Några bildliga minnen från 2012.

fredsduva beskjuten

Den har ett vapen i näbben, öppna eld…

Världen fortsatte att vara en plats där fredskrafterna kämpar i underläge:

 

 

 

 

 

 

 

Men den norska Nobelkommittén skämtade till det: fredspriset

 

 

 

 

 

 

En modig flicka (Malala Yousafzai) visade på ett annat sätt att kämpa:  utbildning mot talibaner

 

 

 

 

Ship to Gaza seglade igen för att bryta blockaden mot Gaza:    shiptogaza_329

 

 

 

 

 

Latinamerika fortsatte trots många problem att vara en kontinent som gav hopp: Latinamerika

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blodiga inbördeskriget i Syrien fortsatte och gav upphov till mycket polariserade bilder av vad det handlar om:  syriensolidaritet

Syriendiktator

 

 

 

 

 

Bankerna fortsatte att råna och bedra oss utan ingripanden från några politiker: Bankrån

 

 

 

 

 

 

 

Här hemma i Sverige kunde inte socialdemokratins ledning ta ställning mot vinst i välfärden och det började bli alltmer trångt i det som kallas den politiska mitten:

det har funkat förr

LöfvenReinfeldt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ledningen i SD avslöjades som järnrörsligister men partiet backade inte för det. Det gjorde däremot centerpartiet.

sd järngäng

C Lööv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Gävle drev en liten arbetargrupp en föredömlig kamp för sina jobb. Men stödet från arbetarrörelsen var svagt: läkerol

 

 

 

 

 

 

Kampen för att rädda Ojnareskogen hade däremot framgång, vilket man delvis kan förstå av denna bild: Ojnareskogen

 

 

 

 

 

 

 

Världens ledare och makthavare visade sig däremot mer huvudlösa än någonsin vid klimatmötet i Doha: huvudlösa

 

 

Intressant?

Läs andra bloggar om 2012

Media:

Fria Tidningen, Aftonbladet1, Aftonbladet2

Heder åt vänsterpartisten Ulf Åman!

Jag brukar skriva om skillnader. Sådana som upprör. Och om hur stora skillnader som är rimliga. Om läxhjälp till de som redan har, om avdragsberoendet bland dem som befinner sig i innanförskapet, om politikers extremt förmånliga avgångsvederlag eller om dem som ertappas med fingrarna i syltburken.

Igår kunde man på Rapport få sig till del nya uppgifter om pensioner till f.d. landstingspolitiker på en nivå som ligger skyhögt över vanligt folks pensioner. Det handlade om hundratusentals kronor i pension utan några krav på att söka nytt arbete för f.d. landstingspolitiker med många år kvar till 65 års ålder.

Det uppiggande i inslaget stod Ulf Åman vänsterpartist i Oskarshamn för. Han inte bara kritiserade systemet utan kritiserade också med kloka argument en av sina partikamrater, det f.d. landstingsrådet Jonny Pettersson, som vid 44 års ålder kunde kvittera ut en visstidspension på 380 000 kr förra året. Något han skulle ha till år 2033. Som Ulf Åman sa:

”Det är alldeles för generöst, det skapar det här avståndet mellan politikerna och den vanliga människan som vi inte vill ha”

Om sin partikamrat sa han lika ärligt som sant att:

”Han fjärmar sig fån den vanliga människan på ett sätt som vänsterpartiet faktiskt inte har råd att göra.”

Nu var Jonny Petterson långtifrån värst. Förra året fick drygt 90 politiker pensioner av den här typen på tillsammans 19 miljoner kronor. Mest av alla fick folkpartisten Maria Wallhager Neckman i Stockholm, 53 år. År 2011 fick hon ut 650 000 i pension

Socialdemokraten Anna Kettner som vid 51 års ålder kunde kvittera ut: 510 000,hade man nått för en kommentar. Men  hennes kommentar var att hon ”tänker inte kommentera det”. Annars tycks argumenten som vanligt vara att man behöver den här typen av villkor för att rekrytera ”bra folk”.

Centerpartisten Lars Berge Kleber (400 000) menade t.ex. att det måste vara så här för att det annars skulle bli en elit som ägnade sig åt politik. Trots att han förstår att de generösa pensionsvillkoren ”sticker i ögonen” tycks han inte se att det nuvarande systemet gör att politikerna i allt högre utsträckning just kommer att tillhöra en samhällelig ”elit”. För som vänsterpartisten Ulf Åman lugnt säger:

”A-kassan är 300 dagar. Det borde vara något liknande för f.d. politiker”

Detta att dessa mycket generösa villkor fjärmar politikerna från de flesta människor med helt andra villkor är en fråga som framförallt borde vara ett problem för partier som talar för jämlikhet och säger sig företräda de arbetande. Jag hoppas verkligen att Ulf Åman får ett stort stöd.

Intressant?

SVT

DN

Aftonbladet

Läs andra bloggar om politikerlöner

Att sälja till sig själv – modernt bondfångeri.

Jag läser i tidningen (UNT) att Uppsala kommun nyligen beslutat att bilda tre nya kommunala bolag som ska äga och förvalta skolor, idrottsanläggningar och kontor. Som vanligt är argumentet att det ska bli ”effektivare”. Men man säger också att det är ett sätt att ”få loss pengar”, närmare bestämt fyra miljarder med en reavinst på 900 miljoner kronor. Kommunens ekonomichef Jan Malmberg säger att man kommer skapa ”en jättekassa” genom att sälja fastigheter till marknadsvärdet.

Att kommunen säljer ut till det privata har vi ju varit med om. En av de dummaste var väl försäljningen av Uppsala Energi till Vattenfall. Man fick in drygt 3 miljarder på ett bräde men förlorade samtidigt de inkomster som kom och fortfarande skulle ha kommit från Uppsala Energi till kommunen. Som att sälja en bra värphöna tänker jag. Nyligen hörde vi om hur kommunen slumpade bort några vårdcentraler för underpris till vårdkoncernen Carema.

Men här ska alltså kommunen sälja till sig själv. Konstigt eller hur? Två professorer i fastighetsekonomi säger också att:

Uppsala kommun blir inte rikare. Man kan inte tjäna pengar genom att sälja till sig själv.

Tänk att man ska behöva vara professor i fastighetsekonomi för att räkna ut det!

Men hur går det då till att skapa den här enorma ”jättekassan” som kommunens ekonomichef pratade om? Jo det är bara rent redovisningstrixande. De pengar som de nybildade bolagen ska betala för att köpa av kommunen, har de ju inte. Eller rättare: kommunen har dem inte. Därför lånar bolagen pengarna på ”den öppna marknaden” och köper fastigheterna till marknadspris. Det är alltså ett indirekt sätt att låna pengar. För de marknadsmässigt dyra fastigheter som kommunen nu istället äger via ett bolag måste man naturligtvis betala hyra. Gissningsvis en hög hyra. Eller som den ena professorn uttrycker det:

Risken finns att man får ett fastighetsbolag som gör stora vinster, och att verksamheten som är i lokalerna får betala.

 Är det ett bra sätt att använda pengarna som ska gå till skolan?

Annars kan man ju också misstänka att det är ett led i och en förberedelse för privatisering. Det privata näringslivet kastar ju lystna blickar på allt som finns av gemensam egendom och har god hjälp med att glufsa i sig från de flesta styrande politiker. Men näringslivet består inte av tålmodiga typer nu för tiden. De vill inte vänta och ta över via kommunal bolagisering

För faktiskt så har man inte heller från näringslivets sida  varit förtjusta i de kommunala bolagen. Redan 2007 gav Svenskt Näringsliv ut skriften Varför kommunägda bolag? med en mängd kritiska frågor. Ett av deras viktigaste skäl till att vara emot de kommunala bolagen handlade föga förvånande om det som de kallar ”snedvriden konkurrens”. Men även de tog redan då upp detta med redovisningstrixandet och skatteplaneringen, något som de inte gillade när det gjordes av kommunala bolag…..

Den Nya Välfärden, en tankesmedja närstående det s.k. näringslivet kom också ut med en rapport (Kommunala bolag – laglöst land?) i frågan för några år sedan. Den Nya Välfärden har ju mest gjort sig kända för olika fiffiga sätt plantera ett tänkande som röjer väg för att att riva ner eller köpa ut det som finns kvar av välfärden. Deras syfte med att kritisera trenden med kommunal bolagisering handlar utan tvivel också mest om att de vill att verksamheterna ska vara helt privata. Men i sin kritiska granskning så visar även de på en del problem med de kommunala bolagen som man från en helt motsatt utgångspunkt kan hålla med om, t.ex:

Genom att bolagisera sitt beslutsfattande har kommunpolitikerna alltså funnit en väg att baxa tveksamma kommunala affärsupplägg runt två av de demokratiska kontrollsystemen, nämligen offentlighetsprincipen och medborgarnas möjlighet till domstolsprövning.

Eller

Endast en tredjedel av de undersökta bolagen uppfyllde sina grundlagsstadgade förpliktelser att lämna ut allmänna handlingar i enlighet med offentlighetsprincipen.

Men i Uppsala kommun har det alltså beslutats om tre nya kommunala bolag. Och även socialdemokraterna i Uppsala ”välkomnade beslutet” med de sedvanliga effektivitetsargumenten…

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Välfärden

En intressant Masteruppsats om bolagisering av kommunal verksamhet från Göteborgs Universitet

GOD JUL!

En skön jul efter egen lust och smak

önskar jag till alla ”bloggkollegor” och läsare av denna blogg.

Tack också alla som muntligen eller skriftligen uppmuntrat mig att skriva, kommenterat och haft synpunkter.

Hoppas att vi fortsätter att följas åt!

Mat, julefrid och marknader.

Vårt dagliga bröd?

Mat är ett grundläggande mänskligt behov. Men var sjätte person här på jorden får inte tillräckligt med mat utan lider av hunger och kronisk undernäring. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO rapporterar att det i år är 100 miljoner fler människor som svälter än förra året. Det är fler än det någonsin varit: över en miljard människor svälter.

Men de svälter inte för att det är brist på spannmål:

Orsaken till ökningen av svält och hunger är, enligt FAO, inte brist på spannmål utan den globala ekonomiska nedgången. Den ekonomiska krisen har minskat möjligheterna för de fattiga att skaffa arbete och inkomst vilket allvarligt försämrat deras tillgång till mat.

Det finns mat men de svältande har inte tillräckligt med pengar för att köpa den mat som finns helt enkelt. Upprörande eller hur? Och borde ställa frågor inte bara om vikten av givmildhet (så här i juletider) utan också om vilken sorts världsordning vi vill ha. Eller med några kända ord från den brasilianske biskopen Dom Helder Camara:

När jag gav de hungriga mat kallade man mig helgon. När jag frågade varför människor är hungriga kallade man mig kommunist.

För det är nämligen värre än bara det faktum att det finns mat som en miljard människor inte har råd med. Rika människor spekulerar dessutom i detta. Finanskapitalister spekulerar i matpriserna på ett sätt som gör maten ännu dyrare. Man köper och säljer värdepapper s.k. derivat och strukturerade obligationer som uttrycker ett framtida, förväntat pris på till exempel vete, majs eller soja. Enligt Världsbanken och FN medverkar den här spekulationen i råvaror till att underblåsa prisstegringarna på baslivsmedel som vete och majs.

Enligt tidningen Råd & Rön har de svenska storbankerna utom Swedbank deltagit i denna vidriga handel genom stora investeringar i råvaruobligationer. Efter att saken uppmärksammades under våren 2012 upphörde även Nordea enligt tidningen Privata affärer med detta. Men SEB och Handelsbanken fortsätter investera i finansiella produkter som spekulerar i livsmedelspriser.

Var har du dina pengar?

Intressant?

Läs andra bloggar om svält, julen

JUL och gåvor som föröder.

”Baka dem en kaka,  Jultomte -köp

skriv dem en dikt,

ge dem en kyss,

berätta ett skämt,

men för guds skull,

sluta förstöra planeten

för att visa för någon att du bryr dig.

Allt som det visar är att du inte gör det. ”

Så skrev den brittiske miljö- och klimatdebattören George Monbiot – i Guardian den 11 december – i ett närmast desperat utrop inför den explosion av konsumtion som julhandeln innebär. Artikeln handlar om det som Monbiot kallar ”den sjukliga konsumtionen” dvs  konsumtion mer eller mindre för sin egen skull och av allt mer bisarra ting som föröder vår jord utan att heller göra oss lyckligare.

Monbiot hänvisar t.ex. till filmaren Annie Leonard som då hon gjorde research till sin film The Story of Stuff upptäckte att av de material som strömmar genom konsumtionsekonomin så finns bara 1 % kvar sex månader efter försäljningen. För samtidigt som fler människor än någonsin svälter idag enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO (drygt 1 miljard: 1.020.000.000 människor går hungriga varje dag) och klyftorna mellan och inom länder ökar (vilket illustreras av bilden här bredvid från en vägg någonstans i dagens Europa)Jul i kris så pågår också en skenande konsumtion som både bidrar till hotet mot klimatet och ökar det ekologiska fotavtrycket mer än vad jorden tål. Om du vill läsa mer om detta så rekommenderar jag en liten bok från Forskningsrådet som kom ut för några år sedan: Konsumera mera – dyrköpt lycka. I den skriver 23 forskare inom olika ämnesområden om konsumtionens drivkrafter och konsekvenser, liksom om förutsättningarna för en mer hållbar konsumtion.

 Häromdagen skrev jag om det ekonomiska systemet som ett fjättrande ekorrhjul för alla som ingår i det, inte minst de som sitter överst och tänker att de styr. När man läser rapporten från Svensk Handel som för sjätte året i rad låter HUI Research undersöka julhandeln så ser man ett annat exempel på detta med ekorrhjulet. Förra året omsatte julhandeln 65 miljarder. I år tror man att den kommer öka med ytterligare 960 miljoner  med en kamp främst mellan leksaks- och elektronikhandeln om vem som ska bli vinnare. Hjulen snurrar och de måste snurra. För som Svensk Handel skriver:

Den svenska julhandeln är viktig för handeln och samhällsekonomin.

Och det har de ju rätt i. Samtidigt visar forskning, som t.ex. den jag hänvisade till ovan, att det som är bra för handeln och samhällsekonomin INTE är bra för klimatet och moder jord. Den enda slutsats jag kan dra av det är att vi måste försöka hitta en annan typ av handel och ekonomi.

MediaSvD, DN, Aftonbladet1,

Aftonbladet2, Aftonbladet3, Sydsvenskan

Klimatmagasinet Effekt

Cogito

BloggJordens vänner, Föreningen Medveten konsumtion

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatet

Läs andra bloggar om julen

 

Anna-Karin Klomp och det privata alternativet som en avlastning.

År 1971 myntade den engelska läkaren Julian Tudor Hart begreppet ”The inverse law och care”, alltså ”den omvända vårdlagen”. Enligt Hart så tenderar tillgängligheten till bra medicinsk vård att variera i motsatt förhållande till behovet inom den grupp som skall betjänas av vården”. Och om man vill göra det värre istället för att motverka detta, så ska man säger Hart, lita till marknadskrafter:

”Denna lag om det motsatta förhållandet mellan erhållen vård och vårdbehov är mest uttalad när den medicinska vården är som mest utsatt för marknadskrafter och i mindre utsträckning när denna utsatthet är begränsad. Marknadsanpassning av medicinsk vård är en primitiv och historisk föråldrad form och varje återanpassning till denna skulle förvärra den ojämlika fördelningen av medicinska resurser”.

Ändå har vi i Sverige sedan sedan många år  gått mot ökad marknadsanpassning . Ett av argumenten för denna marknadsanpassning brukar vara att det är bra med konkurrens. Den gemensamt ägda (och styrda) vården ska bli mer effektiv genom att utsättas för konkurrens.

Några sådana vinster har förespråkarna inte kunnat visa på. Tvärtom. 2011 kom en vetenskaplig antologi från Studieförbundet Näringsliv och samhälle: Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd? Där säger man på försiktig forskarprosa bland annat att:

”Antologin har påtalat en rad problem på de svenska kvasimarkna­derna för välfärdstjänster. Konkurrensutsättningen ser inte ut att ha gett de entydiga vinster som många hade förväntat sig”.

Skriften avslutas så här:

”… en växande segregation kan komma att strida mot det grundläggande målet med det svenska välfärdssam­hället, att garantera välfärdstjänster av god kvalitet för alla”.

Dessutom tycks denna konkurrens ofta inte alls vara på ”lika villkor” så som sägs när man t.ex. vill stoppa bidrag till ideell läxverksamhet. Istället har vi sett olika exempel på hur de privata alternativen gynnas på de gemensammas bekostnad. Här i landstinget i Uppland var ett exempel nyligen när den moderata Alliansen skänkte bort några vårdcentraler för underpris till Carema utan offentlig upphandling. Landstingsstyrelsens ordförande Erik Weiman (m) hade då märkligt nog argumentet att ”det skulle vara negativt för såväl patienter som anställda om vårdcentralerna övertogs av en ny vårdgivare”. Det är ju ett argument som låter konstigt i munnen på en förespråkare av fri konkurrens inom välfärden. Betyder inte konkurrens och privat drift bland annat att ägare kan skifta?

Det senaste exemplet från Uppland på gynnande av de privata är landstingets stöd till Aleris-ägda Närakuten som nu får en ökning av sin budget med 22,7 % medan landstingsägda Akademiska sjukhuset bara får 3,8 %.

Miljöpartisten Johan Edstav uttrycker det i regionala ABC-nyheterna rakt på sak som att ”Förutsättningarna är inte lika för att driva vård utan det är en gräddfil som de privata har.”

Men kristdemokraten Anna-Karin Klomp menar att Närakuten får mer för att man TROR (!) att fler kommer söka sig dit. Sen kommer Klomp med en variant som jag inte hört förut, då hon säger:

”Det vore ju bra om vi hade mer pengar att dela ut till akademiska sjukhuset, men det har vi ju inte. Men det står ju inte i motsats till Närakuten. Om Närakuten inte fanns så skulle Akademiska sjukhuset ha ännu mer att göra”.

Det är alltså av ren omtanke om Akademiska som man ger dem mindre stöd. Att se det privata alternativet som en avlastning för det gemensamma som därmed inte ska få ”ännu mer att göra”. Det var en ny vinkel på saken!

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om sjukvården

Läs andra bloggar om välfärden

Läs Anders Romelsjö på Jinge om hur företagspengar påverkar forskningsresultat

Nej till Mattecentrum – ett logiskt beslut?

Det finns människor som gör saker för andra utan att begära eller förvänta sig någon ekonomisk ersättning för det. Det är fullt av sådana människor i vårt samhälle som på detta sätt bidrar till att upprätthålla olika verksamheter. En av de största (den största?) rörelserna, som idrottsrörelsens verksamhet för barn och unga, upprätthålls t.ex. till stor del på detta sätt.

En del sådana verksamheter behövs därför att de gemensamt styrda verksamheter som arbetar med vård, omsorg eller bildning inte räcker till. Ett sådant exempel är de olika frivilliga och ideella organisationer som arbetar med läxhjälp till skolbarn. I ett bättre samhälle och med en bättre skola så skulle man ju kunna tycka att sådan hjälp inte skulle behövas. Men idag är det inte så och många av dessa organisationer fyller en viktig funktion. En sådan organisation är Mattecentrum som för tio månader sedan ansökte om ett bidrag från Stockholms stad för att enligt DNdubblera sina räknestugor på fem gymnasieskolor i centrala Stockholm till stadens ytterstadsskolor och anställa en person som bara arbetar med att utveckla verksamheten och koordinera de frivilliga krafterna i Stockholm. Man skulle även fortsätta utveckla läxhjälpen på webben”. Men nu har man fått nej till detta bidrag eftersom det enligt enhetschefen Katarina Arkehag ”skulle vara orättvist mot läxhjälpsföretagen ur en konkurrenssituation”.

Efter de senaste exemplen på kreativt avdragsberoende i form av avdrag för drinkblandande bartenders tycks det nu inte finnas någon gräns för det marknadsfundamentalistiska vansinnet.

DN kontaktade också det ansvariga skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) för en kommentar.  Men enligt DN angav hon via sin pressekreterare Ulrika Fränden att hon ”inte hade tid att besvara frågor kring detta”.

Det är ett svar som är mycket förvånande för att uttrycka sig försiktigt. Ännu märkligare är att Lotta Edholm något senare skriver ett inlägg på sin blogg om saken. Där säger hon:

…har jag i mina samtal med Johan Wendt, grundare av organisationen, aldrig avfärdat tanken på att de skulle kunna få bidrag.

För ett par veckor sedan kontaktade Johan Wendt mig och berättade att han fått avslag på sin ansökan just med hänvisning till konkurrensskäl p g a det nya RUT-avdraget för läxhjälp. Märkligt nog skedde detta innan riksdagen ens fattat beslut i frågan. Jag kontaktade omedelbart utbildningsförvaltningen och bad direktören reda ut vad som hänt.

För mig är det en helt absurd tanke att ideella organisationer inte skulle kunna få verka inom våra skolor. Människor som väljer att stötta unga människor i deras skolarbete är värda all uppmuntran. Att hänvisa till konkurrenssituationen med privata bolag när man föreslår avslag på en ansökan från en av dessa organisationer är direkt felaktigt.

Borgarrådet har alltså ”inte avfärdat tanken” på att ge bidrag till Mattecentrum. Hon har bett tjänstemännen att utreda vad som hänt. Det finns all anledning att hålla reda på vad denna utredning kommer fram till!

Men borde inte också det faktum att tjänstemännen inom Stockholms kommun kan komma fram till ett sådant beslut med hänvisning till ”konkurrenssituationen” vara en tankeställare. Beslutet om att neka bidrag med denna motivation föll inte från himlen. Det växte fram i den marknadsfundamentalistiska mylla som Alliansen själva skapat. Tjänstemännen som fattade beslutet följde denna logik. Kommer borgarrådet att kunna bryta den i åtminstone detta fall?

Media: DN,

DN2, SvD, Expressen

Blogg: Alliansfritt Sverige, Lotta Edholm, Kaj Raving-Nybro

 

Intressant?

 

Klimatet kräver en ny typ av ekonomi.

Tydligen uppnåddes egentligen nästan ingenting vid klimatmötet i Doha. Men som Birger Schlaug skriver på sin blogg, så finns det  ”ingen anledning att vara besviken över resultatet eftersom besvikelse förutsätter att man haft minsta förhoppning. Inte ett dyft talade för att det skulle bli något av mötet i Qatar – mer än att ett antal tusen parasolldrinkar skulle drickas av nedresta tjänstemannakårer och det gäng politiker som flugit ner”.

En som däremot var besviken var Laura Lopez Baltodano som är engagerad i den nicaraguanska miljöorganisationen Centro Humboldt Nicaragua. Hon kommer från ett av de länder som de senaste 20 åren drabbats hårdast av klimatförändringarna, när det gäller antal förlorade liv och materiella skador. Till Fria Tidningen säger hon:

Det står helt klart att det är ländernas ekonomiska intressen som dominerar förhandlingarna.

I veckan kunde man läsa uttalanden från några viktiga personer när det gäller dessa ekonomiska intressen. Ett antal höjdare inom näringslivet intervjuades i SvD Näringsliv om  hur de  ser på klimatfrågan.

Ordförande för Industrivärden (det holdingbolag som står bakom bland annat Volvo och Handelsbanken) Sverker Martin-Löf sa bland annat att han var skeptisk till FN:s klimatpanel. Ett skrämmande uttalande från en man i hans maktposition. SvD:s ekonomijournalist Andreas Cervenka kallar det med en träffande formulering ”att leka rysk roulett i styrelserummet” och hänvisar till en aktuell genomgång av 13 950 vetenskapsartiklar om klimatfrågan där bara 24 delade Sverker Martin-Löfs skepsis. ”Ungefär som att spela rysk roulette med en revolver där sexpatronsmagasinet är laddat med 5,99 skarpa kulor” skriver Cervenka.

På frågan om inte industrin kan gå före när politikerna inte lyckas svarar Sverker Martin-Löf att det bara är möjligt om det inte går ut över ”konkurrensförutsättningar”.

Maria Sunér Fleming klimatansvarig (!) på Svenskt Näringsliv uttrycker en liknande tanke:

Svårigheten är hur man kan kombinera en ambitiös klimatpolitik med en bibehållen konkurrenskraft.

Denna konkurrenskraft är ju en grundläggande del av det ekonomiska system som dominerar världen. Som redan Marx påpekade så påverkas Kapitalet ..”i sitt praktiska handlingssätt lika litet av framtidsperspektivet med mänskligheten förstörelse…..som av risken för att jorden skulle störta in i solen….i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja…..konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten.” Varje kapitalistiskt företag måste i konkurrensen kämpa för sitt företag (eller gå under) och då finns inte plats för annat än maximal vinst.

Samtidigt som vetenskapen berättar för oss att vi går mot en katastrof på jorden är kapitalägarna, de som styr över vår ekonomi, fjättrade i sitt eget system. Majoriteten av politiker tycks inte heller ha varken modet, viljan eller förmågan att bryta med detta system. Så länge olja, gas och kol är billigare än andra energiformer så gör ”konkurrensens yttre tvångslagar” att fossila bränslen fortsätter dominera. De största bolagen i världen som Royal Dutch Shell, Exxon Mobil, BP, China National Petroleum, Chevron är också alla verksamma inom utvinningen av fossilbränsle. Det enda som hittills lett till en nedgång i koldioxidutsläppen i hela världen var den stora ekonomiska krisen 2007 – 2010.

Klimathotet är en realitet. Även om man tvivlar på det så är det vansinne att chansa och ”spela rysk roulette”. Det vi kan vara säkra på är att hotet blir allvar om inget görs. Men de stora förändringarna kan inte bara vara summan av en mängd individuella val typ åk mindre bil, ät mindre kött osv. Det räcker inte. Det behövs stora förändringar av hela system. På SvD Brännpunkt diskuterade Anders Wijkman och Johan Rockström nyligen detta och skrev bland annat att:

Vi behöver en ny typ av ekonomi, som bryter mönstret med en ständigt ökande energi- och materialomsättning.

Det är en viktig diskussion. Kampen för klimatomställning blir i sin förlängning en kamp för samhällsomställning. Men det kapitalistiska systemet och dess logik hindrar detta. Den ständigt ökande energi- och materialomsättningen som Wijkman/Rockström talar om drivs fram av konkurrensen och behovet av att ackumulera kapital, den exponentiella tillväxten till varje pris.

Istället för en värld där samhällena i huvudsak styrs av det som är lönsamt för ett antal enskilda företag som dominerar vår jord behöver vi ett annat system, ett system som innebär demokratisk kontroll och rättvis fördelning av resurserna, där vinsten bara räknas i samhällena som helhet och med utgångspunkt i att vi inte kan ta ut mer av jorden än de ramar som naturen sätter. Ett ekosocialistiskt samhälle.

Denna ekosocialistiska syn innebär inte att passivt vänta på den ”stora politiska förändringen”. Allt som vi kan göra som individer och i samhället ska göras. Men det viktiga är politiska beslut. Politiker måste påverkas. En sak som du kan göra redan nu är t.ex. att gå med i uppropet Föräldravrålet för att sätta press på politikerna. Ja, allt som vi kan göra ska göras. Men de miljö- och klimatpolitiska åtgärderna får inte hindras av och stanna vid de portar som utgörs av den kapitalistiska äganderätten.

Media: SvD1, SvD2, Fria, DN1, DN2, AB

Bloggat: Anders Romelsjö på Jinge, Svensson, Schlaug

Läs andra bloggar om klimatet

Intressant?

Att förtjäna sin lön – vad är rimligt?

Jag har läst lite olika uppgifter om inkomster den senaste tiden. Enligt en Lönerapport från LO 2012 var medellönen för arbetare under 2011 22 800 kr och för tjänstemän 32 800 kr. Det är en skillnad som har ökat mellan grupperna. I bägge grupperna tjänar kvinnorna mindre än männen generellt. Det är också skillnad mellan olika sektorer. Privatanställda manliga tjänstemän tjänar mest. Lägst lön har de kvinnliga arbetare som arbetar inom kommunal sektor. Inte något direkt nytt när det gäller detta alltså.

LO påpekar att skillnaderna mellan lönearbetarna har ökat. Jag tillhör inte dem som anser att dessa ökade skillnader är bra eller välmotiverade. Jag skulle vilja att de minskade. Men de framstår ändå som rätt fjuttiga om man höjer blicken lite grann.

En som t.ex. tjänar betydligt bättre än dessa grupper är den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (fp). Hon tjänar 10 gånger så mycket som en arbetare eller sju gånger så mycket som en tjänsteman nämligen 229 000 kr i månaden. Utöver detta har hon dessutom när hon slutar en ersättning som motsvarar en svensk fallskärm på 5,6 miljoner kr före skatt under tre år och en pension på 33 000 kr i månaden efter skatt under resten av livet. Cecilia Malmström säger till tidningen Dagens industri att ”självklart sticker det i ögonen i tider av kris att ersättningen är så pass hög”. Men så tillägger hon:

”Från min horisont kan jag bara se till att arbeta så hårt som jag bara kan för att göra mig förtjänt av den här lönen.”

Jag betvivlar inte att Malmström arbetar hårt för sin lön. Hur skillnader i lön ska vara konstruerade är inte någon lätt fråga. Men att skillnaderna är så stora tycker jag däremot inte är rimligt.

Malmströms lön ligger i nivå med en del verkställande direktörer i de svenska storföretagen. Men ändå inte med dem med de högsta inkomsterna på ungefär 1 miljon i månaden. De kanske också arbetar hårt, men arbetar de mer än fyra gånger så hårt som EU-kommissionären? Och är de värda mer än 43 arbetare tillsammans?

Om vi fortsätter uppåt så finns det några som tjänar ännu bättre. Det är de s.k. riskkapitalisterna. Tidningen Arbetet har undersökt inkomst­erna för tio framträdande riskkapitalister. I gruppen ingår cheferna för de allra största svenska riskkapitalbolagen plus några av deras närmaste män. Det visar sig då att snittinkomsten för dessa riskkapitalister är tre gånger så hög som för de genomsnittliga vd i de 100 största företagen i Sverige. Deras månadsinkomster ligger på ungefär 2,9 miljoner. De är alltså var och en ”värda” lika mycket som 127 arbetare. Men märkligt nog betalar de lägre skatt än arbetaren enligt Arbetet.

Nu finns det ändå de som tjänar ändå mer. Inte 2,9 miljoner i månaden – en summa som för de flesta av oss känns mycket stor – utan 300 miljoner i månaden. Den inkomsten har Stefan Persson styrelseordförande och tidigare vd för H&M. Det är lika mycket som 13 158 svenska arbetare tjänar tillsammans. Han har dessutom en förmögenhet på 180 miljarder (180 000 000 000) kronor. Denna förmögenhet har bland annat byggts upp av extremt lågavlönade asiatiska textilarbetare som t.ex. Laboni Akhtar från Bangladesh. Stefan Perssons månadslön motsvarar lönen för 600 000 kollegor till Laboni.

Vad Stefan Persson betalar i skatt vet jag inte. Men jag har mina misstankar. Han bor ju delvis i Storbritannien.

 Att klyftorna ökar är inte bra. Det är inte rimligt, det är orättvist och det ökar splittringen mellan lönearbetarna. Större skillnader ökar också splittringen mellan friska heltidsarbetande och sjuka eller arbetslösa. Men framförallt borde vi alla ändå emellanåt rikta blicken bort från skillnader i individuella lönepåslag som handlar om hundralappar till de verkligt stora och fullständigt vansinniga höjdarlönerna. När vi ”en dag ett tak för dessa sätta”, i form av 100 % skatt över en viss högsta nivå, då vore jag glad. Och då kan man naturligtvis diskutera hur många gånger mer de högst betalda ska ha. Men ett tak behövs definitivt!

Media: AB1, AB2, Arbetet, DagensPS

Läs andra bloggar om chefslöner eller om klass.

Intressant?

 

%d bloggare gillar detta: