Förortshat och förortsilska

Journalisten och författaren Johanna Langhorst anser att det blivit standard att ”sammankoppla alla samhällets avigsidor med vissa bostadsområden och dess innevånare”. Hon menar att det är en verklighetsbeskrivning som döljer rashat och klasshat. För att kunna bekämpa detta vill hon ge det ett namn. Hon kallar detta för förortshat. Om det har hon skrivit en bok med samma namn: FÖRORTSHAT (Ordfront). Det är en arg och mycket personlig bok. Ibland är detta mycket personliga sätt att skriva en styrka i boken. Men emellanåt tycker jag att den är lite för personlig, alltså personlig utan att tillföra något viktigt till ämnet, så att boken tappar fokus. Boken hade inte förlorat på att vara lite tunnare. Men som helhet tycker jag att Johanna Langhorst har mycket att säga som är viktigt även om det sagts förut av andra och i andra sammanhang, och även om jag, som framgår här på slutet, har en del kritiska tankar om hennes bok.

Boken är i huvudsak en uppgörelse med begreppet och själva bilden av förorten. Men den innehåller också mycket annat, som olika beskrivningar av de ökande klassklyftorna i samhället som bland annat visar sig i hur och var vi bor. Langhorst vill ge en motbild till allt det negativa där 70 procent av artiklarna om Tensta handlar om våld och kriminalitet medan bara 17 procent har positiva teman. Hon kritiserar rasismen och det rasistiska greppet att koppla problem med just människor som har invandrat, att se det som en fråga om nationell bakgrund istället för sociala förhållanden.

Hon argumenterar hårt mot dem som ser själva husen och områdenas planering som orsak till olika problem. Jag instämmer i hennes argumentation och perspektiv. Jag delar också känslan inför den obehagliga (klasshatande) attityden hos flera av dem som beskriver problemen på det här sättet. Men när hon argumenterar mot den onyanserade bilden av miljonprogramsområdena tenderar hon att själv bli onyanserad åt andra hållet. Hon försvarar miljonprogramshusen och skriver att: ”Alla som vet något om bostadshus vet att de allra flesta miljonprogramshus är mycket väl byggda”. Det kanske är sant, men det finns nyanser som försvinner här tycker jag. Johanna Langhorst bodde själv med sin familj i Tensta i 17 år. Hon bodde på två olika ställen i SKB:s (kooperativa bostadsrätters) två områden i Tensta. Och dessa gårdar tyckte i alla fall jag hörde till de trivsammaste i området under de 20 år då jag hade anknytning till Tensta genom eget närboende (Husby, Akalla) vänner, döttrar och jobb på en närliggande skola. Jag gillade själv Tensta, men nog finns det delar av Tensta som inte är så trevligt byggda eller planerade.

Langhorst går till olika vetenskapliga källor för att slå hål på olika på myter. T.ex. berättar hon om ”den största vetenskapliga undersökningen hittills om utrikes födda och deras livssituation i Sverige” av Carl Le Grand vid Stockholms universitet, där man bland annat får veta att:

  • Invandrare från Latinamerika, Asien och Afrika har i snitt högre utbildning än infödda svenskar. Sju av tio invandrare från Latinamerika och sex av tio från Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken här i Sverige.
  • Muslimerna är i minoritet även bland invandrare från Afrika och Mellanöstern och den muslimska religiositeten tycks minska.

Och hon hänvisar till Nihad Bunar som säger att 90 procent av Sveriges invandrare inte bor i de områden som beskrivs som ”invandrartäta och socialt utsatta”.

Langhorst angriper det vidriga uttrycket ”utanförskapet” som Alliansen myntade inför valet 2006: ”Med hjälp av det kunde man börja formulera förortsföraktet på ett nytt sätt”. Så sant! Och tyvärr har ordvalet även trängt in i arbetarrörelsen och vänstern.

Jag gillar också när Langhorst påpekar att valfrihet inte är detsamma som frihet och att ”demokrati för att bli mer än ett ord” kräver ett ”någorlunda jämlikt” samhälle, liksom att vägen dit inte kan handla om s.k. klassresor (det har jag själv skrivit om här på denna blogg). Denna grundliga och radikala kritik känns bra inte minst när jag denna dag läser ett inlägg i Aftonbladet av Livets Ordaren och kristdemokraten från Uppsala, Ebba Busch.

En annan viktig vinkel är den som handlar om våld och kriminalitet, nämligen att det är så få som står för detta i områdena. Langhorst pratar om sitt Tensta där det var ungefär 30 män i 20-årsåldern som stod för det mesta av våld och kriminalitet. Detta är ju något som känns igen från andra liknande områden. Langhorst menar att det aldrig skulle accepteras i ett välsituerat område, typ Danderyd, att så få personer får ställa till det för alla andra. Där tror jag hon har rätt. Liksom i att det gäller att ta tag i problemen i tid och det behövs både resurser och gemensam planering i samhället för att åstadkomma detta. Däremot tror jag att hon underskattar svårigheterna när hon säger att det skulle ha varit lätt. Men naturligtvis vore det möjligt.

En sak som däremot är svårare att förstå är det förakt som Langhorst själv uttrycker för människor i andra förorter. Om Hässelby gård skriver hon till exempel att det var ett område ”där det bodde massor av omöjliga människor”. Hon kallar dem rent av ”en hel by full av Quasimodos”. Är inte DET OCKSÅ att uttrycka klassförakt nedåt?! Det här, tycker jag, är en svaghet med Langhorsts bok, som känns svårbegriplig och lite sorglig. För tillsammans med vilka ska förortshat, klassklyftor och segregation brytas?  Ja, att det inte är tillsammans med de privilegierade förortshatarna inom eliten, det framgår klart av Langhorsts bok. Men allianser måste ju skapas mellan de många som har så mycket att vinna på ett sådant samhälle som Langhorst drömmer om i sin bok. Det underlättas inte om man ser på andra fattiga som ”Quasimodos”. Inte heller om man som Langhorst tror att ”förortshatarna utgör majoriteten i samhället”. Där tror jag också att hon har fel i sak. Men om man dessutom tror som Langhorst att ”segregationen gynnar för många” då känns det ju riktigt kört. Om man inte tror att tror att de flesta av oss skulle tjäna på och må bättre av att leva i ett mer jämlikt, mer demokratiskt, icke-rasistiskt och feministiskt samhälle, måste man verkligen undra vilka som ska kunna åstadkomma detta, på demokratisk väg.

Jag tror inte att varken de rasistiska arbetarna eller de lågutbildade manliga kvinnohatarna utgör en majoritet. Men de finns. Deras åsikter och attityder är ett uttryck för en av många splittringar som kan och måste upphävas på vägen mot ett bättre samhälle. Istället för att kämpa mot de rikas privilegier sparkar rasisten nedåt. Samma sak gör de rädda och kvinnohatiska männen. Men vi skulle ha så mycket mer att vinna på att enas och sparka uppåt istället för nedåt. Detta allians-tänk uttrycks för övrigt bra i ett inlägg i Aftonbladet av Jari Söyrinki .

PS: Långt efter att jag skrev denna blogg läser jag en mycket saklig och kritisk artikel om boken Förortshat av Dick Urban Vestbro i tidningen Flamman. Rekommenderas. Han är sakkunnig på flera av de områden som behandlas.

Media: Aftonbladet, SvD, DN

Aftonbladet2

Bloggat: Svensson

Intressant?

Andra bloggar om förorten

Husby

För en tid sedan började jag läsa Johanna Langhorsts bok FÖRORTSHAT (ordfront). Jag hade precis läst klart den när utbrotten i min gamla Stockholmsförort Husby och andra förorter inträffade och började skildras i massmedia.

Jag känner mig sorgsen, upprörd och personligen berörd både av dessa händelser och av Johanna Langhorsts bok.  Dels för att jag bodde 23 år av mitt liv i Husby och Akalla, såg mina numera vuxna barn växa upp där, var aktiv i olika föreningar där, hade kolonilott där och jobbade 20 år på en skola i grannförorten Tensta. Och där kring Järvafältet bor fortfarande några av mina bästa vänner.

Om de våldsamma händelserna har det skrivits och sagts mycket både dumt, förljuget och sensationslystet, både av media (främst kvällspressen), ledande politiska företrädare som vår statsminister och öppna rasister. Jag ska lämna det därhän. För det har också skrivits och sagts mycket bra.

Min egen uppfattning om det som hänt är i korthet bara att det naturligtvis i grunden är ett resultat av sådant som:

  1. Nedskärningar av välfärden som drabbat dessa områden hårt.
  2.  Ökade sociala klyftor.
  3. Förortshat, klassförakt och stigmatisering.

Men om detta har så många andra skrivit att jag inte behöver tillägga något. Ska bara nämna några – se det som lästips ifall du missat dem – av alla:

Vänsterpartisten Ann-Margrethe Livh argumenterar övertygande för att det inte är fler polisinsatser som är svaret.

 Professor Ove Sernhede på Centrum för urbana studier sätter i en artikel i SvD in det i ett sammanhang och menar att händelserna måste ”förstås som reaktioner på samtida urbana utvecklingsmönster. Medan välstånd och disponibla inkomster ökat kraftigt i vissa delar av staden under de senaste två decennierna har det hänt mycket lite i andra. De ökande klyftorna i svenska storstäder är chockerande.”

Organisationen Megafonen utvecklade sitt svar och sin analys av händelserna på ett mycket bra sätt i en artikel i Aftonbladet.

Journalisten Emma Lundström på veckotidningen Internationalen skrev också en mycket välformulerad artikel om det etablerade samhällets falskhet och hyckleri i förhållande till Husby.

Men även ledarskribenten på Uppsalas liberala morgontidning (UNT) Håkan Holmberg skrev en sansad och vettig artikel där han bland annat slår fast att grundproblemet INTE är den etniska sammansättningen i det ena eller det andra området utan ” en faktisk segregation som har mer att göra med begreppet klass än med människors etniska bakgrund.” En socialliberal insikt som är värd att notera.

Läs också en fortsättning på detta blogginlägg med en lite längre recension av Johanna Langhorsts bok: Förortshat.

Bloggat: Annarkia, Bilderblogg, Röda Malmö, Svensson

Media: Dagens Arena, ETC

Motbilder: tjejer mot våld i Husby, Expresen ljuger

Intressant?

Sjöstedts invit

Nu till helgen samlas Miljöpartiet till kongress i Västerås.

Som det gamla språkröret Birger Schlaug konstaterar på sin blogg så är det ett parti som förändrats mycket under åren och nu ”tillhör de etablerade och välsituerade med en organisation som dräller av chefer, enheter och hierarkier” . Ett parti som förflyttat sig ”ganska dramatiskt på den politiska skala där grönt står mot grått” men också på ”den konventionella skalan för rött och blått”. Schlaug exemplifierar detta med att partiet i ”bjärt kontrast mot alla de grundvärderingar partiet en gång byggdes på” numera är för ”vinstsyftande bolag inom t.ex. skolväsendet” och att man lanserat begreppet ”ny arbetslinje” istället för det tidigare valbudskapet ”arbeta mindre – älska mera

Till detta allt mindre gröna och alltmer högervridna parti riktar vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt en invit om samarbete ”för klimatets skull” i en artikel i DN idag den 22 maj. En invit som är betydligt vänligare i tonen än det f.d. språkrörets.

Sjöstedt konstaterar det faktum att v och mp röstat likadant i 66 procent av voteringarna i riksdagen sedan 2010 och tar detta till utgångspunkt för att mana till samarbete för en s-mp-v-regering. Sjöstedt menar att v och mp tillsammans kan göra s politik grönare i en s-mp-v-regering.

Det här har av någon anledning retat upp några socialdemokratiska bloggare ordentligt. Martin Moberg tycker att det är ett både ”hätskt och desperat lockrop”. Röda Berget sänker nivån och sakligheten ordentligt genom att kalla Jonas Sjöstedt för Bart Simpsson. Och Högbergs tankar blir minst sagt oklar och talar om ”en känsla som är svår att förklara” i förhållande till v och om en ”hotfull ton” om att ”sitta på sanningen och ha alla rätt”. Ärligt talat svårt att förstå. Och inte heller något som förklaras. Hittar Högberg den ”sökande och resonerande” politik som han tror att väljarna vill ha i något annat parti, t. ex. sitt eget? Är en ”sökande och resonerande ton” vad han tycker att det socialdemokratiska partiet visat upp under det senaste året?

Men bortsett från dessa surmulna kommentarer så kan man ändå undra en del över det som Sjöstedt skriver. Han avslutar till exempel med:

…politik handlar inte om röstmaximering utan om att påverka och förverkliga visioner. Därför vill vi ha en rödgrön regering.

Att politik inte primärt kan eller bör handla om det egna partiets röstmaximering håller jag med om. Situationen i samhället, styrkeförhållanden utanför partier och parlament är mer avgörande. Det kan man exemplifiera med att Sverige var ett mycket mer rättvist samhälle under slutet av 60- och början av 70-talet, samtidigt som vänsterpartiet (VPK) då hade lägre röststöd än nu. Samtidigt genomfördes flera av de stora nedskärningarna, privatiseringarna och omfördelningarna till de rika just under de år som vänsterpartiet under Schyman hade som mest stöd i slutet av 90-talet.

Själv har jag svårt att känna mig övertygad om att de rödgröna visioner som v står för och som jag delar kommer att förverkligas genom en s-mp-v-regering. Dels för att v kanske helt enkelt inte blir inviterade. Åsa Romson avvisade ju inviten enligt Aftonbladet. Och i en sådan situation tror jag att det vore bättre att vara förberedd på mer än en möjlighet, det vill säga att även vara förberedda på att vara det enda verkliga oppositionspartiet. Det behöver faktiskt inte vara en nackdel. I Danmark som Sjöstedt refererar till har ju Socialistisk Folkeparti förlorat mycket opinionsstöd som en följd av att de varit med i en regering som genomfört högerpolitik, medan däremot det mer radikala Enhetslistan som ställt sig (ställts?) utanför regeringen har gått framåt kraftigt.

Men min avgörande fundering handlar om det som man skulle kunna kalla det strategiska perspektivet. För elva år sedan skrev vänsterpartiets nuvarande partisekreterare Aron Etzler en intressant bok som hette Ta det tillbaka (Nixon förlag 2002) Där skrev han:

”Vad är den centrala frågan för ett parti som vänsterpartiet idag? Är det frågan om regeringssamarbete? Nej, det är det inte. Frågan är hur vänsterpartiet tillsammans med andra rörelser kan ta tillbaka sin kraft att förändra samhället och vända utvecklingen…Huruvida man skall sitta i regering eller inte är en sekundär fråga i förhållande till den första frågan.”

Och:

”Inflytandet över politiken är större som hot än som regeringspartner.”

Jag tycker att det var kloka ord 2002. Och jag tycker inte att de blivit sämre eller mer inaktuella 2013. Det helt avgörande för att få igenom en rödgrön politik kan inte vara samarbetet med partier som alltmer avlägsnar sig från sådana visioner. Naturligtvis ska man både samarbeta och sätta sig i en regering om det kan bidra till om än bara begränsade steg i denna riktning. Men för detta krävs uppbygget av starkare rörelser i samhället utanför riksdagen. DET är det avgörande.

Bloggat: Schlaug, Jonas Sjöstedt, Martin Moberg, Högbergs tankar, Röda Berget

Jinge, Annarkia

Media: DN

Aftonbladet

Intressant?

Liknande funderingar:

Vad innebär det att vinna valet?

Greider, realismen och..

Uppsalapoet om Al Nakba

Häromdagen den 15 maj var det Al Nakbadagen till minne av att det var 65 år sedan den stora katastrofen för det palestinska folket. Bildandet av den israeliska staten 1948 drevs i sin tur fram av katastrofen för det judiska folket i Europa: Förintelsen.

För 80 år sedan tog nazisterna makten i Tyskland. Den 30 januari 1933 utnämnde president von Hindenburg Adolf Hitler till rikskansler  och den 23 mars samma år gav den tyska riksdagen Hitler diktatoriska fullmakter.

President von Hindenburg utnämner Adolf Hitler till rikskansler 30 januari 1933

Katastrofen för det judiska folket, det nazistiska folkmordet, förintelsen, bidrog i sin tur till att stärka det sionistiska projektet om ett judiskt hemland i Palestina.

Som den judiske historikern Isaac Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.

Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord. Häromdagen den 15 maj var det Al Nakbadagen till minne av att det var 65 år sedan den stora katastrofen för det palestinska folket.

Om detta finns det mycket att läsa för den som vill, till exempel på Palestinagruppernas hemsida. Jag vill här bara uppmärksamma en modern och kulturell gestaltning av Al Nakba av den unge Uppsalapoeten Amer Sarsour, tredje generationens flykting från Palestina. Lyssna på den här!

Uppsala

Intressant?

Media: DN, Fria Tidningen

Bloggat: Jinges Bilderblogg, Sejtrajcic Universum

Jonas Sjöstedt

Bilder från Al Nakba

Läs också: Om att minnas förintelsen

Läs andra bloggar om Palestina, Förintelsen

Överskottsmålet, Borg och flätan.

 Den svenska staten håller sig med något som kallas överskottsmål eller saldomål. Det är ett mål för den offentliga sektorns finansiella sparande som säger att inkomster minus utgifter i genomsnitt ska uppgå till 1 procent av BNP.

Det har funnits kritik mot detta både inom borgerligheten, från vänster och från olika ekonomer. Det verkar som om den kritiken håller på att öka.

Jag tycker att det verkar ligga mycket i kritiken mot att spara i ladorna i den nuvarande ekonomiska situationen. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tog upp kritiken i sitt 1 maj-tal. Han tyckte att vi borde ”pausa” överskottsmålet och satsa 70 miljarder på offensiva satsningar mot arbetslösheten. Det tycker jag låter vettigt och mer som en åtminstone socialdemokratisk politik än Löfven som mer tycks hoppas på marknaden än på politiken.

Men från en vänsterposition tycker jag inte att frågan om att låna eller inte låna, eller frågan om tekniken kring budgetbalans kan vara det viktigaste. Istället måste frågan om fördelningen av inkomsterna och en annan och mer rättvis skattepolitik som drar in mer pengar till staten och leder till omfördelning vara det avgörande.

Till den ökande skaran av kritiker mot den gemensamma synen i denna fråga hos Borg och Löfven sällade sig i veckan SE-bankens chefsekonom Klas Eklund, med en artikel i FOKUS. Eklund, som tidigare varit chef för Borg då han jobbade på SE-banken som ekonomisk analytiker, passar även på att kritisera Borg för hans frisyr:

För övrigt anser jag att Anders Borg bör klippa sig. Ju närmare han kommer 50 desto mer malplacerad blir hästsvansen. Vi vill väl inte att vår finansminister ska se ut som en övervintrad strandraggare?

En kommentar som nog riskerar att få mer spridning än själva sakkritiken.

Tidigare har jag bara sett en liknande men mer politisk kritik av Borg och hans fläta. Det var på Jinges bilderblogg:

”Anders Borg försöker dölja sin växande flint med en fläta, omsorgsfullt lagd över flinten, flätan är inte ett uttryck för någon slags rebellisk attityd, den är bara ett försök att dölja att han inte är en ungdom längre, samma metod som han tillämpar när det gäller landets ekonomi.”

 

Media: SvD1, SvD2

dagens arena

Intressant?

Att förstå s-beslutet om vinst i välfärden.

Kritiken mot vinst i välfärden blir allt tyngre. Allt fler forskningsrapporter ger skäl till att gå mot vinst inom välfärden. Kungliga vetenskapsakademin anser att  ”möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.” Kritiken har också allt större stöd i opinionen. Allt fler inser att det inte blev som de tänkt sig. Det gäller t.ex. den grupp miljöpartister som i en debattartikel i Svd krävde att MP ska gå emot vinst inom skolan.

Kritiken mot vinst i välfärden brukar handla om det principiellt felaktiga med att skattepengar dras bort ur välfärden. Ett sätt att visa det är att de 2,3 miljarder (!) som togs ut i vinst från välfärden år 2011 motsvarar lönekostnaden för 5 750 heltidsanställda sjuksköterskor. Men kritiken handlar också om att risken för felaktiga kostnadsneddragningar framförallt för personal leder till en försämrad verksamhet.

De sken-argument för att förvirra debatten som använts och används har också blivit bemötta. Det gäller t.ex. de som försöker sätta likhetstecken mellan möjligheten att välja skola eller omsorg och möjligheten att ta ut vinst. Frågan om baksidorna med valfriheten t.ex. i form av förstärkt segregation har blivit belyst av forskningen. Och man kan ha olika uppfattningar om allt detta väljande. Men det avgörande för den som väljer en skola med alternativ pedagogik är knappast att den kan ta ut vinst. Ett annat märkligt argument är det som handlar om att man inte kan eller vill se någon skillnad på vård-skola-omsorg och t.ex. byggverksamhet. Statsvetaren Bo Rothstein  har tagit fram forskning av Harvardprofessorn John D. Donahue som berör detta och skriver i Expressen:

”Logiken i detta är att det är helt i sin ordning att ha privata vinstdrivande företag som bygger ett äldrevårdshem, men att detta är betydligt mera problematiskt när det gäller att bedriva själva vården just därför att det är så svårt att specificera kontrakten om hur vården faktiskt ska gå till och också svårt att faktiskt skapa konkurrens eftersom de som behöver vård inte enkelt kan flyttas mellan olika vårdgivare.”

Men trots detta tryck från både forskning och folklig opinion lyckades inte den socialdemokratiska partikongressen med att ta en klar ställning mot vinst i välfärden.

Anne-Marie Lindgren – den tidigare utredningschefen på arbetarrörelsens tankesmedja – har kommit ut med en rapport: Vinst i välfärden – vad beslutade egentligen s-kongressen?

Rapporten är på 14 sidor och kan vara bra som en faktabakgrund. Den berättar om innehållet i partistyrelsens förslag: Nationella kvalitetslagar – för ordning och reda i välfärden, och att kongressen beslutade om två tillägg:

• Kommunerna ska ha rätt att besluta att enbart vända sig till non-profitföretag vid

upphandlingar och vid utformningen av valfrihetssystem.

• Kommunerna ska ha det avgörande inflytande i frågan om etableringen av fristående skolor.

 

Om detta skriver Anne-Marie Lindgren

”Det (första)beslutet innebär att kommunerna ska kunna besluta att inte använda sig av vinstdrivande företag. Den andra punkten är en hårdare formulering än partistyrelsens förslag om samråd. Fast det tycks råda viss förvirring om ifall kongressbeslutet innebär att kommunerna har vetorätt mot nya friskolor eller inte.”

Hon sammanfattar:

 ”Kongressbeslutet är inriktat på att begränsa dagens – litet väl stora – möjligheter att göra vinster.”

Inget förbud mot vinst från socialdemokraterna alltså och dessutom ”förvirring” om kommunernas ”vetorätt”. Verkligen inte vad man kunnat hoppas på som vinstkritiker. Och verkligen långt från den kritik som riktats från så många arbetarkommuner och radikala s-debattörer. Om detta skriver Anne-Marie Lindgren:

”När ärendet kom upp till behandling i plenum hade en lösning förhandlats fram, som samtliga delegationer entusiastiskt yrkade bifall till.”

”Entusiastiskt bifall” även från den socialdemokratiska vänstern alltså. Denna förmåga till att skapa enhet är inte imponerande. Den är skrämmande. För mig ger den associationer till de sämsta traditionerna inom den kommunistiska rörelsens monolitiska partier.

Att förstå VAD som beslutades har inte varit helt lätt. Men att förstå ATT detta faktiskt beslutades med ”entusiastiskt bifall” DET är verkligen svårt att förstå.

Göran Rosenberg reser i en debattartikel i Expressen den berättigade frågan:

Varför skulle inte grundläggande offentligfinansierade välfärdsverksamheter, precis som i större delen av västvärlden, kunna begränsas till icke-vinstdrivna företag (om så nödvändigt i en särskild bolagsform)?

Ja varför kan inte ett socialdemokratiskt parti i opposition ens göra det när man då skulle ha en majoritet av väljarna bakom, undrar Rosenberg och svarar:

”Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.”

Jag tror att Rosenberg har det avgörande svaret på frågan hur s-kongressen kunde ta det beslut man tog. Men det förklarar ändå inte hur alla kunde delta i beslutet med entusiasm.

Om de moderater, folkpartister, sossar, miljöpartister och olika höjdare inom näringsliv och byråkrati som utgör ”järntriangeln” och  använt och använder sina positioner för att värna vinst inom välfärden kan man läsa i en artikel i Fokus.

En lång och informativ artikel om utvecklingen för och opinionsbildningen för vinst i välfärdssektorn finns också att läsa i Fokus.

Naturligtvis är detta en utveckling som undergräver vår form av demokrati. Att möta denna utveckling och försvara både välfärden och demokratin, tycks bara kunna ske genom folkrörelse.

Ett viktigt steg framåt är här bildandet av Folkkampanjen Gemensam Välfärd som kommer att ha en nationell välfärdsmanifestation den 21 september.

Övriga media: Arbetet, SvD

SvD2

Bloggar: Homo Politicus, Schlaug

Intressant?

Kvinnoröst från Pakistan i Uppsala.

Pakistan är ett land som vi mest hör talas om när det gäller Talibaner, drönarattacker eller religiösa upprörda folkmassor vid ambassader. Därför var det så oerhört positivt när vi nåddes av nyheten om Malala Yousafzai. Hon var den modiga 14-åriga flickan som stod upp för rätten att få gå i skolan, även om man är flicka. Hon sköts av fega talibaner vid en skolbuss. Men hon överlevde, berörde en hel värld och blev i ännu högre grad en symbol för kampen för mänskliga rättigheter.

Vill du veta mer om hur livet är för kvinnor i Pakistan, men också om motståndet och kampen för fackliga rättigheter, demokrati och jämlikhet eller hur vår konsumtion av kläder (H&M) hänger ihop med förtrycket där?

Då ska du gå till bokcafé Projektil på Svartbäcksgatan 26, här i Uppsala,  imorgon tisdag 7 maj kl. 18:00 för att lyssna på Azra Shah från organisationen Women Workers Help Line (WWHL). Hon har erfarenhet av kvinnokamp mot nedläggningar av skolor och husdemoleringar i slumområden. I början av 2000-talet var hon med och grundade WWH som vill ge en röst åt arbetande kvinnor, och organisera dem i kampen för fackliga rättigheter och mot sexuella trakasserier och diskriminering på arbetsplatsen.

Intressant?

Uppsala

Kultur mot marknadshyror.

Under rubriken Bostad (se under Kategorier längre ned i högerspalten) har jag skrivit om renoveringarna och motståndet mot hyreshöjningarna här i Uppsala. I kamp uppstår ofta kultur. Så även här. Ett aktuellt exempel är denna sång som gruppen Löst folk gör tillsammans med hyresgästerna. Kolla! Den är klart se- och hörvärd.

Intressant

Uppsala

Smyghets mot 1 maj?

Igår skrev jag om kristdemokraten Aron Modigs förslag i en debattartikel i SvD. Han ville avskaffa 1 maj som helgdag till förmån för att t.ex. istället fira Kungens födelsedag. Idag på 1 maj kan man i samma tidning läsa en fortsättning (?) på detta spår med en artikel som ropar ut att 1 maj är dyrt. Rubriken är ”Prislappen på första maj: fyra miljarder kronor.” Artikeln grundar sig på en uträkning från Konjunkturinstitutet (KI). Enligt Sven-Erik Sveder på KI påverkar 1 procent fler eller färre arbetsdagar under ett år bruttonationalprodukten med 0,3 procent. Det motsvarar ungefär fyra miljarder.

Om denna uträkning stämmer så gäller det naturligtvis också för andra helgdagar än 1 maj. Jag kan då inte låta bli att tycka att det passar lite för bra efter gårdagens inlägg att sikta på just 1 maj i rubriken. Eller är det bara en tillfällighet att denna uträkning dök upp just 1 maj och inte någon annan helgdag?

Sen kan man ju säga en del annat om detta tankespår. Dels det som framgår även av artikeln (men däremot inte av rubriken!) att den verkliga kostnaden inte är så stor eftersom det ändå jobbas på denna dag och dessutom konsumeras. Som man säger i artikeln: ”många passar på att gå ut och handla när de är lediga…”.

Klimatkatastrofen – en minut på RapportMen en mer avgörande invändning är väl: vad är problemet? Vi har allt för många människor som inte får möjlighet att bidra med sitt arbete. Det finns också sådant som det borde produceras mera av som till exempel välfärdstjänster eller sådant som behövs för att rusta upp det svenska järnvägsnätet. Men som helhet produceras och konsumeras det väl inte för lite?! Tvärtom så hotar ju vår produktion/konsumtion hela vår jord genom att ta ut för mycket (det ekologiska fotavtrycket) och genom att förvärra klimatkrisen. I det perspektivet är det knappast ett problem med en helgdag. Istället borde vi arbeta mindre per person och samtidigt få fler i arbete.

Om man tycker att för många helgdagar eller minskad arbetstid för alla är ett problem för att vi får in för lite skattepengar så borde man istället göra något åt skattesmitandet. Enligt en artikel i ETC saknar skatteverket varje år ungefär 133 miljarder (jämför med de fyra miljarderna ovan). Och till utlandet slussas omkring 46 miljarder.

Intressant?

%d bloggare gillar detta: