Dörröppnarna inom s.

Daniel Suhonen och Felix Antman Debels, bägge från tidskriften Tidens redaktion, skrev häromdagen en debattartikel i DN om det som man kallar politikens dubbelagenter. Det är en mycket intressant och läsvärd artikel som bland annat handlar om detta att tidigare socialdemokratiska politiker fungerar som dörröppnare åt näringslivet. Inför den socialdemokratiska kongressen i vår är den stora uppgiften för dessa personer att hindra att det blir ett beslut om nej till vinster inom välfärden.

Suhonens/Debels skriver att den statliga Maktutredningen (1990) ”slog fast att Sverige präglades av två eliter – en demokratisk och en ekonomisk.” Den fråga man ställer är:

Vad händer med demokratin om eliterna i allt större grad smälter samman till en elit?

Man beskriver hur en mängd f.d. socialdemokratiska statsråd köpts upp med jobb inom olika PR-byråer eller bolagsstyrelser. Man hänvisar till den brittiske sociologen Colin Crouch som i boken ”Postdemokrati” visar hur dagens ideologiska ”möte i mitten” tagit död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati, att den ska fungera som en arena för politiska intressekonflikter.

Man menar att en orsak till att det blivit så här ”är att dagens höga politikerlöner hänvisar toppolitiker att gå till näringslivet. Bara där finns liknande lönenivåer.” Samtidigt understryker man att ”grundproblemet är strukturellt och har drivits fram av näringslivets intresse av att tränga in och göra marknad av offentlig sektor.

Det är en intressant beskrivning som jag i mycket kan instämma i. Om jag ska ha någon kritisk anmärkning så tycker jag kanske att Suhonens/Debels tidsperspektiv är alltför kort bakåt i tiden.

För personligen tror jag att dessa fenomen, som numera syns så övertydligt, är uttryck för processer som pågått mycket länge. Ett uttryck för detta är väl det faktum att de s.k. dubbelagenterna tycks vara de som styr och styrt socialdemokratin sedan lång tid tillbaka och att skillnaden i åsikter mellan dem och den nuvarande partiledningen är svåra att upptäcka.

Inom ”bloggvärlden” har artikeln gett upphov till en hel del inlägg (se nedan). Många mer eller mindre instämmande och en del kritiska från den borgerliga kanten, men också några försök till kritik från andra socialdemokrater. Dessa försök är minst sagt svaga.

S-bloggaren Martin Moberg ogillar artikeln men bemöter inte själv Suhonens/Debels inlägg utan hänvisar till ett inlägg av Johan Westerholm.

Westerholm är tydligen medlem i socialdemokratin. Han kallar sig själv ”vänsterliberal” och är f.d. yrkesofficer, exportsäljare och VD. Westerholm ”reagerar över är att Suhonen et Debels ser de höga arvodena som ett problem.” Han menar att de inte ser ”kopplingen mellan kompetens och lön”. Den kopplingen är det nog ganska många som har svårt att se. Men det som Westerholm inte tycks se är kopplingen mellan höga inkomster och frånvaro av socialistiska åsikter och praktik. I övrigt kör han med det gamla vanliga greppet att kritik av den här typen hjälper de andra, att man genom denna kritik blir ”Alliansen och moderaternas bästa valarbetare”.

S-bloggaren Högberg slår an en liknande militaristisk ton med ett inlägg med titeln : ”Partivänstern har aldrig gått i takt”. Han har heller inte mycket sakpolitiskt att komma med, vilket också påpekas av de tre personer som kommenterat hans inlägg. Istället beskriver han sin egen utveckling från en ganska extrem och naiv socialist till den pragmatiker han är idag. När jag läser detta kan jag inte låta bli att undra hur många gånger  jag har hört den här sortens berättelser förut. Högberg som alltså inte argumenterar mot någonting alls i Suhonens/Debels artikel pratar istället om att den ”pragmatiska ideologi” som han kom fram till när han blev äldre varit ”en lyckad ide som förverkligades i byggandet av välfärdsstaten och folkhemmet”. När det gäller denna ”historieskrivning” så gör som jag ofta gör. Jag hänvisar istället till en bok av norrmannen Asbjörn Wahl: Velferdsstatens vekst – og fall? som jag tycker ger en bra förklaring både till framväxten av välfärdsstaten och de problem vi nu har. I korthet:  en klasskompromiss grundad på arbetarrörelsens och demokratins framväxt. En kompromiss som var möjlig utifrån styrkeförhållanden som byggts upp genom kamp och organisering, internationellt och i varje land. Denna sak tycks de flesta socialliberala socialdemokrater vilja bortse från. De ser bara kompromissen inte den kamp som föregick den.

Bloggat:Pyttiminpanna, Henrik-Alexandersson, BEGRUNDAT OCH PLITAT, francesblogg, Martin Mobergs betraktelser, Högbergs tankar, Jinge/Romelsjö, Annarkia, Jag kallar mig vänster, Johan Westerholm, Approximation

Media: Arbetet, DN1, DN2, Aftonbladet,

Dalademokraten

Andra bloggares åsikter om välfärden

Intressant?

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. När jag läste Högbergs rubrik tänkte jag: Nej, tack och lov!!!!!! 🙂

    Hans argument att han själv mognat och nu vet bättre är också väldigt patetiskt. Det räcker inte att klappa motståndaren på huvudet och säga: lilla vän, jag har också varit lika småtokig som du en gång.

    Här finns mitt bidrag till spridning av Suhonen/Antmans artikel: https://pyttiminpanna.wordpress.com/2012/10/02/nar-ragangen-vaxer-igen/

    Gilla

    Svara
  1. Verklighetens sjukförsäkring och kampen om ansvarfullheten « Ett hjärta RÖTT

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: