Dra upp näsan ur plånboken!

Regeringen s-mp har lagt en ny budget. När den blev offentlig fylldes våra dominerande medier – TV och de stora tidningarna – av en fullständigt ovärdig idiotjournalistik som handlar om hur mycket vi ”får kvar i plånboken”. Frågeställningen innebär ju att all skattehöjning – eller skatt över huvudtaget – är en förlust för varje individ. Som om vi inte levde i ett samhälle, tillsammans och beroende av varandra.

Om detta har både Mikael Färnebo på Dagens Arena och bloggen Politism skrivit bra.

Om jag förstått rätt så handlar budgeten om skattehöjningar och utgiftsminskningar på ungefär 25 miljarder. Det kan jämföras med de skattesänkningar på 140 miljarder som Allians-regeringen genomförde.

Bland annat innebär det att människor som har arbetsinkomster över 50 000 kr per månad får mindre i jobbskatteavdrag. För en inkomst på 55 000 kr skulle det innebära 300 kr mer i månaden i skatt. Jag har väldigt svårt att leva mig in i det upprörande med det. Eftersom inte gränsen för att betala statlig inkomstskatt (37 000) höjs blir det också fler som får göra det när deras lön kommer upp över den summan. Inte heller direkt upprörande.

Människor med de högsta inkomsterna i Sverige har främst sina inkomster från kapital och inte från lön. De kanske kommer klara sig undan som tidigare – tyvärr. Men om man åtminstone ska fördela löneinkomsterna som är lättare att komma åt än kapitalinkomsterna så är det mer rättvist att de som tjänar mer ska bidra mer. Om man tittar i SCB:s lönestatistik så kan man se att det är en mycket liten del av befolkningen som tjänar över 50 000 kr i månaden. De allra flesta tjänar också mindre än 37 000. Men de rika och deras partier och lobbyorganisationer skriker ändå i högan sky över dessa små skattehöjningar.

I förhållande till den enorma nedrustningen av välfärdssektorn som skett under en lång följd av år och med tanke på de enorma satsningar på t.ex. järnväg, bostadsbyggande och fossilfri energi som skulle behövas för att klara klimatomställningen, så känns inte budgeten speciellt radikal.

Men det är ändå en skillnad och dessutom verkar Vänsterpartiet ha fått igenom en hel del reformer i sina förhandlingar med regeringen som är positiva. En miljöpartist skriver i Svenska Dagbladet att han ”känner oro” över att Vänsterpartiet ” fått igenom en hel del särskrav med stöd riktad till specifika grupper”.

Exempel på sådana ”särkrav” är:

* Avgiftsfri mammografi i hela landet
* Satsning på ungas psykiska hälsa
* Höjd gräns till 23 år för avgiftsfri tandvård till unga
* Höjd riksnorm i försörjningsstödet för barn
* Satsning på socialtjänstens arbete med barn
* Satsning på kvinnors hälsa med fokus på en jämlik hälsa
* Primärvården tillförs resurser för det arbetet
* Upprustningsstöd för hyresrätter, framförallt i miljonprogramsområdena, kopplat till hyresnivå och energieffektivisering
* Satsning på kollektivtrafik i landsbygd

Varken skrämmande eller revolutionerande, men ganska bra tycker jag.

 

Intressant?

 

Ett odemokratiskt parti i de rikas tjänst

Förra veckan valde Sverigedemokraternas ungdomsförbund Jessica Ohlson till ny ordförande. Det ledde till att SD bröt banden med ungdomsförbundet. Partiledaren Åkesson sa att de inte accepterar ”att man gör avstickare från den ideologi som partiet vill driva”. Det märkliga är att ungdomsförbundet och Ohlson å sin sida säger att de är överens ideologiskt. I dagens UNT intervjuas Ohlson, som ju bor i Uppsala och sitter i kommunfullmäktige. På frågan om ideologiska skillnader svarar hon:

Det finns ingen skillnad ideologiskt. Förutom då synen på demokrati. Att vi respekterar demokrati….det gör inte Sverigedemokraterna.

Bilder som denna visar SD:s bakgrund.

”Förutom då synen på demokrati” alltså, denna lilla detalj. Formuleringen är nog mer avslöjande än vad Ohlson själv inser. Att SD internt är ett mycket odemokratiskt parti är väl inte något som överraskar direkt. Att de inte är demokratiskt trovärdiga handlar om flera saker. Det handlar om deras bakgrund i rent nazistiska rörelser för inte alls så länge sedan. Det handlar om den bruna sörja av hat och våld som hela tiden sipprar ut från rörelsen, trots ledningens försök att polera ytan. Men det handlar också om den nationalistiska ideologin där man ”skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen” (partiprogrammet), ett i grunden odemokratiskt exkluderande synsätt.

Men att SDU skulle vara trovärdiga demokrater verkar inte heller sannolikt.

Tidigare har Ohlson sagt att denna opolitiska konflikt ”uteslutande handlar om makt”.

Att det handlar om makt är helt tydligt. Makt, pengar och plats vid köttgrytorna. SD är ett parti där mycket resurser och makt samlats centralt. Dessutom avlönar ledningen sig själva mycket bra med årsinkomster över miljonen.

Samtidigt med splittringen i SD har det nu också avslöjats hur företagsägarna genom sina lobbyorganisationer mycket framgångsrikt lyckats påverka SD:s politik till exempel när det gäller vinster i välfärden.

Det borde inte heller förvåna. SD är ett nationalistiskt högerparti. Hela deras projekt handlar om att ställa fattiga människor mot varandra med hänvisning till den nationalistiska ideologin. För att lyckas få med sig lågavlönade människor i detta måste man också framstå som försvarare av de lågavlönade ”svenskarna” och deras välfärd. Att detta är en helt falsk fasad, har – för den som vill se – varit tydligt sedan länge. Under de åtta år som Alliansen satt vid makten så röstade SD med dem 9 utav 10 gånger, för en politik som utarmade och försämrade den välfärd som man låtsas försvara. Till exempel röstade man för införandet av det femte jobbskatteavdraget som ytterligare minskade de gemensamma resurserna, man röstade för utförsäljningar av gemensamt ägda bolag och RUT-avdrag för läxhjälp som mest gynnar de med högst inkomster. Däremot röstade man till exempel nej till sänkt skatt för pensionärer eller rätt till heltid för alla deltidsarbetande kvinnor.

Nej, någon vän till arbetare eller lågavlönade kommer SD aldrig bli. Bara för dem som tror att det enda sättet att få det bättre själv är att sparka på andra.

PS: en dryg vecka efter att jag skrev detta dök ett facebookcitat av SD:s partisekreterare Jomshof upp där han tydligt beskriver partiets upplägg som en (tvungen) taktisk anpassning. Annat vore det om de verkade i det auktoritära Ungern. Han skrev:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Den konsekvente liberalen Håkan Holmberg – som genomgående bedriver ett bra upplysningsarbete om SD, rasism och högerextremism – skrev också en läsvärd ledare i UNT om detta.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om SD

Att tävla med högern om samma politik, eller något annat.

Igår utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick nästan 60 procent av rösterna i partiet, vilket kan jämföras med rivalerna Andy Burnham (19%), Yvette Cooper (17%) och den gamle partiledaren Tony Blairs favoritkandidat Liz Kendall som bara fick 4,5%. Ett mycket stort stöd alltså.

Katrin Marcal skriver i Aftonbladet att hon tycker valet är ”tragiskt” och tycker att ”det är svårt att förklara vad som hände..” när, som hon skriver ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Tydligen ska ledare för arbetarpartier varken ha skägg eller vara marxister nu för tiden, enligt Marcal.

Corbyn har definitivt en annorlunda ledarstil än den typ av moderna politiker som utbildas av olika reklambyråer. Men han är trots – eller kanske tack vare det –  mycket populär. Medlemsantalet i Labour är idag större än på många år och dygnet efter att Corbyn blev vald anslöt sig ytterligare 14 500 nya individuella medlemmar till partiet.

Han har också annorlunda åsikter än dessa reklambyråsossar. Han vill bekämpa klassklyftorna och beskatta de rika mera. Han har både röstat mot brittiskt deltagande i Irak-kriget och mot medlemskapet i EU. Direkt efter att han blivit vald talade han på en stor manifestation för att välkomna flyktingar i London. Tydligen är de här åsikterna lika skrämmande för högern som de är populära bland Labours medlemmar. Den konservative premiärministern har på twitter sagt att Labourpartiet nu är ”ett hot mot den nationella säkerheten, vår ekonomiska säkerhet och din familjs säkerhet.

Men Marcal däremot säger inte mycket om Corbyns åsikter. Hennes främsta argument är istället att hans politik inte kan få tillräckligt stöd för att vinna över de konservativa. Då kan man ju fråga sig hur bra det var att vinna val med Tony Blair som ökade klyftorna, privatiseringarna och drog in landet i ytterligare krig? Ska man slå högern genom att föra högerns politik? Vad har man uppnått då?

Men det mest akuta problem som Marcal ser med Corbyn som ledare är att han ”inte tror på det där med ­partidisciplin”. Med tanke på hur de flesta som vill dra arbetarrörelsen åt höger brukar svinga partipiskan, tycker jag inte att det heller låter speciellt skrämmande.

Sen finns det andra som i likhet med Tony Blair menat och menar att Corbyns politik är gammalmodig. Det är faktiskt ett riktigt fånigt argument. För vad har vi sett i världen de senaste decennierna när denna ”moderna” politik för ökade klyftor, raserad välfärd och nya krig har bedrivits? Jo, en värld som alltför mycket påminner om en gammal och ond tid som vi lyckades avlägsna oss från, men som nu kommer tillbaka. Det är därför som vänsteridéer om jämlikhet, välfärd åt alla och fredliga lösningar istället för krig nu åter växer i styrka på flera håll i världen.

Det behövs något annat igen, helt enkelt. Kanske ett nygammalt, men inte inte tillräckligt prövat recept?

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, välfärden

Lycka i en olycklig värld

Lördagseftermiddag i sensommaren 2015.

Jag njuter av stillheten i vår lilla oas i norduppland,

tystnaden som bara avbryts av en vindil i lövverket då och då

eller kraxandet från några korpar.

Gläds över att se hur höstanemonen tagit sig så bra och börjat blomma.

Njuter av skuggan från hasseln,hosta

skuggan där solstrålarna silar in genom lövverket.

Stenröset där den vackra hostan blommat ut.

Jag gläds av klyvyxans delning av även de tjockaste kubbarna.

Det här är min lycka och glädje just i denna stund, sensommaren 2015.

I denna sommar som Maria-Pia Boëthius i ETC döper till ”The summer of hate” – med hänvisning till det allt mer uppblossande näthatet från mörka och fega krafter – har det ofta känts svårt både med lyckan och optimismen. Boëthius resonerar just om det pendlande mellan optimism och pessimism som många av oss kan känna varje dag. Hon citerar den uruguayanske författaren Eduardo Galeano som beskrev det så här för henne:

vaknar som optimist, läser morgontidningen, djup pessimist, vandrar till mitt stamcafé längs Montevideos vackra hamn, stor optimist, nyheter på caféet, pessimist, tar ett glas, optimist och så vidare.

Men även med glädjen och med lyckan kan det vara svårt när olyckan, hatet och misären i den stora världen tränger sig på mer än vanligt. Jag är ändå övertygad om att den är viktig, den där lilla lyckan. För hur ska vi annars hämta kraft? Och om vi inte har våra olika upplevda erfarenheter av lycka och glädje, hur kan då visionerna om en annan och bättre värld annars fyllas med liv och bli mer än abstrakta drömmar?

Men samtidigt, om jag stannade inne i den lilla världen av egen lycka, så skulle jag säkert också bli mindre lycklig. Så jag åker till manifestationen på Medborgarplatsen i Stockholm idag söndag ”för ett medmänskligt Europa. Ett Europa som inte blundar för den mest allvarliga flyktingsituationen sedan andra världskriget. Ett Europa som välkomnar de som behöver skydd och hjälp.”

Jag kommer också att gå den liknande demonstration som ordnas i Uppsala på tisdag 8/9 med samling i Slottsbacken kl. 17:30.

Vi samlas och manifesterar, vi ger pengar till Radiohjälpen och Läkare utan gränser eller grejer till Vi gör vad vi kan. Vi vet att vi inte är ensamma utan många. Så lever hoppet om en annan och bättre värld för alla jordens invånare vidare, starkare och mer levande. Så blir vi också lyckligare även utanför oss själva, i den lilla världen.

Uppsala

Intressant?

Människor på flykt

När nazisterna tog makten i Tyskland på 1930-talet ledde det till att flera hundratusen människor försökte fly landet. Det var politiska motståndare till regimen, judar, romer och homosexuella som flydde för sina liv. Fram till 1939 flydde ungefär 400 000 från Tyskland och de ockuperade länderna. Att hitta länder att ta sig in i var inte lätt. Sverige tog emot en liten rännil av alla dessa flyende människor. Ungefär 5000 togs emot. Det fanns de som inte ens ville att dessa skulle få komma till Sverige. Här i Uppsala är Bollhusmötet, skildrat av Uppsalaförfattaren Ola Larsmo, bekant.

Nu efteråt, med de kunskaper som vi har idag, framstår detta som skamligt. Men, även om vi vet mer idag, så var det inte någon som behövde vara okunnig om det som hände den gången heller.

Idag är informationen om det som sker i världen när det gäller människor på flykt närmast omöjlig att undvika. Idag är det åter lika många människor på flykt som under andra världskriget. Det talas om 60 miljoner människor som flyr krig, nöd och förtryck i hela världen. De flesta som flyktingar inom sina länder, andra som flyktingar i grannländer och bara en mindre del, av alla, på flykt mot Europa.

Så stora grupper av människor lämnar inte sitt land och reser under så farofyllda förhållanden om de inte är tvingade till det. Som någon skrev: ingen sätter sina barn i en båt ifall inte risken för deras liv är större på land. Att helt leva sig in i de fruktansvärda förhållanden som driver människor på flykt eller de vidriga förhållanden som själva flykten utgör är inte möjligt för de flesta av oss. Men vi måste kämpa mot förhärdningen och avhumaniseringen. Det gäller till exempel språket som när vi talar om flyktingvågor, ”volymer” eller ”massinvandring” (högernationalisternas propagandafras) istället för om människor på flykt. De är människor som vi och de angår oss.

Ska vi alls ta emot människor på flykt?

Bortsett från alla komplikationer om proportionerna, fördelningen av hjälpen, orsakerna till det faktum att så många människor flyr idag, frågan om integrationen och så vidare, så tycker jag att vi måste svara ett obetingat ja på den frågan. Det är en grundläggande mänsklig skyldighet att hjälpa andra människor i nöd, även dem som inte tillhör ens egen familj, grupp eller nation. Det handlar om att vilja leva i ett humant och solidariskt samhälle. Det är grunden.

Men är det inte alldeles för många?

Det är många. De som har det värst kommer från Syrien där kriget pågått i fyra år. Tolv miljoner, mer än hälften av hela befolkningen, är på flykt. De flesta befinner sig fortfarande inom det egna landet. Mer än fyra miljoner människor befinner sig utanför landet. Av dessa är 95 procent i grannländerna Turkiet, Libanon, Jordanien, Irak och Egypten. Två miljoner är i Turkiet och drygt en miljon i Libanon.

Hittills i år (augusti) 2015 har enligt Invandrarverket 48 744 människor ansökt om asyl i Sverige. Av dem var 14 716 människor från Syrien. Under samma tid fram till augusti 2015 bifölls asyl för 19 355 personer.

Men hur ska vi se på dessa proportioner? Ett sätt är att som bloggaren Cornucopia räkna på nettoinvandringen från de länder som folk lämnar i förhållande till hela den nuvarande befolkningen i Sverige. Det ger den här bilden:

Ett annat sätt att greppa detta är att jämföra de 625 000 människor som förra året sökte asyl i EU med hela EU:s befolkning på 500 miljoner. Det är faktiskt färre än de 672 000 som sökte asyl i EU 1992 då EU bara utgjordes av 15 länder. Idag, då EU har 28 medlemsländer, motsvarar de asylsökande en dryg promille av hela befolkningen. Skulle inte en välbärgad by med 1000 innevånare – om än med interna orättvisor vad gäller välståndets fördelning – kunna ta emot en eller två personer i nöd?

Professor Hans Rosling har på sitt pedagogiska sätt också, i ett kort föredrag på Youtube, visat hur liten del av flyktingarna som kommer till Europa.

Men kan vi ta hand om så många?

För det första har betydligt fattigare länder tagit emot fler flyktingar både förr och nu. Det av kriget förstörda Tyskland gjorde det t.ex. efter kriget. Men det finns någonting i grunden fel med synsättet att ”ta hand om”. I en välfungerande familj tar vi hand om våra barn. I välfungerande familjer och samhällen tar vi som är vuxna och arbetar också hand om gamla och sjuka. Naturligtvis måste vi ta hand om många av dem som kommer hit i början. Men när de sedan kommer i arbete bidrar de ju precis som alla andra till ”omhändertagandet”. Och deras möjlighet att bidra till att bygga upp samhället och därmed ta hand om andra som behöver stöd, utbildning och omsorg beror mer på vårt gemensamma samhälle än på dem. Att större grupper av människor inte får arbeta, samtidigt som det finns stora behov av både det ena och det andra som saknas i samhället, är en brist hos samhället – inte hos individerna. Det handlar om politik.

Naturligtvis blir det inledningsvis större kostnader för välfärden om fler människor kommer till vårt land. Men på sikt betalar de som får möjlighet att arbeta tillbaka detta för andra behövande. På samma sätt betalar unga tillbaka vad de under sin barn- och ungdom kostat för samhället innan de börjar jobba. Det är inte heller så att välfärden har rustats ner på grund av invandringen. Nedrustningen av välfärden påbörjades redan på 1980-talet och handlar också helt och hållet om politiska beslut som skattesänkningar, personalminskningar med flera hundratusen, privatiseringar, vinstmöjligheter för välfärdsföretag och så vidare. Författaren PO Tidholm har uttryckt det väldigt bra tycker jag:

Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen. Den ursprungliga lokalbefolkningens ungar har nämligen för länge sedan flyttat till stan för att bli spelutvecklare.

Men är det inte bättre att hjälpa på plats?

Nu är det ju så – som jag skrev ovan – att de flesta som flyr inte kommer till Sverige eller till EU utan till fattiga grannländer. Så vad betyder uttrycket ”på plats”? Ja, förmodligen främst Turkiet, Libanon och Jordanien, när det gäller flyktingar från Syrien. Men varför ska vi ställa hjälp till människor i dessa hemska flyktingläger i motsättning till att hjälpa dem som tar sig vidare?

Det  finns ju inte ens flyktingläger i alla områden där det skulle behövas. I länderna som högernationalister kallar för ”på plats” är trycket redan enormt när det gäller resurserna. Det finns varken medel, infrastruktur eller säkerhet så att det räcker till. Naturligtvis bör vi genom alla hjälporganisationer som finns bidra till att minska nöden här. Men det räcker ändå inte. Därför manar också FN:s flyktingorgan EU-länderna att öppna legala vägar för flyktingar in i Europa. Men det hemska är ju att EU stänger denna möjlighet för människor på flykt med hjälp av direktiv 2001/51/EC så att de tvingas fly på livsfarliga vägar över havet. Vill du veta mer om detta, se en annan kort förklaring på några minuter av professor Hans Rosling.

Att fördela mottagandet

På samma sätt som EU måste göra mer för att hjälpa människor att legalt ta sig till Europa och därmed avlasta de länder som idag tar emot flest flyktingar, så bör mottagandet också fördelas på ett rättvist sätt mellan länderna i EU. Man borde också sätta press på länder som Ungern med sin barbariska och rasistiska behandling av flyktingar eller Rumänien som driver stora delar av sin romska befolkning ut i tiggeri i andra europeiska länder.

Men också inom Sverige bör mottagandet delas på ett mer rättvist sätt. Det är ju helt orimligt att de 20 rikaste kommunerna tar emot mindre än en femtedel så många flyktingar – räknat per invånare – som de 20 fattigaste kommunerna. Som Kawa Zolfagary på bloggen Politism påpekat så är det illa ställt med de ”öppna hjärtan” – som Reinfeldt efterlyste – i den rika moderatkommunen Danderyd.

Att förstå orsakerna till att så många människor tvingas fly.

Precis som det är möjligt att hjälpa på olika sätt, både här och där, så är det också möjligt både att lindra nöd och att samtidigt undersöka och försöka förstå dess orsaker. Bland de länder som flest människor flyr från är Afghanistan, Irak och Syrien. Det går här inte att bortse från betydelsen av de angreppskrig under USA:s ledning som drabbat Afghanistan och Irak. Göran Greider skriver bra om följderna av USA:s krig och invasion av Irak våren 2003:

Före invasionen var terrororganisationer som Al-Qaida knappt närvarande i landet. Efter några år fanns de där och fångade skickligt upp besvikelsen hos Iraks sunnimuslimska befolkning, vars elitskikt tidigare styrt landet men nu förödmjukades. Ändå var det Islamska staten i Irak och Syrien som skulle bli barbariets avantegarde och massrörelse och några år senare plötsligt träda fram med en våldsam kraft och omdefiniera praktiskt taget hela världspolitiken. Mellanösternreportern Alexander Cockburn har i en bok nyligen pekat på USA:s skuld till IS framväxt – det är ingen tvekan om att IS snabba expansion och ofta chockerande militära effektivitet aldrig hade kommit till stånd utan den amerikanska invasionens ödeläggelse av det irakiska samhället.

Greider avslutar:

Det hjälper inte en enda flykting att vi försöker förstå varför IS växte fram. Och inga förklaringar av IS ursäktar vad de gör. Samtidigt är det helt avgörande att flyktingströmmar och övergrepp inte reduceras till uttryck för en ondska som vi inte kan begripa. När orsakssammanhang uppdagas tänker vi klarare och kanske blir vi också litet mindre pessimistiska.

Intressant?

Läs andra bloggar om flyktingar, invandring

%d bloggare gillar detta: