”Det är bara fantasin som sätter gränser..” i Uppdrag granskning.

En kommer hit för att fly från nöden,

en kommer hit för att undgå döden.

En kom hit, av terror tvungen,

en kom hit för att gifta sig med kungen.

Dom är tyskar, iranier, greker och turkar,

mest är dom snälla, andra är skurkar.

En del är ärliga, andra skumma,

en del är genier, andra är dumma.

Mest är dom fredliga, andra vill slåss,

med andra ord dom är som oss!

En del söker lugnet i stället för bråket,

det enda vi svenskar kan bättre – är språket.

Det sägs att vi stammar från Adam och Eva,

som inte var svenskar – men ja må dom leva!

Denna fina dikt har jag alltid trott var gjord Tage Danielsson. Men uppmärksamma och mer kunniga läsare har påpekat för mig att den faktiskt är skriven av Bosse Parnevik. I alla fall uttrycker den på ett bra sätt de grundläggande skälen till att ha en generös flyktingpolitik och en öppen attityd till människor från andra länder.

Fredrik Reinfeldt uttryckte det som att vi skulle ”öppna våra hjärtan” och skilde sig i detta från de flesta av sina borgerliga kollegor i Europa.

Men om det nu är så att det redan är svårt att få tag på både arbete och bostad för många av oss som redan bor i Sverige, är det då inte omöjligt med en sådan generös politik?

Den slutsatsen skulle man kunna dra efter att ha sett onsdagskvällens uppdrag granskning som visar hur många flyktingar blir kvar på flyktinganläggningarna och varken får bostad eller jobb. Att det bara är en rännil av världens alla flyktingar som kommer till Sverige blir då inte heller ett tillräckligt argument.

Andelen flyktingar som kommer till Sverige

Andelen flyktingar som kommer till Sverige

Vad gäller flyktingmottagandet måste ett solidariskt ansvar gälla så som t.ex. en moderat politiker uttrycker det i programmet. Har han stöd i sitt parti för det , tro? Alltså att alla kommuner över hela landet tar emot flyktingar i proportion till antalet kommuninnevånare. Det vore ett viktigt steg. Att få bort de snikna övervinsterna i flyktingboendet vore ett annat välkommet steg.

Men ändå, räcker jobben och bostäderna till alla?

I Uppdrag granskning intervjuas Marie Dahlin, kommunstyrelsens ordförande Vänersborg. Jag känner inte till henne alls, men hon säger något som jag tycker är viktigt här och som hon blir orättvist hånad för i programmet.

Marie Dahlin säger som det är att deras kommun ”inte räcker till” när det gäller jobb och boende. Men sen säger hon något viktigt, nämligen att vi vet:

Att det finns saker som behöver utföras.. skogar som behöver röjas, oplöjd mark…vi vet att det finns människor som behöver omsorg och hjälp…fler händer i vården ..vi behöver bygga…

Det är bara fantasin som sätter gränser”, säger Marie Dahlin.

Det tycker jag i grunden är ett socialistiskt sätt att se på saken. Behoven är oändliga. Saker behöver göras och alla människor har möjlighet att bidra till det gemensamma på något sätt. Men det kräver en i grunden helt annorlunda ekonomisk politik. En politik som inte väntar på att ”marknaden” ska skapa jobb utan som använder politiken till att genom stat, kommun och landsting ”skapa” riktiga jobb av alla de uppgifter som behöver utföras, men som inte utförs inom ramen för ett system som bara har privat vinst som drivkraft.

Fantasin till makten!”

Ja vi kan!”

Intressant?

Läs andra bloggar om invandring

Ett parti med två ansikten

En bild säger ofta mer än ord. Tack till skaparen av detta montage:

åkessonEtt  ett exempel bland många på SD:s dubbla ansikten.

Bakgrunden finns t.ex. i dessa artiklar i DN och Expressen.

Att det inte är ett nytt fenomen i SD framgår av denna artikel i Aftonbladet.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD

Husbondens röst?

Häromdagen skrev jag om högerns ihåliga demokratisyn så som den framstår i förhållande till Saudiarabien. Jag tog då upp två exempel på personer från högersidan som hade ett mycket oklart sätt att förhålla sig till de reaktionära tyrannerna i Saudiarabien.

Men den mest typiska reaktionen på den borgerliga kanten har ändå inte varit detta. För att förneka det stenhårda förtrycket blir ändå väl magstarkt. Nej den mest typiska reaktionen även bland många s.k. liberala kommentatorer har istället varit att relationerna är så viktiga och att de inte får störas.

En representant för detta sätt att argumentera kan man läsa på ledarsidan i dagens UNT. Artikeln ”Inte lätt att göra rätt” har skrivits av professorn i statskunskap Li Bennich Björkman. Henne har jag skrivit om förut i samband med att Jonas Sjöstedt valdes till partiledare för Vänsterpartiet. Då tyckte hon att han borde avstå från ”klasskamspsretoriken” och föra en ”modern familjepolitik”.

Men här skriver hon om Margot Wallström och vikten av att ”kompromissa”. Kärnan i hennes ståndpunkt är denna:

Kan den ilska som nu artikuleras i arabvärlden lägga allvarliga hinder i vägen för det tysta och oglamorösa arbete för förändring som diplomater och organisationer varje dag ägnar sig åt? Halvsanningar och ibland lögner, de som utsägs för att inte stänga dörrar till dem som man hoppas kunna påverka, är det pris som den konsekvensetiske politikern måste betala. I detta ligger inget omoraliskt, snarare tvärtom.

Det är en mycket märklig ståndpunkt. Och den har inte dugg att göra med nödvändigheten av att kompromissa, något som ingen människa kommer undan.

Efter att det brutala förtrycket i Saudiarabien uppmärksammats, diskuterades det i olika media i förhållande till det faktum att Sverige säljer vapen till förtryckarna. Utrikesministern var inte alltför snabb att kasta sig in i dessa diskussioner. Men fakta är ju svåra att förneka. En del av dessa fakta hade utrikesministern velat ta upp i sitt tal inför Arabförbundet. Det skulle hon alltså inte ha gjort, enligt dessa liberaler.

Bennich-Björkman pratar om en ”ilska i Arabvärlden” som hindrar ”arbetet för förändring”. Men den ilskan finns ju hos de reaktionära tyrannerna. Tror professorn verkligen att de kommer påverkas av något annat än maktmedel? Det tror inte jag. Den viktigaste kraften för att störta dessa förtryckare är folket i dessa länder. En av de viktiga komponenterna i det som kallades ”den arabiska våren” var ju människors längtan efter frihet och rättvisa. Det är de människor som kämpar för detta som vi ska uppmuntra och ha dialog med, inte tyrannerna.

En sak som är märklig med dessa liberalers oro för störda relationer med regimerna i arabvärlden är att oron är så selektiv. Den visar sig alltid som mest när det gäller USA-lierade regimer öppna för västligt kapital. Men när det gäller regimer som uppfattas som fientliga mot kapitalismen eller regimer som är i konflikt med USA, då låter det alltid helt annorlunda. Inget av denna oro för störda relationer finns t.ex. när det gäller relationerna med Ryssland. Och då är det inte bara så att man tycker det är riktigt att både i våra medier och i vår utrikespolitik uttala hård kritik. Man vill dessutom att vi ska driva ekonomiska sanktioner. Men sanktioner mot Saudiarabien, nej det finns inte på deras karta. Då gäller en helt annan hållning.

Är det så enkelt att de helt enkelt följer husbonden USA? Eller finns det någon mer sofistikerad förklaring?

PS: Läs för övrigt detta om vad som verkligen händer med de svenska vapenaffärerna och denna artikel av Per Gahrton om det journalistiska misslyckandet med de bristfälliga rapporterna i samband med den s.k. Saudiaffären.

Uppsala

Intressant?

Kan inte de rika räkna?

Skavlan är en av dessa skickliga programledare/journalister som lyckas med att få de flesta människor att verka avslappnade och sympatiska när de är med i hans program. Igår lyckades han få ägaren och chefen för det norska flygbolaget Norwegian att framstå som en glad och trivsam fyr långt in i programmet. Men sen hände något. I slutet av programmet spricker det när det kommer en annan gäst, den franska ekonomen Thomas Piketty. Han håller nu på att bli världskänd för sin bok ”Capital in the twenty-first Century”. Enligt Karin Pettersson på Aftonbladet håller den just på att

detonera med kraften av en atombomb i den ekonomisk-­politiska debatten. Boken är ett grundskott mot tesen att välstånd ”sipprar nedåt”. Genom 15 års studier av historisk förmögenhets­data visar Piketty mot­satsen. Välstånd sipprar ­ingenstans. Tvärtom, det lägger sig helst på hög.

Pettersson menar också att ”på en vettigare skala” än den som just nu gäller i Sverige så är Piketty politiskt ”socialliberal, eller socialdemokrat”.

Men åter till Björn Kjos. Enligt min erfarenhet brukar det vara så att viljan att prata öppet om sina inkomster minskar med nivåerna på inkomsten. Detta visar sig mycket tydligt med Kjos, en man som enligt Dagens Industri är god för 2 miljarder norska kronor. I samband med den nyligen avslutade strejken vid Norwegian har han framstått som en man som räknat mycket noga på företagets pengar. Men när det kommer till honom själv verkar han inte veta ett dugg. Först påstår han att han betalar tio gånger mer i skatt än det han tjänar. När Picketty då frågar om hans skatt alltså är 90 procent, svarar han att skatten är 1000 procent. Därefter blir han alltmer tillknäppt. Och något svar om hans förmögenhet får vi inte från honom.

Det är sevärt och roande när han blir avklädd av Picketty.

Se det på SVT Play ifall du missade det.

Intressant?

Högerns ihåliga demokratisyn åter avslöjad

Så har alltså utrikesminister Wallström hindrats från att hålla tal vid Arabförbundets möte i Kairo, där hon var inbjuden som hedersgäst. Det är Saudiarabien som stoppat talet. Det är inte alls förvånande. Reaktionen är bara vad som man kan förvänta sig av en regim av den typ som härskar i Saudiarabien. Ett land som bemöter alla typer av ifrågasättanden i det egna landet med brutalt våld vill inte höra ens de mest allmänt formulerade synpunkter kring mänskliga rättigheter.Det borde också underlätta för regeringen att säga upp det militära avtal med Saudiarabien som ska omförhandlas eller sägas upp senast den 15 maj.

Intressant är däremot högerns reaktioner på detta.

På Aktuellt intervjuas den f.d. krigsmaterielinspektören och diplomaten Sven Hirdman. Han tycker att ”reaktionen (från Saudiarabien) är tråkig”. Han tycker inte att det är ett ”bra tecken” för vår utrikespolitik att vi har ”dåliga relationer med den viktigaste arabstaten”. Han tycker att vi i Sverige har ”hängt ut Saudiarabien” och anser att det är detta som regimen reagerat mot. Uppenbarligen beklagar Hirdman att fakta om förtrycket i detta land lyfts fram i svenska medier. Han tycker att man ska vara ”varsam med orden”.

Att en sådan högergubbe släpps fram som en sakkunnig expert i Aktuellt säger en hel del också om situationen i stormedierna och Public Service. Det var samme man som för ganska exakt tre år sedan skrev i DN att:

Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur.

Självklart stör det honom att landet ifrågasätts och att ”relationerna” försämras.

En annan högerfigur som upprepar samma svårighet att förhålla sig på ett trovärdigt sätt till Saudiarabien är moderaten och f.d. försvarsministern Karin Enström. Hon blev försvarsminister därför att Tolgfors tvingades avgå i samband med skandalerna kring de svenska vapenaffärerna med Saudiarabien för tre år sedan. Hon hade stora svårigheter både att försvara vapenhandeln och att hålla tungan rätt i mun när det gällde att karaktärisera Saudirabien. Först ville hon inte kalla det en diktatur:

Hur man skall tolka situationen för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är dock en svår fråga. Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur.

Men efter att ha pressats ordentligt fick hon ändra sig till att.

Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Nu har hon mage att ge den sittande svenska regeringen ansvaret för att ”Sveriges röst stoppas”. I en intervju för TT säger hon:

  • Det finns en risk för att man bränner relationerna till länderna i regionen

På den direkta frågan: Menar du att det är regeringen som bär ansvaret för att talet stoppas? Säger hon:

– Ansvaret för utrikespolitiken ligger på regeringen. Men oavsett vad det beror på är det olyckligt att Sveriges röst stoppas. Om man ska göra skillnad så måste man kunna tala med alla.

Men om det nu är just Sveriges röst som stoppats, vad gör man då? Du kritiserar alltså inte Saudiarabien för detta?

– Det är klart att det är väldigt olyckligt att först bli inbjuden och sen inte få hålla sitt tal, säger Karin Enström.

Ett principfast försvar för demokrati har aldrig varit högerns kännetecken. Varken då rösträtten infördes i Sverige, när det gäller stödet till motstånd mot förtryck i andra länder (minns Sydafrika) eller idag. På samma sätt som de gamla kommunistpartierna orienterade sig mest efter husbonden i Moskva har högern för det mesta hållit sig till de starkaste makterna på ”den andra sidan”.

PS1: Just när jag skrivit klart detta hör jag på nyheterna att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien nu ska sägas upp. Exakt vad detta innebär – om det innebär stopp för all vapenhandel med Saudiarabien eller bara uppsägning av ett avtal som försvarsministern hävdar inte har något innehåll – och om det är läge att redan jubla verkar däremot inte riktigt klart.

PS2: För en saklig genomgång av läget för mänskliga rättigheter i Saudiarabien läs denna artikel av Bo Inge Andersson

Intressant?

 

Kvinnodagen – kvinnors rättigheter – våldet och kvinnor i Syrien

Idag – den 8 mars 2015 – har många människor samlats runt om i Sverige med anledning av den internationella kvinnodagen. Jag ser på nätet att Malena Ernman sagt att:

Den dagen då vi inte längre uppmärksammar den 8 mars är den dagen då män och kvinnor är jämställda. Och även om ingen av oss lär få uppleva den dagen – så kommer den dagen komma!!!

Jag ser andra som t.ex. Uppsalas kommunalråd Ilona Szatmari Waldau som betonar att vi inte ska prata om firande eller göra det till en menlös dag för utdelning av rosor. Bägge dessa synpunkter är ju sanna. Dom är för övrigt också giltiga för arbetarklassens och socialismens årsdag 1 maj. Den dag då både kvinnors underordning och klassorättvisorna avskaffats så behövs varken 8 mars eller 1 maj. Men vägen är lång….

Denna dag har jag just läst ut en mycket bra bok utgiven på Verbal förlag: SYRIEN – revolutionen, makten och människorna. Det är en antologi med en mängd intressanta vinklar av olika författare. En av dem är Aron Lund, vars bok Syrien brinner jag skrivit om tidigare på denna blogg. En annan är den modiga Uppsalajournalisten Joakim Medin som skriver om revolutionen i det kurdiska området Rojava. Här har ju kvinnornas roll i det kurdiska upproret uppmärksammats en del, inte minst i försvaret av staden Kobane. En viktig del av den kurdiska organisationen PYD har varit en strävan efter ökad jämlikhet mellan män och kvinnor, att inte bara män ska – eller får vara – ledare till exempel.

Men när det gäller det folkliga upproret mot Bashar al- Assads regim så vet de flesta av oss nog mindre om kvinnornas roll. Och innan jag fortsätter, så är det viktigt att understryka det som bokens redaktör Per Björklund skriver i förordet: ”De ursprungliga demokratiska kraven får inte glömmas bort”. Det är viktigt nu när folket kläms mellan Assad-regimens bomber och IS-krigarnas terror.

En av bokens medförfattare är Razan Ghazzawi. Hon menar att kvinnors roll i det syriska upproret oftast har ”exkluderats i både mediernas och den exilbaserade politiska oppositionens framställningar”. Hon skriver att ”det största hindret för att vinna kvinnors rättigheter i Syrien är frånvaron av demokrati”. Sen berättar hon om olika modiga kvinnor eller kvinnoorganisation under det syriska upproret som t.ex. Muntaha al-Atrash som redan den 12 april 2011 manade Assad att lyssna på de (då ännu) fredliga protesterna och avgå, eller Sanad – Syriska kvinnor för den syriska intifadan – som gav stöd åt familjerna till fångar eller mördade oppositionella.

Hon beskriver också den i alla typer av uppror lika viktiga förmågan att mötas trots kulturella eller andra olikheter. De flesta områden som revolterade var nämligen landsbygdsområden eller arbetarstadsdelar där värderingarna var mer konservativa. Att beslöjade och obeslöjade kvinnliga aktivister som kom från andra områden möttes och arbetade tillsammans med män var en sådan viktig utveckling. Ghazzawi menar att upproret – eller revolutionen som hon kallar det – skapade utrymmen för ”medborgare från olika nationaliteter, etniska och religiösa samfund, och från olika sociala bakgrunder att enas, interagera och organisera en gräsrotsrörelse…

Samtidigt menar hon att dessa utrymmen klämdes i takt med regimens ökade brutalitet och ”revolutionens militarisering”. Våldsutvecklingen trängde helt enkelt tillbaka kvinnorna. Låter det bekant?

Så vägen är lång och uppgifterna är kvar…

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism, Syrien

Apropå 31 svenska höjdare – Kommer historien döma även dem?

”Näringslivsföreträdare” är ett konstigt ord som inte syftar på dem som jobbar i näringslivet utan dem som äger och styr det. Det används frekvent när dessa höga herrar och någon dam hojtar till. I veckan har vi hört dem skrika i högan sky om en utredning som ska undersöka möjligheterna att minska vinstuttagen ur välfärden. Utredningen ska alltså inte syfta till att undersöka hur vi kan avskaffa vinster i välfärden utan bara hur vi kan minska dem. Men det var ändå för mycket för dessa höjdare. Tillsammans med borgerliga politiker har de skrikit om Nordkorea (!), statssocialism (!) och annat trams.

Samma snöda vinstintresse lyser igenom i den artikel av ”31 svenska näringslivsföreträdaresom publicerats i SvD. Eftersom sossarna fortsätter att mumla om vapenaffärerna med Saudiarabien så vill de nu ingripa eftersom, som de skriver, det ”vore att äventyra Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner”. Med tung chefsröst skriver de:

Vi förväntar oss därför att regeringen hanterar frågan om Sveriges fortsatta samarbetsavtal med Saudiarabien med hänsyn till Sveriges och svenskt näringslivs långsiktiga internationella trovärdighet.

Notera orden: ”förväntar oss”. Här talar maktens människor.

Dessutom har dessa maktmänniskor mage att försöka smycka sin krämarmentalitet med tal om utvecklande av demokrati:

..handelsutbyte är ett betydelsefullt verktyg för att främja utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati.

Det var knappast handeln som knäckte apartheidregimen.

Artikeln har bemötts av flera skribenter som t.ex. Göran Greider, Karin Annebäck eller Hans Linde på bra sätt. Jag har inget att tillägga till dem. Men man kan undra och hoppas att historien kommer döma dessa 31 direktörer på samma sätt som skammen vilar över den gamle moderatledaren Ulf Adelsohns försvar för handel med Sydafrika.

Intressant?

Läs andra bloggar om vapenhandel, Saudiarabien.

Läs också juristen Anne Rambergs blogg som sakligt bemöter ”de 31” på fem punkter.

Att förstå Ryssland – ett boktips

Jag har precis läst en liten bok om Ryssland: Solen skiner alltid på segerdagen. Den är skriven av journalisten Per Leander. Han talar ryska och har i olika perioder bott och studerat i Ryssland. I bokens förord säger han att han har försökt:

att skriva ur ett ryskt perspektiv. Jag har velat förstå och förklara hur saker och ting upplevs av ryssarna själva.

Det är en sympatisk ingång tycker jag. Jag gillar också själva boken.

Men säkert tycker ganska många illa redan om denna utgångspunkt. Ofta tycker jag att folk som diskuterar olika saker har svårt att göra skillnad på att förstå, i meningen begripa något och på att acceptera/gilla något. Naturligtvis är det svårare att försöka förstå sådant som man avskyr. Själv tycker jag t.ex. att det är svårt att förstå nazister, svenska IS-krigare eller olika sorters bokstavstroende, för att ta några extrema exempel. Men alternativet till att inte försöka förstå, i betydelsen begripa orsaker och drivkrafter, är att få svårare att handla på det vettigaste sättet.

Jag tror att Per Leanders bok har en del att erbjuda för den som vill lära sig och samtidigt förstå mer om Ryssland. Samtidigt som den är skriven på ett personligt och samtidigt opretentiöst sätt innehåller den en hel del information. Jag ser att boken har kritiserats i en recension i Aftonbladet för faktafel och för att ”kritiskt upprepa rysk statlig propaganda”. Det är mycket möjligt att det finns faktafel i boken. Möjligen är det också en brist att det inte finns någon källförteckning eller notapparat. Men det skulle då också ha varit en helt annan typ av bok än den lättlästa men ändå tankeväckande bok som Leander skrivit. Däremot har jag svårt att instämma i beskyllningen att den torgför rysk statlig propaganda. Boken är genomgående mycket kritisk mot olika sovjetiska eller ryska makthavare fram till Putin.

Boken berättar en del om rysk historia, t.ex. om Ivan den förskräcklige och Stalin, om Leninkultens uppkomst, den ryska kyrkan och dess förhållande till makten eller om hur synen på homosexualitet har skiftat mycket under de senaste 100 åren.

Leander berättar om platser, byggnader och arkitektur, tunnelbanan i Moskva och de många terroristattackerna i Moskva. Du får också en snabb och lättsam orientering om rysk litteratur: Gogol, Dostojevskij, Bulgakov, Majakovskij m.fl.

Dessutom får du reseberättelser från och beskrivningar av några centraleuropeiska länder.

Bland mycket annat som hinns med berättar Leander också om Jurij Gagarin, den första människan i rymden. Han som sa att han ”från rymden kunde se hur vacker vår planet är”. Varför han utropade dessa vackra ord som får avrunda denna recension:

Människor! Låt oss beskydda denna ömtåliga skönhet och göra allt vi kan för att inte förstöra henne.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, boktips

 

%d bloggare gillar detta: