Solidaritetsbedjan för lagunernas försvarare i Peru.

Jag fick ett långt brev från en vän här i Uppsala: Carmen Blanco Valer. Brevet är, som hon säger, en “Solidaritetsbedjan”. Den handlar om en konflikt i Peru, en konflikt mellan gruvindustrin i form av Gruvbolaget Yanacocha (vars huvudägare är det amerikanska gruvbolaget Newmont Minings, där även svenska pensionspengar är med) på den ena sidan och befolkningen och miljön på den andra.

Läs hennes brev här:

 

“Gruvexploateringen  i Peru

1532 tillfångatogs  Inka-statens ledare i staden Cajamarca nuv. Peru. En lösensumma på ett rum fullt med guld och två rum fulla med silver krävde de spanska inkräktarna för att släppa honmom fri men trots att summan samlades in  mördades statschefen. På detta sätt började guldjakten och mineralexploateringen i mitt hemland. Folkmord och miljöförstörelse, samt livsmedelsbrist kan härledas till guld och silverjakten. Bördig mark fick bli gruvmark och folk blev tvångsarbetare i denna verksamhet vilket påverkade  livsmedelsproduktionen och svält uppstod vilket ledde till kraftig befolkningsminskning.

Förnyat guldtörst

Idag, vid XXI århundradet tycks guld- och mineraltörsten överhuvudtaget ökat på nytt. Gruvexploateringen har dessutom  blivit intensivare och massivare än under kolonialtiden och gruvnäringen expanderar kraftigt i land efter land med staternas stöd. Genom lagändringar och genom att skydda gruvföretagen med polis- och militär banar dessa väg för gruvintrång i urfolksmarker. C.a. 17 000 ha. av landets yta har den peruanska staten lovat bort hittills till gruvprospekteringar (förundersökningar) och exploateringstillstånd. 55% av ursprungsfolkssamfälligheter i bergsregionen, 3126 samfälligheter är drabbade. Detta sker på bekostnad av människor och miljön i dessa territorier.

Gruvintrånget orsakar socialakonflikter Gruvexpantionen har lett till att c.a 50 st. gruvrelaterade sociala konflikter uppstått på olika håll i landet. Gruvbolagens löften om investeringar i hälsovård, utbildning, vatten och avlopp blir sällan uppfyllda. Inte heller uppfylls de miljöbestämmelser om hantering av gruvavfall och behandling av vattnet de använt i mineralutvinningen. I många fall har de kommit åt mark genom att ha fört ursprungsbefolkningen bakom ljuset eller kört över de genom olagliga beslut.

Gruvindustrin trotsar internationell folkrättPeru har skrivit under FN:s konvention ILO:169 och FN:s Deklaration om Ursprungsfolksrättigheter. Enligt dessa måste ursprungsfolken informeras, tillfrågas och fritt besluta kring vilken som helst etablering i deras territorier. Trots detta börjar företagen  med både prospekteringar och gruvexploatering utan att tillfråga de direkt berörda.

Gruvindustrin hotar miljön och demokratin Många samfälligheter är emot gruvetablering eftersom den hotar deras levebröds verksamheter baserade på jordbruk och boskapsskötsel. Gruvorna skulle förgifta vattnet i laguner och floder som de använder som dricks- och bevattningsvatten  och förstöra bördiga dalar som producerar citrusfrukter, mangos, etc.

Organisering kring gruvmotstånd bidrar med att vidga deltagandedemokratin Många  samfälligheter har genom organisering lyckats bromsa gruvintrånget, ställa krav och ibland t.o.m lyckats helt med att stoppa gruvetableringen. Hos vissa av de har befolkningen anordnat lokala folkomröstningar  kring gruvetablering i enlighet med ILO:169 konventionen. I en del av byarna har upp till 70-90% av den totala vuxna befolkningen sagt nej till gruvetableringen.

Cajamarcaprovinsen återigen aktuell i guldjakten I provinsen Cajamarca i norra Peru har konflikten mellan urfolkssamfälligheterna och ett av de största gruvföretagen i världen nått ett kritiskt skedde i år. Gruvbolaget Yanacocha och huvudinvesteraren, Newmont Corporation, försöker trots befolkningens motstånd få igång en investering på $ 4,8 miljoner dollar i  Gruvprojektet Conga för att exploatera guld och koppar.

Vatten- och markföroreningCongaprojektet är tänkt att etableras just där provinsen Cajamarcas huvudflodfåror börjar. På så sätt skulle guldutvinningen förgifta fem floder, fem laguner, 700 småbäckar,  grundvattnet och hundratals hektar mark. Dessa skulle förorenas med tungmetaller och annat mineralavfall och därmed hota tusentals familjers vattenförsörjning. Därför är majoriteten av befolkningen i Cajamarca emot gruvexploateringen och de enorma miljö- och sociala konsekvenser denna skulle medföra. Men förutom de skador som människor utsätts för är de skador som växtlighet och faunan orsakas redan mycket svår att mäta. Då och då när gruvan släpper ut förorenat vatten dör det tusentals fiskar av diverse typer och större lär dödligheten bli när gruvverksamheten vigas. Även småbrukarnas boskap har visat tecken på att inte må bra av det redan förorenade vatten och växtlighet.

Arbetstillfällen?Argumenten till förmån för gruvverksamheten brukar åberopa att den skapar nya arbetstillfällen. Men i praktiken är det endast 1,5% av den lokala befolkningen som får arbeten inom gruvan. Boskapsskötseln och jordbruket, som är regionens huvudnäringar ger däremot arbeten till 50% av befolkningen i arbetsför ålder.

Gruvbolaget Yanacocha Är Latinamerikas största gruva och har haft verksamhet i Cajamarca under 19 år. Under dessa har man visat på oförmåga att klara av att lösa miljöproblem och sociala konflikter på ett fredligt sätt. De har flera gånger blivit anmälda för korruption och miljöbrott. Dessutom har de systematisk lurat eller hotat familjer för att på ett olagligt sätt tvinga de att sälja sin mark. Yanacocha är ansvarig för en av de största miljöolyckor i Peru: kvicksilverspillet i byn Choropampa år 2000.

Kriminalisering av protesterna Företaget har tagit föga notis om befolkningens motvilja att låta gruvnäringen utöka sin verksamhet. Staten har ställt sig på gruvföretagens sida och kriminaliserat gruvmotståndet genom att sociala ledare trakasserats och hotats. I juli 2012  ledde protesterna till flera dödsfall och undantagstillstånd utlystes i flera provinsdelar. Cajamarcafallet har under oktober månad anmälts till Interamerikanska kommissionen för Mänskliga Rättigheter då samfälligheternas paraplyorganisation åberopar att befolkningen inte gör annat än försvarar sina Ekonomiska, Sociala och Kulturella Rättigheter.

Våra pensionspengar bidrar till kränkning av mänskliga rättigheter och miljöförstöring Svenska AP-fonderna investerar i ett stort antal företag runt om i världen som kritiserats för oetisk och miljövidrig verksamhet och som inte sällan är indragna i rättsprocesser. Bland dessa investerar AP-fonderna i det amerikanska gruvbolaget Newmont Minings, huvudägare av Yanacochagruvan. På så sätt är alla vi pensionssparare ofrivilligt indragna i miljöbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Lagunernas väktare och försvarare Sedan den 17:de oktober 2012 och inför hotet om att företaget tänkte börja ta besittning över lagunerna slog c.a 1100 personer läger vid lagunerna för att dag och natt bevaka vattenkällorna som är avgörande för deras liv och framtid. C.a 500 bysamfällighetsmedlemmar har slagit läger kring Den Blåa lagunen. Samtidigt slog tusen bysamfällighetsmedlemmar från Bambamarca läger vid lagunen Mamacocha. Även kring lagunen Namococha och Mishacocha finns c.a 600 ursprungsfolkssamfällighetsmedlemmar. Deras enda krav är att Yanacocha skall avbryta gruvarbetena och att regeringen skall lösa konflikten utan fler dödsfall. Regeringen har svarat med att skicka dit fyrahundra soldater från specialtränade styrkor (DINOES) som försöker omringa lägren.

Cajamarcakampen är av symboliskt betydelse för många urfolksamfälligheter runt om i Peru som kämpar för sina rättigheter och för Moder Jord!

Försvaret av miljön och vattnet är central i denna kamp där kvinnor och män är övertygade att frisk vatten är mer värd än GULD!

Om Cajamarca besegras kommer många samfälligheter runt om i Peru och Latinamerika att känna sig besegrade också! “

 

Om du läst hit så hörsamma också hennes tre uppmaningar om att:

  1. Att skriva under namninsamlingen anordnad av organisationerna Grufides, CATAPA, Associació Catalana D’ Enginyeria Sense Fronteres, Programa de Democracia y Transformación Global och ACSUR  på:  Avaaz  Just nu (tisdag kväll)nere pga av orkanen Sandy, men ge inte upp..
  2. Kräv att inte våra pensionspengar används på ett oetiskt sätt. Tips om hur du ska göra hos Latinamerikagrupperna    
  3. Ge ett ekonomiskt bidrag till dem som vaktar vattnet i lagunerna så att de kan köpa livsmedel, filtar och annat, genom att sätta in pengar på Nordea-kontot:

                590904-2565, märk “Lagunernas väktare”

 

Intressant?

Uppsala

Har orkanen Sandy något med politik att göra?

I svenska medier rapporteras det mycket om orkanen Sandy och hur den drabbar USA. Däremot har jag inte sett eller hört ett ord om att den också drabbat några fattiga länder i Karibien som Haiti, Jamaica och Kuba. Men om USA desto mer alltså. I USA är det snart dags för presidentval. Detta följs också mycket noga och med en irriterande respektfullhet trots de stora demokratiska bristerna och den pinsamt ytliga debattnivån. I Fria Tidningen läser jag att:

Varken ”klimatförändringar”, ”global uppvärmning” eller ”växthusgaser” fanns bland de cirka 50 000 ord som yttrades av Barack Obama och Mitt Romney i de tre tv-sända debatterna. Inte heller i debatten mellan vicepresidentkandidaterna Joe Biden och Paul Ryan nämndes klimatfrågan.

Denna tystnad avbröts av ett dån från naturen. Tyvärr kan den ju inte tala på annat sätt. Men hur är det då, har denna senaste orkan något samband med jordens uppvärmning och utsläppet av koldioxid i atmosfären?

Sambandet är tydligen inte så enkelt. Men det finns. I en artikel på den utmärkta Supermiljöbloggen reder man ut detta och redogör för aktuell forskning på området. Artikeln avslutas så här:

Sammanfattningsvis är det inte så enkelt som att Sandy aldrig inträffat om vi inte släppt ut en massa koldioxid i atmosfären. Det finns inget som säger att klimatförändringarna skapade just Sandy. Men forskningen visar att den varmare temperaturen troligtvis spelar roll för både styrkan, frekvensen och omfattningen. Genom att värma upp vår jord skapar vi helt enkelt goda förutsättningar för fler och starkare orkaner.

Men om den saken pratar alltså inte de två män som konkurrerar om att leda den främsta supermakten. Den som har den störst inverkan på vår planet såväl när det gäller ekonomi,  kultur, krig eller fred som ekologiskt fotavtryck.

Ett riktigt skrämmande uttryck för oviljan att ens fundera eller diskutera klimatfrågans samband med Sandy såg jag på nätet från ett valmöte med Romney. När han under sitt tal tar upp förödelsen efter Sandy ropar klimataktivisten Ted Glick om sambandet med klimatfrågan. Han blir då inte bara direkt utbuad av publiken medan Romney bara ler, dessutom skanderar denna republikanska publik U! S! A! som om bara det att ta upp klimatfrågan är ett angrepp på landet! Tyvärr säger det nog en hel del om utvecklingen i detta mäktiga land.

Media: SvD1, SvD2, DN, Expressen, Aftonbladet

Intressant?

Sätter Löfven ned foten mot den egna medlemsopinionen?

Den 10 oktober skrev jag en blogg om den s.k. valfriheten och detta med vinst inom välfärdssektorn (Apropå valfriheten: finns det likheter mellan segregering av romer i Slovakiens skolor och den svenska skolsegregeringen?) Frågan är mycket viktig. Den kommer också att behandlas på socialdemokraternas kongress i vår. Apropå denna kongress så avslutade jag artikeln så här: ”Jag börjar alltmer tycka att denna kongress och de beslut som tas där kommer att vara bland det viktigaste som händer i svensk politik det närmaste året.”

Jag har sen kommit att fundera på om det var en så välbetänkt formulering. I en perfekt värld där demokrati verkligen fungerar enligt teorin i alla partier så vore det sant. Men de socialdemokratiska partiledningarna har ju under åren varit mycket skickliga på att hitta på lösningar på problemet med ”gräsrötterna”. Tänk på kärnkraften eller EU-frågan t.ex. Något som den här bilden från vänsterpartiet i Flen (tror jag att det var) visar på ett bättre sätt än vilken som helst text:

En skarp och lika skrämmande som informativ inblick i de auktoritära strukturerna inom den socialdemokratiska partistyrelsen får man i en artikel från tidningen Folkbladet i Västerbotten. Där ställs frågan om socialdemokraterna förlorade valet redan nu genom partistyrelsens överkörning av medlemmarna.

Ledarskribenter på de borgerliga tidningarna har redan börjat hurra för Löfven och anse frågan avgjord INNAN partikongressen. Synen på demokrati är verkligen inte mycket att hurra för!

Tyvärr är det ju knappast realistiskt att tro att vänsterpartiet ska få så stort stöd så att de kan avgöra denna fråga. Därför är diskussionen inom socialdemokratin trots att man kan förtvivla, ändå så viktig i denna fråga. Socialdemokrater som på den senaste tiden skrivit mycket bra i denna diskussion är t.ex. Lena Sommestad (blogg se nedan), Bengt Silfverstrand (också blogg, se nedan) och Carl Lindberg som i ett debattinlägg i UNT bland annat skrev att:

Om vi accepterar vinstintressen inom skolan så får verksamheten ett annat mål än det som finns formulerat i skollag och läroplaner.

Det förra språkröret för miljöpartiet Birger Schlaug punkterar på sin blogg också skarpt propagandan om att valfrihet kräver vinst, på ett sätt som man skulle önska att man fick höra från MP:s nuvarande ledning. Ja, även en liberal som Anna Dahlberg (Expressen) har argumenterat sakligt och bra i frågan.

Sen finns det i den här frågan som vanligt också (minst två) mycket bra artiklar på bloggen Ett hjärta rött.

Kommer sakargumenten och den folkliga opinionen räcka? Eller kommer det bli ännu ett steg bakåt för demokratin?

Media: DN, Expressen (Anna Dahlberg), SvD, UNT

Folkbladet

Folkbladet2

Bloggat: Lena Sommestad, Bengt Silfverstrand, Essbeck, LO-bloggen,  Ett hjärta rött1, Ett hjärta rött2

Schlaug

Uppsala

Intressant?

Socialistiskt forum Uppsala 11 november 2012

Det är nu elva år sedan det första socialistiska forumet arrangerades på ABF-huset, Sveavägen i Stockholm. I år (2012) ordnas forumet i Stockholm den 1 december. Det är en dag då man enligt arrangörerna kan ”följa en mängd olika seminarier, debatter, föreläsningar, workshops och kulturarrangemang som alla berör vänstern och arbetarrörelsens framtid och samtid”. Läs mer om detta forum här.

Idén med att samla vänstern och arbetarrörelsen till socialistiska forum har sedan starten i Stockholm för elva år sedan spritt sig till andra städer. I september ordnades t.ex. ett lyckat forum i Gävle.

Här i Uppsala har föreningen Socialistiskt forum Uppsala funnits sedan 2008 och ordnat ett flertal forum och enskilda föreläsningar. I april i år ordnades det senaste forumet och nu är det snart dags igen:

Söndagen den 11 november är det åter dags för socialistiskt forum på Ungdomens Hus på Svartbäcksgatan 32.

Naturligtvis kan inte det här arrangemanget mäta sig med det stora forumet i Stockholm med en mängd parallella föredrag och debatter. Där forumet i Stockholm är som en stor galleria är forumet i Uppsala mer som en butik. Men det som bjuds är inte mindre intressant för det. Programmet ser faktiskt mycket bra ut. Eller vad sägs om att lyssna till:

Anne-Marie Lindgren

Lars Henriksson

Kajsa Ekis Ekman

Malin Beeck

Anne-Marie Lindgren, tidigare utredningschef vid Arbetarrörelsens tankesmedja, som kommer och talar om hur situationen ser ut för den svenska välfärden idag, ”hur vi hamnat där vi är och vilka vägval vi står inför”.

Volvoarbetaren Lars Henriksson, författare till boken Slutkört, som tar ett grepp om bilismen och bilindustrins kris och hur ett samarbete mellan fack och miljörörelse för omställning av produktionen skulle gynna både jobben och klimatet/miljön.

Författaren och journalisten Kajsa ”Ekis” Ekman som varit mycket i Grekland det senaste året berättar om situationen där och de utmaningar och möjligheter som den grekiska vänstern står inför.

Malin Beeck f.d. journalist på Uppsalademokraten som är aktuell med boken Guds folk som handlar om den kristna högern i USA.

Ja, vad sägs?

Läs mer om programmet och/eller om föreningen Socialistiskt forum Uppsalahemsidan eller på facebook.

Boka in detta evenemang!

Intressant?

Uppsala

 

 

 

En bra bok, två blockader och tre fartyg.

Jag håller på och läser Göran Rosenbergs bok ETT KORT UPPEHÅLL på vägen från Auschwitz. Det är en mycket bra bok på en massa olika sätt och jag vill verkligen rekommendera den till er som inte har läst den. Bara språket, hans sätt att skriva, är en njutning, med ett speciellt ”tonfall” som tilltalar mig mycket. Det är också en både djupt berörande och lärande bok. Rosenberg berättar en intressant historia om sin far och om sin egen barndom. Men också om kriget, förintelsen, antisemitism och trångsynthet i Sverige efter kriget.

En av de många berättelser som Rosenberg förmedlar är Czeslav Miloszs berättelse om karusellen i Krasinskiparken i Warszawa. Den karusell från vilken man våren 1943 kunde både se och höra hur det judiska ghettot likviderades. Samtidigt med skratten och musiken vid och på karusellen där i parken likviderades andra människor alldeles bredvid genom att hus efter hus brändes ner.

Ingenting nytt detta naturligtvis, att människor förmår leva som om ingenting har hänt också när de mest fruktansvärda saker händer runt omkring dem….”

skriver Rosenberg.

Ändå extremt, skrämmande och övertydligt. Och jag tänker att idag sker detta i masskala i en värld som ”krympt” genom medier och kommunikation. Varje dag får vi rapporter om det bestialiska dödandet i t.ex. Syrien via TV och andra kanaler. Men vi lever vidare ”som om ingenting hänt”.

En annan berättelse är den om fartyget Ulua som avgår från Trelleborgs hamn 24 januari 1947. Ombord är 650 judiska överlevande, de flesta unga kvinnor. I södra Italien tar Ulua ombord ytterligare 700 judiska överlevande varefter man seglar vidare mot Palestina för att försöka bryta den blockad som upprättats av den brittiska kolonialmakten. En blockad som upprättats för att hindra skepp med överlevande från Förintelsen att nå Palestinas kust. I samband med att Ulua bordas av brittiska minsvepare drivs soldaterna överbord av passagerarna. Men till sist tvingas de ge upp och förutom nio personer som lyckas simma iland och undkomma förs alla till ett brittiskt interneringsläger på Cypern. Rosenberg påpekar i sammanhanget att 4000 judiska överlevande på ett annat fartyg – Exodus – som också försökte bryta blockaden samma år, samtliga fördes tillbaka till Tyskland av britterna, till ett läger  utanför Lübeck.

Om fartyget Exodus berättar den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery i ett kapitel i boken Ship to Gaza: När Israel förlorade sina sista vänner. Han skriver om detta:

 Många anser Exodus 1947-incidenten var vändpunkten i kampen för att skapa staten Israel. Storbritannien kollapsade under tyngden av internationella fördömanden. Och beslöt ge upp mandatet över Palestina. Naturligtvis fanns många andra och viktigare skäl, men Exodus 1947 blev strået som knäckte kamelryggen.

Uri Avnery som tillhör de israeler som kritiserar den israeliska regeringen för dess behandling av palestinierna och den orättfärdiga instängningen av befolkningen i Gaza ser parallellen mellan försöken att bryta den brittiska blockaden 1947 och den israeliska idag. Han skriver att idén att med en flotta bryta blockaden av Gaza är ”snudd på genial” eftersom den ställer den israeliska regeringen inför ett dilemma, med flera (ur deras synvinkel) dåliga alternativ:

  1. Att låta fartyg passera vilket skulle vara början till slutet för blockaden.
  2. Att stoppa fartyg på nationellt vatten. Inspektera fartygen, konstatera att de inte för med sig vapen och därefter låta dem passera.
  3. Att uppbringa fartygen på öppet vatten och föra dem till Ashdod

Som Uri Avnery skrev om det förra försöket av Ship to Gaza så har regeringen Netanayahu även denna gång och i detta fall valt det sämsta alternativet. Det fredliga fartyget Estelle bordades också våldsamt på internationellt vatten och människorna ombord fängslades. Läs t.ex. Maria-Pia Boëthius (en av passagerarna) berättelse om detta i ETC. Hon skriver där bland annat:

Ovanför oss cirklade en helikopter, runt oss låg fem gigantiska krigsfartyg och från dem kom 20 snabbgående båtar med soldater så beväpnade att de nästan försvann bakom kulsprutor och elpistoler, kameror och andra vapen. Alla bar svarta rånarluvor, den manliga burkan

…….Medierna vill få det till att vi tycker synd om oss själva – det gör vi inte. Det är inte frågan. Frågan är vad Israel förvandlats till, vad de gör med människorna i Gaza och på Västbanken – och hur någon enda står ut med att blunda och titta bort

Om du bor i Uppsala och instämmer i detta och vill uttrycka ditt stöd till Ship to Gaza och kravet på att blockaden mot Gaza ska upphöra så kan du gå med i en demonstration arrangerad av Ship to Gaza i Uppsala imorgon torsdag kväll (25/10). Den samlas kl 17:30 i Slottsparken för avgång kl. 18 till Stora torget.

Media: Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, SvD, GP

Bloggar om Israel

Bloggar om Palestina

Uppsala

Intressant?

En annan röst från och om Afghanistan.

I lördags hade jag tillfälle att lyssna på Saman Basir från Afghanistan (se tidigare blogginlägg om detta möte). Hon representerar ett oppositionellt vänsterparti som heter Afghanistans Solidaritetsparti. Här är ett försök till kort återgivande av det som hon sa och berättade under sitt anförande och under frågestunden:

Saman sa att den bild som hon fått av vad media i väst säger om utvecklingen i hennes hemland är en alltför ljus bild om ökande frihet och demokrati. Det menade hon var helt fel. Hon använde uttrycket att väst-journalisterna bara tittar från hotellfönster i huvudstaden Kabul.

Efter att talibanerna avlägsnats från makten av USA inrättades något som hon kallade för en marionettregim baserade på olika mäktiga krigsherrar. Och även om USA och talibanerna krigar mot varandra så menade Saman att både talibanerna, maffian, de stora jordägarna och krigsherrarna tillsammans med USA:s ockupation trycker ner det stora folkflertalet. Saman menade att de som nu sitter i parlamentet och styr har blod på sina händer och är skyldiga till dödande av 65 000 personer bara i Kabul. Detta syftar på de som dödades under inbördeskriget 1992-1996 (efter att ryssarna lämnat landet) då stora delar av Kabul bombades sönder.

Saman: USA säger att de bekämpar terrorismen, men de är själva de största terroristerna på jorden. De var också från början med och ”skapade” talibanerna i kampen mot ryssarna. Dessutom har den terrorism som de säger sig bekämpa fått en plats och grogrund för att vidareutvecklas just i Afghanistan på grund av deras ockupation och förstörelse av det afghanska samhället, menade hon. Ockupationen har stärkt både talibanerna och krigsherrarna. Hon tog också som exempel upp de TV-sändningar från ISAF i Afghanistan som talar om fred och frihet. Men, sa hon, USA dödar i sitt krig fler civila än talibanerna och de kommer aldrig att kunna bli trovärdiga eller lyckas med att upprätta fred och demokrati när deras huvudsakliga lösning är våld.

Att USA säger att de ska lämna Afghanistan i slutet av 2014 gav Saman inte mycket för. De har redan tre fasta baser och planerar för ytterligare två som de knappast kommer lämna, dessutom avtal om att ha kvar baserna i många år, sa hon.

Saman menade att situationen för kvinnors rättigheter inte förbättrats i landet under ockupationen. Dessutom har de etniska konflikterna mellan olika folkgrupper och regioner ökat, en uppdelning som hon menade att ockupationsmakten också bidragit till. Afghanistan som tidigare var ett land som välkomnade utlänningar har blivit ett land där man avskyr alla utlänningar utan åtskillnad. Hon betonade att hennes parti (Afghanistans Solidaritetsparti) bekämpade den etniska uppdelningen och att deras parti, till skillnad från de flesta andra partier, inte var baserat på etnicitet utan organiserade alla folkgrupper och i alla delar av landet.

Istället för att se kriget med vapen mot talibanerna (och samtidigt indirekt hela befolkningen) som ett sätt att nå fred och frihet menade hon att ockupationen och våldet bara förvärrar situationen. Istället för alla dessa pengar till vapen och förstörelse menade Saman att det behövs pengar och stöd till fredlig uppbyggnad. Hon såg detta som en både lång – hon talade om hundra år… – och farlig kamp, men sa sig ändå inte vara rädd.

När det gäller stödet till den fredliga uppbyggnaden så har nog många av oss som motsätter oss detta krig och Sveriges deltagande i det inom ISAF och under NATO-befäl ändå haft en positiv bild av den Svenska AfghanistanKommitén (SAK). Men Saman var även kritisk till deras arbete som hon om jag förstod rätt kritiserade för att ha samarbetat med olika krigsherrar. Just detta är en sak som jag ska försöka rota i lite mera och kanske återkomma om.

Media: Aftonbladet, SvD,

Läs andra bloggar om Afghanistan

Intressant?

Skulle försvarsministerns slirande kunna leda till en fördjupad diskussion om demokrati?

Försvarsminister Enström har haft oturen att behöva bli intervjuad av den skicklige journalisten Thomas Ramberg. Otur därför att hon är, eller känner sig tvungen att, förneka, försvara,slingra sig runt eller ljuga om alltför många förhållanden som inte går att försvara varken intellektuellt eller moraliskt. Lyssna själva på intervjun. Den är lika skrämmande som sorglig. Men för den som dessutom vill ha en halvtimmes repetition av vad som kom fram i samband med  skandalen kring vapenaffärerna med Saudi-Arabien så är den väl värd att lyssna på.

Om vapenaffärerna, brottsliga myndigheter, inkonsekventa principer och rutten moral har många skrivit. Även jag. Men en fråga som kom upp var ju själva demokratibegreppet. Det är också lika viktigt som intressant. Efter att skandalen med vapenaffären med Saudi-Arabien briserat i somras skrev jag ett blogginlägg Saudi-Arabien är definitvit ett ruttet äpple men annars är frågan om demokrati lite mer komplicerad. Eftersom jag tycker att det här är en viktig diskussion återger jag här delar av det inlägget igen:

……..nu har ju försvarsministern tvingats backa och meddelat sin egen och regeringens syn på frågan om demokrati, diktatur och Saudiarabien. Så här utryckte hon det då:

Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Det tycker jag är ett intressant yttrande. Och jag är inte enbart ironisk här faktiskt. Jag såg att DN hade en fejkad intervju med försvarsministern där man visade en bild på ett äpple och frågade henne om det var ett äpple eller ett päron. Ifall det var roligt så tycker jag i alla fall att jämförelsen haltar betänkligt.

Det framgår inte av försvarsministerns yttrande om det faktum att regeringen inte ”delar in världens länder i demokratier eller diktaturer” är en fråga om ”diplomatisk finess”, krass affärsmässighet eller om det rent av är så att man tycker att frågan är lite mer komplicerad än när det gäller indelning av frukter.

När det gäller samhällen och gränsdragningarna mellan vad vi kan kalla demokratier och vad vi kan kalla diktaturer anser i alla fall jag att det är betydligt mer komplicerat. Innan någon nu tror att jag är någon sorts principlös cyniker så ska jag direkt säga att jag tycker att exemplet Saudiarabien är ett av de mer solklara, det är definitivt ett äpple, ett ovanligt ruttet äpple dessutom och är inte demokratiskt ur någon enda aspekt som jag kan komma på. Alltså en solklar diktatur. Men jag skulle ändå vilja fundera lite om dessa begrepp.

I Nationalencyklopedin kan man om demokrati läsa att ordet kommer från grekiska och betyder folkvälde/folkmakt/folkstyre. Men som alla vet så var en betydande grupp, slavarna, utestängda från demokratin i det antika Grekland. Nationalencyklopedin skriver också om demokrati/diktatur att:

Vad detta skall innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring.

Att det sker en ständig förändring av demokratin är en viktig aspekt på detta .

Om vi ser på vårt eget land så anser de flesta att det är en demokrati. Men utvecklas demokratin eller minskar den? Min uppfattning är också att Sverige är en demokrati fast med olika begränsningar som har att göra med makt- och ägandeförhållanden eller ojämlika villkor av olika slag. Att vi har yttrandefrihet är t.ex. viktigt. Men det är också så att vår faktiska möjlighet att yttra oss och nå ut med olika typer av budskap är väldigt olika och mycket beroende av ekonomiska resurser och maktpositioner. Själva den politiska demokratin har också alltid stannat utanför bolagsrummen. Man kan säga att vi utvecklat en politisk men inte en ekonomisk demokrati. Men dessutom är det så att demokratin backar i Sverige sedan en tid. När välfärdsstaten monteras ner, när arbetarrörelsens (rörelsens inte byråkraternas) organisationer försvagas, när den gemensamma sektorn allt mindre styrs av demokratiska beslut genom privatiseringar och införande av marknadstänk, när klyftorna ökar mellan olika samhällsgrupper och individer, när kulturen kommersialiseras, när allt fler av de fattigaste slutar att rösta, när allt fler beslut tas i Bryssel istället för i Sverige och så vidare….ja, då minskar den faktiska demokratin.

 Men om vi går ut i världen då? Att Ryssland under Putin är en minst sagt tveksam demokrati, med ett samhälle som på ett mycket obehagligt vis förenar det sämsta i kapitalismen med det sämsta i det gamla Sovjetsamhället, det är många överens om. Men det kanske ändå är lite mer komplicerat att enkelt stoppa in Ryssland i den enda av två ”fruktsäckar”.

Och hur ska vi se på t.ex. den ledande supermakten USA? USA uppstod i kamp mot en gammal kolonialmakt, genom en revolution. Det var ett av de länder som var tidigast med att utveckla olika uttryck för demokrati. Men idag när man är ett land som i årtionden trampat på andra länders demokratiska rättigheter, startat krig, genomfört kupper eller kuppförsök och stöttat och stöttar diverse osympatiska regimer runt om i världen tycker inte jag att det är så lätt och enkelt att idag kalla detta land en demokrati? Inom landets gränser finns en mycket stor fattigdom och ofattbara klyftor. I namn av kampen mot terrorismen har demokratin också backat. Och när du ska rösta så har du två högerpartier uppbackade av den ekonomiska makteliten att välja på. För mig tycks den formella demokratin ännu mycket mer formell än i Sverige.

Det är helt klart att regeringen och dess försvarsminister gjort bort sig genom att sätta vapenaffärer före principer och att det som sagts om Saudiarabien borde plockas fram varje gång som man på högerkanten börjar snacka om vänsterns bristande demokratiska trovärdighet.

Men ändå skulle jag önska att vi kunde få en verklig diskussion om demokratibegreppet, istället för den vanliga enkla kategoriseringen. En sådan diskussion behövs därför att demokratin på många sätt är hotad i dagens av finanspakter och teknokrater styrda Europa. Men också för att ett utvecklande av demokratin är en av de viktigaste sidorna i kritiken av kapitalismen.

Läs andra bloggar om demokrati

Intressant?

Media: Aftonbladet, SvD,

Hur kan SD:s inflytande minskas?

De senaste opinionsmätningarna tyder på att SD är det parti som ökar mest procentuellt av riksdagspartierna. Framväxten eller återkomsten och stärkandet av högerextrema grupper som angriper olika utvalda syndabockar som muslimer, judar, romer och så vidare är ju ett mönster som går igen i Europa som helhet. Det finns också oerhört mycket värre och mer skrämmande organisationer än det svenska SD i många andra länder.  Det parlamentariska genombrottet för extremhögern kom också senare i Sverige efter – eller kanske tack vare – Ny Demokratis misslyckande. Ändå är det illa nog som det är.

Ledningen för SD kring Jimmie Åkesson har sedan man etablerade sig arbetat hårt på att putsa fasaden och avlägsna sig från sina mer högerextrema och rasistiska rötter. Den motsättning som det ger upphov till inom partiet handlar nog både om denna process bort från den oborstade bushögern och en social motsättning inom partiet, mellan de mer folkliga gräsrötterna och ledningen av högavlönade broilerpolitiker i partistyrelsen.

Tidskriften Expo menar att det som händer inom SD ute i landet  ”nu är något annat än vanligt partikäbbel”. Man skriver:

Sverigedemokraterna faller isär för att människor hoppas på något annat än vad de får när de går med i partiet, för att de känner att det saknas insyn, att det är toppstyrt och framför allt. Att Sverigedemokraternas ledning inte klarar av att hantera situationen.
Sverigedemokraterna har ett komplext förhållande till sin roll i svensk politik. Man vill se sig som en folkrörelse, partiet på den lille mannens sida. Samtidigt tycks ledningen förakta flera av de människor som söker sig till partiet
.

 Men att hoppas på att SD förgör sig själva, i likhet med Ny Demokrati, är nog att hoppas på för mycket. SD:s partiledning har både lärt av Ian Wachtmeister (som mentor) och själva blivit mer proffsiga i hantverket.

Men hur kan SD bemötas och hur kan deras inflytande minskas? Ett sätt att söka svar på den frågan kan kanske vara att studera deras väljarstöd.

Newsmill har Karl Martin Sjöstrand en intressant artikel om SD. Sjöstrand är konsult specialiserad på statistiska bearbetningar kring framförallt arbetsmarknadsfrågor. Hans grundtes är att det finns ett samband mellan det som han kallar ”utsatta invånare” i en kommun och röststödet till SD.

Stockholms län var tillsammans med Gotland  och Västerbotten ett av de tre län där SD fick mindre än 4 procent av rösterna 2010. Men inom Stockholms 26 olika kommuner varierade andelen SD-röster starkt, från 1,7 till 7,3 procent

Sjöstrand undersöker här olika socioekonomiska förhållanden och hur de samverkar med större stöd till SD. Till exempel ser han då när det gäller lön för inrikes födda att:

Det finns uppenbarligen en mycket stark samvariation mellan inkomstnivå i kommunen och andel SD-röster. Ju lägre medianinkomsten bland inrikes födda är ju fler röstar på SD.

När han undersökte sambandet mellan längden på utbildningen för inrikes födda och stöd till SD var sambandet ännu starkare:

Vid beräkningar jag genomfört för samtliga län har utbildningsvariabeln visat sig vara den faktor som starkast påverkar utfallet för SD. Samvariationen mellan andelen förgymnasialt utbildade och andelen SD-röster är också i Stockholms län mycket uttalad.

Även när det gäller arbetslösheten fann Sjöstrand ett sådant starkt samband för inrikes födda:

I de åtta kommuner där arbetslösheten bland inrikes födda låg under fem procent fick SD i genomsnitt 3,4 procent av rösterna. I de elva kommuner där arbetslösheten låg över 6 procent fick SD 5 procent av rösterna.

Samma samband fanns vad gäller ohälsotal, dvs. det sammanräknade antalet dagar man uppbär någon form av ersättning vid sjukdom och ohälsa, liksom när det gäller utsatthet för brott.

Även vad gäller valdeltagandet fanns ett klart samband:

I de sex kommuner där mer än 88 procent av de röstberättigade röstade fick SD i genomsnitt 2,6 procent av rösterna. I de fem kommuner där valdeltagandet låg under 83 procent röstade 5,1 procent på SD.

När det däremot gällde sambandet mellan antalet människor som var födda utanför EU i de olika kommunerna och stödet till SD så var det ”svårare att urskilja någon samvariation än för de tidigare presenterade variablerna” enligt Sjöstrand

Han avslutar sin artikel:

Kanske skall vi se på genomslaget för SD som en febertermometer som visar oss var människors upplevelse av ekonomisk och social utsatthet närmar sig en kritisk gräns.

Så kan man kanske se på saken. Ett annat sätt att se på saken är att det är ett stort misslyckande för de partier som räknar sig som arbetarpartier – och då menar jag inte sådana moderna fusk-varianter som ”nya moderaterna”. Traditionellt har det varit så i Sverige att de fattiga och på olika sätt utsatta stött och litat på arbetarpartierna. För en socialist borde det också vara en självklarhet att partier som räknar sig som arbetarpartier förtjänar förtroendet från samhällets fattigaste medborgare. Men idag är det inte så. Det är ett problem, eller borde åtminstone vara det, framförallt för socialdemokratin som tappat många till SD. Men tyvärr tycks inte många inom s-ledningen se det problemet. Partiet har dessutom varit med och drivit igenom ett samhälle med ökade orättvisor redan innan Moderaterna med Alliansen gjorde det hela ännu värre. Och samtidigt som denna ledning pratar om valfriheten för den s.k. medelklassen i storstäderna (en ganska obestämd social kategori som sällan definieras eller analyseras på ett seriöst sätt) så ökar den andel av medborgarna som inte ser någon mening i att gå och rösta i de fattigaste och mest utsatta områdena. I samma områden ökar tydligen också stödet till SD. Istället för lösningar som handlar om solidaritet och att vi ska stå tillsammans mot de rika så har istället syndabockstänkandet börjat gå framåt.

Sist extremhögern hade verklig makt i Europa försökte de ju också se trevliga ut…

Jag såg en stund på partiledardebatten på TV. Mats Knutsson gav ju – som påtalats även av många liberala debattörer – gratis hjälp till SD genom att ställa den märkliga frågan: hur mycket invandring tål Sverige? I den debatt som uppstod tycktes för en kort stund alla partiledarna vara överens mot Åkesson. Men alla använde de bara, om jag minns rätt, argument av ”moralisk natur”. Att framhålla det omoraliska och omänskligt ogina i SD:s politik är inte fel. Att seriöst bemöta deras ovetenskapliga kultursyn eller fuskande med statistik är inte heller fel eller oviktigt. Men en slutsats som jag tycker man kan dra av de fakta som kommer fram i Sjöstrands artikel är att denna typ av argument aldrig kommer att räcka så länge vårt samhälle håller på att slitas sönder och allt fler halkar efter i inkomster, saknar arbete eller tillräcklig utbildning och känner sig otrygga i sin vardag. Det enda som i grunden kan bryta framgångarna för all typ av extremhöger är en politik som organiserar människor i arbete utifrån våra behov, en politik för ökad rättvisa som känns trovärdig för de flesta utsatta och som ger resultat i deras liv. SD står inte för en sådan politik som måste våga ta från de rika och omfördela. De står för ett högeralternativ, ett bestående klassamhälle, men ett klassamhälle där syndabockar bland andra fattiga och utsatta pekas ut som orsaken till problemen istället för våra vänner i kampen för ett mer rättvist samhälle. Att visa på ett trovärdigt alternativ och bryta SD:s framgångar, det är en utmaning för vänstern inom arbetarrörelsen!

Media: SvD, DN, Expressen

Bloggat: Abe Bergegårdh

Röda Malmö

Aftonbladet

Intressant?

Läs andra bloggar om sverigedemokraterna

OBS! fel tid för möte om Afghanistan

Jag skrev häromdagen om det möte med den afghanska vänsteraktivisten Saman Basir Malikazy som ordnas på Ungdomens Hus idag, lördag . Inlägget hade ett allvarligt fel. Tiden. Mötet börjar klockan 13, inte 15 som jag skrev, då ska det vara slut.

Klockan 13 idag alltså.

F.ö arrangerar Ship to Gaza  appellmöte på Stora Torget här i Uppsala idag för att uppmärksamma Estelle’s färd mot Gaza och informera om senaste nytt om aktionen! Det börjar kl 12:30

 

Den kristna högern bidrar till kulturskymning även i Uppsala.

Äldrenämnden i Uppsala har beslutat att dra in på den uppsökande biblioteksverksamheten. Ett litet beslut bland många andra, som nästan kunde ha passerat obemärkt, bortsett från invändningar på nämndmötet från t.ex. vänsterpartiet. Men tack och lov har det blivit en del motreaktioner.

Den här tjänsten har hittills inneburit att gamla människor på äldreboenden kunnat få ”hjälp på olika vis i hanteringen av böckerna och kanske också service med högläsningenligt en bibliotekarie.

Nu försvinner den möjligheten och det blir upp till ”de enskilda utförarna”, alltså de som driver de olika äldreboendena, om de vill göra ett avtal med biblioteken om denna service.När detta uppmärksammades i lokaltidningen UNT så svarade Kommunalrådet Ebba Busch (kd) som är ordförande i äldrenämnden:

Vi fattade beslutet redan i juni. Det handlar om 700 000 kronor per år. Vi har två motiveringar. Dels att ”Boken kommer”, som finansieras av kulturnämnden kvarstår, dels att det ingår i utförarnas uppdrag att tillgodose behovet av aktiviteter.

Men som bibliotekarierna Marita Arvidson och Malin Pennlöv påpekar så är tjänsten ”Boken kommer” främst ”en verksamhet för personer som bor kvar i sina hem eller i alla händelser klarar att själva packa upp och packa boklådor med beställda böcker.

Den första ”motiveringen” höll alltså inte. Det andra argumentet tas upp i två bra inlägg av Ola Larsmo och Gunnar Ardelius. Ola Larsmo påpekar i inlägget ”KD ett kulturfientligt parti” att:

det enligt Busch inte längre (är) kommunens sak att stödja äldre människors rätt till god litteratur. Det är vad hon kallar att ”betala extra”.

Gunnar Ardelius anspelar i artikeln ”Buschs uttalande gör mig orolig” på det löjliga försöket att ställa sig in hos folk genom att prata om ”verklighetens folk” som KD:s partiledare Göran Hägglund använts sig av:

Kristdemokraterna är ett parti som genom att påstå att man inte bör lägga sig i folks kulturvanor lägger en blöt filt över hela folkbildningstanken, den politiska viljan att låta så många som möjligt få ta del av kvalitativ kultur. Resultatet är tydligt: Ett verklighetens folk utan böcker.

Ebba Busch tillhör Livets Ord-fraktionen inom KD som försökte men misslyckades med att avsätta partiledaren Göran Hägglund, men ändå själva bedömer att de lyckats vrida partiet åt höger. På sin blogg ”Ebba Busch – Ett annorlunda kommunalråd” (ja den heter faktiskt så) skriver hon att hon vill ” flytta makten ifrån politikerna till Uppsalaborna.” Hur läsintresserade gamla människor på äldreboenden som hittills kunnat få hjälp med hantering av böcker och högläsning får mer makt genom att detta tas ifrån dem är svårt att förstå.

Tillagt senare:

Efter att jag skrev ovanstående har bibliotekarien Malin Pennlöv svarat Busch i UNT. Hon förklarar skillnaden mellan ”Boken kommer” och den uppsökande verksamheten och hur Busch därmed blandar bort korten. Man kan undra om Busch gör detta på grund av okunnighet eller för att helt enkelt luras? Det senare vore ju värre trots allt. I kulturbilagan av UNT har Ola Larsmo en ytterligare och mycket bra kolumn om KD och politiken mer generellt.

Inte bara namnen låter lika…

Busch och andra inom Livets Ord hämtar sin inspiration från den kristna högern i USA. Om denna kristna höger har den förra journalisten på Uppsalademokraten Malin Beeck skrivit en bok: Guds folk som hon kommer att berätta om på Socialistiskt forum Uppsala den 11 november.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om kristdemokraterna

%d bloggare gillar detta: