Vad har vi råd med?

Mycket i media just nu handlar om vad vi har råd med. Eller inte.

Jag tänker då inte på sådana här privatekonomiska vinklar där en journalist talar om hur man kan få den egna ekonomin att gå ihop. Hur man lever billigare, helt enkelt. Inte heller tänker jag på förnedringsprogram på TV där experter ska hjälpa folk som verkligen inte kan ”rätta mun efter matsäcken”.

Nej jag tänker på vad vi har råd med tillsammans – som ett samhälle.

Konjunkturinstitutets (KI) forskare brukar undersöka bland annat hur ”hushållen” respektive företagen uppfattar utvecklingen inom ekonomin. ”Hushållen” det är väl de flesta av oss. Vi som arbetar i olika företag och handlar för vår lön. Företagen är ju också egentligen människor, nämligen de som äger ett företag. Enligt forskningschefen Göran Hjelm på KI är det något som ”sticker ut” i deras senaste undersökning. Skillnaden mellan hur hushållen uppfattar ekonomin och ”hur det faktiskt går” är ovanligt stor. Hjelm säger att företagen är ”optimistiska” medan vi andra (hushållen) är ”pessimistiska”. Någon analys av denna skillnad har jag inte hittat. Kan det vara så enkelt att hur ”det faktiskt går” ser ganska olika ut beroende på om man är en vanlig lönarbetare eller om man äger ett företag?

Annars är det ju så att vi ända sedan början på 1980-talet har fått höra att vi inte har råd med olika saker som vi tidigare hade råd med. Och inte heller här gällde det då de alltfler nya prylar som vi utökat våra hem med de senaste årtiondena. Nej, framförallt gällde detta den gemensamma välfärdssektorn som man sa var alltför dyr. Under många år talades det om hur vi var ”satta i skuld” som nation. Därför måste vi skära i kostnaderna för det gemensamma, sa man. Men samtidigt blev den samlade rikedomen mätt i BNP ständigt allt större.Skärmklipp 1980 var den 234 900 kronor per capita. År 2014 hade den ökat till 404 100 kronor. Men varken notan för statsskulden eller rikedomens utveckling fördelades rättvist. Tvärtom. För under samma tid ökade klyftorna i samhället som en långsiktig tendens. Välfärdssektorn skars ner, men de som var rika innan blev nu ännu rikare än de varit på länge. Samtidigt fick vi grupper vars ekonomi inte bara stod still utan faktiskt fick det sämre även i absoluta tal. Så vad var det som vi inte hade haft råd med?

Som en följd av politiska beslut – officiellt baserade på uppfattningen att vi inte hade råd – har antalet människor som arbetar inom skola, vård och omsorg minskat under en lång följd av år. Enligt SCB minskade andelen som arbetade i den offentliga sektorn från 45 procent 1993 till 34 procent år 2009. Under 1990-talet steg samtidigt arbetslösheten kraftigt till över 10 procent och när den minskade under 2000-talet så låg den kvar på en mycket högre nivå (7-8 procent) än tidigare (2-3 procent). Hade vi alltså råd med arbetslöshet, men inte med att ha så många människor anställda i den gemensamma skattefinansierade sektorn?

Enligt samma synsätt var kostnaderna för människor som var sjuka eller arbetslösa alldeles för höga. Därför började man dra ner på ersättningarna till dessa människor. Det gällde också att se till att inte någon utnyttjade sina rättigheter för mycket. Därför påbörjades olika åtgärder för att minska dessa rättigheter och driva sjuka och arbetslösa tillbaka till en arbetsmarknad som samtidigt hade blivit ännu mindre än förut. De av oss som hade jobb fick samtidigt mer i våra egna plånböcker som ett resultat av att skatterna sänktes för oss. Hade vi alltså inte råd med medmänsklighet längre?

Under Reinfeldts regeringsår så minskade också statens inkomster av skatt med 140 miljarder genom politiska beslut, det så kallade jobbskatteavdraget. Hur en minskning av inkomsterna kunde motiveras samtidigt som kostnaderna för välfärden ansågs vara för höga är svårt att förstå. Men det går väl ihop om man faktiskt inte tycker att de behövs så mycket gemensam vård, skola och omsorg i samhället.

Nu ställs frågorna om vi har råd att ta emot de människor som kommer hit och söker asyl på flykt från krig och elände. Siffrorna varierar. Men visst finns det kostnader. Stora kostnader. Vad kan man då tänka om det?

Man kan naturligtvis, även här, fråga sig vad medmänsklighet har för pris. Måste vi inte hjälpa alldeles oavsett vad det kostar? Många människor tänker så och tack och lov för dem och alla som ställer upp med alla möjliga sorters frivilligt obetalt arbete för att ta emot eller hjälpa nyanlända flyktingar. Men ändå så räcker det nog inte i längden. Tyvärr. För bortsett från rasister, egoister, snåljåpar och andra otrevliga typer så finns det många människor som personligen upplevt den förstörda välfärden, både som välfärdsarbetare, sjuka, arbetslösa, anhöriga, föräldrar och så vidare. Om denna redan nedmonterade välfärd ställs mot flyktingmottagandet då kommer det på sikt att bli svårt att försvara både det ena och det andra.

Att ta emot så många flyktingar som just nu kommer till Sverige skulle i varje situation och i varje typ av samhälle innebära både kostnader och olika typer av nya problem (men också möjligheter). I det politiska läge vi har och med de maktförhållanden som råder så blir dessa problem större än vad de skulle kunna vara.

Vi har redan en situation med tidigare försämrad välfärd, med ny fattigdom och växande klyftor. Vi har en orättvis fördelning av mottagandet inte bara i Europa utan också inom Sverige som belastar fattiga kommuner mest. Eftersom samhället inte satsat riktigt på byggande sedan det så kallade miljonprogrammet är också tillgången på bostäder sämre än på länge. Samtidigt har bostäder alltmer blivit en del av en utestängande marknad. Andelen hyresrätter har minskat och priserna på villor och bostadsrätter rusat i höjden. Och de eftersatta upprustningarna i hyresrätter leder till hyresnivåer som blir alltmer orimliga. När det gäller tillfälliga boenden för flyktingar så har det också blivit olika kapitalisters guldkalv, vilket gör att kostnaderna för flyktingmottagandet ökar ännu mer.

Allt detta innebär naturligtvis problem och kostnader när många nya människor anländer till vårt land. Det får inte innebära att vi viker ner oss i försvaret av mänskliga rättigheter som till exempel rätten att söka asyl. Vi måste se människorna som kommer just som människor liksom vi och försöka leva oss in i deras situation.

Men vi måste också säga att det finns olika sätt att lösa de problem som uppstår när flyktingar som kommer hit ska tas emot. Ett sätt är att vi fortsätter på den borgerliga huvudväg som tyvärr även socialdemokratin och de förvandlade miljöpartisterna slagit in på. En väg där vi fortsätter den samhällsutveckling som jag beskrivit ovan. Då kommer det verkligen bli svårt.

Eller så går vi en väg där välfärden försvaras. Där vi minskar klyftorna med en progressiv skattepolitik där vi fördelar bördorna efter bärkraft, stoppar skattesmitandet och välfärdsroffarna. En väg där vi satsar för framtiden, tänker att det bara är fantasin som sätter gränser. Där alla människor oavsett bakgrund, alla händer, hjärnor och hjärtan behövs. Där vi bygger ut välfärden igen, startar massiva bostadsbyggen, satsar på att utveckla alla alternativ som tar oss bort från fossilsamhället genom andra sätt att resa, bo och leva. Det kommer inte heller vara lätt, men det är viktigare nu än någonsin.

Intressant?

Ett hjärta stängt

Jag vill påminna er om att vi är en nation som har stått upp och varit öppna förr i tider då människor har utstått svår prövning. Vi har nu människor som flyr i antal som liknar det vi hade under Balkan-krisen i början av 1990-talet. Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden. Visa den öppenheten. Visa den toleransen när det heter att ”det blir så många”, ”det blir krångligt”, ”det blir svårt”. Visa den toleransen och visa också att ni minns att vi har gjort det förut. Vi har sett människor komma från stress, fly från förtryck, som sedan kommit in i vårt samhälle, lärt sig det svenska språket, fått jobb och nu hjälper till att bygga ett bättre och fria Sverige.

Ja, så sa den förre moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt i ett tal 16 augusti 2014. Med talet ville han uppmana svenska folket att välkomna de många människor på flykt som kom eller var på väg till Sverige.

I en intervju i SvD ungefär ett år senare säger han att han inte ångrar dessa ord, men att de måste ”ses i sitt sammanhang”. Vad han nu kan mena med det?

Men av denna attityd fanns inte något kvar efter helgens moderatstämma. De hårdhjärtade kraven och ovilligheten att öppna några hjärtan var det som istället kännetecknade partistämman. Det var helt enkelt den gamla vanliga hjärtlösa högern som visade upp sig.

Naturligtvis kan man tycka att det fanns en del problem med Reinfeldts tal. Eftersom han i sitt tal också talade om uppoffringar och ”minskat reformutrymme”, så ställde han flyktingarnas behov av en fristad i motsättning till en bevarad välfärd. I ett samhälle som på grund av bland annat Reinfeldts politik redan fått ökande klyftor och försämrad välfärd, så innebär denna koppling framförallt att det är de som redan har det sämst i detta land som måste ”uppoffra” sig mest. En politik som inte samtidigt minskar klyftor och bygger ut välfärden – bland annat genom att beskatta de rika – blir inte trovärdig när den talar om öppna hjärtan.

Trots detta måste jag säga att jag föredrog Reinfeldts ”öppna hjärtan” framför den anpassning till intolerans och högernationalism som skett bland borgerligheten i länder som Danmark eller Nederländerna. Och som nu sker i Sverige. KD började och moderaterna följde snabbt efter. Läs gärna bloggen om KD och de historiska perspektiven (Kristdemokraterna som vägröjare 11 oktober). De historiska erfarenheterna förskräcker.

Men kan vi klara det?

Om detta har jag också skrivit förut, till exempel i inlägget Människor på flykt från 3 september.

Här skulle jag bara vilja göra det med en bildlig beskrivning:

Tänk dig att du sitter med några andra i en liten båt. Båten är inte så stor, men det är en bra båt. Ni har det bra där i båten, även om några av er sitter på lite bättre platser än andra. Er båt är långt ute från land. Bredvid er finns andra båtar av lite olika storlek eller standard. Människorna som sitter i dem tycks också ha det ganska bra. Plötsligt kommer en större mängd människor simmande mot era båtar. Om de inte får någon hjälp kommer de att drunkna. Naturligtvis börjar ni hjälpa människor ombord på er båt. Det blir lite mer trångt. Men man kan ju inte låta folk drunkna. Dessutom kommer ni ju snart återvända till land. Men det kommer fler i vattnet. Ni märker då att människorna i de andra båtarna inte alls är lika villiga att hjälpa de nödställda. Ni ropar på dem att de måste hjälpa till, men det hjälper inte. Vad gör ni då? Struntar ni att hjälpa fler eller försöker ni både hjälpa dem ni kan ombord och samtidigt efter förmåga förmå de andra båtarna att göra samma sak?

Är det inte ungefär här vi är nu? Det är inte utan problem att hjälpa så många på så kort tid. Därför måste vi försöka få även andra länder att hjälpa de flyktingar som har rätt till asyl. Men vi måste också kräva att alla kommuner och orter i Sverige hjälper till. Flyktingmottagandet i landet är mycket orättvist fördelad. Se till exempel den här undersökningen från SVT. Dessutom är det så att det är väldigt många rikemanskommuner som smiter undan medan fattigkommuner tar en stor del av ansvaret. Men här blir den moderata inställningen ännu mer obehaglig och upprörande: moderaterna som ställer en mängd hårda krav på nyanlända flyktingar vill absolut inte kräva att deras egna rika kommuner ska bli tvingade att ställa upp i flyktingmottagandet.

Självklart måste alla dela på platsen i båten. Dessutom borde vi se till att de pengar som ska användas till att ge tak över huvudet på flyktingar verkligen används till detta och bara detta. Alltså måste skyhöga vinster på flyktingboende stoppas. Det ska vara ett ansvar för staten men utan privata vinstintressen.

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, flyktingar, invandring

Morötter åt de rika – piskor åt de fattiga

Enligt en ny rapport från Credit Suisse som publiceras i Veckans Affärer har den totala förmögenheten i världen sjunkit i år. Det är första gången sedan 2008. Rapporten definierar förmögenhet som värdet av tillgångar inklusive fastigheter och börsinvesteringar, men exkluderar skulder.

Men samtidigt som den totala förmögenheten alltså minskat så har fördelningen bara blivit ännu mer ojämlik än förut, ja så ojämlik att det nästan är svårt att förstå det.

Enligt Credit Suisse så äger nu en procent av jordens befolkning 50,4 procent av all samlad förmögenhet. Samtidigt har 3,4 miljarder människor eller cirka 70 procent av den globala vuxna befolkningen en förmögenhet som understiger 10 000 dollar. Ytterligare en miljard människor – ungefär 20 procent äger förmögenheter mellan 10 000 – 100 000 dollar.

För den stora majoriteten av människor som inbördes också är uppdelade och åtskilda – jämför t.ex. de 70 procenten med de 20 procenten ovan – borde det vara självklart att enas om att de där enda ”enprocentarna” helt enkelt roffar åt sig för mycket. Men i verkligheten är det svårare, även i länder som är någorlunda demokratiska.

Det finns ju i världen både politiska ledare och partier som talar emot dessa orättvisor, idag även en av USA:s presidentkandidater (Sanders). Men varje gång som någon politiker med sådana självklara rättvisetankar får ett ökat stöd, så inser man att det som för de flesta av oss verkar så självklart, inte alls är självklart. För dessa politiker bemöts då med ett så hårt motstånd av alla dem som har tillgång till TV och press att man skulle kunna tro att det gällde deras egna liv istället för deras pengar. Bernie Sanders har utsatts för en sådan extrem förtalskampanj. Den nye brittiske Labourledaren Jeremy Corbyn har angripits med de mest bisarra argument, även av högern i sitt eget parti. Det grekiska Syriza kämpades ned av EU-eliten i sitt försök att rädda det grekiska folket från direkt nöd.

Även här i Sverige skriker de borgerliga partierna i högan sky vid minsta försök att ta ut mer skatt från dem som tjänar mer. Argumentet brukar då alltid vara att viljan att arbeta skulle minska hos de rikare med sådana skatteuttag. För dem som är fattiga, unga eller nya i Sverige efter en flykt från krig gäller däremot helt andra regler. Där gäller det istället att få ner lönerna ordentligt. Morötter åt de rika, piskor åt de fattiga, skulle man kunna säga.

Frågan är om vad denna ovilja att göra något som helst – inte ens den mest försiktiga lilla skattereform för att komma åt de ökande och helt orimliga klyftorna – kommer leda till?

Kanske istället till ett mer massivt ifrågasättande av hela det ekonomiska system där dessa orättvisor är möjliga? En enhet mellan de 70 procenten i världen?

Intressant?

 

Kristdemokraterna som vägröjare

Det lilla kristdemokratiska partiets riksting beslutade i fredags att inte längre stödja den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ). Glada kongressombud skålade för detta i champagne läste jag och kunde inte låta bli att tänka på hur den svenska kristenheten förändrats.

Vad som kommer att bli resultatet av att DÖ inte längre gäller vet väl ingen ännu, men att det var just KD som spräckte den är inte så förvånande. DÖ handlade ju om att förhindra SD:s inflytande. Eller mer exakt om att hindra SD från att fälla alla budgetar som inte passade dem – som de uttalade att de skulle göra – och därmed skapa kaos. Att det är just KD som eventuellt åter ger SD ökade möjligheter hänger ihop med minst två saker. Det ena är naturligtvis att KD är det minsta av de fyra borgerliga partier som ingick i Alliansen. Enligt opinionsundersökningar ligger de just nu under riksdagsspärren på 4 procent. Det ökar naturligtvis trycket på att sticka ut och synas. Det andra skälet är att KD står närmast det femte borgerliga partiet (SD) och dessutom närmat sig dem ordentligt.

På frågan om hur nära SD står KD svarade SD:s Mattias Karlsson i en intervju i SvD i somras att:

Frågan är väl snarare hur nära KD står SD? De verkar på väg mot att bli SD light inom borgerligheten.

Tyvärr får man nog ge Karlsson delvis rätt i detta. Exempel på sådant som Karlsson gillade hos KD var: ”krav om tillfälliga uppehållstillstånd, minskad asylinvandring, kamp mot islamismen och fokuset på familjen”.

Historien upprepar sig aldrig exakt men jag kan inte låta bli att fundera över jämförelsen med utvecklingen i Tyskland på 1930-talet. Herbert Tingsten som hade många kontakter i Tyskland skriver i sina memoarer om detta bland annat:

…”när Hitler kommer” var ännu 1931 och 1932 ett skämtsamt uttryck, möjligt att använda därför att man antog att ”detta kan inte hända här”.

Mitt liv, del 2, s. 221

Och

…en grupp av misslyckade, fanatiker och ondsinta lyckades under ett skede av kris och skakningar, utan att någonsin vinna majoritet vid ett fritt val, att med anlitande av skilda propagandamedel och propagandalinjer komma till makten. Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.

Mitt liv, del 2, s. 225

Tingsten, som var en liberal då han skrev detta, underskattar här vissa andra faktorer. Men viktigt är ändå detta att så få inom dessa borgerliga grupper förstod vad som skulle hända. Det borde kunna vara en viktig lärdom för dagens borgerliga.

Hitler med vänner i katolska kyrkan

I riksdagsvalet 1928 fick de tyska nazisterna – Nationalsocialisterna (NS)  – bara 2,6 procent av rösterna. Socialdemokraterna var då ännu det största partiet med nästan 30 procent av rösterna. Men två år senare,1930, hade NS ökat till 18,3 procent. 1932 nådde de sitt högsta röststöd då de fick 37,3 procent i valet i juli. Det var det högsta röststöd som NS skulle komma att få i ett någorlunda fritt val. De var nu det största partiet i riksdagen, men utan egen majoritet. Redan i valet som hölls i november samma år förlorade nazisterna dessutom ungefär 2 miljoner röster och minskade till 33,1 procent. Arbetarpartierna var då tillsammans större med  37,3 procent (socialdemokraterna 20,4 och kommunisterna 16,9). Men nazisterna hjälps fram till makten av borgerliga. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildar nazisterna en koalitionsregering med Hitler som kansler.  Efter detta hölls inte några val som kunde kallas fria i Tyskland på många år. I det ofria val som hölls 1933 fick nazisterna 44 procent. Den fortsatta historien är historien om nazistväldets uppgång och fall 1945.

Vad vi har framför oss vet vi aldrig. Inte heller vet vi hur historien kommer att döma de svenska kristdemokraterna. I hur hög grad de kommer slippa detta beror nog tyvärr mer på hur mycket andra krafter lyckas bekämpa de högernationella.

Intressant?

Läs andra bloggar om KD, SD, Nazismen

Läs Expo om DÖ

Läs UNT om SD och demokratin.

%d bloggare gillar detta: