Kommer statsmän stå på rad när Kim Jong Un är död …eller?

….om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

                     Karin Enström (f.d. försvarsminister)

 Föreställ er att den unge statschefen i Nordkorea skulle dö. Skulle politiker från USA, Sverige och andra länder beklaga detta och framhålla hans förtjänster i livet? Skulle de resa till Nordkorea för att hedra honom vid hans begravning? Knappast.

Ibland är det väldigt lätt att både prata om och förhålla sig till brist på demokrati. Men det finns undantag. Saudiarabien är ett sådant.

Envåldshärskaren kung Abdullah har dött. Då skriver USA:s utrikesminister John Kerry på twitter:

Kung Abdullah var en man med visdom och visioner. USA har förlorat en vän och kungadömet Saudiarabien, Mellanöstern och världen en aktad ledare.

Vår statsminister vill i sitt kondoleansbrev ”förmedla mitt djupaste deltagande” till den nya nya envåldshärskaren kung Salman.

Vår kung reser dit för att delta i begravningen. Han brukar ju ha lite dåligt omdöme så det förvånar väl inte direkt. Men han åtföljs av den socialdemokratiske näringsministern Mikael Damberg. Hur tänker han och den övriga regeringen? Ja inte är det ett tänkande som uttrycker någon konsekvens eller försvar av demokratiska principer. Att det var vår näringsminister som reste dit gör det hela nästan väl övertydligt.

Saudiarabien styrs enväldigt av kungafamiljen. Församlings- och religionsfrihet existerar inte. Politiska partier och fackföreningar är inte tillåtna och det finns ingen strejkrätt. Kvinnor står under manligt förmyndarskap. Det är dessutom det enda landet i världen som förbjuder kvinnor att köra bil. På människorättsorganisationen Freedom House lista hamnar Saudiarabien bland de nio länder där friheten och demokratin är mest inskränkt i världen, nämligen Nordkorea, Syrien, Sudan, Somalia, Eritrea, Ekvatorial Guinea, Turkmenistan och Uzbekistan.

I Saudiarabien tillämpas dödsstraff med halshuggning på offentlig plats – precis som i det skräckvälde som IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi har utropat i delar av Syrien och Irak.

Spöstraff tillämpas. Nyligen dömdes den liberale saudiske bloggaren Raif Badawi till detta, varför det uppmärksammades utanför landet. Sammantaget är han dömd till 1 000 piskrapp, fördelade på 20 tillfällen, samt tio års fängelse och drygt två miljoner kronor i böter.

Jämförelse mellan rättsskipning i Saudiarabien och hos ISIS

Som Adam Taylor skriver i Washington Post så påminner det saudiska rättssystemet om ISIS. Tidningen gjorde en jämförelse som framgår av denna bild:

Det var detta land Abdullah var kung över. ”Visioner och visdom”?

Nej,  kom inte och snacka om vackra principer! Affärer och nyttiga vänner (även avskyvärda) står över sådant.

Intressant?

70 år sedan förintelsen

Nu på tisdag 27 januari är det den internationella dagen till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

Andra världskriget som ledde till döden för 60 miljoner människor, såväl soldater som civila, avslutades 1945, för 70 år sedan. Nazisternas folkmord innebar dessutom att sex miljoner av Europas judar utrotades. Koncentrationslägren var en del av nazisternas gigantiska folkmordsapparat.  Det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger var Auschwitz. Dit deporterades 1 300 000 personer. Av dessa dog 1 100 000. Nittio procent av dem var judar.

gaskammare Auschwitz

Den 27 januari 1945 befriades de överlevande ur Auschwitz av sovjetiska trupper.

År 2005 deklarerade FN den 27 januari som en internationell dag till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlings-fientlighet, rasism och antisemitism. Tyvärr är detta viktigare än på länge.

Nazisternas folkmord byggde på tanken om över- och undermänniskor. En tanke som på intet sätt var ny i historien. Kolonialismens fasansfulla historia, t.ex. slavhandeln och slaveriet byggde också på och hade som en förutsättning tanken om undermänniskor och olika ”raser”. Det var inte heller så att antisemitismen uppfanns av nazisterna. Myten om den ”internationella judiska sammansvärjningen” kom snarare från Ryssland  ( Sions vises protokoll var ett påhitt av tsarens hemliga polis) liksom ordet (och praktiken) Pogrom.

Nazisternas folkmord riktade sig inte enbart mot judarna utan också mot romerna.  Men samma tanke om undermänniskor fanns också om slaverna (ryssar, polacker, ukrainare och andra) som man också på sikt ville utrota.

Nazisternas folkmord var inte heller bara en pogrom (=våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp) utan ett industriellt utrotningsprojekt med massproduktion av Zyklon B-gas, gaskammare, kaserner, krematorier och järnvägstransporter. Med alla dessa människor som var industriellt sysselsatta bland annat som bödlar, vakter och organisatörer.

Kombinationen av rationell vetenskap i genomförandet av folkmordets alla detaljer med det övergripande totala vansinnet gör förintelsen delvis svår att förstå. Men den kan naturligtvis inte heller ”förstås” utan att sättas in i sitt historiska, ekonomiska och politiska sammanhang: Weimarrepublikens kris, den ekonomiska krisen från 1929 och arbetarrörelsens oförmåga att formulera ett gemensamt alternativ och tillsammans bekämpa nazismen, det sammanhang som möjliggjorde nazismens framväxt.

Naturligtvis fanns det motstånd. Men många av dem som gjorde motstånd blev själva offer. Och så skrämmande många teg eller lydde order. Något som uttrycks så bra i den klassiska dikten av pastor Martin Niemöller:

pastor Martin Niemöller

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Det är idag 70 år sedan andra världskriget och Förintelsen. Men antisemitismen är inte utrotad. Isac Deutscher skrev 1966 i artikeln ”Vem är jude?”:

Vi kanske tror att antisemitismen redan är en förbrukad kraft därför att människorna i vår välfärdsstat på det hela taget är belåtna och tillfredsställda. ….Men låt detta samhälle drabbas av en svår chock ….Låt det åter bli miljoner arbetslösa och vi kommer att få se samma medelklass förena sig med det lumpproletariat, som Hitler rekryterade sina anhängare från och löpa amok av antisemitism.

                       (från boken Den ojudiska juden, s. 75)

Men på samma sätt som då är också romer utsatta i dagens Europa. Dessutom har rasismen mot judar och romer kompletterats med rasism riktad mot muslimer . Samtidigt som högerextrema nationalistiska partier använder sig av och stärker såväl islamofobin som anti-ziganismen (rasism mot romer) så lever också antisemitismen vidare. Den lever och praktiseras förutom av traditionella nazister eller en del av de nya högerextrema också bland en del av de människor som tvingats till Europa på grund av staten Israel eller av olika arabiska diktaturer.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) är naturligtvis en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända.

Så låt oss minnas förintelsen och bekämpa all rasism och all nationalism. Mänskligheten borde ha haft nog nu.

Läs andra bloggar om antisemtism, rasism, islamofobi, fascism, Palestina, Israel, Förintelsen,

Läs också minnen och tankar från tre överlevare i DN

Intressant?

Rasism bland motståndare och sympatisörer till staten Israel

Jag har just sett Uppdrag gransknings reportage om antisemitism i Malmö. Man kan ha en del synpunkter på enskildheter eller stilen i reportaget. Den journalistiska stilen i  program från Uppdrag granskning är ju alltid att driva en tes stenhårt och att belägga den utan några som helst nyanser eller komplikationer. Men bortsett från det så går det inte att betvivla det faktum att det finns en aggressiv antisemitism både i Malmö och i övriga Sverige, liksom att den inte bara kommer från traditionella nazister utan också från människor som anser att judar i Sverige är ansvariga för den israeliska statens handlingar. Hur stark eller utbredd denna antisemitism är, vet inte jag. Men att den finns alls är illa nog.

Ett sätt att beskriva rasism – all sorts rasism – är att den alltid tillskriver ett helt folk eller en hel grupp av människor vissa egenskaper, läggningar eller åsikter. Att alla klumpas ihop. Detta är alltid skadligt ifall det är människornas frigörelse som vi vill uppnå. Rasismen ställer människor mot varandra på felaktiga grunder. Istället för att hitta beröringspunkter och gemensamma grunder för att tillsammans förändra, så splittras vi. Det hindrar oss alltid att se de politiska motsättningarna eller klasskonflikterna klart.

Att identifiera alla judar med staten Israel är felaktigt. Att säga att alla judar har samma uppfattning om Israel eller företräder Israel är också fel. Det är rasism. Inom Ship to Gaza-rörelsen i Sverige eller Palestinagrupperna i Sverige har jag heller aldrig sett eller hört något sådant. Inte heller bland palestinska vänner här i Uppsala. Men naturligtvis finns sådan rasism. Jag har stött på det både från individer och från grupper som sagt sig vara ”Palestinavänner”.

Men de (både judar och icke-judar) som menar att kritik mot staten Israels ockupations- och bosättarpolitik är antisemitiskt per definition, gör samma rasistiska fel. De klarar inte heller att göra skillnad på judar och staten Israel. Men dessa rasister brukar kalla sig ”israelvänner”.

antisemitiska judar?

PS: En lång tid efter att jag skrivit denna bloggartikel så nås jag av en intressant artikel av författaren och filmvetaren Taliah Pollack, med rötter i Israel, som bor i Malmö. Hon ger en väsentligt annorlunda verklighetsbeskrivning än Uppdrag granskaning. Det förvånar mig inte, men gläder mig. Läs artikeln i litteraturmagasinet.

Media: ETC

Intressant?

Se, upplev och lär av filmen ”Pride”!

Äntligen har jag kommit iväg och sett filmen ”Pride”. Jag rekommenderar dig att göra detsamma.skarmklipp

Under hösten fördes på en del medias kultursidor och på nätet en diskussion om något som kallas ”identitetspolitik”. Jag är inte säker på att jag helt förstod alla delar av denna debatt. Men jag är säker på att denna film bland annat handlar om detta och att den har en hel del att säga i frågan. Ofta kan olika förhållanden uttryckas både klarare och starkare i olika kulturella former än genom debatter och ”teori”. Denna film är ett exempel på det. Det är en film att beröras av, skratta och gråta till. Men det är också en film som på ett lysande sätt visar på vikten av kamp och sammanhållning mot allt förtryck oavsett om det gäller rätten till bröd på bordet och ett värdigt arbetsliv eller rätten till sin egen sexualitet. Liksom att denna förmåga till enhet kan vara en del i en förmåga att se sina egna problem som en del av en hel grupps problem. Men också att se utöver sig själv och denna grupp till sambandet med andra individer och grupper. Den visar också på att det gift som stänger ute andra grupper eller individer, antingen det sker som ett uttryck för fördomar eller ren sekterism, alltid försvagar oss. Alltid bidrar till seger för det bestående.

Filmen utspelar sig 1984-1985 och bygger på verkliga händelser och personer. Till exempel en av huvudpersonerna, den socialistiska gay-aktivisten Mark Ashton. I korthet handlar filmen om solidariteten mellan en grupp lesbiska och homosexuella i ”LGSM” (Lesbians and Gays Support the Miners, en organisation som alltså funnits i verkligheten) och de strejkande gruvarbetarna i det lilla walesiska gruvsamhället Onllwyn. Naturligtvis var skapandet av denna enhet och solidaritet inte någon enkel sak (i filmen skildras en del av svårigheterna på ett både fint och samtidigt humoristiskt sätt). Kanske kan den enorma bögskräcken vara svår att förstå för yngre betraktare. Men den måste förstås i sitt sammanhang. Uppfattningen om bemötandet av homosexuella har trots allt förbättrats mycket sedan 1984. Ja, jag skulle nog till och med påstå att deras situation förbättrats i kontrast till de enorma bakslag som bland annat arbetarklassen i Storbritannien (och Sverige) genomlevt. Ett uttryck för och en del i detta var att gruvarbetarna själva led ett bittert och historiskt avgörande nederlag. Men genom sin fackförening bidrog de ändå till framsteg för de homosexuellas rättigheter. Gruvarbetarfacket påverkade Labourpartiet till att ändra sin inställning så att lagarna senare ändrades till fördel för de homosexuella.

Kanske är det inte heller så lätt för yngre betraktare att helt förstå vikten av dessa gruvarbetares kamp. Men den måste ses i förhållande till de maktförskjutningar som var på gång i världen vid denna tid. Två personer personifierar starten på den nyliberala vågen: Ronald Reagan som blev president i USA 1980 och Margaret Thatcher som blev premiärminister i Storbritannien 1979. Det brittiska gruvarbetarfacket NUM var av tradition den mest militanta delen av den brittiska arbetarklassen med legendariska strejker bakom sig från 1926 (generalstrejk) och strejkerna 1972 och 1974. Att de kom att gå i spetsen för kampen mot Tory-regeringen var därför helt naturligt. Samtidigt lämnades de alltför mycket ensamma i denna kamp, vilket bidrog till nederlaget. Gruvarbetarnas nederlag blev också med tiden allas nederlag när den nyliberala ångvälten rullade vidare.

Men även om vi när vi blickar tillbaka kan konstatera att striden ledde till nederlag för arbetarklassen, men att rättigheterna för de homosexuella flyttats fram, så finns det fortfarande mycket att lära av denna strid och av denna film för alla. Något som är allmängiltigt så länge vi inte gett upp tanken på en värld där vi alla är friare både som människor och som lönearbetare.

I Uppsala kan filmen ses på SF Royal eller på Fyrisbiografen.

PS: Några veckor efter att jag skrivit detta läser jag en artikel av Ann-Charlott Altstadt i Aftonbladet om filmen ”Pride”. Hon hävdar att en del saker i filmen inte stämmer helt med den faktiska historien. Det må vara sant, men ändrar på inget vis mitt omdöme om filmen.

Uppsala

Intressant?

 

Hyckleriet vid marschen i Paris

Häromdagen skrev jag om något som jag tyckte var viktigt både i ”kärleksbombningarna” av moskéer (försvaret av religionsfriheten) och försvaret av yttrandefriheten med anledningen av attentatet mot Charlie Hebdo, nämligen förmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att skilja på diskussioner om religioner och dess uttryck, eller satiren och dess uttryck, från det ovillkorliga försvaret av både yttrandefriheten och religionsfriheten.

Jag skrev också att jag tyckte det var viktigt hur solidariteten utformas med Charlie Hebdo. Att vi inte skulle låta det bli ett tillfälle för de högerextrema. Så har heller inte varit fallet varken här eller i Frankrike. Jag skrev att jag var glad över att de högerextrema inte kunde delta i manifestationen i Paris. Men jag förbisåg en annan sak: det marscherande hyckleriet.

Om detta skriver chefredaktören för Fria Tidningen Per Björklund alldeles utmärkt på SVT opinion:

Genom att bjuda in representanter för brutala diktaturer till Paris har den franska regeringen nämligen förvandlat svaret på terrordåden till en makaber charad.

Läs hela artikeln på SVT opinion!

Och i Arbetaren går journalisten Johan Apel Röstlund på ett liknande sätt igenom ett flertal länder med olika antidemokratiska uttryck som var representerade vid manifestationen.

 Intressant?

Brända moskéer och Charlie Hebdo

För en vecka sedan var jag tillsammans med hundratals andra uppsalabor vid moskén här i Uppsala då den så kallade ”kärleksbombningen” genomfördes. Jag gick dit för att uttrycka mitt stöd för religionsfriheten, för att uttrycka solidaritet med utsatta och hotade och i förhoppningen att motverka ökat hat mot människor med muslimsk tro.

Aktionen fick stort stöd från många i samhället. Men på nätet har jag också sett olika typer av kritiska reaktioner. Då menar jag inte de öppet hatiska som förekommer på nätsidor i miljön runt SD eller mer extrema. Den som vill få en inblick i denna skrämmande tankevärld kan till exempel läsa om detta på den f.d. högerextremisten Kim Fredrikssons blogg – en blogg som för övrigt innehåller en hel del vettigt. Jag har inte heller sett att ledningen för SD har fördömt dessa angrepp på religionsfriheten.

Men en typ av invändning mot ”kärleksbomningen”, som jag stött på, har varit frågan ifall vi inte också borde uttrycka samma typ av stöd för utsatta judar eller kristna. En annan typ av invändning har varit att vi satte upp hjärtan på en lokal som också hyser människor med odemokratiska eller allmänt bakåtsträvande åsikter, att vi därmed stödde eller legitimerade deras åsikter.

När det gäller attacker mot judar eller judiska bönehus är det självklart att de måste fördömas och ageras kring på samma sätt. Det är självklart därför att judar som grupp varit och fortfarande är hotade  även i Sverige. Sen bör detta inte blandas ihop med frågan om synen på staten Israel eller sionismen. En del som försvarar staten Israel i alla lägen brukar göra en sådan felaktig koppling. Att ifrågasätta staten Israel är inte antisemitiskt.

När det gäller svenska kyrkor så händer det ibland att dessa utsätts för stöld eller vandalisering. Det är naturligtvis upprörande men en sak för polisen. Det finns inte en allmän hotbild mot svenska kyrkor. De som gör sådana handlingar uppmuntras inte av olika näthatare eller grupper som drivs av hat mot ”kristna som folkgrupp”. Därför är det en helt annan sak.

Sen är det så att man måste skilja på frågan om att uttrycka stöd för religionsfriheten och synen på religion eller olika uttryck för en religion. Man måste också kunna skilja på viljan att motverka demonisering av människor med viss tro från det faktum att man inte delar denna tro eller till och med vill bekämpa en del av dess uttryck. Som socialist är jag mot högerkristna på samma sätt som jag är mot ”högerislam”.

Dådet i Paris

Inom loppet av en vecka sker så det vidriga attentatet mot redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. En hel värld fördömer våldshandlingarna och angreppet på yttrandefriheten. Ledare för muslimska organisationer såväl i Frankrike som i Arabvärlden fördömer dådet. Förutom fördömanden har det från många håll också påpekats att detta inte får leda till ökade spänningar mellan folk med olika tro, eller demonisering av hela folkgrupper. Den norska terroristexperten Stig Jarle Hansen intervjuas i Aktuellt och säger bland annat att vi inte ska svälja det agn som lagts ut och öka spänningarna så som ”terroristerna” (han använder det uttrycket) vill.

Jag har inte sett några som välkomnar dådet mot Charlie Hebdo varken i Sverige eller internationellt. Men även denna gång ser jag en del som menar att vi också måste diskutera och ifrågasätta (ett exempel är t.ex. den välskrivna bloggen POLITOFONEN, men det finns också andra både i Sverige och internationellt). I detta fall handlar det om att man inte vill sluta upp okritiskt bakom Charlie Hebdo. Man anser att bilder som publicerats där varit stereotypa och kränkande för muslimer och araber. Kanske är det så.

Vad som är kränkande kan alltid diskuteras. Jag tycker att det har stor betydelse vilka som blir kränkta. Om man sparkar uppåt eller neråt till exempel. Att håna eller förlöjliga grupper som är utsatta eller underordnade i ett samhälle tycker jag inte är ett uttryck för mod. I en del fall har jag tyckt att sådant bildskapande bidragit till att spä på fördomar och öka motsättningar som inte bör ökas. Men vad vi tycker är en sak för diskussion, bland annat inom ramen för yttrandefriheten. Pengar sätter gränser för möjligheterna att nå ut långt vid användandet av tryckfriheten. Men det enda som begränsar yttrandefriheten rent legalt är lagstiftning om hets mot folkgrupp. Det är bra. Därför har frågan om vad vi tycker om en del bilder som publicerats på Charlie Hebdo inte ett dugg med stödet för yttrandefriheten och stödet till de drabbade att göra. Det är möjligt att ha flera tankar i huvudet samtidigt precis som vid attentaten mot moskéerna.

På samma sätt har stödet till utsatta muslimer eller attackerade moskéer här i Sverige eller andra länder i Europa – redan har tre attentat mot franska moskéer och böneplatser genomförts efter dådet mot Charlie Hebdo – inte ett dugg att göra med vad vi tänker om religion överhuvudtaget eller olika yttringar av islam. Stödet till religionsfriheten måste vara lika villkorslöst som stödet till tryckfriheten inom ramen för de lagar som gäller.

Men när vi uttrycker en sådan solidaritet med, i detta fall Charlie Hebdo, är det viktigt hur solidariteten utformas. Det får inte bli ett tillfälle för de högerextrema. De kommer att göra allt vad de kan för det. Därför var det mycket bra att den reaktionära och rasistiska Nationella Fronten stängdes ute från manifestationerna i Frankrike, till ledaren Le Pens stora vrede. Socialdemokraten Francois Lamy uttryckte anledningen till att NF inte kunde vara med på ett bra sätt till Le Monde:

[Nationella Fronten är] en av organisationerna som söndrar landet, stigmatiserar våra muslimska medborgare och spelar på rädslor.

Det är också viktigt hur vi skildrar denna strid för yttrandefriheten. Somar Al Naher skriver bra om detta i Aftonbladet:

En del krafter försöker utnyttja terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo genom att framställa den som en kamp mellan väst och öst. Mellan islam och tolerans. Mellan ett vi som är upplysta mot ett dom som är barbarer.

Det där är en farlig uppdelning för den riskerar att osynliggöra alla de muslimer och icke-muslimer, inte minst i Mellanöstern, som kämpar för det fria ordet.

I själva verket finns den främsta satiren, kritiken och analysen av terrorister och IS att finna i den muslimska världen. Det är bara att googla för att hitta en uppsjö av komiska sketcher och videoklipp på nätet.

Den som vill se exempel på sådan satir från arabvärlden kan titta på denna länk.

En liknande klok och kritisk synpunkt hittar jag hos Zvi Bar’el på den israeliska tidningen Haaretz:

 …till skillnad från de europeiska staternas likgiltighet för attackerna och dödandet av muslimska civila i muslimska stater , har (i Europa) varje attack mot en europeisk civil , utomlands eller hemma , omedelbart gett upphov till pavlovska reaktioner mot ” islam”.

Att muslimer dödar muslimer är normalt. Att muslimer dödar européer är ”en civilisationernas kamp” . Islamiska rörelser, såväl som som kristna och judiska rörelser , har genererat terrororganisationer och terrorregimer. Men ingen i Europa ser Ratko Mladic , som var ansvarig för massakern på cirka 8.000 muslimer i Bosnien , som företrädare för kristna eller för kristendomen . Det är lika fel att se de två franska terroristerna , även om de är muslimer , som representanter för islam .

…Det är inte bara ”den västerländska civilisationen” som mobiliserar mot islamiska terrororganisationer . ”Den islamiska civilisationen” gör samma sak och ser extrem terrorism som en fara för dess kultur och dess rykte .

PS: Jag var för en stund sedan på en mycket fin samling här i Uppsala till stöd för yttrandefriheten ordnad av författare i Uppsala som med mycket kort varsel (en dag) samlade ungefär 200 personer. Vid samlingen fanns inte en tillstymmelse av hat mot någon grupp, tvärtom gjordes kopplingar till ”kärleksbombningen” av moskén.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om islam, rasism, antirasism

Ska vi vara ”glada över det”?

Vår statsminister har varit ute och rest. Det blev en snabbvisit till Brasilien. Han kramade om några barnhemsbarn. Det blev några fina bilder. Och jag är verkligen inte ironisk. De såg fina ut, han och barnen, och jag tror verkligen att Stefan Löfven var berörd.

Men nu var ju inte det syftet med resan. Inte heller var syftet att byta tankar om kampen för rättvisa och fred tillsammans med en socialdemokratisk kollega som president Dilma Roussef. Nej syftet var att göra affärer. Och det är sådana affärer som åtminstone för mig ligger mycket långt bort från att krama små barn. Det handlade om vapenaffärer. Brasilien ska nu köpa 36 Jas Gripen från SAAB för 40 miljarder svenska kronor. På TV ser jag Stefan Löfven få frågan om hur vi ska se på den här affären. Han säger då:

Det är klart att det är bra…det är klart att vi ska vara glada.

På det följer inte några följdfrågor. Och man får känslan av att det verkligen vore dumt att ifrågasätta en sådan jätteaffär. Men jag har svårt att dela glädjen.

Som utomstående betraktare är det svårt att förstå nyttan av dessa stridsflygplan för Brasilien. I modern tid har försvarsmakten där mest använts mot det egna folket. 1964 tog militärerna makten genom en kupp. De behöll sedan makten ända till 1985 då val åter hölls.

Om man tycker att all försäljning är bra oavsett vad som säljs, om man tycker att all produktion är bra oavsett vad som produceras, om man tycker att vad vi jobbar med är oviktigt så länge vi har jobb, om man tycker att vi inte har nog med vapen i världen eller andra behov att möta med investeringar, arbetskraft och modern teknik, ja då är det naturligtvis alldeles utmärkt.

Men att ifrågasätta den militära logiken känns numera lika svårt som viktigt. Och att ifrågasätta en sådan här vapenaffär innebär ju att man inte bara ifrågasätter vapenexport till diktaturer, det innebär att man ifrågasätter vapenproduktionen som sådan.

Apropå ifrågasättande av vapnen så såg jag en mycket intressant artikel av Tomas Widén med förslag till upplösning av krigsmakten och införande av värnplikt i form av ett ickevåldsförsvar i senaste numret av den alltid lika intressanta tidskriften Röda Rummet.

PS: Dagen efter att jag skrivit detta ser jag att Peter Wallensteen (forskare i freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet) och andra forskare säger till SR att antalet krig i världen ökade under 2014 och var minst tio. Världen har inte sett så många krig på över tio år. Behövs det fler vapen?

Intressant?

Media:  SR, SvD, DN

 

Kärleksbomba moskén i Uppsala

Jag återger ordagrant ett viktigt initiativ som nu sprids bland annat på facebook:

Tidigt på nyårsdagens morgon har Uppsala Moské utsatts för ett brandattentat. Enligt UNT har rasistiska slagord klottrats på entrédörren och en molotovcocktail kastats mot moskén. Som tur var spred sig inte elden och ingen kom till skada. Men varje attack mot en moské är en attack mot oss alla och mot religionsfriheten. Attacken mot Uppsala Moské är den tredje på kort tid, nyligen har moskéer i Eslöv och Eskilstuna brunnit. Enligt Expo har det skett i snitt en attack i månaden mot en moské i Sverige under 2014.

Hatbrott och rasism hotar tryggheten och sammanhållningen i vårt samhälle. Det är därför viktigare än någonsin att vi tillsammans står upp för allas lika värde och visar att vi aldrig accepterar någon form av rasism.

Genom att ”kärleksbomba” moskén med hjärtan och kärleksbudskap vill vi visa solidaritet med våra muslimska systrar och bröder. Vi vill att Uppsalas muslimer ska mötas av kärlek när de kommer till fredagsbönen i morgon.

Gör så här: tillverka ett kärleksbudskap genom att tex klippa ut ett eller flera hjärtan, rita en teckning eller skriva några rader. Ta dig till moskén och placera kärleksbudskapet utanför någon av entréerna på Uppsala Moské, helst innan fredagsbönen som inleds 11.45. Är du inte på plats i Uppsala? Skriv din hälsning i eventet så ser jag till att tillverka ett hjärta med din hälsning på.

Vill du gå tillsammans med andra så samlas vi utanför moskén kl. 10.00 i morgon fredag 2 januari för en gemensam kärleksaktion.

Sprid eventet och bjud in era vänner så att vi blir många!

Uppsala

Intressant?

%d bloggare gillar detta: