Nej till Fort Europa

eu-båtJag läser i UNT att Hans Rosling säger att ”antalet som drunknat i Medelhavet under april närmar sig 100 om dagen. Det är som toppnivån för Ebola under september 2014. Om siffrorna är lika, ska insatserna vara lika. ”  Vem kan säga emot det?

Samtidigt fick jag på facebook den här bilden av en fb-vän som tyckte att dessa eu-toppar gärna kunde sjunka tillsammans med Mellanösterns och Afrikas diktatorer. Jag är inte riktigt lika mordisk. Men bilden säger ändå en hel del om kontrasterna, orättvisorna och falskheten inom EU.

Vad menar jag då med Fort Europa? Och varför försöker alla dessa människor resa till Europa från krig och förtryck över havet i osäkra farkoster? Det de betalar är mycket mer än priset för en flygresa. Jo, det beror på EU-direktiv 2001/51/EC. I en kort video förklarar Hans Rosling på mindre än tre minuter dessa saker. Se den! Då förstår du också uttrycket Fort Europa.

intressant?

SD och antisemitismen

Inom SD pågår nu en strid där ledningen håller på att utesluta grupper som man bland annat kallar för antisemitiska.

För en utomstående betraktare verkar det här mer vara en fråga om kamp mellan nyanser av olika sorters rasism. Ett ganska tydligt exempel på det är några ord från partisekreteraren Jomshof i en intervju i Expressen.

Han säger där att han inte ser den judiska minoriteten i Sverige som ett problem. Men med det lilla tillägget eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.

Han fortsätter:

Jag har inga problem med den judiska minoriteten. Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller.

Slutsatsen av detta måste ju vara att om det hade bott många judar i Sverige då skulle det också vara ett problem för Jomshof och SD.

Nyanser som sagt.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD, om antisemitism

 

SD: strid om fasad och förmåner

Veckan har bjudit på interna strider inom den europeiska högerextremismen. Först var det den franska Nationella Frontens nuvarande ledare Marine le Pen som kritiserade sin far för bland annat antisemitism. Fadern och den f.d. partiledaren svarade med att kalla dottern förrädare. Mycket internt, men ett uttryck för ett av den europeiska högerextremismens problem: att putsa fasaden någorlunda ren när man vill växa parlamentariskt.

Sen brakade motsättningarna inom svenska SD löst i offentligheten. På nyheterna häromkvällen kunde man se SD:s Richard Jomshof vägra samtala i studion med ledaren för deras ungdomsförbund Gustav Kasselstrand som satt i en annan del av studion. Mycket ironiskt, med tanke på hur mycket ledande SD:are klagat över att företrädare för andra partier inte velat ”lyssna” på dem. Nu var det de som inte ville lyssna.

Partiledningen kallar Kasselstrand och hans kompisar för sådant som de brukar bli mycket upprörda över att andra kallar dem. Det lustiga är att Kasselstrand och kompani svarar med att säga att det inte alls finns några politiska motsättningar. De menar att det bara är en strid om makt. En strid om makt som inte handlar om vilken sorts politik man ska driva är i så fall bara en strid om de enorma förmåner och privilegier som den högsta ledningen för SD sett till att samla på sig. SD sticker ju verkligen ut med att samla både resurser och makt centralt samt avlöna sina ledare ovanligt väl. Till exempel fick Åkesson år 2013 1,2 miljoner och Björn Söder 1,1 miljoner. Säkert är ungtupparna intresserade av dessa förmåner. Men det räcker nog inte som förklaring till denna uppenbart smutsiga partistrid. För partiledningens del handlar det om att precis som Marine Le Pen förbättra den yttre fasaden, bli mer salongsfähiga, för att vinna fler röster, men kanske framförallt för att få kliva in i den borgerliga alliansgemenskapen.

Tyvärr tror jag inte att man ska hoppas att denna strid kommer minska SD:s inflytande. Hittills har inga skandaler gjort det. Det enda som kan göra det är en trovärdig politik för minskade klyftor, kraftfullt bostadsbyggande, en landsbygdspolitik som lämnar Stockholmsperspektivet och ett värdigt flyktingmottagande där mottagandet är solidariskt fördelat och alla som lever inom landets gränser både ges möjlighet och rätt att bidra till landets utveckling.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD

 

Glad påsk – eller…?

Idag är det påskdagen. Enligt kristen tradition är det först idag – på dagen för Jesus uppståndelse – som man har rätt att använda orden ”Glad påsk”.

Påsken är en av de allra äldsta kristna traditionerna. Själva ordet påsk kommer från hebreiskans pasach eller pesach (paska på arameiska). Det betyder ”gå förbi” eller ”skona”. De som skonades (av Gud) var judarna i samband med uttåget ur slaveriets Egypten. De första kristna tog över detta påskfirande från judarna men istället till minne av Jesus korsfästelse och uppståndelse. Och vid kyrkomötet i Nicea år 325 såg man till att den kristna påsken ordentligt separerades från den judiska.

Jag läser i tidningen att religiositeten ser ut att minska i världen. Religionssociologen Madeleine Sultán Sjöqvist säger till TT att världen blir mer sekulariserad, men samtidigt mer religiös.

Allt mer tomma kyrkbänkar?

Det kan låta motsägande men motsägande tendenser kan på detta sätt existera samtidigt. Allt fler lämnar den organiserade tron samtidigt som andra blir mer extrema och samtidigt politiska med sin religion. En parallell jag tänker på är de undersökningar som visar att rasismen minskat på sikt i Sverige samtidigt som människor med rasistiska åsikter blivit mer öppna och aggressiva.

Sveriges sägs vara ett av de mer sekulariserade länderna i världen. Men betydelsen av ordet sekulär är inte bara att många människor lämnar religionen. Framförallt handlar betydelsen om förhållandet mellan staten och religionen – som naturligtvis bara kan ändras av att många människor inte längre finner sig i religioners diktat. Betydelsen av en sekulär stat är att den står fri från religionen, att staten inte styrs av någon religion i något som helst avseende. Och här återstår faktiskt ganska mycket även i ett land som Sverige. För 15 år sedan skiljdes den svenska kyrkan från staten. Det var ett viktigt steg, men att avskaffa makten och inflytandet över människors liv från en institution som haft den i flera hundra år går inte så fort, visar det sig. I konventikelplakaten från 1726 förbjöds all religiös verksamhet utom den som bedrevs av den Svenska kyrkan. Och det var inte förrän 1951 som man fick rätt att lämna kyrkan utan att gå med i något annat samfund. Fram till dess hade man alltså inte rätt att stå fri från religionen.

Men hur är det då med sekulariseringen idag 15 år efter skilsmässan mellan staten och kyrkan? Tyvärr är det en hel del som återstår:

  • Vi har fortfarande lagar som reglerar kyrkan. Staten bestämmer alltså över kyrkan både vad gäller dess tro (evangeliskt-luthersk), dess organisation och annat.
  • Tronföljden hos den i sig otidsenliga och odemokratiska monarkin regleras också vad gäller religionstillhörighet. Kungen ska vara av ”den rena evangeliska läran”
  • Vi har också lagar som ger religiösa samfund bidrag från staten. Inte så sekulärt det heller.
  • Olika religiösa samfund har också kvar vigselrätten. Men att vigas är för den som vill göra det en sak i förhållande till myndigheter. Så är det också i betydligt mer religiösa länder än Sverige (som t.ex. Nederländerna där jag själv prövat det). Den som dessutom vill blanda in religionen i detta (och lova inför gud) kan naturligtvis göra det också, men det är en annan sak. En märklig konsekvens av detta kvarvarande förhållande i Sverige är att inblandningen i vad som borde eller skulle kunna vara samfundens inre angelägenheter blir större än det vore hos en fri kyrka. Det innebär t.ex. att vi får dessa konstiga diskussioner om präster som inte vill viga homosexuella. Om dessa kyrkor inte hade vigselrätten och dessutom stod helt fria i förhållande till staten i alla andra avseenden också, då vore det ju självklart en intern angelägenhet. En fråga för inre strid i församlingen.
  • Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturligt som olika politiska skolor för barn. Vi borde värna alla barns rätt att få gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro och att slippa religiös indoktrinering om inte hemma så åtminstone i skolan.
  • Och fortfarande har vi dessa konstiga diskussioner om skolavslutningar. Där en del talar om det som en omistlig del av traditionen att få med en präst och religiösa inslag, medan andra framställer det som problematiskt därför att vi numera har många människor med en annan tro än kristendomen i Sverige. Båda är dumma på sina olika sätt. Alla traditioner är inte bra och den som grundar sig på kyrkans övermakt och förtryck är det definitivt inte. Rätten att slippa delta, att religionsfrihet också måste innebära frihet från religion, det är det viktiga, inte att det finns andra religioner.
  • Sen har vi ju det faktum att i stort sett alla våra helgdagar har anknytning till en tro och tradition som allt färre av oss omfattar eller ens känner till. Kanske kommer detta att ändras men på längre sikt?

Det finns alltså en hel del som återstår av arbete för en konsekvent sekularisering. Om vi någon gång når målet med en sekulär stat med verklig religionsfrihet då religionen verkligen är en privatsak, kanske inte påsken blir gladare. Men kanske heter högtiden då något annat?

En delvis annan fråga är hur socialister av olika slag, idag ska se på och förhålla sig till religion och religiösa rörelser oavsett om vi är troende, agnostiker eller ateister.

Jag vill därför avsluta dessa funderingar om religion med ett längre stycke från en artikel skriven av Peter Widén i tidningen Internationalen:

Det går naturligtvis utmärkt att kombinera demokratiska och solidariska ideal med en gudstro. De senaste seklens politiska och sociala kamp visar många exempel på hur troende människor gått i spetsen för social och politisk rättvisa. I kamp mot slaveriet, i kamp för lika politiska rättigheter för alla etc. Från Maria Stewart till James Connolly och Martin Luther King.

Men det finns en annan religiös form; den bokstavstrogna fundamentalistiska religionen. Kristendomen, judendomen och islam baserar sej på Bibeln och Koranen. Texter sprungna ur patriarkala klassamhällen. Gamla testamentet och Koranen speglar dessa auktoritära förtryckande samhällsformer och de som attraheras av den filosofi som de förmedlar är de som idag försvarar klassförtryck och patriarkalism. Exempel på dessa strömningar är i dag USA:s högerkristna, wahabitiska (den i Saudiarabien dominerande) muslimska riktningar och inom judendomen de som hävdar att de utifrån sina egna religiösa texter kan fördriva ett annat folk. Denna typ av religion har vi ingen anledning att i toleransens namn acceptera. Dessa riktningar anser att texterna i deras heliga skrifter är givna av Gud och vad vi alla har att rätta oss efter. I sin mest extrema form förnekas behovet av demokrati och folkvilja överhuvudtaget.
Reglerna för samhället är ju givna av Gud. Vi ser resultaten i Afghanistan, Saudiarabien, Pakistan, Iran etc. Allra värst manifesteras denna fundamentalism i de av Islamska Staten kontrollerade områdena. Men även inom kristendomen finner vi samma logik. Bokstavstrogen fundamentalism finns inom katolicism såväl som inom protestantism. I debatten med anledning av Saudiarabiens agerande gentemot Sverige har en del av de som kritiserat Wallström sagt att saudiernas starka reaktion beror på att hennes uttalande faktiskt attackerar sharia. (Sharia-lagar är lagar direkt tagna ur Koranen). Även om utrikesministern själv viker ner sej måste vi svara: Ja just det, det är det faktum att lagarna i Saudiarabien bestäms av texter i Koranen som är problemet!

Det är idag på modet att säga att företeelser som Islamska Staten inte har med islam att göra eller att de feltolkat texterna. Detta är trams. fundamentalisterna (kristna såväl som muslimska) har läst exakt vad som står. Det är dom som verkligen står för grunderna. Läs kapitlen i Moseböckerna om straffsatser för otrogna eller homosexuella och visa hur dom kan tolkas som något annat. Dom är helt konkreta och uttryck för det patriarkala klassamhället. Läs Josuas bok med Guds befallningar om folkmord på invånarna i Kaanans land och presentera sen hur en ”symbolisk” tolkning skulle kunna se ut. Progressiva kristna och muslimer måste istället för prat om ”tolkningar” öppet avfärda dessa texter.

Intressant?

%d bloggare gillar detta: