Enhet på 1 maj i Uppsala?

1 maj är arbetarrörelsens dag, en traditionell folkfest och samtidigt en sorts mönstring av de egna styrkorna inom rörelsens alla delar. I Uppsala firas 1 maj alltmer i skuggan av Valborgsfirandet som totalt dominerar staden. Dessutom har arbetarrörelsen sedan ett antal år fått konkurrens från Kristdemokraterna/Livets ord. I år samlas de med Markus Birro som dragplåster bakom den märkliga kampparollen: ”Upp till kamp för familjen!” . Parollen förklaras på deras hemsida med att den ”tar spjärn emot de inskränkningar i familjens frihet som börjar få nytt gehör inom politiken – även från Kristdemokraternas allianskollegor.”

Arbetarrörelsen i Uppsala delar däremot upp sig på fyra olika tåg (i storleksordning):

Vänsterpartiet med Ung vänster och VSF, Socialdemokraterna och LO, Syndikalisterna LS och SUF samt Kommunistiska partiet.

I arbetarrörelsens tåg kommer gamla traditionstyngda fackföreningsstandar och  sånger blandas med gamla och nyare banderoller, plakat och slagord.  Dessa paroller och slagord kommer att vara mer eller mindre radikala eller långtgående. Men jag tror att jag vågar påstå att de alla kommer att peka i samma riktning: mot orättvisor, för jämlikhet och solidaritet. Ingen kommer ropa slagord FÖR ökad vapenproduktion (och export), fortsatt vinst i välfärden eller kärnkraft . Nej sådant må vara den faktiska politiken, men på 1 maj är det andra saker som gäller. De radikala kraven plockas fram och de röda (eller rödsvarta) fanorna vajar i alla tåg. Frågan är då varför vi inte alla skulle kunna gå tillsammans, eller åtminstone tåga på samma tid och samma väg genom staden?

Inom olika rörelser som t.ex. Socialistiskt forum Uppsala samverkar såväl radikala socialdemokrater som vänsterpartister, syndikalister, oberoende socialister och andra. Varför skulle inte detta vara möjligt på 1 maj? Skulle det bidra till ytterligare utslätning på samma sätt som det rödgröna samarbetet inför förra valet? Nej, det skulle inte behövas ifall alla ingående organisationer hade full frihet att utforma sina egna banderoller och plakat. Skulle en del paroller krocka med varandra?  Kanske det. Men vad vore problemet med det? Vi behöver mer inte mindre debatt inom arbetarrörelsen.  Naturligtvis skulle det uppstå en del problem mellan organisationerna när man ska göra upp om talarna. Men det borde inte vara omöjligt att lösa.

Det som man skulle vinna med ett försök till enad vänster på 1 maj är ett större tåg där kanske till och med fler människor än de som nu går med i olika organisationers tåg sammanlagt skulle mobiliseras.  Åtminstone så skulle vi bli fler än Livets ords provokativa samling. Med fler människor och gemensamma koncentrerade resurser skulle man kanske rentav kunna uppleva 1 maj som den folkfest det borde vara.

Men så kommer det inte bli i Uppsala 2012. Däremot förekommer sådana samlingar på andra håll i landet, t.ex. Enad vänster i Umeå som samlar ett flertal vänsterorganisationer. När ska det bli i Uppsala?

intressant

Mänskliga rättigheter är ”fel signal” – Yonas Fikres rättigheter kränks.

I torsdags (26/4) berättades på Aktuellt om USA-medborgaren Yonas Fikre som söker asyl i Sverige efter att ha blivit utsatt för tortyr.

Historien i korthet:

2010 hälsade Fikre på släktingar i Sudan. Han kallades då till den amerikanska ambassaden där två FBI-agenter aggressivt frågade ut honom i flera timmar om den moské som Fikre tillhör hemma i Portland. De ville använda honom som informatör. Då han vägrade hotade de med att han skulle sättas upp på flygförbudslistan och därmed inte få återvända till USA.

Yonas Fikre vägrade samarbeta och reste istället till Förenade Arabemiraten. Där greps han i juni 2011 av landets säkerhetstjänst på uppdrag av USA. Han utfrågas åter om moskén i Portland, torteras och hålls sedan fången och torterad i 106 dygn i säkerhetstjänstens fängelse, varefter han utvisas  till Sverige där han också har släktingar.

Fikre är ostraffad i USA. Amerikanska myndigheter har vägrat svara på några frågor från Sveriges television.

Enligt den amerikanska medborgarrättsorganisationen ACLU finns det flera fall än Fikres där USA förgriper sig på sina egna medborgare utan att förklara varför.

Nu kan man ju tycka att detta borde vara ett solklart fall där rätten till asyl skulle gälla. Men enligt Rapport anser experter att det är mycket osannolikt att Fikre skulle kunna få uppehållstillstånd i Sverige.

Emma Persson – advokat och asylexpert, förklarar det på detta vis för rapport :

Man ska kunna få asyl vilket land man än kommer från. Men eftersom vi betraktar USA som en demokrati och fungerande rättstat är det svårt. Det är inte så sannolikt med tanke på vilka politiska signaler det skulle sända från Sverige till USA. Då signalerar man att USA inte är en fungerande demokrati eller rättstat, att staten kan förfölja enskilda individer

Fikre är alltså en enskild individ som både har förföljts och misshandlats av staten i hans hemland USA, trots att han inte anklagats för något. Det strider både mot rättsprinciper och grundläggande demokratiska rättigheter. Men i det lilla broderlandet Sverige kan Fikre inte få uppehållstillstånd och skydd eftersom det skulle ”sända signaler” om att demokratin och rättstaten inte fungerar i USA. Resonemanget är naturligtvis hårresande. Om länder som definieras som demokratier får bryta mot demokratiska principer utan att vi hjälper de medborgare som utsätts, eller ifrågasätter denna svartvita syn på världens länder som antingen fullständiga demokratier eller fullständiga diktaturer, så förlorar kampen för demokrati och medborgerliga rättigheter sin mening.

Under Vietnamkriget för mer än 40 år sedan beviljade Sverige asyl till de unga män som vägrade delta i USA:s orättfärdiga krig. Det är mycket som är annorlunda nu.

Bloggat: Jinge

Media: Expressen, SvD  

Intressant

Tur att inte gränserna var stängda för 6000 år sedan.

Nu har det genom DNA-forskningen visats att jordbrukssamhället inte uppstod bland de befintliga jägarna och samlarna i det som idag är Skandinavien. Istället fördes jordbruket in av ”immigranter med rötter i sydöstra Europa”, som det uttrycks i UNT. Det är DNA-experterna Anders Götherström, Mattias Jakobsson och Pontus Skoglund från Uppsala och Stockholms universitet som kommit fram till detta i en ny studie. Resultaten i studien jämförs med upptäckten av kol 14-metoden.

Jordbruket uppstod för 11 000 år sedan i sydvästra Asien och nordöstra Afrika och spreds sedan successivt till Europa. För 6000 år sedan kom de första jordbrukarna till det nuvarande Skandinavien.

Skulle vi ha levt kvar så här annars?

Jag tycker att det är en uppmuntrande kunskap. Den visar bland annat på dumheten i lokal självtillräcklighet, i tankar om skyddande av fosterland och ”nationell kultur”. Människor har alltid rört på sig mer eller mindre över vår jord. Utbyte och möten har bidragit till mycket positiv utveckling i stort som i smått. Jordbrukets införande är bara ett – men viktigt – exempel bland många. Vi människor och våra samhällen är på gott och ont det vi är bland annat som summan av dessa blandningar.

Media: DN, GP,

Intressant

Lyckat socialistiskt forum i Uppsala

I lördags var det åter dags för Socialistiskt forum i Uppsala. Den här gången var det på Ungdomens hus. Jag har tyvärr inte tid att skriva ett rättvisande reportage från forumets olika föredrag och debatter. Istället får ni se några bilder som jag tackar fotografen Jarl Nilsson för:

intressant

Radikalisera klimatpolitiken nu!

Häromdagen skrev vetenskapsjournalisten Karin Bojs på DN en artikel om klimatfrågan med rubriken: Visst finns det hopp för jordens klimat. Visst är det bra att leta efter positiva exempel. Och att ge upp är ju det säkraste sättet för att allt ska bli värre. Men läget är mycket allvarligt. Det understryker också Karin Bojs själv när hon skriver:

Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka. Knappast någon insatt bedömare tror numera att den globala uppvärmningen ska kunna hejdas vid två grader. Snarare går vi mot tre grader i slutet av detta sekel – eller i värsta fall ännu mer. För att klara ett sådant mål skulle utsläppen av växthusgaser börja minska den allra närmaste tiden, helst redan inom tre år. Och att det skulle inträffa verkar helt osannolikt.

Alltså mycket allvarligt. Därför är rubriken ganska märklig.

En som däremot visar på nödvändigheten av radikala klimatåtgärder är doktoranden vid KTH Anna Hult, som skriver en mycket bra artikel i Svenska Dagbladet där hon visar att det inte alls finns någon grund för att påstå att Sveriges koldioxidutsläpp minskar:

Att Sverige kan hävda en minskning i koldioxidutsläpp beror nämligen till stor del på att man begränsar beräkningarna till Sveriges nationsgränser. Det betyder att man inte har räknat med de svenskägda miljöstörande verksamheter som flyttats ut till andra länder. Man har inte heller räknat med de resor som sker mellan Sverige och destinationer utanför landets gränser, till exempel flygresor.

Om du håller med om detta borde du skriva på uppropet Radikalisera klimatpolitiken nu. Gör det.

intressant

DN eller UNT, när det inte är så noga med sanningen?

I Sverige har centerpartiet under sin nya ledare tagit tydliga steg åt höger. Jag har därför haft ett blogginlägg med den frågande rubriken: Centern – regeringens verkliga högerparti?

Om jag istället skrivit att Lööf tillhörde extremhögern eller att hon var en ”oreformerad  Thatcherist” så skulle man med fog kunna beskylla mig för att skriva oseriöst och slaskigt. Men så här kan de liberala tidningarna DN och UNT skriva, i alla fall när det handlar om en vänsterledare och ett annat land. Till vänster om socialdemokraten (socialist som man säger i Frankrike) Hollande finns flera kandidater i det franska presidentvalet. Den som verkar ha störst stöd är ledaren för VänsterfrontenJean-Luc Mélenchon. Han var ända fram till 2008 också medlem i det socialdemokratiska (socialistiska) partiet och har även varit minister i en socialdemokratisk regering.

I dagens UNT kallar ledarskribenten Håkan Holmberg Mélenchon för en ”oreformerad kommunist”, vilket ju är både osakligt och osant. Han är inte och har aldrig varit kommunist i någon som helst meningsfull betydelse av ordet. Därför inte heller en ”oreformerad” sådan. I en nyhetsartikel i samma tidning och samma dag kallas han på samma sätt för ”extremvänsterns kandidat”. Det finns åtminstone två kandidater till om vilka man kan säga att de befinner sig ”till vänster om” Mélenchon.  Jag vet inte om de förtjänar epitetet ”extremvänster”, men frågan är vad UNT skulle kalla dem (till vänster om extremvänstern..)?

Detta slafsiga sätt att beskriva den radikale socialdemokraten Mélenchon användes även i Dagens Nyheter som skrev : ”Bland de andra kandidaterna kan nämnas extremvänsterns Jean-Luc Mélenchon”.

Ledarskribenten på DN, Annika Ström Melin, använde ett liknande grepp i en ganska hysterisk artikel (Kommunismens obehagliga återkomst) som talade om att ”Kommunisterna går framåt” och att ”Det visar att Europa åter måste göra upp med totalitära idéer.” Daniel Suhonen bemötte detta på ett bra sätt i en kort och läsvärd artikel i Aftonbladet.

Bloggat: Bo Widegren, Nemokrati, Kildén&Åsman

Media:   Aftonbladet

intressant

Tomma fraser och skärpta krav på ”anställningsbarhet” .

Socialdemokraternas nye partiledare Löfven har seglat upp i opinionssiffrorna, delvis som det verkar, genom att inte säga någonting. Det är därför kanske inte förvånande att många kastade sig över tisdagens artikel i DN av partiledaren och den ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson.

Det som många bloggare direkt och speciellt reagerat över är ett avsnitt i artikeln som också valts till rubrik: ”Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara” . Den tanken utvecklas så här:

I kombination med att vi ökar möjligheterna till praktik, traineeplatser och jobb för unga, kommer vi också att skärpa kraven på dem som får stöd. Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Samhället ska skapa förutsättningar och möjligheter, men för att det ska fungera måste den enskilde ta sitt ansvar. Alla ska kunna kräva sin rätt, men också göra sin plikt.

Många har (med rätta tycker jag) reagerat på detta. Men den socialdemokratiske bloggaren Olas tankar försöker rida ut till ledarduons undsättning. Han menar att artikeln inte alls handlar ”om människors bristande ansvar för sin egen anställningsbarhet. Den handlar om en passiv regerings ovilja att satsa på att göra människor anställningsbara och samma regerings totala brist på idéer för att stödja innovationer och entreprenörskap.”

Nå, artikeln handlar visserligen inte bara om detta. Men just den här markeringen är verkligen illavarslande nog. Att en socialdemokratisk regering ska ”skärpa kraven på dem som får stöd” är ju knappast uppmuntrande för alla som fått känna av den nuvarande regeringens piskor mot sjukskrivna och arbetslösa. Tankar, känslor och erfarenheter som uttryckts bland annat i rörelser som Solrosuppropet. Med uttrycket ”anställningsbarhet” vänder man på perspektivet på sedvanligt borgerligt vis. Ansvaret för arbetslösheten läggs på individen istället för på de strukturer som skapar arbetslöshet.

I en viss mening är det ju självklart att varje individ har ett eget ansvar. Men det är också så som statsvetaren Ulf Bjereld klokt skriver att denna typ av till synes självklara påpekanden ofta har ett annat syfte med sitt uttalande än att bara påtala en självklarhet”. Denna typ av påpekanden blir ett led i det som Bjereld kallar att arbetskraftens yrkesskicklighet ”marknadifieras”. ”Rätten till arbete ersätts av plikten att vara anställningsbar.” Han kallar detta ”en pedagogisk utmaning för Socialdemokraterna att berätta på vilket sätt den egna politiken skiljer sig från Moderaternas, när båda partierna har en gemensam grundsyn i individens ansvar att göra sig anställningsbar”.

Utmaning var ordet!

En som på ett enkelt och begripligt sätt förklarar den strukturella orsaken till arbetslösheten i vårt land är Frances Tuuloskorpi som skriver att: ”i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade”:

Är ni för få på ditt jobb? Det är en fråga jag ställer till många. Ja, svarar de flesta. Borde ni vara tio där ni nu är nio, för att allt som borde göras ska bli gjort på ett bra sätt och under rimliga arbetsförhållanden för er? Ja, svarar de flesta.

Hon förklarar också bra att ”De arbetslösa kan inte åstadkomma fler arbetstillfällen”:

Däremot kan de som arbetar göra det. När vi dagligen och stundligen försöker rädda situationen i mörkret genom att stressa och fixa och ofta genom att göra ett halvdant jobb – då håller vi samtidigt andra arbetslösa.

Men innehåller då artikeln av Löfven/Andersson något annat och mycket mer väsentligt, som s-bloggaren Ola menar? jag har svårt att se det. Det står om en del annat i artikeln. Men det är många tomma fraser av typen: ”Vi svenskar är positiva till utveckling och öppna för omvärlden” och inte mycket till konkret politik. Framförallt är det inte några förslag som visar på en verklig skillnad mot den nuvarande regeringens politik. Man kritiserar  den nuvarande regeringen för att ha slut på idéer men berömmer den för ”respekt för budgetreglerna”. Men vari skiljer sig tal om att starta nya företag, ta nya marknadsandelar, samverka med näringslivet eller tal om ”ansvar, kompetens, företagande och innovation” från den moderata fraskatalogen? Löfven/Andersson kritiserar till och med regeringen (från höger) för att de talat om företagarnas särintressen. Det lustiga är att denna alltmer obefintliga skillnad mellan s och m som Bjereld kallar ”en pedagogisk utmaning” den hyllas på borgerliga ledarsidor som DN eller UNT, som menar att ”val vinns i mitten”.

Man kan undra om det kommer spela någon som helst roll ifall alliansregeringen byts ut mot en s-regering med denna politik. Här instämmer jag med bloggaren Jinge när han skriver att: ”det hjälper föga med en socialdemokratisk regering om inte vänstern också får ett starkt inflytande över politiken.” Tyvärr verkar väl vänsterns möjligheter att få något inflytande över socialdemokratins nuvarande ledning inte hoppingivande.

Media: DN1, DN2

Andra bloggar om artikeln:  Kilden&Åsman, Lasses blogg

intressant

Över 1000 Gränbybor säger nej!

Jag har skrivit här om en del av bakgrunden till de orimliga hyreshöjningar som bland annat hyresgäster i Gränby här i Uppsala hotas av och den kamp som förs mot detta: Torgmöte: STOP för ockerhyror och Orimliga hyreshöjningar och allmännyttan som blivit egennytta.

Idag åkte några av dem som kämpar mot denna orättvisa i Gränby med tåget till Stockholm för att överlämna över 1000 proteströster till Rikshem. Det är en mycket viktig kamp som har betydelse för hundratusentals andra runt om i landet. De förtjänar allt stöd!

intressant

Bloggat: Svensson

Intressant föreläsningsserie om rasism och islamofobi.

I torsdags (12/4) var jag på en intressant föreläsning av Mattias Gardell som byggde på hans bok Islamofobi (Leopard förlag). Föredraget var det första i en serie av föredrag på temat främlingsfientlighet och antirasism på universitetet i Uppsala (men öppet för alla) som ordnas av de bägge studentföreningarnas VSF och Laboremus. I en presentation av föreläsningsserien skriver de bland annat:

Att främlingsfientligheten och rasismen växer sig allt starkare i Europa är knappast en nyhet. I många av Europas parlament sitter idag högerextrema partier och vi kan se att etablerade partier anpassar sig efter deras retorik, samtidigt frodas rasistiska åsikter på internet. Vi måste ta hotet från högerextremismen på allvar, inte minst med tanke på massakern i Norge förra året. 

Nästa föredrag är redan nu på torsdag den 18 aprilRebecka Bohlin talar om papperslösas situation på arbetsmarknaden.

Den 26 april talar författaren Lisa Bjurwald om högerextremismen i Sverige och Europa.

Och den 10:e maj blir det Panelsamtal på temat:”Efter Utöya-samtal – om hur den antirasistiska kampen kan föras, hur kan vi samarbeta och vad kan vi lära oss av varandra?”  med Eskil Pedersen, orförande för AUF (Norge), Magnus Nilsson (ordförande S-studenter) och en representant för VSF.

Alla föreläsningar är på Ekonomikum, Hörsal 1.

Två händelser under den senaste veckan har också belyst och anknutit till frågan om vad som är rasism och hur vi ska förhålla oss till den: Rättegången mot högerterroristen Breivik och kulturministerns ”tårtkalas”.

Här har Ali Esbati skrivit en mycket tänkvärd artikel om Breivik-rättegången i Aftonbladet.

Frågan om hur man ska se på det tårt-konstverk som kulturministern skar i tycker jag är svår. Men tillsvidare tycker jag att konstnären Makode Linde själv förklarar saken bra i en annan artikel i Aftonbladet, där han bland annat skriver:

Jag är inte rasist, kulturministern är inte det och kulturtanterna som applåderar på bilden är det inte. Men världen vi lever i är det. Det är först när den dolda rasismen blir synliggjord som den kan krossas. Det är detta som mitt konstnärskap vill belysa. Utifrån ­ dessa premisser är jag är inte rädd för att påstå att jag lyckats rätt bra med min tårta.

Några bloggare som skrivit om Breivik-rättegången är Annarkia, Jinge , Röda Malmö1, Röda Malmö2 och Svensson

En blogg som diskuterat Makode Lindes konst är Svenska Tecknare

Media: DN1, DN2DN3, DN4, DN5, SvD, GP

intressant

Hyckleri och olika måttstockar på världsarenan.

I veckan har vi sett två exempel på hur man på den internationella arenan använder helt olika måttstockar beroende inte på vad som görs eller sägs utan på vem som gör det.

Jag är motståndare både till militarism och till atomvapen. Jag tror alltså inte att det finns några goda demokratiska atomvapen. Nu genomförde Nordkorea ett misslyckat försök med att skjuta upp en satellitförsedd långdistansraket. Omvärlden misstänker att de inte bara har civila avsikter med detta. Det s.k. världssamfundet som leds av länder som har enorma arsenaler av massförstörelsevapen fördömer. Jag tycker inte att deras fördömanden är ett dugg trovärdiga så länge de inte också kan kritisera t.ex. de drönare som skickas av USA till områden i Pakistan. Dessa obemannade luftfarkoster används ju definitivt inte för civila ändamål. För en månad sedan dödades t.ex. sex personer i Pakistan av USA-drönare.

Ett annat exempel på tillämpande av olika måttstockar visas i samband med de fördömanden som riktats mot den tyske nobelpristagaren Günter Grass för hans dikt Vad som måste sägas, översatt till svenska i Expressen 11 april. Dikten kritiserar Israels hot om att angripa Iran för att de misstänker Iran för att utveckla kärnvapen som Israel själv redan har. Dikten kritiserar också Tyskland för att ”på rent affärsmässiga grunder fast under täckmantel av skadestånd” sälja ”ännu en tysk ubåt till Israel med specialiteten att effektivt styra atommissiler”.  Grass skriver också bland annat:

Men varför har jag ålagt mig att inte

nämna det andra landet, det som länge

hemligt har samlat på sig kärnstridsspetsar

men sluppit all kontroll från världssamfundet:

insyn förvägras.

Om detta faktum tigs det vitt och brett

Och själv har jag stämt in i tigarkören.

Det tynger ner mig som en skamlig lögn

och känns som tvång med hot om straff

för den som bryter ledet.

Man blir lätt dömd för antisemitism.

Och dömd för antisemitism har han blivit både internationellt och i Sverige. Dilse Demirbag Steen skriver t.ex. i en artikel i GP att  ”antisemitismen och gamla fördomar om judar tränger upp till ytan” och nämner  i sammanhanget ”Günter Grass, som hävdar att Israel vill förinta Irans folk.”

Israel som enligt Sipri har 80 atomvapen talar alltså om att angripa ett annat land som de misstänker för att också vilja skaffa atomvapen. När de kritiseras för detta reagerar de som numera styr i Israel på samma sätt som en totalitär stat, överkänslig för kritik. De har gett Grass inreseförbud i landet. Premiärminister Benjamin Netanyahu anser att Grass är ute efter att skada Israel. Man kan komplettera denna bild genom att läsa Gunnar Bergdahl som i Helsingborgs Dagblad berättar historien om Mordechai Vanunu, den israelisk kärnfysiker som avslöjade Israels kärnvapen.

Inte nog med att ingen som helst kritik riktas från världens makthavare mot de israeliska kärnvapnen eller den israeliska statens ovilja att visa någon som helst öppenhet om sitt vapeninnehav. Dessutom är det i vissa kretsar inte ens tillåtet att kritisera det som den nuvarande ledningen för staten Israel säger eller gör. Och de som kallar sig vänner till Israel reagerar reflexmässigt med stämpeln: ”antisemit”

Då är det befriande att läsa vad den gamle israeliske fredskämpen Uri Anery skriver om detta.  Han skriver att Grass dikt inte alls fick honom att ramla ur stolen och att reaktionerna och beskyllningarna för rasism  är uttryck för en extrem form av pro-semitism som ”bara är en förtäckt anti-Semitism.” Och vidare:

–          As I said before, I see no reason for Germans to abstain from criticizing Israel. There is nothing in this text that de-legitimizes the State of Israel, On the contrary, he declares his solidarity with Israel. He explicitly mentions the Holocaust as an indelible crime. He also calls the Iranians “a people enslaved by a “bigmouth”.

Han tycker alltså att (även) en tysk har rätt att kritisera Israel. Däremot ifrågasätter han att det uttalade hotet om en israelisk attack mot Iran är mer än ett rent verbalt hot. Han menar att detta tal om krig är en USA-ledd psykologisk krigföring för att pressa de iranska ledarna att ge upp sina (förmodade) nukleära ambitioner. Dessutom menar han att Israel inte kan attackera utan USA:s tillåtelse och att USA inte kan kosta på sig ett till kostsamt krig just nu. Jag hoppas han har rätt i sin bedömning.

Diverse media: Aftonbladet, Aftonbladet2, DN1, DN2, SvD, Expressen

Andra bloggar: Kildén&Åsman

intressant

%d bloggare gillar detta: