Kris i äldreomsorgen och tröttsamt politikersnack.

Häromkvällen kunde man på Aktuellt (torsdag 28/1) se en av dessa ovärdiga nyhetsinslag med debatter mellan politiker. Debatter där man inte får reda på grundläggande fakta. Debatten fördes mellan äldreminister Åsa Regnér och Ebba Busch Thor från Kristdemokraterna. Ämnet var den alarmerande situationen när det gäller boende för äldre människor i Sverige idag.

Fakta är att möjligheten för äldre människor att komma in på ett äldreboende är sämre än det varit på mycket länge. Se diagram:

äldreomsorg

Av detta diagram som visar utvecklingen fram till 2005, framgår det också att detta inte är ett helt nytt och plötsligt problem. Det är en utveckling som pågått länge under både borgerliga och s-regeringar. Sanningen är därför att bägge de politiker och deras partier som uppträdde i debatten har ett mycket stort ansvar för den rådande situationen.

Enligt SCB ökade antalet personer i ålderdomshem, sjukhem, servicehus och andra särskilda boendeformer för äldre i stort sett fram till 1990-talet. Men från år 2000 syns en tydlig nedgång. Kommunernas bruttokostnader per invånare som var 80 år och äldre var 15 procent lägre år 2000 jämfört med 1990 samtidigt som kostnaderna koncentrerades till personer med stora behov av omsorg. År 2001 bodde över 118 000 personer på äldreboende, år 2006 hade det minskat till drygt 90 000.

När de borgerliga bildade regering 2006 blev kristdemokraten Maria Larsson äldreminister. De kritiserade socialdemokraterna för den avveckling som skett och lovade ändring genom en äldreboendegaranti. Men istället har ytterligare 9 619 platser försvunnit sedan 2006 enligt en undersökning som gjorts av DN.

En stor dos av självkritik från både s och kd vore mot bakgrund av ovanstående det minsta man skulle kunna begära. Men av det får vi inte höra annat än sådant som att de inte ”nådde ända till mål….” (Busch-Thor).

Som vanligt är också Busch-Thor den värsta demagogen. Vi får höra om hur hon ”suttit och hållit äldre i handen” att det är ”en helt oacceptabel situation, självklart” och liknande som ju inte tillför något i sakfrågan.

I sakfrågan talar Regnér om att de som ett resultat av budgetförhandlingar med Vänsterpartiet lägger 2 miljarder på att förbättra bemanningen under 2016. Busch-Thor kontrar direkt med att de ”lägger dubbelt så mycket i år från kristdemokraterna”. Här skulle det ha varit bra med en reporter som sakligt gått igenom de olika budgetförslagen då Regnér säger att detta inte stämmer. Men här lämnas vi åt ödet som TV-tittare.

Att regeringen lägger 2 miljarder på utökad bemanning går lätt att hitta. Lite knepigare blir det med KD och Busch-Thor. Om man i Kristdemokraternas budgetförslag tittar under det som kallas ”seniorpolitiska förslag” så kan man se att de sammanlagt avsätter lite drygt 3 miljarder. Men inom detta område är den största posten 1,87 miljarder i skattesänkningar för pensionärer. Och när det gäller det som diskuterades, nämligen äldreboendet, så avsätter de 300 miljoner (0,3 miljarder) till det som de kallar äldreboendegaranti. Hur Busch-Thor får detta till att bli dubbelt så mycket som 2 miljarder är svårt att förstå.

Mer undersökande journalistik och mindre meningslösa ”debatter” i Public Service!

Intressant?

Läs andra bloggar om äldreomsorgen, KD

Klyftorna fortsätter öka och de fattigaste har blivit fattigare.

Du har kanske hört att fattigdomen i världen minskar och att även om klyftorna är stora så får i alla fall alla här på jorden det bättre. Men detta är faktiskt inte sant.

den fattigaste hälften

Idag beräknas gränsen för att leva i extrem fattigdom till 1,9 dollar per dag. Enligt Världsbanken lever 700 miljoner människor på denna nivå. Dessa de allra fattigaste på jorden minskade från 36 procent år 1990 till 16 procent 2010. Samtidigt som färre blev extremt fattiga ökade klyftan till de rikaste.

Klyftorna har sedan dess fortsatt att växa. MEN de senaste fem åren har tillgångarna hos den fattigaste halvan av jordens befolkning (3,6 miljarder människor) dessutom istället minskat även i absoluta tal med ungefär 1 biljon dollar. En minskning med 41 procent. Deras samlade tillgångar var inte mer tillsammans än det som enbart de 62 rikaste personerna i världen ägde tillsammans. För fem år sedan behövdes det 388 extremt rika för att äga lika mycket som den fattigaste halvan på jorden. Den lilla gruppen på 62 personer ökade istället sina tillgångar med 44 procent eller 542 miljarder amerikanska dollar under samma period. Hur denna utveckling ser ut kan du se i diagrammet ovan.

Dessa siffror har hjälporganisationen Oxfam tagit fram i en 44-sidig rapport. (Oxfam är en global hjälporganisation som arbetar med människor mot fattigdom.)

Enligt rapporten – som bygger på data från bland annat Credit Suisse och Forbes – har den globala ekonomin mer än fördubblats under de senaste 30 åren. Men dessa ökade tillgångar fördelas alltmer orättvist. Det innebär att den rikaste procenten av jordens befolkning idag äger mer än oss övriga 99 procent tillsammans. Ja du läste rätt. En procent har mer än alla vi andra tillsammans.

Så här har utvecklingen varit för tio olika inkomstgrupper i världen under åren 1988 – 2011:

inkomstutveckling

Under 2000-talet har den fattigaste halvan av jordens befolkning bara fått 1 procent av hela världens ekonomiska utveckling. Samtidigt har den rikaste procenten tagit hand om 46 procent av den ekonomiska ökningen.

Fattigdomsbekämpningen har alltså avstannat samtidigt som klyftorna ökat. Lönernas andel av BNP har minskat i alla olika typer av länder på jorden:

i alla länder

I de mest ekonomiskt utvecklade länderna har produktiviteten ökat mer än arbetslönerna. Istället har kapitalägarna ökat sin andel:

produktivitet

Oxfam-rapporten ser fler problem med utvecklingen än de ovan nämnda. Andra problem är att makten hos de allra rikaste blir så stor att regeringar inte längre vågar utmana dem t.ex. genom att försöka komma åt det enorma skattesmitande som sker i global skala eller att försvara välfärden i varje nation mot ytterligare urgröpning.

Hur länge ska vi låta dem hållas?

Intressant?

Läs andra bloggar om inkomstklyftor, ekonomi, fattigdom och jämlikhet

Övergrepp mot kvinnor och detta med kultur.

På Nyårsafton skedde vidriga massövergrepp mot kvinnor i den tyska staden Köln. Polisen där har enligt DN sagt att de ”tror att det till övervägande del handlar om män från Marocko och Tunisien som rest till Köln från flera olika omgivande städer”. Ordet ”tror” är mycket viktigt här. För det verkar inte som om polisen eller någon annan heller har en helt klar bild om vad som hänt.

Men oavsett fakta i målet så innebär denna rapportering att alla invandrare och flyktingar nu drabbas av en redan existerande ökad fientlighet. Är detta vettigt eller rättvist? Nej, lika lite som att alla män ska angripas för det faktum att övergrepp nästan alltid sker från män mot kvinnor och inte tvärtom. I DN kan man läsa en intervju med den i Tyskland boende marockanske flyktingen Abdessalam som ber om ursäkt för att 14 av 19 misstänkta gärningsmän, enligt uppgift, kommer från Marocko. Han tror att det som hänt försämrar hans möjligheter att få stanna. I det kan han nog tyvärr få rätt. Det är inte desto mindre en felaktig slutsats att han ska lastas för eller ens be om ursäkt för vad ett antal landsmän gjort. Men den här typen av händelser hjälper den främlingsfientliga extremhögern på samma sätt som IS-mördarna i Paris.

Det knepiga begreppet kultur

För åter har vi denna diskussion om ”kultur”. Detta knepiga, flytande och rörliga begrepp. Rörligt bland annat därför att det inom och mellan kulturer förs en ständig kamp. Det gäller till exempel kampen för de mänskliga rättigheterna som alltid måste föras och aldrig får avstanna om den inte ska gå bakåt. Den kampen förs i alla samhällen bland annat inom och mellan det som kallas kulturer. I den kampen har vi alla på vår jord långt kvar . Men kampen har kommit olika långt i olika delar av världen. Jag tror att det är dumt att inte erkänna det och att ägna sig åt en debatt om ifall det bara handlar om kön eller om det också finns kulturella skillnader. När det gäller övergrepp av denna typ så tror jag att det handlar om en massa olika saker. Främst naturligtvis om kön, om de förhållanden i alla samhällen – men med stora variationer – som gör att kvinnor inte känner sig helt fria, skyddade och med en oavvislig rätt till sin egen kropp. Men också om sociala, kulturella och ekonomiska frågor.

Två olika ytterligheter

Två olika ytterligheter

Men den intressanta frågan, för dem som hårt driver att det är en kulturell fråga, är ju vilka slutsatserna blir. Det finns – bland dem som anser att övergrepp mot kvinnor bara handlar om kön – de som ser alla män som fiender. På samma sätt försöker en del av dem som talar om kulturen som förklaring att använda detta för att hetsa mot alla invandrare.

Vilka konsekvenser får ”kulturförklaringen”?

Det finns något uppenbart falskt med den ”kulturella” formen för försvar av kvinnors rättigheter. Dels för att övergrepp och tafsande inte alls är något nytt fenomen som aldrig funnits tidigare i Sverige. Men främst för att det nu används för andra syften av de högerextrema och deras ökande skara av borgerliga eftersägare. Att värnandet om kvinnofriden inte annars står högt i kurs inom de högerextrema hatsajterna är ju också numera allmänt känt.

Men lika lite som vi inte ska inta någon självgod attityd om att allt varit så bra förut i Sverige ska vi heller bortse från att kampen för kvinnors rättigheter också har lett till en hel del framsteg. Att kvinnofientliga föreställningar i högre grad upprätthålls inom vissa ”kulturer” (både inhemska och ”utländska”) tror jag inte att vi ska förneka. Det är snarare självklart.  Om detta har jag också skrivit tidigare. Jag tror till exempel att vi måste erkänna att det i en del förortsområden finns speciella förtryckande strukturer som upprätthålls i namn av religion och kultur. Vänstern har inget att vinna på att förneka det. Istället måste vi på alla vis bidra till att bekämpa dessa reaktionära idéer och dem som upprätthåller dem. Men det viktiga här är ju vilka slutsatser vi drar i förhållande till olika miljöer och kulturer. Under den diskussion om reaktionärt förtryck i ”förorten” som fördes i media sommaren 2015 så var beskrivningarna ofta bättre än förslagen till åtgärder.Ibland var inte ens beskrivningen av förtrycket lyckad. Ett exempel  som kom upp i den debatten var till exempel att man inrättat speciella badtider bara för kvinnor. Det har jag  svårt att ens se som ett uttryck för förtryck. Tvärtom kanske det skulle kunna vara skönt för ganska många kvinnor oavsett religion eller kultur.

Men om vi anser att kampen för kvinnors rättigheter kommit längre i Sverige betyder inte det att vi har rätt att döma alla män som flytt hit rakt av. Vi ska döma individer inte grupper av människor, oavsett vilka grupper vi talar om. Och vi ska dömas efter handlingar.

Olika eller delar av …

…samma kultur?

Att erkänna att kampen för kvinnans rättigheter kommit olika långt i olika delar av världen har heller inte något att göra med diskussionen om asylrätt eller mottagande av flyktingar. Varje individ har rätt att söka asyl och måste bedömas för sig. Det borde vara en självklarhet. Inte heller ska vi backa en enda millimeter i försvaret av alla kvinnors rättigheter oavsett vilket ursprung de har. Det ska självfallet inte heller vara någon skillnad om de blir utsatta för förtryck av män som vi tänker tillhör någon speciell grupp. Varken i våra huvuden eller tillämpandet av lagen. Inte heller ska detta få påverkas av faktorer som att de som utövar förtryck själva tillhör en grupp som är utsatt eller har det svårt.

Festivalen ”We Are Stockholm”

När nyheten om övergreppen I Köln nådde ut dröjde det inte länge innan liknande händelser på Festivalen We Are Stockholm uppmärksammades. Fast i efterhand. Även här har det skett en mängd olika typer av övergrepp, precis som överallt annars i samhället. Det påstods att även här var det fråga om övergrepp av unga ensamkommande utländska män. Men detta påstående har motsagts av fältassistenten Martin Eidensten som var där och arbetade. Han skriver:

…det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där. Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte ”flykting­ungdomar företrädesvis från Afghanistan.” som polisen citeras i DN.

Men sen tillkom ytterligare en sak i nyhetsförmedlingen och debatten. Frågan om ifall det mörkas av hänsyn till invandrare. Polischefen på Södermalm i Stockholm sa att ”vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna.” Detta påstående som inte granskats speciellt kritiskt av journalisterna i stormedierna spreds sedan över hela fältet. En av de få som ställt kritiska frågor här är Per Björklund på Fria Tidningen. Han skriver bland annat:

Vi kommer naturligtvis aldrig få höra en polischef öppet säga att man valde att tona ned övergreppen i Kungsträdgården eftersom det handlade om något så vardagligt som mäns våld mot kvinnor. Just därför är det viktigt att medier och allmänhet idag kräver svar på de verkligt viktiga frågorna:

Varför lyckades polisen inte gripa en enda tafsare trots att man var fullt medveten om vad som pågick i publikhavet i Kungsträdgården, kväll efter kväll, och trots att samma problem hade rapporterats året innan? Var insatsen på platsen otillräcklig, och varför prioriterade man i så fall inte annorlunda?

Några som naturligtvis var mycket glada både för detta påstående om att polis och media inte rapporterade sanningen och för möjligheten att hetsa mot alla invandrare  var ledningen för sverigedemokraterna. Det som är lite intressant med deras kritik och tal om kvinnors rättigheter är att de enligt en artikel i AKTUELLT FOLKUS själva mörkat trakasserier inom det egna partiets högsta ledning:

Situationen på Sverigedemokraternas riksdagskansli blev så pass allvarlig för kvinnorna i partiet att de tvingades polisanmäla sin manliga kollega. Före anmälan hade de gått till partiledningen i tron på att övergreppen skulle upphöra – Istället för att agera valde SD-ledningen att mörka övergreppen ifråga.

Jag är övertygad om att sådant förekommer även i alla andra partier. Men det tycks vara vanligare inom SD. Artikeln i AKTUELLT FOKUS drar lätt – via fem minuter på Google – fram en mängd exempel på olika sorters sexbrott eller liknande inom SD under de senaste åren som man själva tiger om. AKTUELLT FOKUS ställer sig frågan: ”Vad hade en aktiv genomgång av partiets samtliga tjänstemän och politiker inneburit?”

Som ofta (och med SD) är det så att den som gapar högst och mest aggressivt är den som själv har mest att dölja.

För att sammanfatta:

  • Alla typer av övergrepp mot kvinnor är förkastliga oavsett förövare.
  • Övergreppen beror främst på att vi ingenstans på jorden ännu lever i samhällen där män och kvinnor är helt jämlika.
  • Det finns skillnader i hur långt kampen för kvinnors rättigheter nått mellan olika samhällen.
  • Dessa skillnader kan delvis förklaras med skillnader som har att göra med begreppet kultur.
  • Att erkänna detta innebär inte på något sätt att det blir rätt att generalisera om alla män som på något sätt har sin bakgrund i andra länder eller kulturer.
  • Det har inte heller något att göra med diskussionen om flyktingmottagande eller rätten till asyl.
  • Låt inte extremhögern utnyttja övergrepp mot kvinnor till angrepp mot alla flyktingar.

Intressant?

Läs i samma ämne blogg Röda Malmö: Kastrering enda lösningen? och Hur står det till med sexualbrott? samt Svensson: sexbrott- kvinnor med invandrade föräldrar

Läs andra bloggar om invandring, flyktingar, kultur, mångkultur, asylrätt.

PS 19 jan: läser i efterhand en mycket bra artikel av den kloka ETC-medarbetaren Lina Hjort som jag verkligen rekommenderar till läsning i detta ämne: Låt oss gå på feministisk offensiv i ETC

Kampanj för asylrätt

Den 24 november 2015 presenterade regeringen en rad åtgärder för Skärmklippatt minska antalet asylsökande i Sverige. De mest kända är att uppehållstillstånd till asylsökande bara ska vara tillfälliga även för barn, att de som får korta tillstånd inte ska få återförenas med sin familj och att människor utan id-handlingar inte får åka båt, buss eller tåg till Sverige. Planen innehåller fler punkter, som alla går ut på att hindra eller avskräcka flyktingar från att komma till Sverige. Åtgärdspaketet har fått många att reagera då det kommer att få förfärliga konsekvenser för redan utsatta barn och vuxna som tvingats fly. Många håller inte heller med om regeringens katastrofbeskrivning av situationen i Sverige.

I december samlades en mängd organisationer vars medlemmar dagligen möter flyktingar eller har egna erfarenhet av att vara på flykt. Man bestämde att starta Folkkampanj för Asylrätt. Kampanjen syftar till att protestera och bilda opinion mot regeringens åtgärdspaket. Några av de många organisationer som ingår i kampanjen är: Flyktinggruppernas Riksråd (FARR), Tillsammansskapet, Refugees Welcome Sverige, Jurister på Stockholms Central, Ingen Människa är Illegal, RFSL, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Ungdom mot Rasism och Kristna Fredsrörelsen

Man har enats bakom detta korta upprop:

Människor på flykt ska inte hindras att nå Sverige.
Familjer ska kunna återförenas utan att riskera livet.
Därför protesterar vi mot transportöransvar och alla hinder mot
familjeåterförening!

Människor som behöver skydd ska vara trygga i Sverige.
Barn ska bemötas med omsorg och framtidstro.
Därför protesterar vi mot tillfälliga uppehållstillstånd och alla
åtgärder som inskränker
asylrätten och som strider mot barnkonventionen!

Skriv under deras upprop och sprid det vidare!

Intressant?

Läs andra bloggar om flyktingar, asylrätt

Nato-anhängarna fortfarande i minoritet

Så har då det svenska militär-industriella komplexet åter samlats på den konferens i Sälen som organiseras av Folk och försvar. Som vanligt var det knappast folkligt, däremot fullt av olika höjdare inom politik, krigsindustri och militärmakt. Nato-anhängarna försökte naturligtvis att flytta fram sina positioner men avvisades av utrikesminister Wallström som menade att ett medlemskap tvärtemot att öka säkerheten skulle skärpa motsättningarna i vår del av världen. Däremot var hon för att en ”moderniserad, jämställd version av värnplikten återinförs, med både militära och civila delar”. En tanke som jag gärna instämmer i.

Inom alliansen har nu hela gänget kommit ut som hårda Nato-förespråkare. I detta har de kraftigt eldunderstöd från de borgerliga ledarsidorna. Tidigare var det ju bara ”Liberalerna” som hårt drev detta. Moderaterna däremot hade ungefär samma förhållningssätt till Nato-frågan som socialdemokratin till frågan om monarkins avskaffande. Det vill säga att man har det i programmet, men inte pratar högt om det. Reinfeldt gjorde den korrekta bedömningen att det inte fanns stöd för kravet på Nato-anslutning. Men med tappet till SD greps de borgerliga partierna av en ökad desperation som gjorde att man vill profilera sig hårdare. Men enligt en undersökning av opinionsinstitutet Ipsos så har de inte lyckats få med sig väljarna i detta. Fortfarande tycker 50 procent av befolkningen att vi inte ska gå med i Nato medan 34 procent är för och 16 procent är tveksamma. Bland de borgerliga väljarna (inklusive SD) är det en större andel som är för Nato (mellan 46 och 48 procent) medan s-mp har betydligt fler motståndare. Nästan hälften av SD:s väljare (46 procent)är för Nato-anslutning men partiet inskränker sig hittills till att vara för ”partnerskapet” med Nato. I Vänsterpartiet är motståndet mest kompakt. ”Frågan delar alla partier utom V”, som David Ahlin, opinionschef på Ipsos uttrycker det.

Nato-anhängarna kommer knappast vila så mycket jobb behöver göras framöver, t.ex. genom Aktionsgruppen Nej till Nato.

Intressant?

Läsa andra bloggar om Nato

Saudiarabien – den fundamentalistiske vännen.

Tron hos sådana rörelser som Muslimska brödraskapet att islams läror och lagar kunde utgöra grunden för ett samhälle i den moderna världen stärktes genom skapandet av en stat som hade en sådan grund, Saudiarabien.

(Albert Hourani: ”De arabiska folkens historia” s. 276).

På samma sätt som kristendomen under historiens lopp delats i olika kyrkor, tankeriktningar och sekter, har också islam delats. Idag kan vi nästan varje dag läsa i tidningarnas nyheter om konflikterna mellan de två huvudriktningarna: Sunni och Shia. En riktning som det funnits allt större anledning att informera sig om är den riktning inom Sunni som kallas wahhabism efter den religiöse reformatorn Ibn ´Abd al-Wahhab (1703 – 1792). Det är den tolkning av islam som bland annat Al Qaida, den s.k. islamiska staten (IS)och staten Saudiarabien utgår från.

Kort historia

Saudiarabien är en ganska ung stat. Länge var det område som nu är Saudiarabien en del av det Osmanska imperiet. Under flera hundra år bredde detta imperium ut sig i en stor del av Asien, Afrika och Europa. Den centrala makten fanns då i Istanbul. Redan på 1500-talet erövrades Kairo, Damaskus, Jerusalem, Bagdad och delar av den arabiska halvön. Men i utkanterna av det osmanska väldet levde olika arabiska stammar delvis utanför imperiets kontroll. När Ibn ´Abd al-Wahhab år 1744 kom till Deraiya uppstod den förening av svärdet och religionen som så ofta genom historien visat sig vara ett framgångsrikt recept för att utöva makt. Ibn ´Abd al-Wahhab förenade sig med emiren Muhammad Ibn Saud i ett plundrings- och erövringskrigande mot de omgivande grannarna som pågick i flera decennier och fortsatte efter hans död. År 1802 intog saudierna den heliga staden Mekka. Men de lyckades då inte hålla den länge. Osmanerna under ledning av den egyptiske vicekungen Muhammed Ali krossade mellan 1811 och 1818 tillsvidare wahhabiterna och återerövrade Mekka till det Osmanska imperiet. Trots detta levde den saudiska staten snart upp igen fast i mindre skala. Men en dynasti under Ibn Rashid i centrala Arabien som stöddes av osmanerna lyckades under en period hålla nere saudierna. saudikartaMen 1914 – i samband med det första världskriget som innebar det definitiva sammanbrottet för det Osmanska riket – utmanades Ibn Rashid av saudiern ´Abd al – ´Aziz. Då påbörjades det som skulle leda till upprättandet av det nuvarande Saudiarabien 1932. Men detta hade inte gått utan hjälp av två andra makter som ersatte den osmanska, nämligen det med tiden sjunkande brittiska imperiet och det uppåtstigande USA-imperiet. Britterna hjälpte ´Abd al – ´Aziz till makten på samma sätt som de gjorde Feissal till kung av Irak och Abdullah till kung av Jordanien. Och USA-bolaget Standard Oil var på plats redan i början av 1930-talet. Här fanns nämligen världens största oljereserver. Utvinningen av olja började 1938.

Saudiarabien idag

Den nuvarande kungen Salman bin Abdull aziz

Fortfarande är wahhabismen statsreligion i Saudiarabien. Koranen och sharia ligger till grund för all lagstiftning.  Saudiarabien är utan tvekan den mest fundamentalistiska och totalitära  staten i världen. Den är också den mest förtryckande när det gäller den kvinnliga delen av befolkningen.

Ett sinnrikt sätt att bevara detta samhälle – förutom genom direkt förtryck av den egna befolkningen – är det faktum att arbetarklassen består av importerad och rättslös utländsk arbetskraft, samtidigt som en gynnad inhemsk medelklass har växt fram.

Västvärldens främste allierade

Jämsides med Israel har Saudiarabien sedan länge varit USA:s främsta allierade i den här delen av världen. Enkelt uttryckt har det handlat om byte av olja mot vapen, säkerhet och stöd. Och det handlar inte om lite vapen. År 2014 gick Saudiarabien förbi Indien som det land som importerar mest vapen (mätt i pengar) i hela världen. Och så som USA beter sig, så beter sig också alla de andra länder inom den del av världen som kallas väst. Alla gör det utifrån sina olika förutsättningar och speciella roller. Men alla har de denna mjukhet mot denna den värsta av diktaturer. Det gäller också i vårt land. Jag har skrivit om det förut.

När Sveriges skumma vapenaffärer med den saudiska diktaturen avslöjades för några år sedan visade det sig att både ledande borgerliga politiker,  Wallenbergfamiljen och kungahuset var i högsta grad inblandade. Svenska kapitalister gick till storms inte mot lögnerna och myglet utan mot risken att förlora pengar hos denna diktatur. Och en f.d. moderat utrikesminister tyckte att vi  inte skulle vara ”ovänliga”. Vi kunde också höra en dåvarande moderat försvarsminister och en f.d. krigsmaterielinspektör som inte tyckte att man kunde kalla Saudiarabien för en diktatur.

Samma principlösa fjäsk visades från både USA och Sveriges sida när envåldshärskaren kung Abdullah dog i början av år 2015.

Samma brist på demokratisk konsekvens ser vi också varje gång på de borgerliga ledarsidorna ifall det finns risk att vi ska förlora några affärer. Man missar aldrig heller ett tillfälle att angripa den nuvarande utrikesministern Wallström varje gång hon yppar den minsta kritik mot vår saudiska vän.

När för några dagar sedan 47 människor på en gång avrättades i Saudiarabien var det visserligen inte några som försvarade detta. Men reaktionerna var inte av den kaliber som man skulle kunna tycka vore rimliga. Låt oss t.ex. föreställa oss att något liknande hade hänt på Kuba eller i Ryssland. Då hade vi hört en orkan av fördömanden och önskemål om sanktioner utan någon rädsla för förlorade affärer.

Den s.k. västvärlden som vi tillhör är helt enkelt alltför insyltad med den saudiska diktaturen för att på allvar angripa eller ens ifrågasätta regimen i Saudiarabien. En regim som själv med direkt eller indirekt våld och understöd ingriper överallt för att främja sina egna intressen. Trots att regeringarna i EU och USA låtsas som om de vill ha demokrati i arabvärlden så kommer det bara vara en läpparnas bekännelse så länge man inte bryter banden med regimen i Riyadh. Men att verkligen stödja demokrati i arabvärlden skulle hota att skada regimen i Saudiarabien och det vill man inte.  Därför har västvärlden hittills  valt att ligga lågt när det gäller stödet till demokrati i arabvärlden och på alla sätt undvikit konfrontation med Saudiarabien.

Saudiarabien och dess härskande kungafamilj fungerar som en propp mot all progressiv utveckling i denna del av världen. Att bryta med och på alla sätt isolera och försvaga regimen i detta land borde därför vara en av de viktigaste utrikespolitiska åtgärderna om vi verkligen vill bidra till en utveckling mot någon form av demokrati.

(Läs också på Skiftet om hur vapenexporten till Saudiarabien fortsätter.)

Intressant?

Läs andra bloggar om arabvärlden, Saudiarabien, demokrati, vapenexport, religion

Läs också en artikel i ämnet av Jan Guillou i Aftonbladet från 2008 som bland annat behandlar Busch-familjens kopplingar till den saudiska monarkin.

Att erkänna Palestina

I juni 2015 undertecknades ett avtal om Vatikanstatens erkännande av Palestina som en stat. Nu har detta avtal trätt i kraft. Det är ett både vettigt och rimligt beslut.

När Sverige i oktober 2014 erkände Palestina så kastade sig borgerligheten och den svenska Israel-lobbyn över utrikesminister Wallström. Man kunde då få intrycket att Sverige stod helt isolerade i detta beslut. Men sanningen är att EU och USA står isolerade mot resten av världen som har erkänt Palestina. Det framgår av denna karta:

erkänt palestina

Påve Franciskus som har varit påve i mindre än två år framstår på många sätt som en progressiv och orädd nytänkare inom katolska kyrkan. Att han misshagar regimen i Israel är knappast förvånande. Men det är faktiskt inte första gången som en påve ingriper i förhållande till Israel. Påven Pius XII ingrep år 1950 till förmån för kristna palestinier i byn Myjaydil nära staden Nasaret. Dessa hade tillsammans med sina muslimska grannar – tillsammans 2000 människor – drivits på flykt av den israeliska armén i juni 1948. Detta var en del av den etniska rensning som genomfördes av sionisterna och innebar fördrivandet av nästan 800 000 palestinier under denna tid. Påve Pius XII krävde att de fördrivna kristna skulle få återvända. De erbjöds då detta men vägrade att återvända utan sina muslimska grannar. Israel förstörde då hälften av husen i byn och en moské. Om detta kan du läsa i boken ”Den etniska rensningen av Palestina”, skriven av den israeliske historikern Ilan Pappe.

Påve Pius XII inskränkte sitt krav om rätten att få återvända till en liten del (det fanns fler) av kristna palestinier. En som däremot drev kravet att alla fördrivna borde ha rätt att återvända var den svenske FN-emissarien Folke Bernadotte. Han hatades och mördades av sionisterna i september 1948. Delvis tack vare Bernadotte krävde även FN:s generalförsamling i december 1948 att alla flyktingar ovillkorligen skulle få återvända. Detta krav är fortfarande ett viktigt krav.

Att erkänna Palestina är bara ett litet steg. Men frågan är om det någonsin kan bli en fred så länge Israel är en stat som bygger på tanken om etnicitet som grund för medborgarskap. I detta har ju sionisterna samma syn som SD:aren Björn Söder som inte ansåg att en människa som betraktar sig som jude samtidigt kan vara svensk. Den sionistiska tanken är historiskt ett nationalistiskt svar på en annan nationalism: judehatet. Den fruktansvärda erfarenheten från den nazistiska Förintelsen tycktes bekräfta det omöjliga i att leva tillsammans i Europa med stater där medborgarskapet och rättigheterna inte var knutna till etnicitet eller religion. Men i upprättandet av en stat för judarna låg inbyggt fördrivandet och utplånandet av ett annat folk. Detta tycks aldrig upphöra så länge den sionistiska logiken följs. Det är idag svårare än någonsin att hoppas på en progressiv och icke-sionistisk fredsopinion inne i Israel. Ändå är alternativet värre i form av fortsatt våld och fördrivning av palestinierna och brutalisering av det israeliska medvetandet.

Intressant ?

Läs andra bloggar om Israel och Palestina

%d bloggare gillar detta: