Pete Seeger, evigt ung.

Jag läser att Pete Seeger har dött. Han blev 94 år gammal. Ett för en människa långt liv. Och jag tror i hans fall att man kan säga att det var rikt, både vad gäller det han gav och det han fick.

Jag varken kan eller ska tillägga något om hans liv som redan stått på andra ställen. För den som vill veta en del om eller uppleva  delar hans liv rekommenderar jag filmen The Power of Song från 2007.

Bara något lite personligt. Jag kan inte heller påstå att jag följt hans ”karriär” – ett ord som känns extra fel i hans fall. Sista gången jag såg honom var på TV, när han sjöng med Bruce Springsteen för Obama inför den hoppfulla första presidentvalskampanjen. Jag kände mig då inte övertygad om att Obama skulle kunna infria särskilt mycket av de stora förhoppningar som han väckte och satte i rörelse. Snarare tvärtom. Men jag är inte heller glad över att jag tror att jag ”fick rätt”. Trots detta berörde den enorma rörelsen och dess känslor av hopp också mig. Inte minst berörde mig Pete Seegers med fleras framförande av sången This Land Is Your Land gjord av Petes vän Woody Guthrie.

När jag lärde mig spela gitarr någon gång i 14-15 års ålder var ett häfte med nordamerikansk folkmusik, American Favorite Ballads sammanställt av Pete Seeger, till mycket stor hjälp. På den tiden (1960-talet) var det inte lika lätt att få tag på eller höra musik från andra delar av världen som nu. Det dröjde också ganska länge innan jag själv hörde Pete och andra nordamerikanska musiker framföra dessa låtar. Till min glädje tyckte jag då att jag hade förstått melodierna någorlunda bra, att de åtminstone liknade de fullödiga versionerna. Sedan dess har hans musik alltid funnits där för mig och jag har alltid på något sätt återvänt till den.

När man gillar en artist så kan det ju finnas flera skäl. När det gäller Pete så är det ju som socialist och krigsmotståndare lätt att tycka om honom för hans konsekventa och livslånga engagemang. Men det finns också det där subjektiva i upplevelsen. Man kan konstatera att någon sjunger si eller så och spelar sitt instrument på en viss nivå och med viss teknik. Men det finns också det här med upplevelsen av den känsla som förmedlas, hur man grips av framförandet. Pete Seeger var en sådan artist som grep mig vid framförandet av egna och andras sånger. I filmen som jag rekommenderar ovan säger Pete ungefär så här när historien kommit fram till medborgarrättsrörelsen på 1960-talet:

En del säger att musik är bara ett försök att göra livet lättare att leva.

Det är sant i en viss mening, det hjälper dig att överleva dina problem. ……..

Men ibland hjälper musiken dig också att förstå dina problem. Och (som man kunde se med medborgarrättsrörelsen) så finns det musik som också kan hjälpa dig att göra något åt dina problem.

Det finns en ganska sen inspelning där en redan gammal Pete Seeger framför Bob Dylans sång Forever Young. Jag tycker inte att det är en jättebra version musikaliskt. Men även här berörs man av Petes framförande. Och ”evigt ung” känns som en mycket bra beskrivning av personen Pete Seeger. Han blev 94 år. För oss alla är det så att det vi vet om att leva vidare handlar om hur vi andra minns de döda. Jag tror att Pete Seeger kommer leva och minnas länge.

Media: SvD, AB

En sång om och för miljön av Pete Seeger

Intressant?

Sex timmars arbetsdag – ett orealistiskt krav?

Vid vänsterpartiets kongress, i förra helgen, lyftes kravet på sex timmars arbetsdag fram av kongressombuden. I olika kommentarer i media (t.ex. i UNT 14/1) har man kunnat läsa om hur ”orealistiskt” detta krav är. Naturligtvis finns det en mängd frågor som är komplicerade och som måste lösas i samband med en generell sänkning av arbetstiden i hela samhället. Men att inte ens våga tänka tanken känns oerhört inskränkt. Den tid som går åt för att producera mat, bostäder och alla de saker som vi kan skaffa oss, om vi vill och har råd, har minskat enormt under de senaste hundra åren. Under denna tid har vi minskat arbetstiden i olika omgångar. Efter decennier av kamp för 8-timmarsdagen infördes en lag om 48 timmars arbetsvecka 1920. Mellan 1957 och 1960 minskades den ytterligare genom lagstiftning till 45 timmar och sedan 1973 har vi haft 40 timmars arbetsvecka.

Att det inte skulle vara möjligt att i vår tid minska den tid som vi arbetar för lön, är svårt att förstå. I grunden handlar det om val som vi borde kunna göra, om vi vill, och om vi inte låter en viss typ av ekonomi styra oss som en osynlig men diktatorisk järnhand. Att det är fullt möjligt ur ekonomisk synvinkel visar Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren i en artikel i ETC.

Men varför vore det bra att minska arbetstiden? Jag tycker att det finns en mängd skäl. Trots våra allt högre BNP-mått ökar stress, utbrändhet och psykisk och fysisk förslitning i arbetslivet. Förutom att det skulle ge de flesta av oss en möjlighet att leva ett lugnare och behagligare liv så handlar det idag också om hur vi ser på hela vår planet och dess framtid. Det sätt som vi lever på i de mest industrialiserade länderna med ständigt ökande varuproduktion och transporter hotar alltmer hela vår existens. Det behövs naturligtvis en enorm omställning för att vända denna utveckling. Men att fortsätta den exponentiella (procent på procent) tillväxten, med en allt större produktion av materiella ting, bidrar inte till en sådan omställning. Samtidigt som tiden för att producera såväl mat som kläder eller telefoner minskat enormt så gäller inte samma sak för arbeten inom tjänstesektorn. Det går inte att på samma sätt öka effektiviteten inom t.ex. skola, vård och omsorg. Men det absurda är att inom dessa sektorer har antalet anställda trots detta minskat. En minskad arbetstid skulle kunna innebära både att vi fick mer tid för våra nära och kära och att vi samtidigt valde att låta fler människor arbeta inom den gemensamma välfärden. Det faktum att så många människor nuförtiden inte ges möjlighet att arbeta någonstans oavsett om det sägs vara låg- eller högkonjunktur är också ett starkt argument för att minska arbetstiden och solidariskt dela på jobben.

Minskad arbetstid i hela samhället skulle också kunna bidra till ökad jämställdhet. De flesta som arbetar deltid är kvinnor. Samtidigt är det kvinnorna som lägger ner mest tid på det obetalda arbetet med hem, barn och gamla. Om sex timmars arbetsdag blev norm i samhället skulle det kraftigt minska antalet deltidsanställda. Det skulle minska skillnaderna i lön mellan kvinnor och män och det skulle dessutom kunna bidra till ökad jämställdhet i hemmet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, Expressen, DN

Läs andra bloggar om sex timmars arbetsdag

Intressant?

Läs också ett tidigare blogginlägg som berör detta ämne: Kärlek bra för miljön

Landstingets försäljning av Ulleråker – en bra affär för vem?

Så blev det då klart att landstinget säljer Ulleråkersområdet i Uppsala.

Köpare är Uppsala kommun och priset är 1,8 miljarder kr.

billigt boende i Uppsala

Sedan landstinget avslutade sin verksamhet i området har byggnaderna stått oanvända i över tio år. Att det verkligen behövs bostäder i Uppsala vet alla. Så då är väl allt frid och fröjd, eller..?

Naturligtvis är det bra att det byggs nya bostäder. Men dels finns det stor anledning att vara mycket orolig för hur naturen skyddas i detta speciella område nära Fyrisån. Det nuvarande politiska styret har ju på olika områden inte visat någon större känslighet i dessa frågor. Jag tänker på sådant som accepterandet av privat flygplats på Ärna eller förslaget om bilbro över Fyrisån och naturreservatet Årike Fyris.

Men jag har en annan fundering.

Landstinget har ju inte låtit området och dess byggnader stå och förfalla i mer än tio på grund av slöhet eller förbiseende. Det har varit en medveten politik. När en grupp ungdomar i april 2010 ockuperade kvarteret Kajan – barn- och ungdomspsykiatrins tidigare lokaler där elen stod på och lamporna lyste när ockupanterna klev in – kunde man läsa i lokaltidningen UNT att landstinget ”helt enkelt tjänar på att vänta medan priserna stiger

Landstingets tidigare förvaltnings­direktör Tommy Lenberg uttryckte det så här:

Det blir en bättre affär. En snabb femtiolapp är sämre än en långsam hundring.

Landstingsrådet Erik Weiman (m) uttrycker det på ett liknande sätt på sin egen blogg:

Det landstinget alltså har gjort sedan 2008 är att bearbeta möjligheterna att utveckla Ulleråker, och därefter värderat vad ett färdigutvecklat bostadsområde skulle vara värt.

Landstinget har alltså avvaktat med att sälja för att vara säker på att göra en bra affär. Det har landstinget nu uppenbarligen gjort. Och det är en bra affär som kommer länets skattebetalare till godo.

En bra affär för oss skattebetalare säger landstingsrådet Weiman. Men kommunen som köper utgörs ju också av skattebetalare. I motsvarande grad som det är en bra affär (=ett högt pris) för landstinget så måste det väl innebära en sämre affär för kommunen? Så vem vinner och vem förlorar? Kommunen behöver ta lån för att klara av att betala de 1,8 miljarderna men kommunalrådet Fredrik Ahlstedt säger att man räknar med att gå ”plus minus noll” genom att sälja byggrätter.

Men om byggrätterna blir dyrare än de annars varit så vill väl de som bygger också ha ännu mer? Så vem får betala för kalaset? Jag tycker att det sannolika verkar vara att de som kommer att få betala för denna spekulation från landstingets sida är de hyresgäster och bostadsrättsinnehavare som kommer att flytta till Ulleråker i ett växande och allt trängre Uppsala. Det kommer samtidigt innebära att ännu fler människor stängs ute från möjligheten att hitta någonstans att bo som de har råd med.

Så det verkar vara en hel del människor som detta i alla fall inte var någon bra affär för.

Uppsala

Intressant?

Bloggat: Jannes nya blogg

Läs andra bloggar om bostäder

Förorten, glesbygden och den moderna klasskampen.

Vad är en förort? Enligt Sveriges kommuner och landsting är det ”Kommun där mer än 50 procent av nattbefolkningen pendlar till arbetet i någon annan kommun. Det vanligaste utpendlingsmålet skall vara någon av storstäderna”.

Förortskommunen Danderyd med flest RUT-avdrag i landet

Uppsalaförorten Gottsunda

Men i den definitionen finns inte de orter inom våra större städer som man brukar kalla förorter. Och när de flesta av oss tänker på ordet förort så är det nog inte heller de välmående villaområdena med idel höginkomsttagare som kommer först. Istället är det de områden där allt fler människor med låga inkomster samlats. Dessa områden brukar kallas segregerade. Och det är väl sant som beskrivning, men mer sällan talas det om de rikas reservat som segregerade. När föreningen Allt åt alla åkte till rikemansförorten Solsidan för att skildra detta bemöttes de av lokalt hat, klasshat.

De som är med och formar bilden av dagens Sverige och påverkar vårt tänkande tillhör själva de högavlönade i samhället. Enligt LO:s förra årsrapport om den svenska makteliten tjänar denna grupp av mediachefer, redaktörer och journalister i genomsnitt 8,2 industriarbetarlöner. Och på de mest dominerande medierna som DN och TV4 tjänar man motsvarande 18-20 industriarbetarlöner.

Den bild som denna mediaelit odlar är den om den oerhört viktiga s.k. medelklassen som befinner sig ”innanför” – till skillnad från dem som är i ”utanförskap”. Enligt opinionsbildarna är denna ”medelklass” en grupp  som politiker inte får stöta sig med. Framförallt talas det på detta sätt om medelklassen i storstäderna. Och då talar man inte om storstädernas fattiga förortsområden, där ofta antalet människor som går och röstar är lågt. Dem verkar de flesta politiker mindre intresserade av.

Det är en oerhört viktig uppgift för all opinionsbildning från vänster att spränga denna falska bild och få fler människor att inse att de inte tillhör någon ”medelklass” som har intresse av att ställa sig utanför solidaritet och medmänsklighet, att man inte tjänar på fler skattesänkningar och privata lösningar.  Det är lika viktigt att bland alla dem som inte räknar sig som medelklass gå emot splittring mellan människor på grund av att man har olika bakgrund. Istället måste vi lyckas med att förena alla som befinner sig i ytterområden: såväl fattigförorter som glesbyggd. Att synliggöra det gemensamma intresset. De senaste åren har vi sett exempel på tilltagande rörelser och kamp för förbättringar i ett flertal förortsområden, t.ex. i Stockholm och Göteborg. Men vi har också sett exempel på kamp i glesbygden som t.ex. ockupationen av sjukstugan i Dorotea. Här i Uppland ockuperade nyligen en grupp pensionärer i Hargshamn sin dagcentral.

Om du bor i Uppsala och är intresserad av att veta mer om dessa rörelser kom då till Mötesplats Treklangen, Valthornsvägen 19A-F, här i Uppsala på onsdag den 8 januari, kl. 18:00.

Då kommer René León Rosalesgenklang från Mångkulturellt Centrum i Botkyrka för att visa sin film Genklang (2013) och diskutera med publiken. Filmen handlar om förortsaktivism i Stockholm och Göteborg mot diskriminering, segregation och för ökat medbestämmande. Föreningen Megafonen åker till Göteborg, och hälsar på systerföreningen Pantrarna för upprustning av förorten.

Uppsala

Intressant?

Andra inlägg på denna blogg om liknande ämnen: Förortshat del 1 och del 2

Läs andra bloggar om förort

200 år av fred och krig.

Under år 2014 kommer det firas att Sverige haft fred i 200 år. Uppsala kommun kommer också att på olika sätt uppmärksamma detta. Redan under den traditionella nyårskonserten i universitetsaulan betonades det genom ett fredstema, med Barbara Hendricks, Jan Eliasson och freds- och konfliktforskaren Peter Wallensteen.

För 200 år sedan tog det svenska deltagandet i Napoleonkrigen slut och fredsavtalet i Kiel mellan Sverige och dess bundsförvant Storbritannien på ena sidan och Danmark med Norge på den andra sidan fick till resultat att Norge skulle underordnas Sverige.

Redan här kan vi se att detta med fred inte alltid är så okomplicerat rent och vackert. Fred upprättades. Men samtidigt skapades en av norrmännen icke önskad union med Sverige. På grund av den norska motviljan var den svenska krigsmakten tvungen att visa sin styrka, vilket resulterade i ett nytt vapenstillestånd och förhandlingar i Moss i Norge. Där tvingades Norge godta unionen, men med en hög grad av självständighet.

Norge lyckades att avskilja sig från Sverige vid unionsupplösningen 1905. Den svenska överklassen, högern och kungahuset hade då gärna brutit freden. Men inom landet hindrades man framförallt av arbetarrörelsen som sa nej till krig mot ett broderfolk. Man kämpade för både fred och rätt.

Nio år efter upplösningen av unionen med Norge utbröt det första världskriget. Det är till sommaren 100 år sedan och samtidigt 100 år efter det sista vapenskramlet mot Norge 1814. Sverige drogs inte in i detta krig. Men det är naturligtvis ett krig som det är viktigt att känna till, bland annat för att det var en del i stora historiska förändringar.  I media har det kommenterats redan i början av det nya året av utrikesminister Bildt och av ledarsidan på Dagens Nyheter.

En sak som jag tänker är viktig att känna till när det gäller det första världskriget är vilka som var för kriget och vilka som stod emot det. Krig är ofta dårskap. Men det var inte en allmän och allas dårskap som orsakade detta krig. Det var ett krig mellan olika imperialistiska makter för omfördelning av landområden, kolonier och råvaror. Högern och överheten var det som drev ut folken att slakta varandra för sina egna intressen men i den egna nationens namn. Den internationella arbetarrörelsen hade fram till kriget trots olika meningsmotsättningar varit principiella motståndare till detta krig. Vid andra internationalens kongresser i Stuttgart 1907, Köpenhamn 1910 och Basel 1912 hade man enats om att:

Kongressen förklarar att om ett krig hotar utbryta är det en skyldighet för arbetarklassen i de intresserade länderna och för deras representanter i parlamenten att med Internationella byråns hjälp genom enhetlig aktion göra allt som står i deras makt för att förhindra krigets utbrott med alla medel som synes dem verksammast och som nödvändigtvis växlar allt efter klasskampens skärpa och den allmänna politiska situationens tillspetsning. I fall kriget ej dess mindre skulle bryta ut, så är det deras skyldighet att ingripa för att få det att snart upphöra och av alla sina krafter utnyttja den ekonomiska och politiska kris, som kriget framskapat, för att rycka upp folket och därigenom påskynda det kapitalistiska väldets fall.

Men när kriget ändå bröt ut visade sig dessa deklarationer inte vara mycket värda för en stor del av rörelsens ledare. De vek ner sig för sina egna borgarklasser, högern och nationalismen.

Men med tanke på att det var den tidens representanter för överklassen och högern som drev fram detta krig för omfördelning mellan olika imperialistiska intressen så känns det konstigt att läsa hur Carl Bildt, en modern arvtagare till denna höger, talar om kriget som en katastrof.

Men Bildts syfte handlar om att försvara EU-projektet – som ju idag har verkliga problem – mot dess kritiker. Som vanligt gör han det genom att blanda ihop korten. Han använder ordet ”Europafientliga” och buntar ihop alla olika sorters motståndare till EU-projektet med rasisterna då han skriver: ”främlings- och Europafientligheten är varandras politiska bröder.” Men det är precis samma grepp som när högern kallar kritik mot USA:s regering eller utrikespolitik för ”USA-fientlighet”. Europa är den kontinent vi lever på och det vore idiotiskt att vara fientlig mot den. För fred och solidaritet behöver vi utveckla vänskap med alla folk. Naturligtvis även de som lever i Europa. Men till skillnad från Bildt tror jag inte att ett Europa som bygger murar mot omvärldens fattiga eller deltar i krigiska operationer tillsammans med USA runt om i världen, främjar detta.

Ledaren i DN om första världskriget är mer svårtydd. Rubriken är ”kriget som gav demokrati”. Gav? Ledarskribenten menar att ”krigets massmobiliseringar och uppblossande nationalism gjorde det klart att rösträtten inte kunde förbehållas ett fåtal längre”. Gjorde det klart för vem? undrar jag. Arbetarrörelsen hade kämpat för demokrati redan innan detta förfärliga krig. Det ”gjordes ju inte heller klart” för alla. Högern kämpade emot införandet av rösträtt så länge som möjligt. Men här beskrivs denna process som en omvandling av tänkandet hos alla människor, som ”fick klart för sig” att rösträtten måste gälla alla. Den sociala och politiska kamp mellan klasser och politiska partier som ligger bakom rösträttens införande i kamp mot högern saknas helt i denna beskrivning. När man efter detta lägger till att ”hotet om socialistisk revolution påskyndande processen ytterligare” understryker det bara än mer det underliga i den första formuleringen. För vem kände sig hotad och vilka var det som kunde bära upp hotet? Jo de som kände sig hotade var ju överklassen och högern, hotade av en stark mobiliserad arbetarrörelse.

Jag återkommer förhoppningsvis under året med en fortsättning om hur den faktiska fredspolitiken sett ut de senaste 100 åren.

PS: Några månader efter att jag skrivit detta läser jag en utmärkt artikel i Aftonbladet av Åsa Linderborg om orsakerna till Första världskriget. Läs den!

Uppsala

Media: UNT, Dagbladet, Sveriges radio, DN

Intressant?

Läs andra bloggar om fred

%d bloggare gillar detta: