Är det ”hat mot förorten” att kritisera reaktionära idéer?

Jag har skrivit flera gånger både om synen på ”mångkultur” och om synen på de områden vi kallar ”förorten”. Att jag sätter citationstecken runt ordet ”förort” beror på det faktum att det alltid är underförstått att det bara är vissa typer av de områden som inte ligger i städernas centrum som kallas förorter. Områden som Bromma, Danderyd eller Sunnersta (här i Uppsala) brukar inte räknas dit. Därför är begreppet knepigt.

När Johanna Langhorst kom ut med sin bok Förortshat – som alltså kritiserar demoniseringen av visa förorter – skrev jag en recension om den. Den var i huvudsak positiv men med en del kritiska synpunkter. Jag har också tidigare skrivit om min gamla hemort Husby i Stockholm som nu åter varit aktuell i medierna.

Jag säger detta som inledning för att lite grann direkt visa var jag står och åtminstone inte bli uppfattad som en ”förortshatare”.

Nu har det under en tid åter förts en diskussion i medierna om ”förorten”. Den drogs igång genom ett debattinlägg av Zeliha Dagli från Husby. Hon ville uppmärksamma de reaktionära fundamentalisternas ökade lokala inflytande. Ja, inte bara inflytande utan också deras makt över många människor och deras förmåga att begränsa även dem som inte vill följa deras påbud. Vänsterpartisten Amineh Kakabaveh tog också upp denna diskussion med ett inlägg i Expressen.

Några som däremot inte är överens om beskrivningen av dessa problem är miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi, medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. I ett mycket häftigt inlägg i Expressen kallar de detta för ”en mobiliserad hatkampanj mot Sveriges förorter”.

Det som Zeliha Dagli och andra beskriver utifrån egna upplevelser kallar Mehdiyar och Abdullahi för ”stereotypa föreställningar” om kvinnoförtrycket. Men Zelihas artikel innehåller inte några stereotypa föreställningar. Hon beskriver hur hon känner att hennes liv begränsas alltmer genom ett ökat inflytande för reaktionära fundamentalister i lokalsamhället. Det är sorgligt att Mehdiyar och Abdullahi inte kan leva sig in i detta.

Vidare menar de att den här typen av uppmärksamhet och kritik ”bidrar till att cementera rasism och strukturell diskriminering”. ”Fördomarna och islamofobin förstärks när segregation och patriarkala strukturer reduceras till enbart en fråga om hederskultur”.

Det är allvarliga anklagelser. Men är de sanna? Som jag visade inledningsvis genom att hänvisa till min recension av boken Förortshat så tycker jag att det är viktigt att bekämpa demoniseringen av förorten. Den demoniseringen sker ofta genom ytlig sensationsjournalistik och är en del av ett sorts förakt uppifrån som finns på många områden i samhället. Och visst är det svårt när debatten hamnar i media, med deras behov av förenklingar och sensation. Men vi kan inte bemöta den ensidigt negativa bild som ofta sprids i media med osanningar. Vi vinner inte på att romantisera – som ibland sker – men inte heller på att dölja faktiska problem. Istället måste vi visa på motsättningar som finns där såväl som på andra ställen i samhället. Jag skrev om detta i ett blogginlägg för två år sedan där jag försökte förklara vad jag menade med ett ”mångkulturellt samhälle” och varför jag var för det:

Ett sådant synsätt innebär inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Och i en kommentar till en artikel av Daniel Pool – som uppmärksammade utbredningen av reaktionära fundamentalisters åsikter i Sverige – skrev jag:

Alla sorters reaktionära idéer, rasism (i alla dess former), homofobi, antidemokratiska uppfattningar och så vidare måste alltid bemötas oavsett från vilka de kommer. De reaktionära muslimska grupperna har inte något stort inflytande inom etablerade media eller inom politiken, eller för den delen bland de flesta muslimer. Men det inflytande de har och försöker skaffa sig utanför dessa sfärer, t.ex. i en del förortsområden, ska inte underskattas, eller stå obemött.

Jag tror alltså att det är mycket viktigt – men däremot inte lätt – att både uppmärksamma, erkänna existensen av och bekämpa de fästen för reaktionära idéer som finns i en del förortsområden.

Men Mehdiyar och Abdullahi vill inte delta i en sådan kamp. De menar att sådant som homofobi, patriarkala strukturer och antisemitism (bara) är ”allmängiltiga samhällsfenomen” och förekommer ”i alla sociala miljöer”. De ger dessutom en nidbild av sina debattmotståndare när de skriver att de bara vill koppla ihop sådana fenomen med  skäggiga (muslimska) män och hederkulturer. Det är ju en uppenbart osann beskrivning av t.ex. Amineh Kakabavehs åsikter. Men frågan som måste ställas till Mehdiyar och Abdullahi är varför de inte vill bedriva denna kamp mot allmängiltiga samhällsfenomen – som förvisso förekommer i alla sociala miljöer – överallt i hela samhället, även i vissa förortsområden. När det gäller dessa förortsområden talar de bara om det som ”ett fenomen hos ett fåtal personer”. Den formuleringen uttrycker, tror jag, en grov underskattning av problemen. Men vad de framförallt missar är att det i förorten precis som överallt annars handlar om makt, makt att förtrycka. Motståndarna behöver beskrivas för att kunna bekämpas. Där som överallt annars i samhället och världen.

Intressant?

Läs andra bloggar om förorten, rasism, mångkultur, islamofobi, antisemitism

 PS dagen därpå: läser ett mycket bra inlägg av vänsterpartister från Järvafältet. Rekommenderas! Läs!

PS några dagar senare: läs också artikel i samma ämne i Dagens samhälle.

Vem får vara i kyrkan?

Ganska ofta nuförtiden hör man folk säga – i en gnällig ton – att man ”inte får” göra olika saker. De menar då saker som de själva är för men som de anser att de hindras att göra. Till exempel brukar man höra att man inte får ha skolavslutning i kyrkan. Det är uppenbarligen inte sant. I tidningarna kan man läsa om skolor som har avslutning i kyrkan. Kyrkan kan ju vara en bra lokal, vid dåligt väder och med tanke på att allt fler moderna skolor saknar samlingslokaler.

Det kontroversiella och det som både skolinspektionen och en del debattörer uttryckt är däremot att det är problematiskt om man har religiösa ceremonier på en skolavslutning. För oss som tar religionen på allvar och inte betraktar den som bara en ”fin gammal vana” är det en viktig aspekt av både religionsfriheten och demokratin. Alla ska ha rätt att inom de gemensamma lagar som gäller sammansluta sig och i sina gudshus utöva sin religion. Men alla andra – och de är idag en växande skara – ska också slippa att pådyvlas denna religion eller anpassa sig till den. Så var det förr i Sverige då kyrkan hade stor makt som en del av överhetssamhället, och så är det ännu i många länder.

Att ifrågasätta religiösa ceremonier på en skolavslutning handlar om demokrati, helt enkelt. Det som man inte får (?) eller åtminstone inte borde få, är att påtvinga andra sina religiösa ceremonier. För att vi alla ska mötas på lika villkor oavsett religiös tillhörighet eller brist på religiös tillhörighet så är det bättre att hålla religionen borta från t.ex. skolavslutningar.

Däremot får alla de som vill utöva sin religion tillsammans med andra med samma tro. Naturligtvis ska varje församling ha rätt att bestämma om sitt eget hus. Vill man t.ex. inte släppa in en skola för en sekulär skolavslutning utan präst, så är det deras rätt. På samma sätt borde det vara deras rätt att bestämma inom sin församling om vilka man vill viga utan något ingripande från staten. I förhållande till staten gäller däremot det som demokratiskt beslutats vad gäller vilka som får vigas.

När det gäller vigsel så var det i fjol enligt Kyrkans tidning bara en tredjedel av alla vigslar som ägde rum i kyrkan. Men det som är mer märkligt är att av dessa som väljer att gifta sig i kyrkan så är det en tredjedel som direkt försöker påverka den präst som ska viga dem ” att hålla igen på pratet om Gud”. Det var en TT-nyhet häromdagen som berättade detta att:

Var tredje präst i Svenska kyrkan har blivit ombedd att hålla igen på pratet om Gud vid vigselgudstjänster.

Men det är ju mitt hus!

Dessa människor gillar alltså kyrkan, men de tycker inte att Gud ska få vara där. Åtminstone inte så mycket att han märks eller stör. Det måste jag säga är en ganska extrem uppfattning även för en agnostiker som jag.

Intressant?

Läsa andra bloggar om kyrkan, religion

Vad finns att fira på nationaldagen 2015?

I de flesta länder är nationaldagen knuten till någon sorts befrielse, en seger för självständighet som nation eller stor demokratisk förändring. Så kan man inte säga att det är i Sverige. Den svenska nationaldagen är av mycket sent datum.Det var Artur Hazelius – folklivsforskare och grundaren av Skansen i Stockholm – som tog initiativ till det första svenska nationaldagsfirandet 6 juni 1893. Då fanns det inte ännu någon bestämd nationaldag. Svenska flaggans dag firades första gången på Skansen i Stockholm 1916. Först 1983 blev det Sveriges nationaldag och 2005 även helgdag i utbyte mot pingsten. Det sägs att den firas till minne av att Gustav Vasa blev kung 6 juni 1523. Gustav Vasa och denna period hade visserligen betydelse för Sveriges skapande som en egen nation. Men det är ju av uppenbara skäl inte något levande minne. Dessutom solkas detta frihetsperspektiv av att Sverige som nation hade en förtryckande roll mot andra nationer och folk under århundradena efter Vasa. Antagandet av 1809 års regeringsform brukar också anges som ett skäl till att fira den 6 juni. Men de stora demokratiska reformerna för folkflertalet kommer mer än hundra år senare i Sverige. Så anknytningen till 1809 känns verkligen också ordentligt påklistrad.

Men när vi nu har denna nationaldag, vad kan vi fira och vad är det som vi kan vara glada över? Ja, det är naturligtvis olika från person till person vad vi uppskattar. Det finns ju sådant som vi alla oavsett olika åsikter om samhället kan enas om. Jag tänker då på sådant som den svenska naturen och årstidsväxlingarna, den speciella glädje som vi kan känna under denna tid på året med ” lust och fägring stor” då ”gräs och gröda gror”, allt blir ”återfött” och vi själva liksom lever upp av värmen och ljuset. Det kanske räcker? Eller?

För svårare blir det när det gäller själva samhället. Här brukar friheten, demokratin och freden framhållas som sådant som vi bör fira. Och visst, det är sant. Det är sant att Sverige är ett ganska fritt land som till och med kan fungera som en fristad för människor på flykt. Det är sant att vi har yttrande-, mötes- organisationsfrihet och allmän rösträtt i fria val. Det är också sant att vi varit förskonade från krig på vårt territorium i mer än 200 år.

Men det finns också andra sanningar som både grumlar denna vackra bild och visar att det inte är så enkelt att alla tillsammans kan samlas kring fred, frihet och demokrati.

Visserligen har vi länge sluppit krig på vårt territorium, men sedan ett antal har vi allt tätare knutits till världens största och mest upprustade militärallians: Nato. Våra militära enheter har under Nato deltagit i krigiska operationer utomlands som det är ytterst tveksamt om de främjat fred eller demokrati.

Visserligen är Sverige ett av de friare länderna i världen och människor på flykt kan få en fristad här. Men samtidigt har vi idag ett parti i riksdagen som helt motsätter sig detta. Det partiet har ett alltmer ökat inflytande över politiken direkt – genom att bilda majoritet tillsammans med de andra borgerliga partierna – eller indirekt – genom påverkan på de andra partiernas politik. Det är ett parti som säger sig älska landet Sverige mer än alla andra. Men det finns många saker i Sverige som detta parti inte alls älskar, utan faktiskt avskyr. De gör istället allt för att riva ned det. Till detta hör öppenheten, generositeten och viljan att öppna en fristad för människor på flykt.

Vi lever i en demokrati. Men demokrati är inte något statiskt tillstånd. Åt vilket håll utvecklas demokratin i Sverige? Jag skulle vilja påstå att den på olika sätt gått bakåt de senaste decennierna. Olika exempel på det är anslutningen till EU som flyttar makten längre bort och högre upp, privatiseringar och införande av marknadstänk inom välfärdssektorn som minskat det demokratiska inflytandet både hos våra politiska representanter och hos de anställda inom välfärdssektorn eller den pågående smyganslutningen till handelsavtalet TTIP som t.ex. vill ge storföretag rätt att stämma nationer för demokratiskt fattade beslut som går storföretagen emot.

Så om vi alls bryr oss om nationaldagen, låt oss glädjas över att bo i ett land med årstidsväxlingar, mycket natur per boende invånare och hopp om sommar.

Men om vi ska tala om samhället låt oss då skippa struntpratet. För här måste vi tyvärr dela oss. Dela oss mellan höger och vänster.

Som vänster måste vi säga vi är glada för att leva i ett land som inte gjort om det andra världskrigets förbrytelser mot människor på flykt.  Men vi måste också säga att vi idag måste kämpa för solidaritet och generositet gentemot högerborgerliga krafter som bara ser människor som problem istället för möjligheter.

Som vänster måste vi säga att vi är glada att leva i ett land som sluppit krig i mer än 200 år men samtidigt ifrågasätta hyckleriet kring de utländska ”krigsäventyren” och det tilltagande vapenskramlandet.

Som vänster måste vi säga att vi är glada för demokratin, men att den är en erövring. Framförallt att den är ett resultat av arbetarrörelsens kamp mot högerkrafterna. Samma högerkrafter och storkapital som idag hotar och inskränker demokratin.

Men vi kan också, i likhet med de flesta medborgare, strunta i detta. Åtminstone på nationaldagen. Det finns så många andra dagar.

Själv tänker jag klyva, hugga och stapla ved.

Tillägg dagen därpå:

Åter i staden från torpet läser jag ett fint tal på Nationaldagen av Bengt Berg från hans blogg, som jag rekommenderar. Läser också en intervju i Expressen med Sven-Erik Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Man kan säga att han inte är speciellt entusiastisk över nationaldagen. Han kallar regeringsformen från 1809 för ”en riktig skitförfattning, en kompromissförfattning som sa att å ena sidan skulle folket ha makten och å andra sidan skulle kungen styra folket.” Hårt men förmodligen sant. Och att kalla det Liedman uttrycker i denna intervju för en ”attack på nationaldagen” känns mest som en löpsedelsgrej från Expressens sida.

Intressant?

Läs andra bloggar om nationaldagen

%d bloggare gillar detta: