I en tid av stora förändringar och mörker

För precis ett år sedan skrev jag – under rubriken ”Några positiva saker 2014” – om händelser som jag behandlat på bloggen under 2014.

I år på slutet av 2015 känns det mycket svårare att skriva om positiva saker. Naturligtvis har det hänt några bra saker även detta år. Men överskuggande är oförmågan att på allvar ta itu med klimatkrisen, det fortgående kriget i Syrien, Europas hållning till de människor som flyr och den mycket snabba kantring av hela samhällsklimatet som skett denna höst. En (bland flera) som beskrivit denna utveckling på ett mycket bra sätt är journalisten och författaren David Qviström. På själva julafton höll han betraktelsen ”Trollungens jul – en betraktelse om andrum” i Sveriges Radio. Om du har en stund över så lyssna gärna till den.

I september i år gick mer än 4000 människor genom Uppsala för att uttrycka sitt stöd till tanken att flyktingar ska välkomnas. Initiativtagare var den då nybildade organisationen Refugees Welcome i Uppsala. När samma organisation den 16 december samlade till demonstration mot regeringens beslut om id-kontroller var vi däremot bara några hundra. Och ingen tidning var där för att skriva om händelsen. Jag undrar var alla tog vägen som gick där i september? Har de flesta följt de ledare som nyss stod upp för humanitet och välkomnande men nu svängt totalt? Eller är de flesta osäkra, ledsna och förvirrade?

Från demonstrationen i Uppsala i september

När många människor under kort tidsrymd ändrar uppfattning eller ger upp och när det tycks som om tanken att det går att ta emot människor på flykt är dum, naiv och orealistisk. Då kan det kännas svårt.

Jag föreställer mig att det kan ha känts på liknande sätt för många antifascister och anhängare av solidaritet utanför de egna gränserna i slutet av 1930-talet. År 1937 måste ha varit ett sådant år. Hitler och Mussolini hade makten i Tyskland och Italien. 1935 hade Italien invaderat Abbesinien. 1936 genomfördes Moskavaprocesserna där de sista gamla bolsjevikerna avrättades av Stalin och hans anhängare. I Spanien kämpade den demokratiska republiken för sitt liv mot fascisterna.

Picassos Guernica

Den 23 april 1937 bombade tyskt flyg staden Guernica för att understödja general Francos fascister. Pablo Picasso målade då den berömda tavlan med samma namn som staden.

Rasbiologen Herman Lundborg

I Sverige samma år, var rasbiologen Herman Lundborg från Uppsala med och bildade Riksföreningen Sverige-Tyskland i Lund. Syftet med föreningen var ”att på rent svensk grundval, utan ställningstagande i partipolitiken, verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland”. Några år senare låg stora delar av Europa under detta Tysklands stövelklack.

Detta år – 1937 – skrev den norske diktaren Arnulf Överland dikten ”Du må ikke sove”. En dikt som jag tänker uttrycker liknande känslor som vi kan känna nu:

Arnulf Överland

Du må ikke sove

Jeg våknet en natt av en underlig drøm,
det var som en stemme talte til mig,
fjern som en underjordisk strøm –
og jeg reiste mig op: Hvad er det du vil mig?

– Du må ikke sove! Du må ikke sove!
Du må ikke tro, at du bare har drømt!
Igår blev jeg dømt.
I natt har de reist skafottet i gården.
De henter mig klokken fem imorgen!

Hele kjelleren her er full,
og alle kaserner har kjeller ved kjeller.
Vi ligger og venter i stenkolde celler,
vi ligger og råtner i mørke hull!

Vi vet ikke selv, hvad vi ligger og venter,
og hvem der kan bli den neste, de henter.
Vi stønner, vi skriker – men kan dere høre?
Kan dere absolutt ingenting gjøre?

Ingen får se oss.
Ingen får vite, hvad der skal skje oss.
Ennu mer:
Ingen kan tro, hvad her daglig skjer!

Du mener, det kan ikke være sant,
så onde kan ikke mennesker være.
Der fins da vel skikkelig folk iblandt?
Bror, du har ennu meget å lære!

Man sa: Du skal gi ditt liv, om det kreves.
Og nu har vi gitt det – forgjeves, forgjeves!
Verden har glemt oss! Vi er bedratt!
Du må ikke sove mer i natt!

Du må ikke gå til ditt kjøpmannskap
og tenke på hvad der gir vinning og tap!
Du må ikke skylde på aker og fe
og at du har mer enn nok med det!

Du må ikke sitte trygt i ditt hjem
og si: Det er sørgelig, stakkars dem!
Du må ikke tåle så inderlig vel
den urett som ikke rammer dig selv!

Jeg roper med siste pust av min stemme:
Du har ikke lov til å gå der og glemme!

Tilgi dem ikke; de vet hvad de gjør!
De puster på hatets og ondskapens glør!
De liker å drepe, de frydes ved jammer,
de ønsker å se vår verden i flammer!
De ønsker å drukne oss alle i blod!
Tror du det ikke? Du vet det jo!

Du vet jo, at skolebarn er soldater,
som stimer med sang over torv og gater,
og opglødd av mødrenes fromme svig,
vil verge sitt land og vil gå i krig!

Du kjenner det nedrige folkebedrag
med heltemot og med tro og ære –
du vet, at en helt, det vil barnet være,
du vet, han vil vifte med sabel og flag!

Og så skal han ut i en skur av stål
og henge igjen i en piggtrådsvase
og råtne for Hitlers ariske rase!
Du vet, det er menneskets mening og mål!

Jeg skjønte det ikke. Nu er det for sent.
Min dom er rettferdig. Min straff er fortjent.
jeg trodde på fremgang, jeg trodde på fred,
på arbeid, på samhold, på kjærlighet!
Men den som ikke vil dø i en flokk
får prøve alene, på bøddelens blokk!

Jeg roper i mørket – å, kunde du høre!
Der er en eneste ting å gjøre:
Verg dig, mens du har frie hender!
Frels dine barn! Europa brenner!

Jeg skaket av frost. Jeg fikk på mig klær.
Ute var glitrende stjernevær.
Bare en ulmende stripe i øst
varslet det samme som drømmens røst:

Dagen bakenom jordens rand
steg med et skjær av blod og brand,
steg med en angst så åndeløs,
at det var som om selve stjernene frøs!

Jeg tenkte: Nu er det noget som hender. –
Vår tid er forbi – Europa brenner!

Tre år senare var Norge liksom många andra länder i Europa ockuperat av NaziTyskland. Men åtta år senare var både Hitler och Mussolini döda och deras välden störtade. Ett Europa i spillror och med enorma mängder flyktingar, delades av segrarmakterna men byggdes åter upp. I Spanien satt däremot diktatorn Franco kvar ända tills han dog 1975.

Uppsala

Intressant?

Midvinterfesten

Efter en i många avseenden mycket mörk höst har vi nu också passerat årets mörkaste dag. Om några dagar har vi tidpunkten för den gamla midvinterfesten. Själva ordet ”jul” för denna fest är tydligen både gammalt och okänt till sitt ursprung. I alla fall har den firats långt innan kristendomen i detta land. Med kristendomen blandades traditionerna så som det oftast har skett och sker i historien. Och med lite trixande med tiden så blev det så att julen inföll och firades till minne av Jesusbarnet.

Flyktingar i Egypten

Att detta barn och hans föräldrar ganska snabbt efter hans födelse blev flyktingar i Egypten för att undkomma Herodes, är en annan sak som påpekas emellanåt och som man skulle önska att de politiker som kallar sig för kristna begrundade: ”Jag var främling och ni tog emot mig” sa Jesus i Matt. 25. För övrigt har det i dessa dagar publicerats en bild på ungefär hur denne Jesus borde ha sett ut, grundat på aktuell forskning.

Verklighetens Jesus?

Ganska långt från den bildsköne hippie vi oftare vant oss att se.

Men i mer modern tid – de senaste hundra åren eller mindre – har nya traditioner tillkommit och till och med blivit mer dominerande än de kristna traditionerna. Jag tänker på sådant som granen, jultomten (som i sin tur också är en blandning av olika traditioner), den extrema konsumtionen av julprylar (som varje år slår nya rekord, trots tal om ”kris”) eller tittandet på Kalle Anka klockan tre (som väl ändå håller på att försvinna i de nya mediernas tid..?)

Apropå detta med traditioner och kulturblandningar så såg jag denna bild om hur en mer ”nationell jul” skulle te sig:  De högernationella verkar ju oftast ha så oerhört korta historiska perspektiv. Det är också inom de högernationella miljöerna som hetsen mot det som de kallar ”politiskt korrekt” brukar vara starkt. Ni vet den här typen som säger saker som att ”…fast så får man ju inte säga i det här landet…” Men jag tror däremot inte att de skulle uppskatta ”uppriktigheten” i nedanstående bild:

Från en del äldre människor jag känt, har jag hört berättelser om hur rädda de var för tomten. Inte för att de blivit skrämda utan helt enkelt bara för att de tyckte att den där utklädda figuren såg läskig ut och de vuxna inte var så inkännande i förhållande till barnens reaktioner. Här är därför en bild på en tomte som ser riktigt elak ut:

Jag tror ju inte på att julklapparna tillverkas i tomtens verkstad, har faktiskt aldrig gjort. Nu för tiden vet vi dessutom alltmer både om hur människor – och inte minst barn – utnyttjas i de fabriker långt borta där alltför mycket av det vi konsumerar produceras. Vi vet också att vi med denna (över)konsumtion bidrar till att föröda vår jord. Därför tycker jag tyvärr att denna riktigt elaka tomte passar bra som bild-avslutning och för eftertanke: tomte

Önskar er härmed en lugn och glad Midvinterfest!

Intressant?

Läs andra bloggar om traditioner, jul, god jul, nationalism, Jesus, flyktingar

Vad vi vill, vad vi kan och vad som är möjligt.

Jag tror att vi är ganska många i detta land som känner oss både ledsna och lite förvirrade just nu. Det svänger snabbt mot ett allt hårdare samhälle med värderingar som nyss kändes helt omöjliga.

I den förra valrörelsen kunde vi lyssna till den dåvarande moderata statsministern som talade om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” för att ”se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa….”

Medborgarplatsen i Stockholm, där bland andra statsminister Stefan Löfven talade den 6 september2015.

Och i samma anda manifesterade tusentals människor runt om i landet i början på september i år (2015) för att välkomna människor på flykt. Den 6 september talade den nuvarande socialdemokratiska statsministern på Medborgarplatsen i Stockholm på manifestationen ”Refugees welcome”. Han sa att hans Europa ”bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor.

Men nu byggs det i alla fall murar även i Sverige. På olika mer eller mindre ogenomtänkta sätt försöker man nu verkligen hindra människor på flykt från att komma hit. Alla riksdagspartier utom Centern och Vänsterpartiet är överens om dessa åtgärder. Och på nyheterna kan vi höra att moderaterna nu ”ångrar” det som deras förre partiledare sa om öppna hjärtan. Moderaterna som verkligen skulle kunna ångra så mycket i deras mörka historia: deras motstånd mot såväl införandet av demokrati som alla steg till välfärdsstaten, deras stöd till apartheidregimen i Sydafrika eller kritik mot Nelson Mandela, deras förfalskning av sin egen historia, för att bara nämna några saker. Detta har jag aldrig hört någon ånger över. Men den öppenhet och humanism som alldeles nyligen uttrycktes av deras tidigare partiledare, trots att det avvek från många andra europeiska högerpolitikers åsikter, det ångrar man nu. När andra gör fel, då ska vi också göra det, säger man nu (ungefär). Det är en uppfattning om moral som vi aldrig skulle använda till våra barn, typ ”jaha de flesta andra stjäl, ja då är det inte någon idé att du är hederlig heller”.

Statsministern som tyckte att vi skulle hjälpas åt ”när nöden var stor” säger nu att ”vi” har varit naiva. Men nöden är fortfarande stor. Är vi då naiva om vi inte riktigt hänger med? Även folk på vänstersidan börjar ifrågasätta det som vi manifesterade för i september. En av dem är Göran Greider i ETC, en person som jag i de flesta fall brukar ha stort förtroende för.

Men innan vi säger att vi tidigare varit naiva måste vi fundera över både vad vi vill, vad vi tror att vi kan och vad som är möjligt. SD, partiet långt ute på den högra kanten, vill ju över huvud taget inte alls ta emot flyktingar. De har en generell och mycket statisk uppfattning om folk och nation som gör att de oavsett vad som händer i världen är emot ”öppna hjärtan”. Hatiska människor i och kring SD känner sig också uppmuntrade av den nuvarande utvecklingen. Under 2015 har det skett en dramatisk ökning av attacker på flyktingboenden. Fram till och med november rapporterades det om 50 misstänkta attacker. Det är fler än under de föregående fyra åren tillsammans.

Men övriga partier i det som nu formar en majoritet av allianspartier, socialdemokrati och miljöparti, säger att de vill ta emot flyktingar. Men, säger de, det är bara det att det blivit för många nu så att vi inte kan. Därför säger de att vi måste ta en ”paus”. Är det verkligen så?

De som flyr från helvetet i Syrien eller eländet i de flyktingläger som ligger i länderna kring Syrien, de kan knappast ”ta en paus”. För dem måste talet om att vi nu stänger våra hjärtan och gränser eftersom ni blivit för många, kännas oerhört cyniskt.

Vad vi vill måste alltså sättas i relation till det fruktansvärda som händer så många människor i vår värld just nu, människor vars enda hopp är att fly till en plats där de kan få fred och ro. Men vad vi vill måste naturligtvis också sättas i relation till vad vi kan och vilka resurser vi har. Vad som då blir uppenbart är att om vi verkligen vill öppna våra hjärtan så står möjligheten i direkt relation till hur vi ser på det samhälle vi lever i. Hur delar vi på resurserna och hur organiserar vi samhället så att allas behov blir tillfredsställda? De partier som står handfallna inför den nuvarande situationen och vars svar nu handlar om att hindra flyktingar hindras både av det samhälle de aktivt rivit ner och sina egna tankar om detta samhälle. Trots att vårt välstånd mätt i BNP ständigt ökat har de i decennier pratat om att vi inte har råd med det gemensamma. Så varför skulle vi ha råd nu?

De har aktivt bidragit till att montera ned välfärden och privatiserat tidigare gemensamma välfärdstjänster under flera decennier. De har också fört in möjligheten till vinst. Istället för att beskatta de rika har de accepterat ökade klyftor i vårt samhälle. Istället för att tillämpa solidaritet och tro på människors förmåga har de valt att bestraffa sjuka och arbetslösa för att driva dem till en arbetsmarknad där antalet jobb redan var färre.

När det gäller kostnaderna för att ta emot människor på flykt så borde de ekonomiska resurserna vara nog. Det räcker att titta på utvecklingen av BNP, antalet miljardärer, summan av de senaste årens skattesänkningar eller de nya rekorden i julhandeln. Läs t.ex. en artikel av forskaren Roland Paulsson om detta.

Men de problem med resurser som finns handlar inte så mycket om pengar utan om det som vi ska köpa för pengarna: administratörer, boenden, skolor, socialtjänst och så vidare. Naturligtvis finns det på olika ställen i landet mycket olika sorters problem både för migrationsverk och för kommuner. Man kallar detta för en kris. De nu dominerande politiska ledarna reagerar här på samma negativa och destruktiva sätt som de gjort i förhållande till välfärden. Istället för att i denna situation – som de kallar kris – mobilisera alla resurser och satsa, drar de i bromsen. Istället för att mobilisera, ta ledningen som om det verkligen vore kris, sätta press på EU genom att dra in avgiften, fördela ansvaret för att ställa upp över hela landet, ändra i stela regelverk, se det som en nationell satsning och visa ledarskap – ett ord som för en gångs skull känns befogat – så försöker man nu stänga Sverige.

Jag ser en artikel av en professor Trägård som menar att i flyktingmottagandet krockar två principer, å ena sidan principen om mänskliga rättigheter (t.ex. asylrätt) och å andra sidan medborgarskapsprincipen. Den senare principen beskriver han så här:

Det svenska samhällskontraktet är i sin grund mycket enkelt: medborgare som arbetar, betalar skatt och därmed förtjänar sina sociala rättigheter.

Jag tycker nog att professorn gör det lite för enkelt för sig här. Tack och lov tycker vi ju att människor som är medborgare förtjänar sina rättigheter även om de p.g.a. olika skäl inte arbetar, eller ens någonsin arbetat. Det som är nödvändigt är att tillräckligt många arbetar för att bära upp ett solidariskt samhälle. Och när det gäller flyktingar så tycks Trägård se mycket statiskt på dem. De flesta som stannar kommer ju att efterhand både arbeta och betala skatt. Kostnaden är nu. Hur många som kommer arbeta och betala skatt beror till en del på individerna själva, men framförallt på det samhälle som de lever i. Att organisera människor kring alla de nödvändiga behov som finns är inte främst en fråga varken för individen eller småföretagarna utan för politiken. Det handlar om vårt gemensamma organiserande av de resurser som finns.

Vi kan om vi vill. Men det kräver en helt annan politisk inriktning. Alternativet är att säga till våra barn och barnbarn att vi då 2015 stängde våra hjärtan och våra gränser för människor på flykt. Kommer vi då också att ha ett svar på frågan vad som hände med dem?

Intressant?

Läs andra bloggar om flyktingfrågan

%d bloggare gillar detta: