Kvinnodagen – kvinnors rättigheter – våldet och kvinnor i Syrien

Idag – den 8 mars 2015 – har många människor samlats runt om i Sverige med anledning av den internationella kvinnodagen. Jag ser på nätet att Malena Ernman sagt att:

Den dagen då vi inte längre uppmärksammar den 8 mars är den dagen då män och kvinnor är jämställda. Och även om ingen av oss lär få uppleva den dagen – så kommer den dagen komma!!!

Jag ser andra som t.ex. Uppsalas kommunalråd Ilona Szatmari Waldau som betonar att vi inte ska prata om firande eller göra det till en menlös dag för utdelning av rosor. Bägge dessa synpunkter är ju sanna. Dom är för övrigt också giltiga för arbetarklassens och socialismens årsdag 1 maj. Den dag då både kvinnors underordning och klassorättvisorna avskaffats så behövs varken 8 mars eller 1 maj. Men vägen är lång….

Denna dag har jag just läst ut en mycket bra bok utgiven på Verbal förlag: SYRIEN – revolutionen, makten och människorna. Det är en antologi med en mängd intressanta vinklar av olika författare. En av dem är Aron Lund, vars bok Syrien brinner jag skrivit om tidigare på denna blogg. En annan är den modiga Uppsalajournalisten Joakim Medin som skriver om revolutionen i det kurdiska området Rojava. Här har ju kvinnornas roll i det kurdiska upproret uppmärksammats en del, inte minst i försvaret av staden Kobane. En viktig del av den kurdiska organisationen PYD har varit en strävan efter ökad jämlikhet mellan män och kvinnor, att inte bara män ska – eller får vara – ledare till exempel.

Men när det gäller det folkliga upproret mot Bashar al- Assads regim så vet de flesta av oss nog mindre om kvinnornas roll. Och innan jag fortsätter, så är det viktigt att understryka det som bokens redaktör Per Björklund skriver i förordet: ”De ursprungliga demokratiska kraven får inte glömmas bort”. Det är viktigt nu när folket kläms mellan Assad-regimens bomber och IS-krigarnas terror.

En av bokens medförfattare är Razan Ghazzawi. Hon menar att kvinnors roll i det syriska upproret oftast har ”exkluderats i både mediernas och den exilbaserade politiska oppositionens framställningar”. Hon skriver att ”det största hindret för att vinna kvinnors rättigheter i Syrien är frånvaron av demokrati”. Sen berättar hon om olika modiga kvinnor eller kvinnoorganisation under det syriska upproret som t.ex. Muntaha al-Atrash som redan den 12 april 2011 manade Assad att lyssna på de (då ännu) fredliga protesterna och avgå, eller Sanad – Syriska kvinnor för den syriska intifadan – som gav stöd åt familjerna till fångar eller mördade oppositionella.

Hon beskriver också den i alla typer av uppror lika viktiga förmågan att mötas trots kulturella eller andra olikheter. De flesta områden som revolterade var nämligen landsbygdsområden eller arbetarstadsdelar där värderingarna var mer konservativa. Att beslöjade och obeslöjade kvinnliga aktivister som kom från andra områden möttes och arbetade tillsammans med män var en sådan viktig utveckling. Ghazzawi menar att upproret – eller revolutionen som hon kallar det – skapade utrymmen för ”medborgare från olika nationaliteter, etniska och religiösa samfund, och från olika sociala bakgrunder att enas, interagera och organisera en gräsrotsrörelse…

Samtidigt menar hon att dessa utrymmen klämdes i takt med regimens ökade brutalitet och ”revolutionens militarisering”. Våldsutvecklingen trängde helt enkelt tillbaka kvinnorna. Låter det bekant?

Så vägen är lång och uppgifterna är kvar…

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism, Syrien

Annonser
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: