Aleris lägger ner i Uppsala och visar samtidigt på ett problem.

Jag läser i dagens Uppsala Nya Tidning att vårdföretaget Alerisöverväger att sluta med hemtjänst i Uppsala för att kommunens ersättning är för låg”. Enligt den verkställande direktören vid ”Aleris omsorg” har Uppsala kommun ”inte följt med kostnadsutvecklingen inom svensk hemtjänst”.  Man menar att ersättningen per utförd timme är ”för låg för att vårdbolaget ska kunna klara verksamheten ekonomiskt”.

Om Aleris lägger ner verksamheten så innebär det att 90 personer förlorar sina jobb.

Ja, vad kan man tänka om det?

Att Aleris är ett privat skattefinansierat vårdföretag som anklagats för vanvård är en sak, men kanske inte väsentligt i detta sammanhang. Företaget bildades 2005 men ägs sedan 2010 av det svenska investmentföretaget Investor som kontrolleras av familjen Wallenberg. Den verkställande direktören heter Stanley Brodén.Skärmklipp 2010 taxerade han för en inkomst på 2,4 miljoner. Vad han tjänade 2011 är oklart eftersom han inte är överens med skatteverket om sin beskattning för detta år.

Men hur är det då med vinsten hos Aleris?

Enligt en granskning av tidningen Arbetaren är det så med Aleris att ”om skattebetalarna köper in vård av Aleris för 100 kronor tas 40 kronor ut i vinst medan 39 kronor går till att anställa personal”. Enligt samma tidning gick Aleris år 2010 med en vinst på 865 miljoner kronor.

Men vi kan istället gå till tidningen Dagens Samhälle. Den är enligt sig själv ”tidningen för beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Chefer och politiker i kommuner, landsting, statliga verk, myndigheter och offentligt ägda bolag”. Man säger också om sig själv att man även skriver för ”företagen inom den växande välfärdssektorn, de som driver skolor, sjukhus och omsorg i privat regi.” Enligt denna tidning – som ju uppenbarligen är mer närstående de granskade företagen än tidningen Arbetaren – går varken Aleris eller de andra jättarna inom vårdbranschen med någon störande vinst. Tvärtom menar tidningen att de flesta går med förlust. Om Capio, Humana och Aleris skriver man att ”de hade rörelsemarginaler runt 4-6 procent” under 2011. Och den tidigare nämnde Stanley Brodén, VD för Aleris, förklarar detta med att ”Sverige har Västeuropas lägsta priser för vård och omsorg”. Att man fortsätter att driva dessa företag trots att man inte går med vinst, är för mig svårt att förstå, eller snarare tro på. Däremot tror jag att det är sant att samhället betalar för lite för vård och omsorg. Men det känns lite konstigt att höra detta från en person som Brodén som tjänar så bra men tydligen inte gillar att betala skatt.

Men samma sak som Brodén sa till Dagens Samhälle 2012 säger nu alltså ledningen för Aleris i Uppsala till UNT idag: samhället lägger för lite pengar på hemtjänsten.

Det tror jag stämmer helt och hållet. Men om man håller med om det och alltså förordar mer pengar till hemtjänsten så måste man väl också ställa sig frågan hur samhället ska få fram dessa pengar. Den nuvarande skattesänkarlinjen kan då knappast vara svaret.

Om man liksom jag tycker att varenda skattekrona ska gå direkt till hemtjänsten och varken göda överbetalda direktörer av Brodéns typ eller ge vinst till Wallenbergfamiljen så är detta fall ännu ett exempel på dumheten med det nuvarande systemet. Vårdföretag av Aleris typ för bort en varierande stor del av skattepengarna från verksamheten. När de inte längre kan göra det lägger de istället ner verksamheten. De som drabbas då denna gång här i Uppsala är 90 anställda samt de som fått hjälp i sina hem, ungefär på samma sätt som elever och lärare drabbats när friskolor lägger ner.

Det här betyder inte att den kommunala verksamheten är så väldigt bra. Det är den nog tyvärr alltför ofta inte. En viktig orsak till det – om än inte den enda – är det som nu till och med Aleris chefer säger, nämligen att för lite pengar tillförs denna verksamhet.

Och detta gäller också för alla andra verksamheter inom den gemensamma välfärden – vård, skola och omsorg – som tvingats till neddragningar under en lång följd av år. Dessa neddragningar har dessutom fungerat som en plog för de privata månglarnas insteg i den gemensamma välfärden. När det gemensamma försämras blir det svårare att försvara och de privata alternativen blir mer lockande.

Men även om den kommunala hemtjänsten skulle behöva stora tillskott av resurser (skattepengar) för att kunna göra ett bättre jobb så har den även i sin nuvarande form några fördelar gentemot de privata alternativen:

  1. Alla skattepengar används till verksamheten.
  2. Den sparkar inte plötsligt sina anställda p.g.a. för låga vinster.
  3. Den lägger inte ner verksamhet för brukarna bara för att lönsamheten sviktar.

Media som skrivit om detta tidigare: Aftonbladet, DN

Andra bloggar om välfärden

Uppsala

Intressant?

Stark samling för välfärden i Uppsala.

Stora torget 21 sept 1

klicka på bilden.

I strålande höstsol arrangerades ett mycket lyckat möte på Stora torget i Uppsala idag den 21 september. Det var Folkkampanjen för gemensam välfärd som samlade ungefär 700 personer till möte. Det var många fina tal, bra musik och en bra stämning – positiv och med vilja till förändring – som gjorde att man kände att detta kunde vara början på något nytt, ett hoppingivande motstånd mot nedrivning och vinst i välfärden.

Se också denna fyra minuters Youtube-film om samlingen. Stora torget 21 sept 2

Intressant?

Uppsala

Media: SR1, SR2, Expressen, Stockholms fria, GP, UNT

Bloggat: Svensson

Annarkia

Jannes nya blogg

Nu måste folkviljan mot vinst i välfärden samlas!

Frågan om vinst i välfärden är och kommer att vara en viktig fråga i valet 2014. En majoritet av tillfrågade i opinionsundersökningar anser också att vi bör säga nej till vinster i välfärds-sektorn. Detta har visats flera gånger förut, men nu senast i en undersökning som GP låtit göra. I undersökningen säger 58 procent nej till vinst inom välfärden. Karin Svanborg-Sjövall på arbetsgivarnas tankesmedja Timbro – som knappast vill att detta ska bli en valfråga – säger i GP att frågan kommer att bli central i nästa års valrörelse ”trots att de stora partierna inte vill”.

Den majoritet som anser att vinsten ska bort ur välfärden har då bara två möjligheter. Antingen att rösta på Vänsterpartiet – det enda partiet som vill stoppa vinst i välfärden – eller att påverka de andra partierna. I bägge fallen behövs ett kraftigt opinionsarbete utanför partierna. Ett viktigt avstamp i detta blir de manifestationer som ordnas runt om i landet nu på lördag den 21 september.

Här  i Uppsala är det samling på Stora torget kl. 13:00.

Medverkar gör bland annat  Kjell Eriksson,  Peter Gustavsson, Hilde Klasson , Behrang Miri, LöstFolk, Marie Dufva

välfärdskampanjen

Intressant?

Uppsala

Media: GP1 SVT,

SvD

Läs andra bloggar om välfärden

Jacke – rolig, bra och klok!

Jacke Sjödin är en mycket uppskattad lokal ”underhållare” i Uppsala. Han är en humorist som också har den där fina medkänslan och humanismen som en organisk del i sin humor. 

Varje vecka på söndagar kan man läsa ett roligt och ofta både uppiggande och värmande kåseri av Jacke i UNT. Den här söndagen har han en fin och tänkvärd betraktelse (tyvärr inte på nätet) som tar sin utgångspunkt i en berättelse om hans egen farfar som för egen hand grävde ett 450 långt och två meter djupt dike för vattenledningen till huset.

I sammanhanget skriver han också en klok och välformulerad sak om arbete:

Idag råder det relativt stor arbetslöshet, inte minst bland unga. Men det råder ingen brist på arbete som borde utföras. Det råder bara brist på arbete som någon är beredd att betala för. Inom äldreomsorgen till exempel finns det hur mycket arbete som helst att utföra……

Precis så! Marknaden kan lösa en del, men inte allt. När det finns uppgifter som borde utföras för att inte marknaden kan organisera det  (ingen vill betala)  då borde det vara en sak för demokratin, för politiken, för samhället –  eller vad vi nu vill kalla det – att besluta om att omfördela resurser genom skatter eller på andra sätt så att vi tillsammans på demokratisk väg ser till att det som behövs också blir gjort. Det handlar om politik. En annan politik. Vänsterpolitik.

Intressant

Uppsala

Vänstern, Syrien och USA.

Imorgon onsdag kommer USA:s president till Sverige. På ett stort antal ställen i landet ordnas möten, protester och demonstrationer med anledning av detta. Här i Uppsala på Stora torget från kl. 17.

Det finns många saker att protestera mot. Och det finns många saker man skulle önska att den svenska regeringen skulle ta upp (men knappast kommer göra) i sina samtal med Obama. Det gäller sådant som den vidriga fängelsehålan Guantanamo, USA:s spioneri på hela världen, drönarattacker, blockaden mot Kuba eller stödet till diverse reaktionära krafter i såväl Latinamerika som andra delar av världen, den bakåtsträvande klimatpolitiken, m.m.

Om allt detta är de flesta inom vänstern (och då menar jag inte bara vänsterpartiet) överens. Men det som skaver och splittrar är synen på utvecklingen i Syrien där 100.000 människor dödats och två miljoner är på flykt. Jag har från första början tyckt att det var väldigt svårt både att orientera sig om konflikten rent faktamässigt och att se vad vi mer konkret kan göra i solidaritet med det plågade syriska folket. Debattläget består av två ytterligheter. Å ena sidan de som säger sig vilja försvara Syrien som stat (och därmed mer eller mindre klart uttalat uttrycker stöd till Assad-regimen). Å andra sidan de som säger sig försvara revolutionen/upproret, där bedömningen av de politiska krafterna ofta känns mycket optimistisk (för en mer pessimistisk bild se t.ex. denna artikel av Syrien-experten Aron Lund). Tonen mellan de bägge lägren är oftast hätsk – man beskyller varandra för att vara diktaturkramare respektive agenter för imperialismen och liknande. Det lockar inte direkt till ett deltagande.

Jag tycker inte det kan råda något tvivel om att Assad-regimen är en vidrig diktatur, delvis liknande Saddam Husseins regim i Irak. En regim som förtjänar att störtas av folket. Att vara helt tydlig på den punkten tror jag är helt avgörande för att man ska framstå som trovärdig som fredsivrare. Bland dem som säger sig försvara Syrien finns förvisso sådana som öppet försvarar Assad-regimen. Men de flesta inom vänstern gör det inte på ett så tydligt sätt. Däremot kan man formulera sig på ett sätt som man knappast skulle ha gjort om andra diktatorer. Jag läser t.ex. i senaste numret av veckotidningen Flamman en artikel av Henning S Rubin där han bland annat skriver:

Man beskyllde redan i ett tidigt skede den syriska regeringen för ett antal brott och massakrer, utan att alltid bry sig om att kunna bevisa anklagelserna.

Det kan ju låta sansat och rimligt men föreställ er samma mening om Chiles diktator Pinochet:

Man beskyllde redan i ett tidigt skede den chilenska regeringen under Pinochet för ett antal brott och massakrer, utan att alltid bry sig om att kunna bevisa anklagelserna.

Jag tror inte någon skulle ha uttryckt sig så. Och jag tror att det tyvärr säger något.

Det får inte finnas någon tvekan när det gäller den syriska regimens karaktär eller om att en kamp för demokrati och sociala reformer inte går att föra utan en samtidig kamp mot denna regim. Samtidigt tror jag att det i motståndet mot regimen finns krafter som kan vara minst lika repressiva eller reaktionära som Assad-regimen fast på andra sätt. Precis så som vi sett i Iran efter shahen, Irak efter Saddam Hussein eller i Egypten efter Mubarak. Men motståndet utgör inte någon enhetlig rörelse. Och naturligtvis finns det också delar av motståndet som består både av sekulära demokrater och även revolutionära socialister men jag tror inte att de utgör någon stark kraft. Dessutom tycks det som om de extremt reaktionära islamisternas militära inflytande med stöd utifrån har ökat.

Men nu hotar USA med att bestraffa Syrien. Inte p.g.a. de 100.000 döda eller de två miljoner som drivits på flykt utan för att regimen, liksom Saddam gjorde mot kurderna i Irak (Halabja), använder giftgas mot sitt eget folk. Jag kan inte se att något gott kan komma av en sådan attack mot Syrien. De erfarenheter vi har av sådana attacker, interventioner eller ockupationer från USA mot t.ex. Serbien, Afghanistan eller Irak talar inte för det.

Men här förvånar mig (för att uttrycka det milt) den andra sidan i den polariserade vänsterdebatten om Syrien på samma sätt. Så här uttrycker sig till exempel Håkan Blomqvist i denna veckas nummer av veckotidningen Internationalen:

Vi varken beklagar eller jublar om kryssningsmissiler detonerar i diktaturens maktcentra. Vi konstaterar.

Att normalt funtade människor inte jublar när en stormakt med den mest utvecklade förmågan att slå ihjäl och förstöra skickar kryssningsmissiler för att döda och förstöra är en sak som man kan hålla med om. Men att man inte heller ”beklagar” det?!

När USA på våren 2003 sa att man skulle angripa Irak (ja man sa ju inte det utan att det handlade om Saddam Hussein) så demonstrerade jag tillsammans med miljontals människor runt om i världen mot detta. Jag tycker fortfarande att det var rätt. Irak ockuperades och Saddam försvann till slut. Men inte som ett resultat av folkets kamp och till ett oerhört pris i form av förstörelse och mänskligt lidande. Dessutom tror jag inte att något har blivit bättre i Irak.

Jag demonstrerade då för att jag inte trodde att USA värnade om det irakiska folket (lika lite som jag nu tror att de bryr sig om syrierna) och för att jag inte trodde på det kliniska kriget. Lika lite som USA bara träffade ”Saddam-diktaturens maktcentrum” utan också de alldeles oskyldiga, lika lite tror jag att amerikanska kryssningsmissiler bara kommer träffa något giftlager eller Assad och hans närmaste.

Men vad vet jag?

I alla fall tycker jag att det är helt rätt att demonstrera mot Obama imorgon.

Intressant?

Andra bloggar om Syrien

Uppsala

Ordning härskar i Kairo.

Det har inte stått så mycket om utvecklingen i Egypten och Syrien på den här bloggen. Därför är jag glad över att publicera en artikel av min vän Peter Widén, socialist och metallarbetare från Eskilstuna. Han diskuterar problemet med ”fiendens fiende” och arbetarrörelsens förhållande till militären och islamisterna, liksom nyttan av gamla och samlade erfarenheter från arbetarrörelsens historia.

Bloggadm. PEPPRAT RÖDGRÖNT

Ordning härskar i Kairo.

Om någon för två år sedan – när händelserna på Tahrirtorget gav oss sådan inspiration och sådana förhoppningar –  hade höjt ett varnande finger och sagt: ”Men allt kan rullas tillbaka, segern är inte säkrad”, vad skulle vi ha svarat då?

Antagligen något i stil med: ”Naturligtvis kan en kontrarevolutionär motoffensiv komma. Många misstag kan också komma att begås”. Men om någon då bett oss att skissera ett värsta scenario hade vi knappast kunnat presentera en mardröm liknande den vi nu upplever i Egypten. 

När militären meddelade att Mursi avsatts och anti-Mursidemonstranterna bröt ut i jubel och skickade upp fyrverkerier var vi säkert många framför TV-apparaterna som kände att nu håller något på att gå åt helvete.

De massdemonstrationer som fällde Mubarak beskrevs ju gång på gång av al Jazeeras journalister som ”people from all walks of life”. Människor ur alla samhällsklasser alltså. Frågan var naturligtvis; vilka krafter kan komma att ta ledningen. När jag i diskussioner på min arbetsplats möttes med pessimistiska förutsägelser om islamistiska riktningar som framtida vinnare tillbakavisade jag faran. Jag påpekade den sekulära dominansen på Tahrirtorget och det glädjande i att islamisterna (moderata såväl som extrema) var offside.  Detta är en vändpunkt för Mellanöstern sa jag.

Min optimism var för stor. Jag hade underskattat hur djupt Muslimska Brödraskapet var rotat.

När i presidentvalets andra omgång Brödraskapets Mursi stod mot en Mubarakman valde många inom det liberala, sekulära och vänsterfältet att rösta på Mursi. För att blockera vägen för den gamla regimens kandidat. Man röstade på fiendens fiende. Denna vänsterns förbannelse.

Några dagar efter att Mursi hade störtats hörde jag på svensk radio en intervju med en balettlärare. Hon menade att hennes studenter skulle glädjas när de återkom till den nya terminen. Den rörelse som stämplade balett som synd hade inte längre regeringsmakten. Hon hade naturligtvis rätt i sin kritik mot det Muslimska Brödraskapets reaktionära positioner i en rad frågor. Men hon hade naturligtvis fel i sitt välkomnande av kuppen.  Den rörelse som hade regeringsmakten hade den inte av en slump. Muslimska Brödraskapet är en socialkonservativ rörelse. Liksom Hamas och Hizbollah. Det är rörelser som står för förtryckande traditionella och fundamentalistiska ståndpunkter. Men som också stått för social verksamhet och fungerat som en trygghet i ett samhälle där staten lämnar de fattiga åt sitt öde.  Som dessutom profilerat sig i opposition till sionism och imperialism. Socialister måste se denna sammansatta karaktär hos dessa rörelser.  Det betyder att inte ha några illusioner, inte uppmana till röstning på Muslimska Brödraskapet i brist på alternativ. Men det innebär också att se dessa rörelsers stora folkliga förankring (också bland de mest fattiga) och inse att det stöd de har är ett resultat av åratal av socialt och politiskt arbete. Med andra ord; rörelser som inte bara kan tänkas bort eller fösas åt sidan. Ska en sekulär demokratisk vänster vinna de folkmassor som idag stöder Muslimska Brödraskapet krävs ett hårt och tålmodigt arbete. Beredskap att i konkreta sociala frågor arbeta tillsammans med Muslimska Brödraskapets anhängare. Utan att för ett ögonblick kapitulera för de reaktionära sidorna hos rörelsen.

När Muslimska Brödraskapets regering öppnade för vad många tyckte vara en islamisk stat och dessutom inte gjorde något åt de allt värre sociala problemen började människor mobilisera mot den. I dessa protester fanns sekulär medelklass som med rätta krävde moderniseringar och åtskillnad mellan stat och religion. Där fanns fattiga som krävde bröd, arbete och social trygghet. Med rätta. Men där fanns också Mubarakanhängare som såg sin chans till revansch. När Mursi vägrade avgå och demonstranterna krävde hans avgång utan kompromisser fanns naturligtvis inga andra möjligheter att få honom avsatt än militärens ingripande. Många av de vänstermänniskor som hälsade militärkuppen med glädje hade säkert röstat på Mursi. Nu stödde de fiendens fiende en gång till! Fast spegelvänt!

Vänstern har lidit bankrutt. Hur ska man kunna vända sig till de människor som idag beskjuts, arresteras, torteras och förtrycks och vinna dem för samarbete och enhet? När man stött militärdiktaturens blodiga förtryck! Man lämnar faktiskt över försvaret av demokratiska rättigheter till Muslimska Brödraskapet. Det är helt otroligt!

Vad skulle man ha kunnat göra i mobiliseringarna mot Mursi-regimen? Man skulle ha kunnat krävt nyval. Ett nyval skulle inte resulterat i en regering för och av arbetare och bönder. Men ett demokratiskt val skulle ha kunnat fösa undan Muslimska Brödraskapet.  Och vänstern skulle kunnat fortsätta med att formera ett verkligt alternativ. Revolutionsprocessen skulle kunnat rulla vidare. Nu är den död.

Men det finns mer lärdomar att dra genom studier av den Egyptiska tragedin.

Karl Marx

När den arabiska våren bröt ut talades det om revolution genom sociala medier, twitter-revolution o.s.v.  Gamla sätt att organisera var passé. Det var via smartphones som samhällsförändringarna skulle komma. Nu var i och för sig sådana tankar redan i svang tidigare. Även här i Europa. Gärna kombinerade med hån mot äldre former att organisera människor. Och på många håll förakt mot ”gamla gubbar med skägg”. Marx, Trotskij, Castro m.fl. får man förmoda.

Nu visade det sig ju i Egypten att det var den organisation som jobbat med tålmodigt organiserande av folk som kammade hem valet, nämligen Muslimska Brödraskapet.  Och det visade sig att kunskap i Twittring och Facebook-uppkoppling inte kan ersätta lärdomar från arbetarrörelsen och andra rörelser för befrielse. De lärdomar som decennier av folklig kamp och organisering har gett oss (och som ibland

Rosa Luxemburg

förmedlats och sammanfattats av gamla gubbar med skägg och gamla tanter som Rosa Luxemburg). Bara ett fåtal mindre organisationer som står på marxistisk grund har med dessa erfarenheter i bagaget inte fallit i fällan att stödja militärkuppen

Låt mig inte missuppfattas. De nya tekniska landvinningarna ger oss nya möjligheter till kommunikation och information. Självklart ändras former och förutsättningar. Men de kan inte ersätta tålmodigt organiserande. Av fysiska människor i den fysiska verkligheten. Och utan arbetarorganisationer där marxismen har ett starkt inflytande kommer inte klasskampen att kunna gå framåt.

Vi arbetare måste tro på oss själva. Även i en situation där vi inte själva kan ta makten får vi inte falla för tanken att stödja ”det mindre onda” i det borgerliga lägret. Inte alliera oss med fiendens fiende. Inte stödja demokraterna mot republikanerna i USA. Inte Kina mot USA i den internationella politiken. Inte stödja USA-imperialismens kanonbåtspolitik mot Assadregimen. I fallet Syrien finns det ju spegelvänt också vänsterkrafter som stöder Assadregimen utifrån ”fiendens fiende är min vän-logiken”.

I dessa tider där arbetarklassen är extremt svag är frestelsen att stöda ”det mindre onda” naturligtvis också extremt stor. Icke desto mindre måste vår linje vara att organisera oss oberoende av och i kamp mot alla borgerliga politiska krafter.  DET är en historisk lärdom.

Peter Widén

Intressant?

Media: SvD, AB, Fria Tider

Blogg: Amnesty

%d bloggare gillar detta: