Natos hotbild en självuppfyllande profetia.

Nu under denna sista vecka i maj och en vecka till i juni pågår världens största militära flygövning i Norrland: Arctic Challenge Exercise (ACE). På en tredjedel av Sveriges yta är 115 plan från nio länder i luften samtidigt. USA deltar bland annat med bombflygplanen B52 som är ökända för sina insatser i Vietnamkriget.

Direkt efter ACE startar en annan militärövning. I Östersjön genomförs mellan den 5 – 20 juni Baltops 2015 under ledning av USA och Nato. Där deltar 4 500 man, ett 50-tal fartyg, ett 50-tal stridsflygplan och helikoptrar, en ubåt (polsk), tio stridsbåtar och ett flertalet fordon.

Huvudsyftet med den övningen är enligt Försvarsmaktenatt träna enheters uppträdande i större multinationella styrkesammansättningar som tillsammans kan skapa stabilitet och säkerheten i områden kring Östersjön”.

Den dåliga svenskan är Försvarsmaktens och inte en felskrivning av mig. Men innehållet kan vi ju förstå: flera länder samtränar i Östersjön mot en som inte är med.

Naturligtvis har dessa övningar en direkt skadlig inverkan på både människor, djur och natur. Men allvarligare än det är att övningarna sker inom ramen för militäralliansen Nato.

Att Sverige utan diskussion eller demokratiska beslut knyts allt närmare till Nato gläder en Nato-anhängare som Jan Björklund (FP). Han säger också öppet att det är vad det är fråga om. Mer plågsam och svårförståelig är positionen hos regeringen S+MP. För det en gång fredsinriktade Miljöpartiet måste det vara allra svårast. För socialdemokratin är det en sorglig men bara alltför vanlig taktik. Minns linje två i folkomröstningen om kärnkraft.

Nato-anhängarna menar att det militära hotet har ökat mot Sverige från Ryssland och att det bara är inom Nato som vi kan känna oss säkra. Deras logik är att det då gäller att ”visa muskler” eller som en generalmajor Karl Engelbrektson uttrycker det: ”sända starka säkerhetspolitiska signaler” med den här typen av militärövningar. Björklund och andra framställer det som att Nato-motståndarna antingen är fega typer som inte förstår att man måste försvara sig eller opålitliga typer som går i Putins ledband. Inget av detta känns nytt. För upprustning, anslutning till militärallianser eller startande av krig behövs alltid en fiende. Fienden måste framställas som farlig och aggressiv och de som ifrågasätter hotbilden misstänkliggöras.

En tillbakablick

Resultatet av andra världskriget var att USA som enda makt stod rikt och starkt i världen. Sovjetunionen hade däremot betalat ett enormt pris för kriget. Mer än 20 miljoner människor hade dödats. Framförallt hade männen dött. Av den vuxna befolkningen över 18 år fanns det bara 31 miljoner män jämfört med 53 miljoner kvinnor. I många år efter kriget bars jordbruket upp av kvinnor, barn, gamla och handikappade. Många av dessa 31 miljoner män var alltså gamla invalidiserade och skadade, de unga hade dött. I Sovjet hade arméerna demobiliserats från 11,5 miljoner man till under tre miljoner.

Sovjet  utgjorde alltså inte något reellt hot mot väst på grund av det andra världskrigets enorma förödelse av landet. Ändå framställdes detta Ryssland som ett reellt hot i Trumandoktrinen från 1947 och i motiveringen till Natos bildande 1949. Att ifrågasätta den hotbilden  innebär inte på något sätt en värdering av den sovjetiska regimens karaktär. Bara en bedömning av dess svaghet, inte minst militärt. Det var inte heller förrän efter Natos bildande 1949 som Sovjet åter började mobilisera sin armé. Men denna mobilisering begränsades av den enorma bristen på arbetskraft till 2 miljoner man.

Bilden av hotet från Sovjet blev däremot självuppfyllande. Sovjet svarade genom att rusta upp igen. Och vi fick den vansinniga kapprustningen och terrorbalansen med kärnvapen. Det är militarismens logik.

Men nu då?

När Sovjet kollapsade skulle man kunna tycka att behovet av Nato borde ha upphört. Warszawapakten, som bildades som ett svar på Nato 1955, upplöstes 1991. Men idag är Nato istället en offensiv allians, redo att ingripa militärt i hela världen, utan stöd från varken det internationella samfundet eller internationell lag. Nato utvidgades också österut genom anslutningen av tidigare Warszawapaktsmedlemmar och Sovjetrepubliker. 1999 upptogs Ungern, Polen och Tjeckien som fulltaliga medlemmar. 2004 blev även Estland, Lettland, Litauen, Slovenien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien medlemmar i Nato. Nato/USA har mer än 700 militärbaser runtom i världen. Studerar man dem på en karta ser man hur de omringar Ryssland med baser på Grönland, i Nordnorge, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Kosovo, Grekland, Turkiet, Centralasien, Afghanistan, Sydkorea och så vidare.

Nu säger man att Ryssland rustar upp. Det är sant. Men Rysslands militära muskler är små jämfört med USA/Nato. Framförallt bör man precis som efter andra världskriget fråga sig vilken upprustning som kom först. Vems som är ett svar på vems och om denna militära logik är ett sätt att nå verklig fred. Vill vi att vårt land ska vara en del av ett aggressivt militärblock i pågående upptrappning mot en annan militärmakt?

Men Krim då? Putin är väl ändå en hemsk figur. Jo Putin är en hemsk figur. Men när det gäller angrepp och ingrepp i andra länder är han alls inte ensam. Det var inte Ryssland som gick in militärt i Afghanistan, Irak eller Libyen. Och när det gäller upprördheten över ”separatism” och stöd till utbrytare från nationer så är det uppenbart att man antingen glömt Jugoslavienkriget eller bedömer ”separatism” och inblandning utifrån på ett helt annat sätt i det fallet. Är det rimligt?

Nej, vägen till fred mellan folken går inte genom överhetens militärallianser. Istället för konflikter mellan nationer måste vi lösa de sociala konflikterna i respektive land och som i sången Internationalen upprätta de band mellan folken som i den gamla patriarkala texten kallades ”brodersbanden”. Idag vet vi att det inte går utan att systrarna är med.

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, Fred

DN, Aftonbladet

Läs om situationen efter andra världskriget i Deutscher: Kalla krigets myter.

Uttalande om det allvarliga läget – av Zyrisas ledning

Läget är mycket allvarligt för Greklands folk och alla dem som röstade mot fortsatt åtstramning och för en annan delning av bördorna. Alla de stora makthavarna i Europa vill knäcka det Grekiska exemplet. Om grekerna skulle kunna visa på en annan väg så riskerar ju exemplet att sprida sig. I förhandlingarna har de därför inte gett efter en millimeter till de grekiska förhandlarna.

 I nedanstående uttalande visar Zyrisas ledning på det enda som kan ändra den låsta situationen till en lösning enligt grekiska valresultatet, nämligen genom mobilisering av folket och internationell solidaritet från andra folk i Europa:

Uttalande från Syrizas politiska sekretariat [14 maj 2015]

Från första stunden då denna regering bildades, stod det klart – både nationellt och utomlands – att det mandat som det grekiska folket gett är bindande och en kompass i förhandlingarna.

 Regeringens röda linjer är det grekiska folkets röda linjer, som uttrycker intressena hos arbetarna, småföretagarna, pensionärerna, jordbrukarna och ungdomarna. De uttryckte landets behov av att börja en ny väg för tillväxt med en kärna av social rättvisa och omfördelning av rikedomar.

Långivarnas insisterande på att genomföra åtstramningsprogrammet från Samaras regering (det s.k. samförståndsavtal som den tidigare borgerliga regeringen upprättade – min anm.) skapar ett strypgrepp av politiska påtryckningar och ekonomiskt kvävning i landet, som står i direkt motsättning till idén om demokrati och folksuveränitet i Europa. Den uttrycker en tvångsfixering vid en avveckling av välfärdsstaten och oligarkins inriktning på att göra upp om EU-frågor i slutna rum som inte påverkas av folkviljan, något som samtidigt banar väg för extremhögerns framväxt  i Europa.

Dessa krav kan inte godtas. De kan inte godtas av det grekiska folket som de senaste åren kämpat för att sätta stopp för samförståndsavtalets kriminella politik. De kan inte godtas av människorna i Europa och de progressiva samhällen och politiska krafter, som kämpar för ett solidariskt och demokratiskt Europa.

Medborgarna i Grekland och Europa är inte passiva konsumenter av nyheter, tvärtom, vi tror att de kan vara huvudpersonerna i en förhandling som rör det gemensamma ödet för oss alla, i Europa och hela världen.

Syriza kommer att ta varje möjligt initiativ för att informera det grekiska folket, men också det europeiska folket. I varje stad, i varje stadsdel och på varje arbetsplats, men även i alla länder i Europa, kommer parlamentsledamöter, och medlemmar i Syriza förena sig med andra solidaritetskrafter i en bred kallelse till mobilisering för att vinna demokrati och värdighet.

Nu är det dags för folket själv att komma in i striden.

Vi kommer att vinna.

(från Bloggen THE GREEK ANALYST)

Intressant?

Läs andra bloggar om Grekland

Andra världskriget, Vietnamkriget och kampen för demokrati

Nu i början på maj har två minnen av segrar och fredsslut uppmärksammats.

Freden firas på Kungsgatan, Stockholm

Att det var 70 år sedan som Hitlers styrkor kapitulerade och naziväldet upphörde har uppmärksammats mycket i alla media. Att det var 40 år sedan Vietnamkriget avslutades har däremot uppmärksammats mindre – i huvudsak bara inom vänsterns tidningar.

Men det finns en annan beröringspunkt mellan dessa bägge krig än det faktum att de avslutades i maj månad. En sak som debatterats har varit hur vi ska se på Röda arméns insats och Sovjets roll, där 27 miljoner människor dog under kriget. Den frågan handlar bland annat om vilken sorts krig andra världskriget var. Var det bara ett krig för demokrati, där de goda västmakterna till slut vann?

Nazityskland krossades och Sovjet och Röda armén spelade här en avgörande roll. Men det blev inte någon frihet för folken i östra Europa. Den form av demokrati som vi känner blev däremot regel i de flesta västeuropeiska länder. Men inte i alla. Fascistregimerna i Spanien och Portugal fick sitta kvar utan några som helst åtgärder från de stora västmakterna, tvärtom. Redan detta solkar och komplicerar den alltför enkla bilden av kriget som ett krig för demokrati och ingenting annat.

Bilden av demokratins upprätthållande och seger 1945 blir ännu mer solkad om vi betraktar vad som skedde i kolonierna. För kriget var bland flera saker också en strid om makten över kolonierna. I denna strid var det inte någon av de demokratiska makterna som brydde sig om vad folken i dessa kolonier tyckte eller ville.

Vietnam var en sådan koloni. En fransk koloni. Landet hade varit självständigt i nästan 1000 år när franska kolonialtrupper erövrade landet i slutet av 1800-talet. Denna erövring var inte någon promenadseger. Den började 1858. Men det var inte förrän 1885 som större delen av landet var erövrat. Och motståndet fortsatte ute i landet ända till 1913.

Det franska kolonialväldet ersattes 1940 av det japanska. Det var en del av den japanska expansionen under andra världskriget. Redan i maj året därpå bildades den vietnamesiska självständighetsrörelsen: Vietminh. Ordförande för rörelsen blev en viss Ho Chi Minh. När Japan kapitulerade efter att USA fällt den första atombomben över Hiroshima utropade Vietminh-rörelsen landets oberoende. Den Demokratiska Republiken Vietnam antog den 2 september 1945 en självständighetsförklaring med formuleringar hämtade från Förenta staternas författning om att ”alla människor är skapade jämlika och med vissa oförytterliga rättigheter”.

Men det demokratiska Frankrike som nyss själv befriats från den nazityska ockupationen var inte alls villigt att ge vietnameserna samma rättigheter. Den 23 november 1946 bombarderade franska flottenheter den vietnamesiska hamnstaden Haiphong. Det var tyvärr inte bara den franska borgerligheten som stödde dessa odemokratiska och imperialistiska metoder. I Frankrikes regering satt vid denna tid även representanter för det franska kommunistpartiet.

Det vietnamesiska folket tvingades att utstå ännu ett långt krig. Trots att Frankrike hade 500 000 man på plats i Vietnam lyckades vietnameserna till slut besegra dem. Avgörandet skedde vid det stora slaget vid Dien Bien Phu. De vietnamesiska styrkorna leddes där av den legendariske Vo Nguyen Giap, som för övrigt dog 2013. Vid fredsförhandlingarna i Genève skrevs avtalet under av representanter för Vietminh, Frankrike och stormakterna, utom en, nämligen USA. Detta skulle senare visa sig inte vara en tillfällighet. USA hade redan i slutet av det franska kolonialkriget stått för större delen av de franska krigsutgifterna.De fortsatte också att blanda sig alltmer.

Enligt Genèveavtalet delades landet provisoriskt i en nordlig och sydlig del i väntan på val. Alla bedömare insåg att resultatet av dessa val skulle ha blivit ett enat land med Ho Chi Minh som president. Detta ville inte USA:s statsledning vara med om. USA övertog Frankrikes roll som imperiemakt i området. Det ledde till ett fullskaligt krig med en fruktansvärd förödelse och många egna döda. Som vi vet förlorade även USA detta krig och tvingades att lämna Vietnam som sedan 1975 åter är ett självständigt land.

Men det vi kan lära av denna historia är att imperiemakterna inte varit så intresserade av demokrati ifall det hotat deras egna strategiska och ekonomiska intressen.

Intressant?

Läs andra bloggar om Vietnam, Andra världskriget, Demokrati.

Är klassernas avskaffande en villfarelse?

För lite mer än två år sedan skrev jag på den här bloggen om begreppet klassresor. Jag kom att tänka på det när jag den 3 maj läste Håkan Holmbergs ledare i UNT: Klassresor utan slutmål. Håkan Holmberg är en ofta läsvärd liberal skribent även när man inte håller med honom. I ledaren angriper han visionen om det klasslösa samhället. Det är ett begrepp som ju ingår i den socialistiska ideologins grunder från de första pionjärerna. Att studera och fundera över en liberal kritik mot begreppet tror jag kan vara vettigt i socialistiska studiecirklar. Låt oss se. Holmberg anser att det är ett ”förrädiskt, politiskt begrepp”:

Att vilja utjämna klasskillnader är hedervärt. Att tro att de kan avskaffas en gång för alla är en farlig villfarelse.

Klasskillnader kan beskrivas med hänvisning till ekonomiska, kulturella, maktpolitiska eller andra faktorer. Att upphäva dem helt kan bara betyda att alla bokstavligen ska ha samma livsvillkor, tjäna lika mycket (eller lite), bo lika bra (eller dåligt), ha samma utbildning och samma ställning i samhälle och arbetsliv. All utveckling är utesluten eftersom varje nytt initiativ skulle leda till skillnader som innebär att det utopiska tillståndet upphör

Hur pass hedervärt eller motiverat Holmberg tycker att utjämning av klasskillnader är ska jag återkomma till. Men redan definitionen av klasskillnader visar på en avgörande skillnad. Naturligtvis kan olika uttryck för klasskillnader beskrivas på olika sätt, inom ekonomi, kultur eller andra områden. Beskrivningar av dessa skillnader har också ökat under senare år. Förmodligen som ett uttryck för att klyftorna i samhället ökat. En del författare har också börjat återta begreppet arbetarklass.

Men det socialistiska klassbegreppet stannar inte på detta sätt vid ytan, vid de skillnader och orättvisor som finns. Den socialistiska idén om klasser och klassmotsättningar hänger ihop med en analys eller teori om kapitalismen. Uppdelningen i klasser grundas i att vi  har olika förhållande till produktionen av varor och tjänster. De flesta av oss lever av att lönearbeta. Det betyder att vi säljer vår arbetskraft. Det kapital vi eventuellt äger är inte tillräckligt för att ge oss någon avgörande makt i samhället. Den avgörande makten har istället de stora kapitalägarna, kapitalisterna, borgarklassen eller vad vi nu vill kalla dem. Denna lilla grupp äger och kontroller sådant som storföretag, banker, försäkringsbolag, fastighets- och byggbolag, energi- och naturtillgångar och dominerande massmedia. Det är i kraft av detta ägande som de kan styra samhällets utveckling. Med samhällets utveckling har både arbetarklassen och borgarklassen förändrats. Samhället och klasserna ser inte ut som på 1800-talet. Men klasskillnaderna och klassmotsättningarna består. På samma sätt har de grupper som finns mellan de båda huvudklasserna förändrats. Det har på senare år blivit vanligare att på nordamerikanskt vis tala om denna grupp som ”medelklassen”. Det är ett begrepp som verkligen kan diskuteras. Men jag ska inte göra det här. Däremot tycker jag i korthet att vi ska ifrågasätta den beskrivning som innebär att alla som inte tillhör LO-kollektivet kallas för medelklass. De flesta av oss har både liknande villkor när det gäller lön, arbetsförhållanden och brist på avgörande inflytande över våra arbeten. Det socialistiska projektet har alltid handlat om att vi ska samlas kring våra gemensamma intressen mot dem med den avgörande makten. Det avgörande problemet idag är att vi, de många, på en mängd olika sätt är splittrade medan borgarna däremot är aggressivt enade och sedan decennier framgångsrika i sin klasskamp som river ner välfärdssamhället och ökar klassklyftorna.

Men för Holmberg är klasskamp ”i grunden ett uttryck för ett statiskt tänkande – det antyder ett nollsummespel där vinst för en grupp är förlust för en annan.” Han vill istället se oss som individer vilka ges möjligheter till individuella klassresor. Men dessa individuella klassresor förändrar inte klassamhället i grunden. De flesta deltar inte heller i dem. Mycket av det som kallas klassresor handlar istället om att nya jobb uppstått t.ex. inom offentlig sektor. Men de flesta där tillhör fortfarande lönearbetarna.

Men hur var det då med den hedervärda utjämningen mellan klasserna? Ja, inte ens detta blir det mycket av på slutet av Holmbergs ledare, när han skriver:

En sammanpressad lönestruktur och en stel och uppdelad arbetsmarknad minskar rörligheten och riskerar att urholka värdet av en högre utbildning.

Och det skriver han i en tid när vi översvämmas med information om problemen med de ökande klasskillnaderna! Tänk på böcker som den nu aktuella Picketys Kapitalet i det 21 århundradet eller (för några år sedan) Jämlikhetsanden. Två böcker som både beskriver en verklighet med just motsatsen till ”sammanpressade lönestrukturer” och istället fördelarna med jämlikhet.

Idag handlar den socialistiska striden i första hand om att gå emot ökade klassklyftor. Där har vi förlorat alltför länge. Vi vill naturligtvis också minska klyftorna så som skedde i Sverige under några decennier fram till 1980-talet. Men de första stegen mot ett klasslöst samhälle handlar om något mycket större. Det handlar om att överföra den makt över produktionen som nu utövas av en mycket liten grupp till folkflertalet för att styras demokratiskt. Detta skulle naturligtvis också minska skillnaderna mellan människor i samhället vad gäller lön och annat. Däremot har det aldrig varit en socialistisk tanke att alla ska ha samma lön eller ställning (vad nu det skulle betyda?) så som Holmberg förvånansvärt okunnigt skriver. I den långsiktiga visionen har det istället talats om ett annat begrepp: ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Att visionen om ett samhälle utan klasser skrämmer både dem som tillhör den direkta borgarklassen och en del individer inom högavlönade mellangrupper kan man förstå. Försvaret för den kapitalistiska äganderätten över alla andra friheter är också liberalismens sämsta sida. Med stora visioner är det ju så att ingen av oss kan veta om några någonsin får uppleva dem. Men utan visionen om ett klasslöst samhälle blir vi säkert svagare även i motståndet mot de allt mer ökande klassklyftorna. Det är bara ett sådant perspektiv som kan leda mot utjämning på det sätt som den skandinaviska arbetarrörelsen lyckades med under efterkrigstiden ända fram till vändningen på 1980-talet..

Intressant?

%d bloggare gillar detta: