Gaza 2012 – Warszawa 1943

Att lära av historien är ett sätt att bättre förstå vår samtid. Idag lider palestinierna i ”världens största utomhusfängelse”: Gaza. Och från Sverige seglar fartyget Estelle i solidaritet och för att bryta blockaden. År 1943 var det den judiska befolkningen i Warszawas ghetto som kämpade mot den nazistiska övermakten. Göran Kärrman berättar här om upproret i Warszawas ghetto men också om den judiskt socialistiska organisationen Bund.  Denna organisation avvisade både religionen och sionismen. Man kallade t.o.m. sionismen för en ”siamesisk tvilling till antisemitismen och den värsta sortens nationell chauvinism”.

Upproret i Warszawa-ghettot i april 1943 är utan tvekan ett av den europeiska historiens mest heroiska ögonblick. I tre veckor kämpade något tusental illa beväpnade judiska motståndsmän mot den nazistiska övermakten, innan ghettot slutligen krossades av 16.000 SS-soldater och de överlevande ghettoinvånarna packades i boskapsvagnar för den sista färden till förintelselägren.

Med tanke på hur stor plats mördandet av Europas judar fått under de senaste årtiondena – särskilt i jämförelse med den rätt sparsamma uppmärksamhet det hade under 50- och 60-talen – är det märkligt att den mest namnkunnige ögonvittnesskildringen av ghettoupproret, först nu finns översatt till svenska.

Marek Edelman (1919 – 2009) var aktivist inom den socialistiska organisationen Bunds ungdomsorganisation och blev en av ghettoupprorets ledare. Han överlevde efter upproret med hjälp av polska partisaner och deltog i Warszawaupproret 1944. Efter kriget utbildade han sig till läkare. Marek Edelman var också aktiv inom den oberoende polska fackföreningen Solidaritet 1980-81. Hans redogörelse för upproret 1943 skrev som en rapport till Bunds ledning i exil.

Kanske har etablerade ”historieuttolkare” förbisett Edelmans skrift därför att den är så uttalat anti-sionistisk och inte kan tjäna som fyrbåk i försvaret för staten Israel. Inte heller lät sig Edelman utnyttjas i de mer eller mindre öppna anklagelserna mot polackerna som ”antisemiter”, utan var i hela sitt liv noga med att påpeka att ”varje räddad jude i Polen, räddades av en polack”.

 Före andra världskriget hade Polen Europas största judiska befolkning, omkring 3,3 miljoner. Även om många polska judar själva såg sig just som polska judar – det vill säga en del av det polska samhället – så levde de flesta judarna snarare i ett parallellt polskt-judiskt – jiddish-talande – samhälle, än som en integrerad del av det polska. Detta gällde särskilt på landsbygden och i små byar och städer. Samtidigt med industrialismens genombrott i Polen i slutet av 1800-talet (då landet ingick i det av Tsaren styrda Ryska imperiet) började en judisk arbetarklass (liksom en judisk borgarklass) formeras i de större städerna. Den judiska socialistiska arbetarorganisationen Bund bildades 1897 i Vilnius i nuvarande Litauen.

 Den ryska revolutionen 1917 begravde såväl Tsaren som hans imperium. I den polska stat som upprättades kom Bund att så småningom bli den viktigaste politiska organisationen bland landets judar. Ideologiskt var Bund spretigt, men majoriteten var orienterade mot den europeiska socialdemokratin (Bund blev medlemmar av Socialistinternationalen på 30-talet). Men organisationen hade en stark vänsterflygel och såg sig själva som företrädare för de jiddish-språkiga arbetarna. Från att ha varit en i huvudsak facklig organisation så började Bund utvecklas till ett politiskt parti som ingrep inom alla livets områden. Man organiserade arbetarbildningsförbund, kvinnoorganisationer, kultur- och idrottsorganisationer och stod i första ledet i organiserandet av judiska självförsvarsgrupper. När anti-semitiska polska organisationer anföll synagogor eller andra judiska inrättningar, så var det den ickereligiösa organisationen Bunds medlemmar som försvarade dem.

 Bunds sociala och politiska program och resoluta handlande stod i bjärt kontrast mot de två andra viktiga strömningarna bland Polens judar, de religilösa och sionisterna. (När de sionistiska ledarna försökte träffa ett avtal med de mest notoriska antisemitiska polska politikerna, för att evakuera judarna till Palestina, deklarerade Bund-ledaren Henryk Erlich; ”Sionismen har alltid varit siamesisk tvilling till antisemitismen och den värsta sortens nationell chauvinism”.)

 Ghettot i Warszawa inrättades på hösten 1940, ett år efter den nazityska invasionen. På en yta av lite mer än 3 kvadratkilometer trängde man ihop omkring 300.000 människor. De omänskliga levnadsförhållandena, svälten, sjukdomarna och de ständiga räderna in i ghettot kostade uppemot 100.000 judar livet, innan den organiserade utrotningen startade på sommaren 1942.

Bund försökte på bästa sätt bevara sin organisation i detta mänskliga helvete. Med sin organisationsvana fick man till stånd, inte bara arbetarkooperativ, kommunala soppkök, sjukstugor och barnhem, utan byggde också upp skolor och barnteatergrupper.

Man började också bygga upp en väpnad gren som främst genomförde attentat mot judiska polismän, men som inte fick något större genomslag. Först och främst naturligtvis eftersom man saknade nästan all form av beväpning, men också för att den stora majoriteten i ghettot – trots det dagliga mördandet – aldrig kunde föreställa sig vad som väntade.

 I juli 1942 startade massdeportationerna till förintelselägret i Treblinka. Mot slutet av året var invånarantalet i ghettot nere i kanske 60.000. Men nu var alla fullständigt på det klara med vad som väntade dem. I början av 1943 tog den väpnade judiska armen ZOB, mer eller mindre kontroll över ghettot och i april – när det övermodiga SS-soldaterna gick in i ghettot för att slutligen tömma det – möttes de av ett ursinnigt motstånd. Det tog 16.000 SS-soldater mer än 3 veckor för att krossa motståndet i ghettot.

”Vart jag såg låg det ett böljande hav av krossat tegel”, skrev den sovjetiska krigskorrespondenten Vassilji Grossman, när han besökte vad som återstod av ghettot i januari 1945, när Röda Armén hade drivit nazisterna på flykten.

 Edelmans skrift ger en inblick i den särskilda judisk-socialistiska arbetarrörelse som existerade i Östeuropa före Andra Världskriget och som utan tvekan var ett av Hitlers huvudmål när han talade om ”jude-bolsjevismen”. En arbetarrörelse som aldrig lyckades reorganisera sig efter nazismens nederlag, först och främst naturligtvis på grund av att den stora majoriteten mördats av nazisterna, men också för att Röda Arméns ockupation av Östeuropa också innebar att stalinismens järnnäve krossade vare försök till oberoende organisering. (Stalin lät redan 1941 arkebusera två av Bunds mest prominenta ledare: Wiktor Alter och Henryk Erlich.)

 Ännu så länge finns ”Upproret i Warszawas ghetto” bara på nätet som pdf-fil, men fritt att ladda ner för var och en. Kanske kan den i framtiden också tryckas upp och ges sin rättmätiga plats som en av de viktigaste skrifterna i berättelsen om de europeiska judarnas kamp för överlevnad.

Om sionismen i media: DN1DN2

Bloggat om sionismen: Pierre Gilly, Annarkia

Andra bloggar om sionismen

intressant

Annonser
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Israels självskadebeteende | Svensson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: