet. ”Avtalet är bara till för att rent tekniskt och juridiskt underlätta det”, sa de. För oss som inte ser Nato som ett fredsprojekt utan en militärallians tillsammans med och under ledning av den mest krigiska nationen på vår planet är det självklart att vara emot allt som underlättar varje närmande till detta krigsprojekt.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet, USA

Debatt om värdlandsavtalet med Nato

Militarism, upprustning eller anslutning till militärallianser motiveras alltid med ett ökat hot utifrån. Så var det när Nato bildades – vilket jag beskrivit i tidigare blogg. Idag är det samma sak när frågan om Nato åter är aktuell i Sverige. Då var hotbilden falsk men blev självuppfyllande med kapprustning och terrorbalans. Den är lika falsk idag men hotar på samma vis att återigen bli självuppfyllande.

Den svenska borgerligheten har alltid tyckt att Sverige borde vara med i den USA-ledda militäralliansen Nato. På 1950-talet ville de ju även att Sverige skulle skaffa atomvapen. Men de förlorade dessa strider och under en lång följd av år var detta otänkbart för de flesta svenskar.

Men under senare år har det påbörjats en smygande anpassning till Nato. Sverige har t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början) och på svenskt territorium har ett flertal gemensamma militärövningar genomförts.

Argumenten för anslutning till Nato är också idag åter mer aggressiva än på länge. De har bemötts på ett bra sätt i den offentliga debatten bland annat av Åsa Linderborg och Jan Guillou med artiklar i AB. Hittills har också regeringen sagt nej till ett fullt medlemskap i Nato. Men det som står närmast på tur är det s.k. värdlandsavtalet. Sverige och Nato undertecknade detta redan 2014. Syftet med avtalet sägs vara ”att underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Försvararna av detta avtal menar att detta är en rent teknisk fråga. Men det är svårt att hålla med om det då det bland annat stadgas i paragraf 1:20 att ett värdland ska upplåta baser till stöd för Natoledda militära aktiviteter under befäl av Natos ÖB.

För att värdlandsavtalet ska träda i kraft krävs även att riksdagen antar ett antal lagändringar och regeringen ska därför lägga fram en proposition senast den 22 mars.

Flera miljöpartistiska riksdagsledamöter har fört fram en omfattande och grundlig kritik mot värdlandsavtalet, t.ex. i en debattartikel i Aftonbladet. De tog bland annat upp frågan om kärnvapen på svenskt territorium. Trots detta har nu regeringen kommit överens om att skriva på avtalet.

Om du vill veta mer om argumenten kring Nato och värdlandsavtalet så kan du gå till en debatt här i Uppsala mellan anhängare och motståndare till Nato. Den är nu på måndag den 7 mars kl 19.00. Lokal är Drabanten (IOGT) på Bangårdsgatan 13 Uppsala. De som debatterar är:

MAJ BRITT THEORIN (S),

MARIA WEIMER (L),

LARS-GUNNAR LIlJESTRAND (FIB),

MIKEWINNERSTIG (KRIGSVETENSK.AKADEMIEN)

Skärmklipp
Uppsala

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet

Intressant?

%d bloggare gillar detta: