Har v(i) vunnit slaget om vinster i välfärden? En företagare tänker till.

Mats Lövgren

Jag får på nätet syn på ett s.k. öppet brev. Det är riktat till vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Den som skriver det är företagaren Mats Lövgren från Skellefteå. Han sitter i ledningen för företaget Megaron som ”förvaltar en industrigrupp”. Det är ett aktiebolag vars ”verksamhet ska vara att bedriva fastighetsförvaltning och konsulttjänster inom företagsledning, organisationsutveckling och marknadskommunikation, uthyrning av kapitalvaror, handel med värdepapper samt därmed förenlig verksamhet.”

Lövgren inleder med att påstå att vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har ”vunnit slaget om vinster i välfärden”. Lövgren anser att Sjöstedt gjort detta ”genom god retorik och inslag av osanningar”.

Redan här finns det ju anledning att stanna till. För det första finns det ju inte något som helst som styrker att ”slaget om vinster i välfärden” vunnits. Systemet med vinster i välfärden lever och frodas. Och vad det kan bli av den utredning som utlovats, vet ingen ännu. Dessutom är det – ifall det vore sant – ett uttalande som visar en märklig verklighetsuppfattning. För utan att på något sätt varken underskatta eller överskatta Jonas Sjöstedt så handlar ju inte striden om vinst i välfärden bara om honom. Möjligheten att få ett stopp för vinst i välfärden beror på hur mycket en bred rörelse kan byggas. I detta spelar kloka politiker en väsentlig men inte exklusiv roll.

Men låt oss se hur Lövgren argumenterar i sitt inlägg som är publicerat på arbetsgivarnas hemsida ”Svenskt näringsliv. Så här argumenterar han:

  1. …även om det nu blivit vinst i de privata bolagen så har det inte kostat skattebetalarna något. Det är samma kostnad eller billigare än det var utan upphandling.

 Vi betalar alltså för något, lika mycket till privata som kommunala utförare. Men när vi betalar till privata utförare så används inte hela summan till det som den är avsedd för. Det problemet vill inte Lövgren eller hans kompisar se, av naturliga skäl. Hur skapas då det här utrymmet för en vinst? Jo, genom att minska kostnaderna, främst kostnaden för personal. Hur då? Låt oss ta skolområdet som ett exempel. Här sker detta uttag på två sätt. Dels har man lägre löner. Lärare på friskolor tjänar ungefär 3 000-4 000 kronor mindre än lärare på kommunala skolor. Dels har man färre anställda per elev. Det senare blir möjligt så länge man rekryterar ett urval av elever som inte har så stort behov av stöd. Hittills har detta också varit fallet när det gäller många friskolor. På detta sätt har den ökande segregeringen gått hand i hand med vinstintresset. Så visst har det kostat ”oss skattebetalare” något i form av både minskade resurser inom skolsystemet som helhet och ökade klyftor, med generellt försämrade skolresultat som följd. Academedia, den största friskolekoncernen i Sverige gjorde förra året en rörelsevinst på 432 miljoner kronor, motsvarande 7 000 kronor per elev.

  1. …..vet också att på den vinst företag gör betalas det skatt på

Nå, detta är det väl lite si och så med. Att det faktum att företagare över huvudtaget betalar skatt används som ett argument, tycker jag i sig är talande för inställningen. Ska vi vara tacksamma över det? Samtidigt har vi de senaste åren fått en hel del information om hur rika människor på olika sätt smiter ifrån sin skyldighet att betala skatt. Det har talats om olika s.k. skatteparadis. Nu senast var det avslöjanden om banken HSBC som hjälpt rika människor att undkomma skatt. Utifrån detta gjorde professorn i nationalekonomi Daniel Waldenström en beräkning av hur stor den svenska kapitalflykten skulle kunna vara. Hans beräkning hamnade på någonstans mellan 468 och 1295 miljarder kronor för 2014. Hela svenska statsbudgeten för 2015 är 870 miljarder kronor. Så prata inte alltför mycket om denna skatt på vinst!

  1. En förhoppning om vinst gör oss uppfinningsrika och sparsamma. Något som saknas helt i ekonomier som inte tillåter vinst. Nordkorea och Cuba är väl snart de enda exemplen kvar. Det är väl inte till Nordkoreas nivå du vill föra Sverige med din retorik om vinst.

Här börjar Lövgren verkligen verka desperat i sin argumentation. Motsatsen till ett system för vinst i välfärden som Sverige nu – efter att Chile avskaffat det – är ensamma om i världen, det jämför Lövgren med Nordkorea. Resten av världen i en märklig förening med Nordkorea, alltså.

4. Vinst ger oss också drivkraft. Det som gör att vi ibland anstränger oss lite extra och vågar ta en risk.

Jag försöker tänka över detta och föra in det i min verksamhet som lärare i en kommunal skola. Jag tänker också på argumentet numer tre ovan om ökad sparsamhet och jag kan verkligen försäkra Lövgren att sparsamhetstänket är mycket utbrett inom svensk skola, ända ned till den lägsta verksamhetsnivån.

risktagande?

När det gäller ansträngning så är min uppfattning däremot att den redan nu är för stor för många duktiga lärare eller fritidspedagoger. Men när det gäller ”risktagandet” har jag lite svårare att hänga med. Vilken sorts risktagande är det han tänker på? Är det den typen av risktagande som John Bauer-koncernen ägnade sig åt? Tyvärr drabbade den ju en hel del elever.

  1. Tror du att Losec blivit till utan vinstintressen?

Inom det ekonomiska system vi lever i så blir ju inte några saker till inom den privata sektorn utan vinstintresse, så i denna mening har Lövgren rätt. Samtidigt tycker jag att han bortser från all den forskning som måste ha legat bakom denna medicin. Skattefinansierad forskning. Att det också finns en hel del problem med det privata ägandet och patent-monopoliserandet av livsviktig medicin till människor som behöver den är en annan viktig aspekt som Lövgren kanske heller aldrig funderat över.

6. Du säger ibland att ett företags uppgift är att tjäna pengar. Det har det aldrig varit. Företag finns för att de gör kundnytta. Största möjliga kundnytta till lägsta möjliga kostnad. De behöver dock göra vinst för att leva och utvecklas – det är något helt annat än att ha vinst som mål. Vinst i företag är som mat för oss människor, det behöver vi för att överleva men ingen menar väl att mat är livets mening.

Det är ju en vacker bild som Lövgren målar upp om ”kundnytta” och ”vinst för att leva”. Kanske finns det några sådana idealistiska företagare. Men som en beskrivning av de stora dominerande företagen känns det inte som en speciellt sann bild. Jag ser istället framför mig sådana framgångsrika svenska företagare som Stefan Persson, tidigare vd för H&M, med en förmögenhet på 180 miljarder och inkomster på flera hundra miljoner i månaden. Att en stor del av förmögenheten tjänats på lågavlönade arbetare i Asien försvaras alltid med att om inte han utnyttjat de låga lönerna där så skulle någon annan ha gjort det. Det beskriver ett system som inte handlar om vinst för att leva utan maximal vinst i konkurrens med andra som har samma syfte. Samma sak kan sägas om de riskkapitalbolag som utan något intresse för verksamheten i sig köper och säljer svenska välfärdsföretag med samma mål: maximal vinst.

Intressant?

Läs också denna utmärkta blogg om skolbolagsdirektörernas dubbelmoral

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, vänsterpartiet

Svegfors har fel, men också en viktig poäng

Mats Svegfors – f.d. chef för Sveriges radio – har stuckit ut mot den storm som drabbade Studio Ett-journalisten Helena Groll när hon frågade den israeliske ambassadören ”om inte judarna själva hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen”.

Så här skriver Mats Svegfors bland annat i sin artikel i DN:

Helena Groll frågade i tisdagens Studio Ett Israels Stockholmsambassadör om inte judarna själva hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen i Europa. Ambassadören var tillräckligt alert för att inse att nu hade redaktören sagt något som tillhörde det som den språkliga korrektheten inte tillåter. Så han svarade inte utan vände frågan mot Helena Groll.

 Men vad skulle man överhuvudtaget KUNNA svara på den frågan. Om man inte tror på varken kollektiv skuld, kollektivt ansvar eller det berättigade i någon form av antisemitism, så finns det ju inte något svar på frågan. Annat än möjligen ett kort nej.

Nu tycker ju Svegfors att ”det är hårresande att göra ”judar” eller ”judarna” enskilt och kollektivt ansvariga för den politik som staten Israel driver eller för de åsikter som ett antal konfrontatoriska judiska aktivister har.”

Men han anser att på grund av att ”tankefiguren”  finns och är alltför vanlig så är det rimligt ”att ta fram och demontera den”. Men att argumentera mot (demontera) denna felsyn måste man väl kunna göra utan att ställa denna fråga som det inte finns något vettigt svar på?

Om du tillhör ett parti, en speciell kyrka eller någon förening så har du naturligtvis en sorts ansvar för det som den organisation du tillhör gör eller uttrycker. Om en medlem i en sådan organisation får frågor om föreningens ansvar så är det inte alls en orimlig fråga.

Men att tillhöra en etnisk grupp eller en religion är däremot inte samma sak. Det bör visserligen vara den enskilda individen som själv bestämmer över sin identitet. Ingen annan har rätt att bestämma ens tillhörighet. Ofta är det ju tyvärr så att andra buntar ihop människor till att tillhöra olika grupper utan att fråga dem själva. Men även om identiteten får vara ett individuellt val så innebär inte det att kategorier som t.ex. jude, muslim, kristen eller för den delen socialist kan användas på samma sätt som när det gäller medlemskap i en förening eller organisation. Inom alla dessa kategorier finns ju en mängd olika tolkningar och strömningar, liksom enskilda individer.

Jag betraktar mig som socialist. Men jag är inte villig att ta ansvar för allt som gjorts, görs, sagts eller sägs av andra som också kallar sig socialister. På samma sätt borde det vara med begreppet jude. Vad det betyder att vara jude är något som varje individ måste få svara på själv. Och ingen kan avkrävas någon som helst kollektiv skuld eller ansvar.

Men finns det då handlingar som enskilda judar eller strömningar bland världens alla judar kan ställas till ansvar för när det gäller att befrämja antisemitism? Att någon eller några bidragit till att främja antisemitism? Nej, naturligtvis inte. Inga handlingar kan någonsin rättfärdiga antisemitism. I den mån antisemitismen hämtar sin näring ur t.ex. kritik mot staten Israel eller reaktionära bosättare så är det en reaktionär och fullständigt felaktig reaktion. Lika reaktionära och befängda är olika former av hat mot muslimer eller islam som religion som hänvisar till vidriga uttryck eller strömningar inom denna religion som den s.k. islamiska staten.

 Däremot har Svegfors en viktig poäng när det gäller begreppet ”islamism”. Begreppet islamism är inte bra:

Språkliga strategier kan vara mycket framgångsrika i det moderna mediesamhället, oavsett om det handlar om att förbjuda eller anbefalla ord och begrepp. Skulle jag för ett antal år sedan ha hittat på en språklig strategi för att odla hat mot islam så skulle jag ha döpt det som förenade ett antal terrorgrupper i Mellanöstern till ”islamism”. Därmed skulle varje rapport om dessa gruppers våldsdåd språkligt och begreppsmässigt komma att förbindas med islam.

 I detta har Svegfors verkligen rätt. Vi talar ju inte om ”judaism” eller ”kristianism” när vi ska beteckna reaktionära uttryck inom dessa religioner. Låt oss försöka börja använda andra uttryck.

Läs för övrigt en bra artikel av Per Björklund i Fria tidningen om ” den stundtals hårfina distinktionen” mellan Israelkritik och antisemitism respektive religionskritik och islamofobi.

Intressant?

Läs andra bloggar om antisemitism

Wallström/Löfven får stöd av…..Carl Bildt

När regeringen Löfven skämmer ut sig genom att åka på begravning till Saudiarabien och mumla om vapenexporten till detta hemska land då får de stöd av Carl Bildt. I en intervju i Sveriges radio utvecklar Bildt sitt stöd för den svenska vapenhandeln med Saudiarabien

Saudiarabien är förvisso inte ensamt om att trampa på frihet och människovärde i denna del av världen. Och Bildt tvekade inte det minsta när det gällde hur man skulle bete sig mot en annan diktator. I november 2002 – några månader innan USA:s invasion av Irak – skrev han i Expressen:

Att störta Saddam Husseins regim är enda vägen till fred. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.

Att han hade fullständigt fel i denna bedömning behöver jag väl inte utveckla. Men av den aggressivitet som Bildt visade mot Saddam Husseins regim märks inget alls när det gäller den Saudiska kungadiktaturen. Här är det bara lena ord:

Har man ingått ett avtal med ett land och så säger man upp det utan anledning, så uppfattas det som en ovänlig handling, det är ju självklart.

”Ovänlig handling” var ordet. Och varför ska Sverige sälja vapen till Saudiarabien då enligt Bildt? Jo:

Detta är en stor ekonomisk makt i regionen, det är en mycket omfattande marknad för svensk export..

Pengar står alltså över principer. Men det handlar enligt Bildt också om politik:

Men ska man inte heller glömma att Saudiarabien också spelar en politisk roll där vi har ett intresse av en utrikespolitisk dialog. Det handlar till exempel om fredsprocessen i mellanöstern, hela frågeställningen om Islamiska staten, eller relationen till Iran.

Om principen är att vi ska hålla oss på god fot med alla som spelar en politisk roll så är det svårt att förstå politiken mot Iran och försöken att hindra deras kärnkraftsprogram. Ja, varför gäller inte den principen alla regimer som ”spelar en politisk roll”?

Nå, Bildt är och har alltid varit Bildt. Men Wallström och Löfven, kom igen nu!

På torsdag ska frågan diskuteras inom det socialdemokratiska verkställande utskottet. Löfven har hittills bara sagt att det kommer bli en förändring. Kan man hoppas på att man inte ska gå hand i hand med Carl Bildt?

Intressant?

Läs andra bloggar om vapenhandel, Saudiarabien

Se dokumentären om Snowdens flykt

 

Här i veckan gick dokumentären Snowdens flykt på SVT. Det är en mycket sevärd, informativ och samtidigt spännande dokumentär. Bakgrunden är de avslöjanden om USA:s nationella säkerhetstjänst NSA:s enorma datainsamlande, eller rättare spionage, på både det egna folket och resten av världen, som Edgar Snowden läckt till tidningen Guardian. På sitt försiktiga vis uttrycker Snowden själv det som att det som bekymrade honom var ”…att vi fattade beslut som avvek från rättssamhällets principer”. När hans identitet blir röjd tvingas han fly till Hong Kong. Där får han hjälp av organisationen Wikileaks genom Sara Harrisson. Programmet kan ses till tisdag 17 mars. Gör det.

I programmet intervjuas bland annat den f.d. chefen för NSA Michael Hayden. Han formulerar Snowdens gärning så här: ”Snowden avslöjade inte information utan hur vi samlade in information”.

Det enorma mod och civilkurage som Snowden visade kallar Hayden för ”arrogans”. Det är lika befängt som att den spionerande supermakten anklagar visselblåsaren Snowden för just ”spioneri”. Det är svårt att inte tänka på nyspråket i George Orwells bok 1984. Exempel på maktfullkomlig arrogans får vi däremot se i dokumentären när det visas hur USA skrämmer alla europeiska länder till att inte ta emot Snowden eller när man får dem att tvinga ner ett diplomatflygplan med Bolivias president Morales ombord.

USA är världshistoriens största och starkaste supermakt. Men även den starkaste makt är beroende av en mängd människor som är beredda att fortsätta utföra sina uppgifter. En enda person som ifrågasätter kan därför vara ett hot. Den f.d. NSA-chefen Hayden uttrycker det så här:

100 000 människor inom USA:s underrättelsetjänst har inte brutit sin ämbetsed. Om USA skulle ställa upp på någon sort välkomnande av Snowden …..så skulle det alienera alla dem på vilka mitt lands säkerhet och frihet beror. Det vore inte någon bra idé.

Det visar också på svagheten även i USA:s imperiebygge.

Intressant?

Läs andra bloggar om Snowden

Klimatkrisen och ransoneringen.

Allt oftare får vi uppleva att klimatkrisen inte bara är ett hot mot vår civilisation i framtiden utan att den drabbar oss redan här och nu. Ett exempel är de alltmer extrema vädren.

USA hotas nu av den värsta torkan på över tusen år. En extrem torka med uttorkade flodbäddar och knastertorr jordbruksmark. Enligt forskare vid NASA är det risk att torkan kan vara i 35 år under detta sekel.

Även på den södra delen av den amerikanska kontinenten drabbas man av torkan. I Brasilien är det nu värre än det varit på 80 år. Vattentäkterna för tjugomiljonerstaden São Paolo är nära kollaps. Även andra delar av Brasilien har en svår vattensituation. Forskare menar att detta beror på den globala klimatsituationen men också på de extrema skogsskövlingarna i Amazonas. Skövlingarna frigör stora mängder koldioxid som annars skulle bindas där och den fuktiga luft som regnskogarna drar in från havet minskar.

Samtidigt får vi veta att på global nivå så var nio av de tio varmaste åren sedan år 1900 nu på 2000-talet. Den globala temperaturen har gått upp med cirka 0,8 grader de senaste 100 åren.

När det gäller en sådan sak som vatten så ställer det helt grundläggande frågor om hur vi fördelar det vatten som vi alla behöver. Bara de allra mest cyniska dogmatiker kan väl då hävda att marknaden är ett rimligt sätt för att fördela vatten mellan oss människor. I just detta fall blir ransonering så uppenbart det enda rimliga.

Borde det inte också gälla på andra områden? I detta fall gäller det ju den direkta konsumtionen av något så livsavgörande som vatten. Men skulle – eller borde – det inte också utsträckas till den konsumtion som orsakar utsläpp av koldioxid? Det är ju väl känt att rika människor bidrar mer till utsläpp av växthusgaser än fattiga och män mer än kvinnor. Det gäller både globalt och nationellt. I Sverige undersöktes detta i början av 2000-talet. Enligt denna undersökning åstadkom de tio procenten rikaste i samhället fyra gånger så mycket CO2-utsläpp som de tio procenten fattigaste.

Vore det inte också rimligt att redan nu (i tid) ransonera åtminstone de värsta exemplen på utsläpp av växthusgaser, som till exempel flygresor?

En jämnare inkomstfördelning genom att kapa inkomst och konsumtionsutrymmet för de allra mest svinaktigt rika borde också direkt kunna bidra till att minska utsläppen på jorden.

På det sättet sammanstrålar strävan efter rättvisa med åtgärder mot klimatkrisen.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

En ärlig politiker?

Tänk dig vilken svensk politiker som helst. Tänk dig att hen skulle få frågan: Vad får dig att tro att du kommer klara jobbet som politiker? Tänk dig då att hen skulle svara:

Absolut ingenting . Jag har ingen aning om huruvida jag faktiskt kan göra det här jobbet. Jag försöker göra mitt bästa, men jag kommer inte nödvändigtvis säga att jag kommer att lyckas. Det skulle göra mig till en idiot eller en lögnare, och jag är varken det ena eller det andra. Allt jag kan göra är att arbeta från dag till dag, och sedan får vi se.

Jag kan faktiskt inte komma på en enda sådan svensk politiker. Kan du? Den som jag citerar är Greklands finansminister Yanis Varoufakis. Det är från en intressant intervju i Stern där han också säger att den nya grekiska regeringen ska ”krossa” (smash) de grekiska oligarkerna som förstört det grekiska samhället.

Nu kan man ju säga att ingen svensk politiker är i närheten av de svårigheter och det mäktiga motstånd som möter den nya grekiska regeringen. Ändå tycker jag att det är ett mycket sympatiskt yttrande. Välgörande fritt från falsk skrytsamhet och uppblåsthet. Sagt av en europeisk politiker som jag verkligen hoppas ska lyckas. För grekernas och Europas skull.

(Så här löd det i original:

You’re an academic and a teacher. What makes you think that you’re up to the job of a politician?
Absolutely nothing. I have no idea of whether I can actually do this job. I’m trying to do my best, but I won’t necessarily say that I’ll succeed. That would make me an idiot or a liar, and I’m neither. All I can do is work from day to day, and then we’ll see.)

Intressant?

Läs andra bloggar om Grekland

Grekland – en annan väg är möjlig

Du kan inte hålla på att pressa länder som är mitt i en depression. Vid något tillfälle måste det finnas en tillväxtstrategi för att de ska kunna betala av sina skulder för att eliminera en del av sina underskott………när man har en ekonomi som är i ett fritt fall måste det finnas en tillväxtstrategi och inte bara arbete med att pressa mer och mer från en befolkning som gör ont värre och värre.

President Barack Obama i The Wall Street Journal 1 februari 2015

Sedan 2010 har grekerna och det grekiska samhället malts ner av den svältkur som trojkan EU,ECB och IMF förhandlade fram tillsammans med korrupta grekiska politiker. Som ni kan se ovan så har även USA:s president börjat ifrågasätta detta*. Vad gäller det grekiska folket har nu en allt större del fått nog. De tycker att det räcker.

För några dagar sedan vann det ganska nya vänsterpartiet Syriza nästan egen majoritet i det grekiska parlamentet. Och motståndet mot åtstramningar och högerpolitik sprider sig i Europa. I lördags samlades i Madrid 100 000 anhängare till det ännu nyare spanska vänsterpartiet Podemos för att mobilisera inför de spanska lokalvalen. Håller utvecklingen på att vända?

För oss som sedan länge fått nog av åtstramningspolitik och privatiseringar ger detta hopp. Från högern och från liberalerna får vi även nu höra detta gamla snack om att det bara finns en enda väg. Att dessa rörelser är helt orealistiska. Men de krav och åtgärder som Syriza fört fram handlar knappast om något himlastormande. Det handlar i första hand om att här och nu stoppa nöd och elände. Att ingen ska tjäna under 7000 kronor i månaden är ett exempel på sådana krav. De som på fullaste allvar menar att ett sådant krav på minimilön skulle hota samhällsekonomin eller euron borde fråga sig om det inte i så fall också finns stor anledning att ifrågasätta ett sådant ekonomiskt system.

Många i Europa har drabbats av det som kallats ”den enda vägen”. Grekerna har drabbats hårdare än några andra. Det finns aldrig bara en enda väg. Men för dem som drabbats – folkflertalet – kommer ingen väg att vara lätt. Den ”enda vägen” av underkastelse och umbäranden leder bara nedåt. Men inga andra vägar kommer heller vara lätta att gå. Det grekiska folket har mäktiga motståndare som kommer göra allt de kan för att Syriza ska misslyckas. Därför behöver de också vårt stöd. Att stödja dem är nödvändigt om vi vill att hoppet om ett annat Europa ska leva vidare.

Intressant?

Läs andra bloggar om Grekland, Spanien, EU

 

*Och det finns fler än Obama som ifrågasätter svältkurerna. Det framgår av en (som ofta) bra ledare i Arbetet av Martin Klepke som jag läser några dagar efter att jag skrivit det ovanstående.

%d bloggare gillar detta: