Kampen mot terrorismen

I det sönderfallande Syrien har den grupp som kallar sig själva för IS – av andra också för ISIS, ISIL eller Daesh – alltmer stärkt sin ställning. Detta skedde tidigare än det började talas om det i dominerande svenska medier*. Idag är de en maktfaktor och ett monster som mäktiga ledare över hela världen förklarar krig mot.

När Frankrikes president Hollande gör det mot bakgrund av attentatet i Paris är det begripligt. Men är det klokt eller ens sant det som han säger? Frankrike bedriver ju redan krig – i den meningen att de använder sina militära resurser – i Syrien men också i Mali. Och kan våld ens vara huvudvägen framåt?

bush-gänget

skyldiga

Efter 11 september 2001

Redan efter angreppet i USA den 11 september 2001 förklarade Bush-administrationen krig mot terrorn. Detta motiverade sedan angrepp och ockupationer av Afghanistan och Irak, militära inblandningar i Syrien, Libyen och Pakistan men också mer övervakning och inskränkningar i demokratiska rättigheter över hela världen. Om vi ser till resultatet så är det helt klart att det som vi kallar terrorism bara ökat sedan dess. Alltså skulle man kunna anta att det behövs något mer, eller något annat, än denna medicin av mer våld och repression.

Att stärka fiendens fiende

Det är inte bara så att de hittillsvarande metoderna har stärkt detta monster. Det är ännu värre än så. De mäktigagaste av de mäktiga som nu åter talar om krig mot terrorismen är på olika sätt medansvariga för utvecklingen av detta fenomen. En del av detta beskrivs av Souad Mekhennet i artikeln ”The terrorists fighting us now? We just finished training them.” i Washington Post. Hon skriver:

“Fiendens fiende är min vän”, och det har varit USA och dess allierades tillvägagångssätt sedan årtionden när det gäller beslut om att stödja oppositionsgrupper och rörelser.

Monstret Al Qaida (som IS är en utbrytning ur) var ursprungligen USA:s monster. Med stöd från USA, Saudiarabien och den pakistanska säkerhetstjänsten stärktes de gudskrigare som slogs mot den Sovjetstödda regimen (och senare även direkt mot Sovjets arméer) i Afghanistan. Där byggdes de upp. Och så har det fortsatt med stöd till liknande grupper i t.ex. Libyen och Syrien.

Resultatet av Irakinvasionen

För inte så länge sedan satt den förre brittiske premiärministern Tony Blair i TV och gav någon sorts ursäkt för att han tillsammans med USA:s president Bush med falska argument (om massförstörelsevapen) startade kriget mot och ockupationen av Irak. Nu är det inte längre en kontroversiell sanning att  det kaos som uppstod i Irak starkt bidragit till ett stärkande av terrorgrupper som Al Qaida/IS. Nu är vi där vi är, men låt oss inte glömma. Istället minnas och lära.

Samma sak gäller för det sönderfallande Libyen där uppbygget av IS varit mycket framgångsrikt. Där var det också snabba våldslösningar utan tanke på vad som skulle komma därefter som vägledde Nato-länderna (och Sverige). På olika sätt är i denna mening många av dem som nu talar i högstämda ordalag om demokrati och det fria samhället i högsta grad medansvariga för utvecklingen av den extrema islamismen och våldet. Låt oss inte glömma det när nu åter enkla lösningar om fler bomber portioneras ut.

Rekrytering i Europa

Men idag rekryterar alltså monstret IS även unga människor i Europa. Hur detta är möjligt är också en sak att fundera över. Här kommer knappast heller våld och fler repressiva åtgärder komma åt själva roten till att detta händer i Europa idag. Naturligtvis handlar det om flera olika saker som måste göras. Förenklat uttryckt handlar det både om att undanröja de sociala orsaker som ligger bakom dragningen till kriminalitet och religiös extremism och att samtidigt bekämpa dessa idéer framförallt i de områden och bland de grupper där de är starkast. Ett samhälle där klassklyftor, fattigdom och segregerat boende fortsätter att öka kommer inte främja denna kamp. Inte heller att blunda för den nödvändiga kampen mot alla typer av reaktionära idéer antingen de är politiskt eller religiöst motiverade.

Den arabiska våren och Syrien

Cecilia Uddén, Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Egypten, påpekade nyligen en annan viktig sak i förhållande till IS framgång, nämligen diktatorernas segrar och den arabiska vårens nederlag:

Den arabiska våren i sin ursprungliga form var ett demokratiuppror som inte syftade till jihad eller kalifat, utan som blandade universella demokratiska värderingar med folklig resning. Hade det lyckats, hade IS inte haft den attraktionskraft terrorrörelsen har i dag.

Men i nästan alla länder som omfattades av den arabiska våren har antingen militären eller islamister eller båda satt stopp för reformer och demokratisering.

I Syrien sitter diktatorn Assad kvar och tycks kunna göra vad som helst för att fortsätta göra det. Problemet i Syrien är och har varit att de som stod för någon form av demokratisering klämts mellan den till tänderna väpnade diktaturen och de av andra makter alltmer beväpnade islamisterna.

Är lösningen mera våld?

Jag avskyr våld, men jag är inte någon absolut pacifist. Det finns och har funnits situationer då våld som självförsvar eller väg till befrielse varit och är både realistiskt och berättigat. Då nationer, folk, klasser eller grupper har använt våld för att försvara eller uppnå någon grad av frihet. Men går det när det gäller Syrien alls att tänka sig en lösning som främst innebär mer våld? En rent militär lösning? Jag tror inte det. Priset för fortsatt dödande är sedan länge alltför högt. Och en seger för Assad-regimen, IS eller Al Qaida skulle inte heller innebära något som helst framsteg. De är alla monster.

Att bomba utan stöd på marken

Bomber uppifrån utan stöd på marken leder inte till annan förändring än kaos. Det borde vara en lärdom av hittillsvarande försök med bomb-demokratisering. De delar av den syriska oppositionen som står för den ”arabiska vårens” värderingar är mycket svaga och klämda mellan olika sekteristiska våldsgrupper och regimen. Annorlunda är det med kurderna. Kurderna i Syrien och deras största organisation YPG – nära lierat till PKK – kämpar inte om makten i Syrien.

afa97

Kvinnliga soldater från YPG

De kämpar för sina rättigheter och för vissa landsändars (kantoners) självständighet. De är idag den enda väpnade kraft av betydelse som är värd att stödja och som utför en effektiv kamp mot IS och kämpar för ett samhälle som  innebär större frihet och rättvisa för de flesta. Men kurderna angrips hela tiden av den turkiska staten som samtidigt på olika sätt hjälpt till att förse IS och andra religiösa extremister inne i Syrien med stöd. David Graeber skriver i The Guardian:

Det exakta förhållandet mellan Erdoğans regering och Isis kan bli föremål för diskussion, men vissa saker kan vi vara relativt säkra på . Hade Turkiet gjort samma typ av absolut blockad mot Isis områden som de gjorde mot de kurdisk-kontrollerade delarna av Syrien, eller visat samma typ av ”välvillig nonchalans” mot PKK och YPG som de har erbjudit IS, så skulle det bloddränkta ”kalifatet” för länge sedan ha kollapsat – och utan tvekan , skulle Paris-attackerna aldrig ha hänt .

Pressa ”vännerna” och stryp penningflödena

De som idag vill ha framgång i kampen mot IS-terrorismen borde därför sätta press på ”Nato-vännen” Erdogan och hans regim. Dessutom borde man arbeta för att terroriststämpeln på PKK/YPG hävs och se till att kurderna får allt stöd de behöver i detta läge.

De som vill vara trovärdiga i sin kamp mot terrorismen borde också sluta  förse Saudiarabien – detta avskyvärda land som i mycket liknar IS ”kalifat” –  med vapen, som på en mängd sätt bidragit till att stärka gudskrigarna i Syrien. Ja, hela hyckleriet kring relationerna med detta land borde rivas ner. Kamel Daoud skriver i NY Times den 20 nov om Daesh (IS) att dess moder är Irakkriget och dess fader Saudiarabien och dess religiöst-industriella komplex..

Krig kostar pengar, mycket pengar. En viktig källa till IS rikedom är att de kontrollerar det mesta av ”det svarta guldet” – oljan i Syrien. Enligt Syria Deeply går ungefär häften av denna olja till Irak, medan den andra halvan konsumeras i Syrien, både i IS-territorier och i andra rebellkontrollerade områden i norr. En annan viktig källa till inkomster för IS är skatter från den befolkning som bor inom IS-kontrollerade områden – oavsett de vill det eller inte. IS behöver förutom krigare också rekrytera ingenjörer, läkare och yrkeskunniga arbetare, något som uttryckts av dess ledare Baghdadi. Av dessa skäl vill IS naturligtvis på alla sätt hindra folk från att fly till exempel till Europa. En slutsats av det borde vara att vi i Europa inte ska göra det ännu svårare för människor att komma hit.

Stryp vapentillförseln

Men framförallt går det inte i längden att kriga utan vapen. De stridande i Syrien är beroende av att förses med vapen utifrån. Alla de makter som är inblandade i detta krig genom att direkt med vapen stödja dödandet eller genom att sälja vapen förlänga det, har tillsammans avgörandet i sin hand. Som Syrienexperten Joshua Landis säger i en intervju:

Om de länderna kom överens om att sluta sända vapen till Syrien skulle följden bli en dramatisk minskning av antalet dödade där.

Bara de som inte förser Assad, IS eller AlQaida med vapen, direkt eller indirekt, är trovärdiga i sin kamp mot terrorismen, eller för den delen i att tala om fred.

—-

*Om framväxten av IS, liksom om hela utvecklingen i Syrien, kan man läsa bland annat i två utmärkta böcker: Syrien brinner av Aron Lund och antologin Syrien – revolutionen, makten och människorna.

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien, IS, terror

Advertisements
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: