Mera vapenskrammel och vansinnesaffärer.

Vi lever i en värld med stora klyftor och stora otillfredsställda grundläggande behov. Där är frågan om fördelningen av det som vi producerar lika viktig som vad vi faktiskt producerar. Det finns livsviktig och helt nödvändig produktion och det finns sådant som är tveksamt, kan diskuteras eller är helt förkastligt. Bland det mest destruktiva av det som produceras är krigsmaterial. I ETC skrev Johan Ehrenberg nyligen om detta. Han hade tagit fram siffror från OECD på militärkostnader. Enligt dessa siffror handlar 15 procent av statens konsumtion och investeringar i Sverige om militären. Internationellt är inte detta siffror som sticker ut direkt. Värst är ju som man kan tänka sig USA med 65 procent, men de svenska siffrorna är illa nog.

I veckan har vi kunnat se några exempel på detta militära vansinne.

Staty över det Jasplan som störtade på Långholmen 1993

Från den 27 augusti till den 7 september genomförs för fjärde gången en internationell flygövning i Norrbotten som kallas Nordic Air Meet. Här deltar 65 stridsflyg, tankerflygplan och ledningsflygplan från sex olika länder (USA, Danmark, Finland, Schweiz, Storbritannien och Sverige), varav 20 svenska Jas 39 Gripen. Målsättningen med detta energislösande och dyra vapenskrammel är enligt försvarsmakten att låta piloter från olika nationer samöva ”med olika flygplanstyper i stora sammansatta flygstyrkor där taktik och procedurer övas”.

En organisation som protesterat mot detta är Ofog. I en artikel i Piteåtidningen skriver de bland annat:

Att det här är en förberedelse för fler anfallskrig och ett sätt att mot folkviljan föra oss ännu närmare Nato är ingen långsökt gissning. Frågan är bara vad vi vill göra åt det. Nätverket Ofog kommer att vara i Luleå hela den här helgen för att diskutera just det och för att under de kommande veckorna följa övningen.

Men det har varit mer vapenskrammel i veckan. Regeringen vill nu satsa 90 miljarder på en ny version av Jas-planet tillsammans med Schweiz. Bortsett från frågan om vad man skulle kunna använda dessa 90 miljarder kronor till istället, kan man också fundera över det affärsmässiga i denna affär. Birger Schaug skriver om detta på sin blogg:

Den svenska borgerliga regeringen har nämligen beslutat – innan ens första muttern är fastskruvad och innan ens Saab inlett bortförklaringarna till varför allt blir dyrare än man utmålat – att Schweiz skall få köpa nya jakt-attack- och stridsplan för en fast summa pengar.

….den regering som ligger i global framfront när det gäller att marknadsutsätta skolor, sjukvård och äldrevård, så att vi alla kan generera vinster till riskkapitalbolag, är villig att frångå alla sina principer när det gäller nya militära excesser. Här ska ingen marknad råda. Ty JAS-plan är fan så mycket viktigare än ungar och gamlingar…..

Allt tyder på att affären kommer få stöd och genomföras. För även om socialdemokraterna skulle rösta emot affären så får Reinfeldt och hans partier (som oftast annars) stöd av den yttre högern i SD. Enligt Dagens Arena så motsätter sig socialdemokratiska   kvinnoförbundet genom Lena Sommestad affären. Men tyvärr kommer nog inte heller socialdemokraterna, trots detta, att rösta emot. Löfven har ju länge tillhört vapenindustrins lobbyister. I detta avseende befinner sig Sommestad närmare partiets historiska rötter än Löfven. T.ex. i det socialdemokratiska valmanifestet från 1924 – underskrivet bland annat av Hjalmar Branting – tog man ”ett bestämt steg på nedrustningens väg” och krävde ”Avlyft så mycket av militarismen som nu överhuvud är möjligt i ett enda slag.”

I riksdagen är det bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som motsätter sig affären. Men när Torbjörn Björlund – vänsterpartiets representant i försvarsutskottet – intervjuas i ETC Stockholm 31 augusti uttrycker han sig på ett sätt som inte heller är speciellt anti-militaristiskt:

De Jas-plan vi har nu räcker såväl till de svenska behoven som till internationella insatser.

Räcker till vilka behov då undrar jag? Behovet av att bistå USA i deras krig runtom i världen eller vad?

Media: SvD1, SvD2, Dagens arenaDN,  Aftonbladet

Intressant?

Uppsala på lördag: en tur till Gävle eller palestinsk-svensk poesi på stadsteatern.

Nu på lördag 1 september kan man som Uppsalabo ta en tur till grannstaden Gävle och delta i Socialistiskt forum Gävle. Platsen är Folkets hus på Södra centralgatan 10. Det pågår från kl 10 till kl 17. Här är programmet.

 Om man stannar kvar i Uppsala kan man lyssna på palestinsk-svensk poesi på Stadsteatern kl. 19. Arrangör här är kulturföreningen Bagdad café.

Man kan lyssna till framstående poeter ur en samtida generation kvinnor från Palestina och Sverige som läser sin poesi på arabiska och svenska.
Uppläsningen ackompanjeras av musikern Frida Spång som sjunger svenska och bulgariska folksånger.
Från Palestina kan man höra Dalia Taha, Somaya El Sousi, Maya Abu Al Hayyat, Asmaa Azaizeh och Basima Takrouri och från Sverige Ann Hallström, Hanna Nordenhök och Hanna Hallgren.

Uppsala

Intressant?

Löfvens parti, ett parti som alla andra.

Löfven tycktes länge lyckas med att få upp socialdemokraternas opinionssiffror genom att vara väldigt tyst. Nu rapporterar SIFO att s backat med 4,5 procent, eller ungefär en kvarts miljon väljare. En del av dem som nu lämnat s igen har (åter?) gått till vänsterpartiet som ökar med 1,8 procent till 6,2 procent. Av de övriga tycks de flesta ha sällat sig till gruppen av väljare som känner sig osäkra på vad de ska rösta på. Den gruppen har ökat från 11,9 till 15,1 procent. Det innebär att siffrorna samtidigt inte är till någon större glädje för Moderaterna och deras allianspartier. Här är det till och med så att KD med 3,6 procent ligger under riksdagens fyraprocentspärr. Och C är inte så långt därifrån med 4,6 procent. På yttre högerkanten ökar SD med 0,8 procent.

I det läget håller Löfven ett tal i Vasaparken i Stockholm på drygt 35 minuter. Det kallas ”Löfvens sommartal”. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite konstigt att detta blir en så stor nyhet i media. Jag kan inte heller tycka att talet i sig innehåller något speciellt sensationellt eller glädjande.

Den socialdemokratiske statsvetaren och bloggaren Ulf Bjereld skriver om vad han tror att Löfven ville uppnå med talet:

Stefan Löfvens sommartal i dag söndag syftade till att lyfta fram socialdemokratin som den utvecklingsoptimistiska, moderna frihetsrörelsen i svensk politik. I talet fanns en tilltro till människan, till utbildning och forskning, till globalisering, öppenhet och mångfald. Begreppet ”hållbar frihet” lyftes fram igen, men inte lika starkt som när det introducerades i Almedalen i somras.

Det är bra att Löfven lyfter fram den bilden av socialdemokratin. Den svårare uppgiften blir att forma en sakpolitik som lever upp till de förväntningar som retoriken skapar. En sakpolitik som dessutom inte riskerar att urholka jämlikhetsvärdet.

Det som jag  kan instämma i här är att det blir svårare för s och Löfven att ” forma en sakpolitik som lever upp till de förväntningar som retoriken skapar.”

En annan socialdemokratisk bloggare, Martin Moberg, pekar på ett annat lika uppenbart problem, nämligen att det fattas viktiga saker i talet:

saker, som jag gärna ville ha hört Löfven tala om, exempelvis vad vill socialdemokraterna med exempelvis den mycket heta potatisen vinsten i välfärden, kärnkraften, jämställdheten och vapenexporten…..

Tyvärr är det väl så här att det inte är någon tillfällighet att Löfven tiger om dessa saker. Han vill inte göra något åt varken vinsterna i välfärden, kärnkraften eller den svenska vapenexporten. Löfven talar framförallt istället om jobben och om att minska arbetslösheten. Här vill han framstå som företagarnas vän. Han vill till och med framstå som en större vän till företagarna än moderaterna. Eller som DN:s ledare instämmande uttrycker det om Löfvens politik: det handlar om ”näringspolitik snarare än fördelning”  Därför lägger han fram ett förslag om att minska företagarnas betalning för sjukförsäkringen från två veckor till en vecka. Föga förvånande hänger de mindre högerpartierna KD och C genast på detta förslag.

I den rapport (Omstart för socialdemokratin) som det socialdemokratiska partiets kriskommission  la fram för några år sedan skrev man att partiet ”inte var ett parti som andra”. För man var ett parti som tog ”sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle..”

Men av detta finns ingenting hos Löfven. I Löfvens tal och i den bild han ger av Sverige och världen finns inte några konflikter alls. Inte några konflikter som handlar om fördelning, om att de rika blir allt rikare, att klyftorna ökar och att några har det riktigt dåligt även i vårt land. Inte heller finns det i hans värld några konflikter mellan marknadens sätt att fungera och en bra, rättvis och fungerande välfärd och offentlig service. Det finns inte heller i hans tänkande någon verklig konflikt mellan fortsatt tillväxt och jordens tilltagande resurskris och skenande klimatkris. Löfvens socialdemokratiska parti framstår tyvärr därför bara som ytterligare ett borgerligt parti. Det är sorgligt. Det är inte konstigt att många tidigare socialdemokrater som inte förmår att ta steget till vänstern går till de 15 procent av de röstberättigade som inte känner sig hemma i något parti alls.

 Media:    Aftonbladet 1 , Aftonbladet 2 SvD, DN,

                     Dagens Arena 1, Dagens Arena 2

BloggAnnarkia, Martin Moberg, Ulf Bjereld, Svensson, Röda Malmö

                 Nemokrati

Intressant?

Bildligt om Tillväxtverket.

Bilder är inte den här bloggens starka sida. Men den här bilden som tagits i det närbelägna Enköping vid ett bygge kunde jag inte motstå:

Tillväxtverket sponsrar detta bygge (om det blir några pengar över när vi festat klart)

Intressant?

Uppsala med omnejd

Fredrik Ahlstedts breda representation.

De senaste två dagarna har det varit artiklar i Uppsalas lokala dagstidning UNT om skolk bland kommunalpolitikerna. Det visar sig att en del politiker har en väldigt hög frånvaro från mötena i Uppsala kommunfullmäktige och att de får sina 20 000 kronor per år oavsett hur mycket de är närvarande på mötena. Moderaterna, som är det största partiet i Uppsala, tycks vara sämst på att närvara. Kommunstyrelsens ganska nya ordförande är moderat och heter Fredrik Ahlstedt. Enligt hans partikamrat Inger Söderberg var han så dålig på att närvara när han bara var en vanlig ledamot att hon blev arg och tillrättavisade honom. Men nu är alltså Ahlstedt ordförande i kommunstyrelsen. I denna egenskap blir han intervjuad av UNT om hur han ser på sina partikamraters skolk. Ahlstedt tycks inte se det som något problem ur någon synvinkel alls. Istället betonar han att det är viktigt med en ”bred representation”. Så viktigt att han på tre minuter hinner upprepa detta 16 gånger. Se intervjun här: Ahlstedts breda representation . Bild och ljud talar liksom för sig själv. Dessutom saknar den inte helt komik.

PS: Ett år senare tycks det komiska inslaget vara borttaget från UNT och ersatt med en vanlig tidningsartikel. Någon kanske tyckte att det var ”för komiskt” . Nu kan man bara se ett inslag här där Ahlstedt upprepande av sitt mantra inskränker sig till tre gånger. Klippnisse?

Intressant?

Uppsala

Media: UNT1, UNT2

Läs andra bloggar om moderaterna

Att återta kommunal egendom. Exempel från Europa.

I Sverige har det hittills varit svårt att få stopp på privatiseringar och utförsäljning av gemensam, kommunal egendom. Då är det hoppingivande att höra att runt om i Europa håller kanske denna tendens på att vändas. I en rapport från den Europeiska federationen för anställda inom offentlig sektor (EPSU) berättas om verksamheter som nu återförs i kommunal ägo och kontroll. Rapporten ”Re-municipalising municipal services in Europe” (Rekommunalisering av kommunala tjänster i Europa) berättar om hur en mängd tjänster och företag återtagits i länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Finland.  

Som orsaker till att ”rekommunalisera ” (man använder också ordet ”insourcing”) nämner rapporten främst misslyckanden och problem inom den privata sektorn och att man velat minska kostnaderna och öka effektiviteten (det senare lustigt att läsa med tanke på att detta ju brukar vara ett av argumenten här i Sverige för att privatisera).

Intressant?

Läs andra bloggar om privatisering

Blogg: Bengt Silfverstrand

Media: Fri fagbevegelse.no

                 Sekotidningen

Tillägg om Hildebrand

Häromdagen skrev jag om biografin av Herman Lindqvist som Bonniers förlag blev tvungna att dra in. Eftersom jag inte har någon sakkunskap i det historiska ämnet pekade jag istället på en annan underordnad poäng: detta med hur de snabba pengarnas mentalitet också nått förlagsvärlden.

Men i sammanhanget skrev jag: ”Att frågan om hur man ska se på Hildebrands förhållande till Nazityskland inte är helt okomplicerad framgår av en artikel av Bo Gustavsson i UNT. Han hävdar att Hildebrand, liksom många andra i denna tid, var dragen till Nazityskland fram till hösten 1938.”

Nu ser jag att Ola Larsmo som både är en auktoritet på detta område och en i mitt tycke mycket klok person skriver om ämnet i UNT och ifrågasätter det som Bo Gustavsson skrev.

Han menar att denna beskrivning av Hildebrand inte stämmer. Han jämför också behandlingen av Hildebrand med hur det gick för dem som var med i den fascistiska grupp som tog makten i föreningen Heimdal:  Fredborg som blev ”uppburen journalist” och ”näringslivskonsult”,  Th Åke Leissner (som kartlade ”det judiska inflytandet i Uppsala”) ”grundade Fria moderata studentförbundets föregångare och satt i Stockholms stadsfullmäktige för Högerpartiet” (senare Moderaterna och ännu senare Nya moderaterna) eller Igor Holmstedt som blev kommunalråd för högern på Lidingö i många år.

Dessa namn och dessa kopplingar är också viktiga att minnas.

Uppsala

intressant

Mycket bra om kulturens roll.

Peter Gustavsson här i Uppsala är en socialdemokrat som jag har mycket stor respekt för. Han var drivande i den tyvärr nedlagda Uppsalademokraten och vi har jobbat ihop t.ex. inom Socialistiskt forum Uppsala. Han är kunnig, entusiastisk och mycket öppen och trevlig att ha att göra med. I förra veckan höll han ett tal om kulturens roll i förhållande till demokratin och samhällsförändringen på Runös röda kulturfestival. Det är ett välformulerat, klokt och entusiasmerande tal som jag verkligen rekommenderar till läsning. Finns på Peters blogg. Läs det.

Apropå kultur kan ni ju förresten kolla skånska Arnes lila musikaliska kommentar till mitt blogginlägg om Syltburken.

Uppsala

Intressant

Saudiarabien är definitivt ett ovanligt ruttet äpple, men annars är demokratifrågan lite mer komplicerad…

Så har då försvarsminister Karin Enström varit ute i en liten ”mediastorm” igen. Precis som när hon blev minister efter Tolgfors avgång är problemet åter vapenhandeln med Saudiarabien. Det blir helt enkelt problem att kalla dem man har så goda affärer med för diktaturer. Uppenbarligen är affärerna viktigare än principerna. De principer man säger sig stå för alltså. Detta är lika vanligt som osympatiskt inom makt- och storpolitiken. I USA:s utrikespolitik är t.ex. byte av ”vänner” efter vad som lönar sig genomgående: man byggde upp Talibanerna till ett Frankensteinmonster som man sedan själva fick problem med, stärkte Saddam Hussein mot Iran för att sedan störta honom genom krig och ockupation för att inte nämna alla andra otrevliga grupper och regimer man stött och stödjer.

När den senaste öppna skandalen kring Sveriges vapenaffärer briserade så handlade det just om Saudiarabien. Jag skrev en del om det då, bland annat om den förre krigsmaterielinspektören 1987–1994 Sven Hirdman (En krigsmaterielinspektör rycker ut – branden tilltar) som såg sig föranledd att rycka ut till vapenhandelns försvar. Även han hamnade då i sitsen att ifrågasätta diktaturstämpeln på Saudiarabien. Han skrev:

Hur man skall tolka situationen för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är dock en svår fråga. Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur.

 Men nu har ju försvarsministern tvingats backa och meddelat sin egen och regeringens syn på frågan om demokrati, diktatur och Saudiarabien. Så här utryckte hon det då:

Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Det tycker jag är ett intressant yttrande. Och jag är inte enbart ironisk här faktiskt. Jag såg att DN hade en fejkad intervju med försvarsministern där man visade en bild på ett äpple och frågade henne om det var ett äpple eller ett päron. Ifall det var roligt så tycker jag i alla fall att jämförelsen haltar betänkligt.

Det framgår inte av försvarsministerns yttrande om det faktum att regeringen inte ”delar in världens länder i demokratier eller diktaturer” är en fråga om ”diplomatisk finess”, krass affärsmässighet eller om det rent av är så att man tycker att frågan är lite mer komplicerad än när det gäller indelning av frukter.

När det gäller samhällen och gränsdragningarna mellan vad vi kan kalla demokratier och vad vi kan kalla diktaturer anser i alla fall jag att det är betydligt mer komplicerat. Innan någon nu tror att jag är någon sorts principlös cyniker så ska jag direkt säga att jag tycker att exemplet Saudiarabien är ett av de mer solklara, det är definitivt ett äpple, ett ovanligt ruttet äpple dessutom och är inte demokratiskt ur någon enda aspekt som jag kan komma på. Alltså en solklar diktatur. Men jag skulle ändå vilja fundera lite om dessa begrepp.

I Nationalencyklopedin kan man om demokrati läsa att ordet kommer från grekiska och betyder folkvälde/folkmakt/folkstyre. Men som alla vet så var en betydande grupp, slavarna, utestängda från demokratin i det antika Grekland. Nationalencyklopedin skriver också om demokrati/diktatur att:

Vad detta skall innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring.

Att det sker en ständig förändring av demokratin är en viktig aspekt på detta .

Om vi ser på vårt eget land så anser de flesta att det är en demokrati. Men utvecklas demokratin eller minskar den? Min uppfattning är också att Sverige är en demokrati fast med olika begränsningar som har att göra med makt- och ägandeförhållanden eller ojämlika villkor av olika slag. Att vi har yttrandefrihet är t.ex. viktigt. Men det är också så att vår faktiska möjlighet att yttra oss och nå ut med olika typer av budskap är väldigt olika och mycket beroende av ekonomiska resurser och maktpositioner. Själva den politiska demokratin har också alltid stannat utanför bolagsrummen. Man kan säga att vi utvecklat en politisk men inte en ekonomisk demokrati. Men dessutom är det så att demokratin backar i Sverige sedan en tid. När välfärdsstaten monteras ner, när arbetarrörelsens (rörelsens inte byråkraternas) organisationer försvagas, när den gemensamma sektorn allt mindre styrs av demokratiska beslut genom privatiseringar och införande av marknadstänk, när klyftorna ökar mellan olika samhällsgrupper och individer, när kulturen kommersialiseras, när allt fler av de fattigaste slutar att rösta, när allt fler beslut tas i Bryssel istället för i Sverige och så vidare….ja, då minskar den faktiska demokratin.

 Men om vi går ut i världen då? Att Ryssland under Putin är en minst sagt tveksam demokrati, med ett samhälle som på ett mycket obehagligt vis förenar det sämsta i kapitalismen med det sämsta i det gamla Sovjetsamhället, det är många överens om. Men det kanske ändå är lite mer komplicerat att enkelt stoppa in Ryssland i den enda av två ”fruktsäckar”.

Och hur ska vi se på t.ex. den ledande supermakten USA? USA uppstod i kamp mot en gammal kolonialmakt, genom en revolution. Det var ett av de länder som var tidigast med att utveckla olika uttryck för demokrati. Men idag när man är ett land som i årtionden trampat på andra länders demokratiska rättigheter, startat krig, genomfört kupper eller kuppförsök och stöttat och stöttar diverse osympatiska regimer runt om i världen tycker inte jag att det är så lätt och enkelt att idag kalla detta land en demokrati? Inom landets gränser finns en mycket stor fattigdom och ofattbara klyftor. I namn av kampen mot terrorismen har demokratin också backat. Och när du ska rösta så har du två högerpartier uppbackade av den ekonomiska makteliten att välja på. För mig tycks den formella demokratin ännu mycket mer formell än i Sverige.

Det är helt klart att regeringen och dess försvarsminister gjort bort sig genom att sätta vapenaffärer före principer och att det som sagts om Saudiarabien borde plockas fram varje gång som man på högerkanten börjar snacka om vänsterns bristande demokratiska trovärdighet.

Men ändå skulle jag önska att vi kunde få en verklig diskussion om demokratibegreppet, istället för den vanliga enkla kategoriseringen. En sådan diskussion behövs därför att demokratin på många sätt är hotad i dagens av finanspakter och teknokrater styrda Europa. Men också för att ett utvecklande av demokratin är en av de viktigaste sidorna i kritiken av kapitalismen.

Media : DN1, DN2, Aftonbladet

Bloggat: Svensson, Annarkia1, Annarkia2

Intressant

Läs andra bloggar om demokrati

Herman Lindqvists indragna bok ett tecken i vår tid.

Journalisten Herman Lindqvist har skrivit en självbiografi som nu dras in av Bonniers förlag. Anledningen var uppgifter om Uppsalaprofessorn Karl-Gustav Hildebrand och hans deltagande i det så kallade Bollhusmötet 1939 som var felaktiga och kränkande. Gustav Hildebrand var visserligen högerstudent, organiserad i den fortfarande existerande studentorganisationen Heimdal. Men till skillnad från sina kamrater uttalade han sig för de judiska flyktingarnas sak på det historiska mötet. Han blev också utesluten ur Heimdal för detta.

Nu skriver Lindqvist i Aftonbladet:

I mina memoarer har jag en olycklig formulering som kan tolkas som att han aldrig någonsin protesterat mot nazisterna, vilket alltså var fel. Han protesterade högt och tydligt efter 1939. Denna olyckliga formulering tas nu bort.

Att frågan om hur man ska se på Hildebrands förhållande till Nazityskland inte är helt okomplicerad framgår av en artikel av Bo Gustavsson i UNT. Han hävdar att Hildebrand, liksom många andra i denna tid, var dragen till Nazityskland fram till hösten 1938. Men  Lindqvist verkar tycka att frågan om hur man ställde sig till antisemitismen på 30-talet och mer specifikt det antijudiska uttalandet på Bollhusmötet 1939, är en detalj , en olycklig formulering. De flesta inser och anser nog att det är mycket allvarligare än så. Och Bonniers förlag har också sett sig tvungna att dra in den tryckta upplagan.

Om detta har jag inte mer att säga än vad som redan sagts av andra. Men det finns en liten detalj i sammanhanget . När kritikern och poeten Magnus Ringgren i Uppsala – som kände Karl-Gustaf Hildebrand fram till hans död 2005 och  gav ut några av hans dikter – tillfrågas om varför Bonniers ger ut en bok med ett så allvarligt sakfel svarar han i UNT:

Det beror på att det är ekonomerna som bestämmer på förlagen nu för tiden, inte redaktörerna. Man är mer intresserade av att sälja än av att granska fakta. Det är ett problem för hela bokbranschen.

Så är även denna lilla händelse en återspegling av den tid vi lever i där girighet och snabba pengar alltmer tillåts dominera vårt samhälle. 

Media: DN, SvD, UNT, ExpressenAftonbladet 1, Aftonbladet 2.

Bloggat: Svensson ,

Schlaug

Intressant

Uppsala

%d bloggare gillar detta: