Fler problem för SD

Det ser just nu inte lika lysande ut för sverigedemokraterna som det gjorde kring valet. Partiledaren Åkesson fortsätter att vara sjukskriven. Och möjligheten att fälla s/mp-regeringen verkar inte vara lika behaglig som man kunde ha väntat sig. Blanda annat har man här retat upp pensionärsorganisationerna som i Aftonbladet skriver:

Vi företrädare för nära 850 000 medlemmar ställer därför frågan till Mattias Karlsson och Sverigedemokraterna: I valrörelsen sa ni er måna om Sveriges pensionärer, är ni nu beredda att fälla regeringen och därmed svika ert vallöfte om pensionärsskatten?

På detta fortsätter så problemen med ungdomsförbundet som haft kongress i helgen. Där återvaldes Gustav Kasselstrand trots att partiledningen manövrerat för att få bort honom vid denna kongress precis som den som var för två år sedan. Tydligen har partiledningen i ett telefonsamtal som läckt ut sagt att han är ”en nassejävel”. Kasselstrand har inte samma positiva syn på Israel som partiledningen. Han har också utmärkt sig genom att kritisera partiledningens distanserande från järnrörsmannen Erik Almqvist. Ett annat intressant yttrande från Kasselstrand är att han hellre välkomnar Putin än Obama till Sverige. Det passar ju bra ihop med det närmande mellan europeiska högerextrema och Putinregimen som nu sker, till exempel genom ryska lån på 9 miljoner euro till franska nationella fronten eller att man från Putinregimen gästade Frontens 15: kongress.

Kan vi hoppas på mer?

Media: Aftonbladet, Politism

Intressant?

Stefan Hanna – igen!

I januari 2011 lyckades den centerpartistiske Uppsalapolitikern och kommunalrådet Stefan Hanna med att bli rikskändis genom sitt förslag till så kallad “tjockisskatt”. På sin blogg hade han skrivit så här:

En annan väg kan vara att de som väljer att inte vårda sig själva får betala högre skatt än de som gör det. Är inte det senare rimligt med tanke på att de senare utsätter det gemensamma systemet for mycket större påfrestningar än en som äter och dricker normalt och som tränar regelbundet……….. Fetman i kombination med en allt äldre befolkning går inte att finansiera om framtidens svenskar vill ha dagens samhällsservice.

När reaktionerna på detta uttalande blev så kraftiga att det blev fråga om en riksnyhet, så gjorde Hanna på samma sätt som många andra makthavare. Han växlade mellan att gå till motattack och att förneka det han sagt (bloggen hade blivit kapad eller felciterad) för att till sist göra en så kallad pudel.

När det en månad senare var årsmöte i Uppsalacentern fanns det av förklarliga skäl strid om Hannas position. Enligt UNT verkade det då som om Hanna ”säkrade sin plats med hjälp av ett antal nytillkomna medlemmar som löste medlemsavgift samma dag som mötet”. En ledare i Uppsalas liberala morgontidning skrev då (UNT 19 februari 2011):

Det är svårt att hitta politiska ledare av Stefan Hannas kaliber inom Sveriges gränser. Associationerna går till det omfattande stödet från Sköldpaddsöarna för den filippinske exdiktatorn Ferdinand Marcos. Marcos kunde där räkna in 25 000 röster trots att ögruppen hade knappt 1 000 invånare. Om ingen i Uppsala kan sätta stopp för Hanna måste Centerpartiet agera på riksnivå. Ett parti kan inte ha en företrädare vars agerande riskerar att förlama det politiska arbetet i Sveriges fjärde största kommun.

Man skulle kunna tro att det skulle varit svårt att stanna kvar som kommunalråd för Hanna efter detta. Men det har han i alla fall gjort.

Men nu är det alltså dags igen. I en intervju i UNT säger han att Sverige har ”helt öppna gränser” och att det är Miljöpartiets fel. Varken det ena eller det andra är sant. Men det tycks inte bekymra Hanna. På samma sätt som han för tre år sedan oroade sig för att den utbredda fetman skulle undergräva den gemensamma välfärden så anser han nu att invandringspolitiken kommer leda till samma sak. Han går också ut med siffror som inte har något stöd i varken vetenskap eller hos myndigheter. Att Hanna tycker att det är ”självklart” att Sverigedemokraterna ska vara med i dessa diskussioner om hur invandringen ska begränsas är kanske inte förvånande: ” Jag tror inte vi vinner något på att hålla ett så stort parti som Sverigedemokraterna utanför”.

Hanna har direkt blivit bemött från sakkunniga, från liberalt håll och från sitt eget parti. Det ska bli intressant att se hur han klarar sig denna gång. Tyvärr tror jag, med erfarenhet av andra fall, att han kommer klara det bra.

Uppsala

Intressant?

Internationella solidaritetsdagen med det palestinska folket

På nyheterna ser jag hur nya illegala israeliska bosättningar ska upprättas på bekostnad av jordbruksmarken i en palestinsk by. Det påstås vara ett straff för terrordådet mot en Synagoga i Jerusalem för några dagar sedan. Den högsta statschefen i Israel stöder detta. De fattiga olivodlarna i den palestinska byn är tydligen skyldiga bara utifrån det faktum att de är palestinier. Förutom att detta strider mot rättsprinciperna i de flesta demokratier så lär det inte bidra till att lösa konflikten. Fast bosättningarna skulle säkert ha fortsatt ändå. Terrordådet är bara en förevändning. Och det tycks alltmer som om den israeliska lösningen är ett utplånande av det palestinska folket.

Nu på lördag den 29 november är det den Internationella solidaritetsdagen med det palestinska folket som uppmärksammas av Förenta nationerna varje år. Du kan läsa om det på FN:s hemsida. Att det just är datumet den 29 november som uppmärksammas beror på att det var den dagen 1947 som FN antog en resolution om upprättandet av en ”judisk stat” och en ”palestinsk stat” med en speciell ställning för staden Jerusalem. Men som alla vet har det ännu inte upprättats någon palestinsk stat efter detta.

palestinskt mynt från 1927 då Palestina tillhörde det brittiska kolonialväldet. Med text både på arabiska och hebreiska.

palestinskt mynt från 1927 då Palestina tillhörde det brittiska kolonialväldet.

Men det finns ett palestinskt folk, som nu är fler än åtta miljoner. Främst bor de i det palestinska territorium som ockuperas av Israel sedan 1967, men också i östra Jerusalem, i Israel, i de arabiska grannländerna, i flyktingläger och i andra delar av världen som till exempel Sverige.

Med anledning av den Internationella solidaritetsdagen med det palestinska folket ordnas här i Uppsala nu på lördag 29 november mellan kl. 15 – 18 en kultur- och filmfestival på Ungdomens Hus, Svartbäcksgatan 32.

Det är fritt inträde. Fika serveras och intäkterna går till projektet Ship to Gaza.

Mer information om programmet på facebook.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Palestina, Israel

Läs också denna lika skrämmande som intressanta rapport om utvecklingen i israel som bland annat berättar att tusentals liberala och vänsterradikala judar nu emigrerar från Israel.

Är vänstern velig mot Putin?

Är vänstern velig mot Putin? Det tycker journalisten Peter Kadhammar. Jag läser en artikel av honom i Aftonbladet, där han skriver det. Jag vet inte så mycket om Kadhammar. Minns att jag gillade hans bok ”Fru Anna och Generalen”. Jag får intrycket att han har en bakgrund i någon sorts vänster som han inte längre känner sig hemma i. Han undrar vad vänstern gör i förhållande till den ryske ledaren Putins imperiebygge. Han skriver:

För den ­moderna vänstern skapades självbilden under solidaritets­arbetet med Vietnam, mot USA:s bombningar och orättfärdiga krig.

Så rätt vi hade!

Men lika ofta har ju ­vänstern haft fel. Vänsterpartiet kommunisterna, ­nuvarande Vänsterpartiet, la inte två strån i kors för att bistå oppositionella som spärrades in i läger och på mentalsjukhus i Sovjet­unionen, inte heller för att hjälpa de kämpande demokraterna i Tjecko­slovakien och Polen.

Att kalla den vänster ”som skaffade sig en självbild” under solidaritetsarbetet med Vietnam – alltså 1965 – 1975 – för ”den moderna vänstern” tycker jag är mycket konstigt. Den vänster som fanns eller uppstod då i slutet av 1960-talet kan väl knappast – i den mån den finns kvar – kallas för modern? Det tror jag nog att en hel del senare generationer skulle kunna ha berättigade invändningar mot.

Den vänster som fanns då var inte heller enad ens i sin syn på vad som hände i Vietnam. Till exempel var den vänster som då kunde kallas gammal, nämligen det svenska kommunistpartiet, inte så aktiv i att utveckla stöd till det vietnamesiska motståndet. Man var naturligtvis mot USA:s krig, men man hamnade tidigt i konflikt med den mer ungdomliga svenska FNL-rörelsen då partiets linje koncentrerades i parollen ”fred i Vietnam” istället för ”stöd till FNL”. (Detta är naturligtvis också en förenklad beskrivning. För den som vill rota i historien kring detta rekommenderar jag t.ex. Werner Schmidts biografi över C-H. Hermansson. Den berättar även en hel del om försöken att bryta upp från stalinismen inom SKP.)

Men Peter Kadhammar har inte heller rätt i sitt sätt att beskriva hur vänstern ofta haft fel. Naturligtvis har alla som överhuvudtaget gjort något i sina liv också gjort och haft fel. Men när det gäller sådana avgörande fel som att ställa sig på en förtryckares sida är det däremot inte riktigt att klumpa ihop alla som i någon mening kan kallas (eller själv kallar sig) vänster. Stalinismen i kommunistpartierna byggde på uppslutningen kring och underordning under den sovjetryska maktapparaten. Naturligtvis var dessa partier och dess medlemmar ansvariga för att ha stött eller tigit om en mängd avskyvärda handlingar både inom det Sovjetkontrollerade blocket och i den ryska utrikespolitiken. Men det har också alltid funnits andra inom vänstern i bred mening som har intagit andra och i historiens ljus mer hedervärda ståndpunkter. Hur många de har varit har varierat i olika perioder, men de har alltid funnits.

Det är också viktigt att tillägga gentemot dem som vill jämställa dessa kommunistpartiers medlemmar med nazisterna och deras brott att många av dessa kommunister också utförde hedervärda insatser i kampen för frihet, rättvisa och bröd i sina egna länder. Ett sådant tydligt exempel i förhållande till nazismen gäller arbetet i motståndsrörelserna mot den nazistiska ockupationen under andra världskriget. Många judar både i Norge och i Nederländerna (som är två exempel som jag känner till av mer personliga skäl) hade aktiva kommunister att tacka för att de överlevde.

Men nu då?

Men detta är historien. Den kan vi diskutera och förhoppningsvis lära något av. Men viktigare är naturligtvis nuet.

Här anser Kadhammar att vi idag har ett hot om krig:

Europa är i större fara än någon gång sedan 1945. Putins framfart kan utlösa en rad mekanismer utan att någon egentligen vill det. Som Europa 1914.

Och vad gör vänstern? ­Delar av den hejar på Putin. Andra kvider och gnyr och säger å ena sida, å andra. Läs citatet ovan och byt Tyskland mot Ryssland och ­Hitler mot Putin. Så låter de. Och de har lika fel nu som Vennberg hade då.

Visst kan vi se ett hot om krig som påminner om situationen före det första världskriget. Men vilken sorts krig var det och hur ställde sig arbetarrörelsen och vänstern då? Jo, det var ett krig mellan olika imperialistiska makter, ett krig som den internationella arbetarrörelsen hade lovat varandra att inte låta sig dras med i.

Anti-militaristisk skrift av Karl Liebknecht utgiven i Tyskland 1907 och direkt beslagtagen.

Men när kriget kom var det ändå precis vad som hände. Unga män från olika länder gick ut och slog ihjäl varandra istället för att ta itu med de viktiga frågorna om demokratisering och sociala förändringar i sina egna länder. Arbetarrörelsen splittrades då på frågan om inställningen till kriget. Vänstern inom arbetarrörelsen var emot kriget, var emot alla krigförande parter inklusive sin egen regim. En modern vänster – för att använda Kadhammars ord – borde lära av den historien. I den situation vi står i nu borde det innebära ett nej till allt vapenskrammel, ett nej både till Putin och till Nato/EU. Vi måste våga gå emot och kritisera krigsliknande hysteri av olika slag, t.ex. på det sätt som Kadhammar själv gjorde nyligen då han i AB kritiserade mediernas förhållningssätt under ”Ubåtsjakten”:

Medierna dansar till en melodi som flottans musikkår spelar upp.

Över huvud taget tycker jag att det är så tydligt att vi alla ser vad vi ser beroende på hur vi bedömer olika maktgrupper. För dem som ser Nato som ett värn för freden och demokratin blir Natos utbredning på vår jord något helt naturligt. Uppsalaprofessorn Li Benich-Björkman skriver i lördagens UNT och kritiserar ironiskt dem som försöker se även Natos/EU:s ansvar för den militära upptrappningen:

Vi ”måste förstå” Rysslands handlande. Med andra ord att makt fortfarande i det 21:a århundradet är rätt. Häpnadsväckande nog hävdas på sina håll till och med att ansvaret för det som nu händer i Ukraina och kring Europaavtalen vilar på EU som ”provocerat” Ryssland.

Uppenbarligen kan inte professorn göra skillnad på att förstå i meningen begripa något och på att förstå i meningen acceptera/gilla något.

Ryssland är idag ett kapitalistiskt land som knappast kan kallas en demokrati. Regimen är reaktionär och nationalistisk. Men när det gäller militära muskler är man jämfört med Nato som i praktiken leds av USA en mygga. Det finns inte heller några ryska militärbaser runt USA, däremot rader av USA-baser som omringar ryskt territorium. Och dessa har ökat liksom antalet länder som nu tillhör Nato (se bild).

Natos utbredning sedan 1990

Enligt Sipri stod 2011 USA, Väst- och Centraleuropa för 58 procent av världens samlade militärbudgetar, Östeuropa (inklusive Ryssland) för sex procent! För att knyta an till Kadhammars jämförelse med Vennberg och nazityskland så var situationen en helt annan i början av det andra världskriget. Tyskland hade 1939 en vapenproduktion för 3,4 miljarder dollar som ökade till 6 miljarder 1940. Det kan jämföras med Storbritannien som producerade vapen för 1 miljard dollar1939 och 3,5 miljarder dollar1940 eller USA 0,6 respektive 1,5.

I vårt land pågår en alltmer öppen anknytning till kärnvapenmakten Nato, t.ex. i form av gemensamma militärövningar på svenskt territorium. Detta måste vi som bor i detta land gå emot. Att göra det eller att påvisa den militära expansionen hos Nato innebär inte i sig flathet mot Putinregimen. Båda dessa linjer går mycket väl att förena. En vänster som vill vara både modern (leva i nuet) och lära av historien bör klara det. Alla andra linjer innebär ökade risker för krig och dumnationalism.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, krig, Nato

 

 

Man blir inte mätt av prat

Jag minns en sång kallad Enhetsfrontssången, en tysk sång från 1930-talet (Brecht/Eisler) översatt till svenska:

och mänskan hon är mänska
därför måste man ge henne bröd
ty hon blir inte mätt av prat
det lindrar ej hennes nöd

Jag tycker fortfarande att det är en fin melodi och att texten står sig. Käket är grunden.

Därför är frågan om hur vi producerar, transporterar, behandlar och fördelar vår mat så avgörande. Det är inte någon lätt fråga. Kunskaperna liksom förmågorna har ökat enormt. Ändå är problemen enorma. Under de senaste decennierna har förmågan att producera mat ökat enormt. Det har skett genom förändringar i jordbruket med hjälp av teknik och vetenskap. Detta ökade den globala tillgången på föda per person och dag från 2360 kcal under 1960-talet till 2803 kcal netto på 1990-talet.

Men denna ökade matproduktion fördelas mycket ojämlikt. Omkring en miljard människor lider av hunger och kronisk undernäring. Samtidigt lider en stor del av jordens befolkning av fetma och olika sjukdomar som beror på överdrivet kaloriintag.

Samtidigt som jordbruket är oerhört viktigt för oss alla så är det en stor orsak till utsläpp av växthusgaser som leder till klimatförändringar. Till exempel kommer 60 procent av all metan och 50 procent av all lustgas från jordbruket. De förändringar av klimatet som vi kan se redan idag påverkar i sin tur jordbruket och möjligheten att producera mat negativt genom torka och översvämningar.

I Sverige är idag många människor intresserade av mat på ett annat sätt än tidigare. Då menar jag inte bara av att äta gott och av mat med bra kvalitet utan också av att äta rätt i förhållande till hur maten produceras och varifrån den kommer.

I söndags lyckades några forskare på SLU i Uppsala hoppa in i debatten och skapa en nyhet utifrån en debattartikel i SvD med åsikter som de drivit sedan länge. De ifrågasatte rakt av det som de kallar ekologisk odling.

Artikeln har bemötts av ett flertal personer på sätt som jag tycker är övertygande. Dels av Naturskyddsföreningen som bemöter forskarna på punkt efter punkt på ett enkelt språk och med källhänvisningar. Men också av Naturskyddsföreningens ordförande som menar att forskarna blundar för jordbrukets systemfel.

Jag vill också rekommendera en artikel av Uppsalaforskaren Lars Drake i nättidningen Synapze.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om jordbruk, mat, svält

Media: ETC, Svensson, Röda Malmö, SvD, SVT

Erik Gustaf Geijer i nytt ljus?

När jag i förra veckan passerade genom parken vid Uppsala Universitet så såg jag attErikGustavGeijer någon hade dekorerat John Börjessons staty av Erik Gustaf Geijer. Först trodde jag att det var något spontant initiativ liknande de textilarbeten som klär en del andra statyer eller stolpar här i staden. Men sen såg jag att det var något mera än så och dessutom auktoriserat uppifrån. Det var helt enkelt en del av projektet ”Allt ljus på Uppsala” som kommunen driver tillsammans med en massa olika företag. Tre stycken LED strålkastare är monterade på trefoten och belyser en discokula med färgat ljus. Statyn är beklädd med tyg och Geijers näsa med ett par runda glasögon.

John Börjessons staty utan tygklädsel

Installationen som alltså bara pågår fram till 30 november innebär på inget vis att den gamla statyn förstörs, den blir bara beklädd och belyst. Men tydligen har detta upprört en del människor ordentligt. Jag har svårt att förstå eller dela den upprördheten. Å andra sidan tycker jag inte att konstnären Martin Kempes installation är speciellt imponerande. Lite kul, en stund, men inte mer. Förklaringen till utstyrseln är att Geijer ska inta en ”skepnad som fredsälskande hippie”

Tanken är att “lätta upp” statyn, göra den lite muntrare och få in lite ”fredsfeeling” i projektet. Geijer kläs i en ”flower power” svepning och ljussätts med färgat ljus (via discokula).

Personligen tycker jag begreppet ”fredsfeeling” låter ganska fånigt. Att koppla det till en grupp av unga människor från 1960-talets USA som kallats/kallade sig hippies är knappast ett sätt att höja fredsrörelsernas status. Och i vår tid av ökat vapenskrammel, så skulle det verkligen behövas. Att göra ”fredskänslor” till något som representeras av flummiga hippies från en annan tid bidrar nog inte till det.

För den som är intresserad av att lite mer sätta sig in i personen Erik Gustaf Geijer än på wikipedianivån hittade jag en lång och intressant artikel av Uppsalaförfattaren Ola Larsmo.

Enligt Larsmo började Geijer som konservativ men gick över till liberalismen 1838. Han var radikal i förhållande till sin tid, förespråkade demokrati och jämlikhet. Han bidrog till slaveriets avskaffande i den svenska kolonin (jo ”vi” hade sådana) St Barthelemy.

Han kunde också se kritiskt på den framväxande kapitalismen. Bland annat hittade jag i Larsmos artikel detta citat av liberalen Geijer som kanske vore något att bita i för vår tids liberaler. I en tid av framväxande kapitalism och politisk strid mot det gamla ståndssamhället skriver han:

Att det gamla samhället var alltför mycket byggt på den starkares rätt, är vad vi förebrå detsamma. Men vad vore den fria konkurrensen, om den blott bleve ett medel mera för att förtrycka den svage, och att åter införa i samhället den starkares rätt? – Vad vore det firade arbetets befrielse, om den i sina följder skulle medföra arbetarens ofrihet? Vad upplysningen, om den blott skulle lära den ständigt växande hopen av de, på det närvarande samhällets gränser irrande, försvarslöse och egendomslöse allt, vad de synas dömde att umbära? – Sådana äro de frågor, vid vilkas besvarande även den mest frisinnade, med ögat på tidens tecken, börjar studsa tillbaka och betänka sig.

Uppsala

Intressant?

Den falska valfriheten åter avslöjad, men nu av Riksrevisionen

Den 1 januari 2010 förbjöd den borgerliga Alliansregeringen landstingens möjlighet att påverka vårdens lokalisering. ”Lagen om valfrihet”( LOV) drevs igenom.

Läkaren Göran Dahlgren som skrivit och talat om den alltmer ojämlika vården – bland annat i Socialmedicinsk tidskrift – påpekade då att den borgerliga regeringens valfrihetsreformer inte i första hand handlade om medborgarnas frihet att välja utan om:

de kommersiella vårdföretagens rätt till offentlig finansiering av sin verksamhet.

Att valet på en marknad gynnar de starkaste är inte något nytt. Att göra marknadsval på vårdområdet är helt fel om man vill ha en vård efter behov. De som har mest resurser i form av pengar, kontakter och position och som dessutom är mest friska är de som också mest söker sig till vården och ser till att få sina behov tillfredsställda. De som har större vårdbehov tar längre tid att vårda. I ett system som ersätter per patient blir det alltså mindre intressant att ta hand om mycket vårdkrävande personer.

Detta är inte nya kunskaper. Många har skrivit, debatterat och kritiserat den falska valfriheten och den alltmer ojämlika vården. Även jag har tagit upp detta på min blogg vad gäller utvecklingen i Uppsala.

Men nu kommer alltså en mycket tung instans som Riksrevisionen ut med en rapport som säger just precis detta:

Vårdvalet och vårdgarantin har gjort det svårare att uppfylla vårdens principer om likvärdig vård för alla och att de svårast sjuka ska prioriteras. Reformerna har gett förbättrade kontaktmöjligheter med vården och fler vårdcentraler. Men det är främst patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status som gynnats.

Den nya regeringen har en hel del att ta tag i om de vill och vågar.

För den som vill påminna sig en del om en av de politiker som betytt mest för att driva på marknadsvansinnet inom vården kan man läsa:

Arvet efter Filippa Reinfeldt

Riksrevisionen avslöjar Filippa Reinfeldts feta lögn

Filippa Reinfeldt svarar eller..?

Media: SvD, DN, Annarkia, Svensson

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vårdvalet

En ekosocialist om IPCC:s larmrapport

Jag skrev häromdagen om den femte rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.IPCC Den finns att läsa som en kortare PDF-version för ”policy-makers”

Samtidigt som det är en rapport som grundar sig på en massa vetenskapsmänniskors gemensamma arbete så är det också en larmrapport.

Rapporten styrker ytterligare att den globala uppvärmningen fortsätter och att detta främst är orsakat av förbränning av fossila bränslen. Det största problemet är användningen av kol, olja och naturgas som energikälla.Enligt IPCC stod utsläpp av CO2 från förbränning av fossila bränslen och industriella processer för 78% av de totala ökningen av utsläppen av växthusgaser från 1970 till 2010. fossila bränslen

IPCC menar att det förmodligen fortfarande är möjligt att undvika en ökning av jordens medeltemperatur på mer än 2 grader Celsius jämfört med förindustriell tid. Men om vi fortsätter som nu så kommer vi att överskrida det och om jag förstår rätt, även överskrida 4 grader. Det innebär en ”hög risk för allvarliga, omfattande och oåterkalleliga effekter globalt.” IPCCbildTill skrämmande händelser under nästa århundrade nämns t.ex. möjligheten av förlust av den grönländska inlandsisen i mer än 1000 år och en tillhörande havsnivåhöjning på upp till 7 m.

 IPCC och de politiska slutsatserna

IPCCBild2Häromdagen skrev jag lite slarvigt att IPCC inte uttalar sig  tydligt när det gäller politiska slutsatser. Jag hänvisade istället till Naomi Klein och hennes nya bok ”This Changes Everything”. Men det var som sagt slarvigt av mig. Det inser jag när jag nu läser en artikel av den belgiske ekosocialisten Daniel Tanuro – som för övrigt var här i Uppsala och talade på ett lyckat Socialistiskt forum för några år sedan. Tanuro påpekar i en artikel som finns att läsa på Climate and Capitalism att ingen tidigare IPCC-rapport levererat ett så kraftigt (politiskt) budskap. Han skrev och jag översätter så gott jag kan:

 Man insisterar på en rättvis fördelning av insatser mellan länder baserat på deras historiska ansvar, på att dela teknik, på behovet av internationellt samarbete, på vikten av att kombinera kampen mot klimatförändringarna och kampen mot fattigdomen, på de etiska kraven denna kombination ställer och på utmaningen för hela den mänskliga arten. Detta är avgörande frågor som potentiellt utmanar nyliberalismens logik.

 Men Tanuro pekar också ut vilka de största motståndarna och hindren är för att förverkliga en sådan politik och för att genomföra den nödvändiga klimatomställningen. Han skriver att för att vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på 2 grader ”så måste 80% av de nuvarande kända reserverna av fossila bränslen stanna i jorden och aldrig utvinnas”:

Men dessa bestånd är en del av tillgångarna hos oljebolagen och de härskande familjerna i de producerande staterna. Det är en förskönande omskrivning (av IPCC, min anm.) att skriva att en politik för begränsning skulle kunna minska de fossila bränsletillgångarna. I verkligheten kommer någon politik för minskning värd namnet, leda till ren och skär förstörelse av det mesta av sådant kapital.
Cheferna för den fossila energisektorn är väl medvetna om faran. Det är därför de kraftigt har finansierat ”klimatförnekarna” och genom att göra det har de vunnit  tid. Men i det långa loppet, är det osannolikt att lögnerna från dessa charlataner kan täcka över de störande vetenskapliga bevis som lagts fram av IPCC.

Det gäller alltså att utmana kapitalet:

 Dock är den roll som fossila bränslen spelar bara en aspekt av en mycket större fråga: logiken för ackumulering står på spel. Det har blivit en kliché att säga att evig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld. Eftersom energiomvandlingen i sig kommer att ge betydande nya utsläpp, så kommer en radikal minskning av utsläppen från och med nu fram till 2050 kräva en minskning av den slutliga energiförbrukningen, till en grad och på ett sätt som utmanar logiken av ”alltid mer” energi. För att uttrycka saken kort: vi måste minska materialproduktionen och transporterna.
Detta är möjligt utan att skada vår livskvalitet (tvärtom kommer det att öka den) om vi avskaffar all onödig och skadlig produktion, planerad förslitning, den löjliga mängden transporter som krävs av globaliseringen, etc. Det är möjligt utan att förstöra arbetstillfällen (det är tvärtom så att det skapar arbetstillfällen) om vi delar arbete, rikedom, kunskap och teknik. Men var och en av dessa alternativ leder oundvikligen till samma slutsats: vi måste utmana kapitalet som sådant.

 Tanuro skriver också om det kommande Parismötet 2015:

 Parismötet (COP21) i slutet av 2015 är tänkt att ge en klimatöverenskommelse. IPCC-rapporten är tydlig om allas ansvar. Vi förväntar oss att mötet ska spela en viktig roll. Men regeringarna kommer inte att överväga några antikapitalistiska alternativ. Konturerna av katastrofen blir säkrare, mer synliga och mer skrämmande, medan hundratals miljoner fattiga människor redan är de första offren för den globala uppvärmningen. I bästa fall kommer regeringsförhandlarna bara kunna koka ihop – bakom stängda dörrar – ett klimatavtal som kommer att vara vara ekologiskt otillräckligt, socialt orättvist, och tekniskt farligt på en teknisk nivå. Nya beslut från EU visar denna fara tydligt.
Möjligheten av en annan väg är beroende av social mobilisering. Eftersom detta är mer än en ekologisk fråga: den mänskliga utmaningen är grundläggande, och val av samhälle och civilisation kommer att avgöra allt annat. Våra motståndare är kraftfulla. Endast kollektiva åtgärder för alla förtryckta och utsugna kan driva dem tillbaka.
Från och med nu måste vi använda det larm som utfärdas av IPCC för att bygga den största möjliga front  till förmån för ett socialt och ekologiskt alternativ. Med ett ord: ekosocialism.

Läs andra bloggar om klimatet

Uppsala

Intressant?

Varför fira Gustav Adolf?

”..med tiden tämligen fet”

Idag, den 6 november är det Gustav Adolfs-dagen. De två namnen Gustav och Adolf står i almanackan denna dag. Dessutom är det allmän flaggdag. Tydligen förekommer det också (fortfarande) något sorts firande, bland annat här i Uppsala. Allt detta till minne av en sedan länge död kung: Gustav II Adolf som dog i ett slag vid Lützen nere i Tyskland år 1632.

Denne kung som försökte erövra ett svenskt Östersjöherradöme och därför drogs in i det s.k. trettioåriga kriget (1618 -1648) bedrev alltså en aggressiv och krigisk politik. En sådan politik som de flesta i Sverige idag t.ex. kritiserar den nuvarande ryske ledaren Putin för. En skillnad är väl att kungen, till skillnad från dagens olika krigiska makthavare runt om i världen, med fara för sitt eget liv själv deltog i krigandet. Men det gör honom inte mer värd att fira.

Tydligen startade denna bisarra tradition år 1832 – 200 år efter att kungen hade dött. Att den skapades då och upprätthölls av kungahus och överklass under lång är inte svårt att förstå. Däremot är det svårare att förstå hur vi idag kan ”fira” en sådan kung. Är det inte dags att upphöra med det? För mig är den ett av många exempel på att upprätthållande av kultur och traditioner inte är ett självändamål. Det måste bero på innehåll.

En intressant blogg som berättar om ”Gustav Adolf-traditionen” och andra är ”Högtider och traditioner”. Kunskap, t.ex. om traditioner, är alltid bra. Det kan kanske också hjälpa oss att gå vidare och komma bort från en del gammal historisk bråte.

Kolla också Republikanska föreningen  

Uppsala

Intressant?

Att lita på vetenskapen men dra slutsatser för politiken

FN:s klimatpanel IPCC har kommit med ännu en rapport häromdagen. Den finns också som en kortare pdf-version ”For policy-makers”  Ännu en gång ochCO2 med ännu större kraft slår man fast det som nu erkänns både av de flesta forskare inom området och även de flesta politiker. De av människor orsakade utsläppen av växthusgaser är de högsta i historien. IPCC säger att ”halterna av koldioxid, metan och lustgas, är utan motstycke, åtminstone under de senaste 800. 000 åren”.
Dessa klimatförändringar har som IPCC skriver ”fått omfattande konsekvenser för mänskliga och naturliga system:

Atmosfären och haven har värmts upp, mängden av snö och is har minskat, och havsnivån har stigit.

Att det finns människor som inte bryr sig om eller orkar ta till sig detta är sorgligt, men kanske inte så konstigt. Att se vad man kan göra i det lilla i förhållande till detta stora är inte så lätt. Ändå borde det vara självklart att det är bättre att försöka göra något alls än ingenting, både som enskild individ och tillsammans med alla andra.

Märkligt nog finns det fortfarande människor som driver åsikter – bland annat inom bloggvärlden – som helt förkastar det som den helt avgörande majoriteten av vetenskapsmänniskor nu anser. Bland politiska partier är det i Sverige, bara sverigedemokraterna som hör till denna skara.

Att vara sunt kritisk mot auktoriteter är naturligtvis bra. Jag har själv häromdagen ifrågasatt både den svenska försvarsledningen och andra ”auktoriteter” i ubåtsjakten. Man bör alltid ställa sig frågor om bevisen eller om vilka intressen som står bakom. Men när det gäller IPCC som grundar sina rapporter på en stor del av forskarvärlden så blir bevisen bara allt tyngre. De har så som forskare brukar göra hittills snarare alltid varit mer försiktiga i sina bedömningar än vad verkligheten sedan visat. Det är också väldigt svårt att se vilka intressen som skulle tjäna på kunskap om klimatförändringarna. Att det finns starka intressen (t.ex. oljeindustrin) som tjänar på att dessa kunskaper INTE sprids är däremot lätt att se.

IPCC grundar sig på vetenskap och fastslår bara det som säkert kan bevisas. Därför uttalar man sig inte heller tydligt när det gäller politiska slutsatser. Därför skriver man bara att ”antropogena (mänskligt orsakade) utsläpp av växthusgaser har ökat sedan förindustriell tid, till stor del beroende av den ekonomiska och befolkningsmässiga tillväxten…..

Men denna beskrivning missar något. Det gör däremot inte Naomi Klein – författare av böcker som No Logo eller Chockdoktrinen. I sin nya bok ”This Changes Everything” lyfter hon fram hur klimatkrisen måste leda till omfattande politiska förändringar.

Enligt det som skrivits om boken – som jag ännu inte läst – så tar hon upp kopplingen mellan klimatkrisen och vårt nuvarande ekonomiska system, som hon menar befinner sig i krig mot livet på jorden. I boken går hon mot argumentet om att marknaden ska rädda oss och visar att det istället är vinstintresset och tillväxten som är problemet.

En bok att se fram emot och återkomma till.

Intressant?

Media: DN

Bloggar: Jens Holm, Nere i Söderort

Läs andra bloggar om Klimatfrågan

 

Liknande inlägg: Klimatet kräver en ny typ av ekonomi, Den globala uppvärmningen är inte en förutsägelse…, EKOSOCIALISM 1.0

%d bloggare gillar detta: