Ännu en avgång.

Så har då försvarsminister Sten Tolgfors avgått på, som han säger, egen begäran.

Kanske ska man vara glad för det. Eller kanske snarare för det avgången ändå uttrycker. Vapensamarbetet med Saudiarabien passerade tydligen någon sorts gräns där även de som normalt inte ifrågasätter varken vapenhandel eller deltagande i krig fick nog.

Däremot måste jag hålla med Lotta Gröning när hon säger att hon har svårt att ta oppositionens krav på avgång på allvar eftersom ”alla riksdagspartier har fingrarna i syltburken. Det var regeringen Persson som initierade hela projektet…”. Därför är – som Gröning säger – den långbänksutredning som Konstitutionsutskottet ska sätta igång ”knappast någon opartisk granskning” eftersom ”alla partier i KU har sitt eget rykte att tänka på”.

För regeringens del är beslutet knappast uttryck för någon anständighet. Det handlar nog mer om ren taktik. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet uttrycker det som att man ville antagligen isolera skadan till Tolgfors, och gå vidare”. Men som han tillägger: om ”fler inom regeringen (är) inblandade lär skandalen fortsätta”.

Personligen har jag svårt att förstå hur det skulle kunna vara möjligt att INTE några andra än försvarsministern var inblandade. Reinfeldt har meddelat att hans ”förtroende är oförbrukat för alla mina statsråd tills annat nämns”. Annars har han ju haft ovanligt mycket problem med avgångar. Av det ursprungliga gänget runt Reinfeldt från 2006 återstår bara finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt, migrationsminister Tobias Billström, justitieminster Beatrice Ask och biståndsminister Gunilla Carlsson. Om sen Carl Bildts Lundin-oil-böld briserar så kan det bli riktigt ödsligt runt Reinfeldt.

Ska vi hoppas?

intressant

Påven och verkligheten

Den f.d. Joseph Ratzinger, numera Benediktus , påven eller hela den romerska kyrkans överhuvud, västerlandets patriark, Italiens primas, den romerska kyrkoprovinsens metropolit, Roms biskop och regent över Vatikanstaten har varit på Kuba.

Denne påve var som kardinal  bland annat prefekt för Kongregationen för trosläran, våra dagars kvarleva av den romersk-katolska inkvisitionen, som bland annat har i uppgift att uttolka vad som utgör katolsk lära. I SvD står det att påven uttalade sig om systemet på Kuba. Men han uttalade sig också om marxismen:

–          Det är i dag uppenbart att marxistisk ideologi, såsom den utformats, inte längre svarar mot verkligheten.

Jag måste erkänna att jag inte kunde låta bli att skratta lite åt detta yttrande. Vad som är marxism, hur den ska uppfattas och tillämpas idag är inte någon enkel fråga. Min uppfattning är att det mesta av det som kallats för marxism och upphöjts till dogmer av olika makthavare har varit åt helskotta. Men att höra en man som mer hör hemma i medeltiden med rötter i inkvisitionen, prata om vad som ”svarar mot verkligheten idag”, det är direkt komiskt.

En annorlunda och intressant analys av Påvens besök på Kuba och situationen där nu kunde man annars höra på TV:s morgonprogram, där René Vásquez Díaz  författare, född på Kuba men idag bosatt i Malmö och Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen samtalar.

intressant

Fursten – en fantastisk föreställning

Under våren 2012 går Fursten på Uppsala stadsteater. Det är en livfull föreställning som handlar om finansmannen Jan Stenbeck och den förändring av Sverige som han som person i hög grad deltog i och bidrog till. Om man vill se teater som både är rolig, medryckande, tankeväckande och kanske även lärande, så ska man se den här pjäsen. Det är inte bara ett intressant porträtt av Stenbeck som person, utan också eller framförallt, en bra skildring av hur den svenska kapitalismen – och kanske också kapitalistklassen – förändras under denna period. Ja hela samhället och mentaliteten förändras, som regissören Eva Dahlman uttrycker det i Svenska Dagbladet:

–          Det handlar om ett land som gick från en folklig konsensus om kollektivets bästa till en tid då alla först och främst tänker på individen. Nu är det inte längre någon som höjer på ögonbrynen åt det.

Själv påminns jag om detaljer som jag glömt. Till exempel hur Stenbeck samlade ett gäng journalister med bakgrund i maoistpartiet SKP och tidningen Gnistan kring sig – Aschberg uttrycker det själv i ett radioprogram om pjäsen som att ”ni håller på att anställa två gamla maoister”. Jag påminns också om när Aschberg lät Stenbecks syster Margaretha af Ugglas, som då var justitieminister, genomlida ett TV-program med en ”prutt-mästare” från England.

Pjäsen skildrar också det komplicerade förhållandet mellan journalisterna/mediearbetarna och pengamakten och svårigheten för journalister att bevara självständigheten. Den ganska vanliga historien om hur radikala journalister tror att de får mer inflytande samtidigt som de alltmer blir maktens vakthundar (Stenbeck kallades husse av ”grabbarna”) skildras på ett trovärdigt sätt. Stenbeck/Svensson uttrycker detta i pjäsen ungefär med orden: ”Pengarna klarar sig bra utan journalistiken, men journalistiken klarar sig inte utan pengarna”.

Trots att jag inte har en speciellt hög uppfattning om de flesta personer med stor makt och samhällsställning så undrar jag ibland under föreställningen ifall inte pjäsen ändå överdriver.  Ett genomgående inslag i en allmänt obehaglig människosyn är t.ex. det konsekventa kvinnoföraktet, där kvinnor över 40 inte har något värde. Det förekommer också scener om samröret mellan kungen och Stenbeck som inte är smickrande för någon av dem. Men huvudrollsinnehavaren Allan Svensson, som gör huvudrollen som Stenbeck alldeles lysande, understryker i samma radioprogram att ”det är en sannberättelse, allt detta har ju hänt…allt det vi redovisar har inträffat”.

Kort sagt: om du har chansen, se pjäsen!

intressant

Orimliga hyreshöjningar och allmännyttan som blivit egennytta.

Hyresgäster i olika delar av Uppsala som Kvarngärdet eller Gränby utsätts eller hotas nu av extrema hyreshöjningar på mellan 45 – 60 procent.

Bakgrunden till detta är att de fastigheter som byggdes i Sverige under 60- och 70-talet är i behov av stora renoveringar. Det gäller främst de som hör till de som brukar stoppas in under begreppet miljonprogram (1965 – 1974). Det handlar om stora kostnader på många miljarder. Renoveringar av villor subventioneras genom Rotavdraget men för hyresrätter finns inte något sådant stöd. Den regering som nu leder landet vill inte bidra till kostnaden med ett öre. Istället hamnar kostnaden helt hos de nuvarande hyresgästerna. Det är inte rimligt.

De orimliga hyreshöjningarna har också att göra med en ny lag: Allbolagen (Lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag 2010:879) från 1 januari 2011. Enligt Boverket innebär denna nya lag bl.a. att ”bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer med normala avkastningskrav.” Att den principen krockar med hyresgästernas intressen av rimliga hyreshöjningar tycker jag verkar helt naturligt. Visserligen har man också infört en ny skyddsregel mot kraftiga hyreshöjningar – den s.k. trappningsregeln. Boverket skriver om den regeln att:

–          Det återstår att se vad hyresnämnderna kommer att bedöma som väsentligt högre hyra men om det närmar sig tio procent så är det troligen en väsentlig höjning.

Men denna begränsning gäller inte för det privatägda fastighetsbolaget Stena fastigheter. Trots motstånd från hyresgäster och hyresgästförening blev hyresnämndens beslut att acceptera hyreshöjningarna för de boende i Stena fastigheters lägenheter i Kvarngärdet på uppemot 60-procent . Där gäller definitivt”affärsmässigheten” som princip.

Och det stämmer också med den bedömning som tidigare gjorts av de två forskarna vid KTH Lind och Lundström om att

–          Sverige de senaste två decennierna successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden; inblandning från staten sker i betydligt lägre grad i Sverige än i Storbritannien och i USA – marknadsliberalismens hemland .

De extrema hyreshöjningar som redan drabbat boende i Kvarngärdet och är på gång i Gränby är verkligen dubbelt orättvisa. Först har man i alltför många år eftersatt underhållet och sen klipper man till med ”affärsmässiga” hyreshöjningar. Det rimliga om man gör renoveringar som ska hålla i femtio år vore istället att kostnaderna också slogs ut på lång tid för hyresgästerna. Dessutom verkar hyresgästerna knappt ha haft något inflytande alls över innehållet i renoveringarna. När nästan 100 hyresgäster samlades till ett möte om Rikshems (f.d. Dombron) bostäder i Gränby den 17 januari var detta en fråga som kom upp. Folk undrade t.ex. varför alla lägenheter får parkettgolv i sovrummen. Representanten för Rikshem Tony Bjuhr ville enligt en artikel i UNT från mötet inte ens tala om hur stora de faktiska renoveringskostnaderna var för området. Rikshem som ägs av 4:e AP-fonden och AMF tyckas också följa ”affärsmässiga”  principer.

Eva Byegård från Hyresgästföreningen menade att Rikshem vill tvinga bort dem som nu bor i Gränby  och byta ut hyresgästerna. Den aspekten tas också upp av diakoner som arbetar inom Svenska kyrkan i Uppsala. I ett brev till kommunfullmäktiges ordförande Fredrik Ahlstedt från den 7 mars uttrycker de sin oro över segregeringen och undrar:

–          Vilka åtgärder tänker kommunen vidta för att bostadsområdena i centrala delar av staden även i framtiden kan bebos av alla grupper av människor, även dom med små tillgångar?

Naturligtvis är många hyresgäster också både kritiska, upprörda och oroliga. Mer än 900 namn har samlats in på protestlistor. Även Occupy Uppsala har engagerat sig i frågan och kommer ordna ett protestmöte på Stora torget lördag den 31 mars från kl. 12

Bloggat: Allt åt alla, Svensson

Media: Uppsala Fria

intressant

PS: Ovanstående skrevs i mars 2012. Nu ser jag att samma utveckling som är på gång även i Göteborg kommenteras i GP.

 

Flygblad från Occupy Uppsala:

Ett störtat plan.

I veckan störtade ett Herkulesplan med fem norska officerare vid Kebnekaise. I lördags slog man fast att alla fem omkommit. Om det inte varit för denna olyckshändelse så hade vi knappt fått reda på något om denna Nato-övning i Sverige. Sedan 2006 har man regelbundna övningar i Arktis som går under namnet Cold Response. Sverige deltar som medlem i en krigsorganisation med namnet ”Partnerskap för fred”. Det är ett språk som får en att tänka på Orwells bok 1984.

Att Herkulesplanen inte är några oskuldsfulla fredsduvor kan man t.ex. förstå när man läser tidningen flygtorget:

–          Tiden då gamla lata Herkules användes för att frakta soldater på permis eller andra rutinuppdrag är sedan länge förbi. Nu är det taktisk träning till stöd för specialoperationer som gäller – under alla ljusförhållanden och i alla slags väder, i Norge eller Afghanistan. ……Den här kärran är konstruerad för att landa på banor som civila flygplan inte klarar…

Och på  SvD Brännpunkt skriver Gunnar Westberg, medlem i styrelsen för den Transnationella Stiftelsen för Fred:

–          Att fem människor omkommit under en militär övning är tragiskt. Men det sätter också fokus på orsaken till deras närvaro. Att Nato tillåts öva i Norrland är fel väg mot en upptrappad militarisering av Arktis. Sverige borde arbeta för en demilitarisering istället.

Han beskriver en pågående snabb militarisering av Arktis i kamp om olja och malmer under istäcket och påpekar att Sveriges deltagande i dessa Nato-övningar aldrig diskuterats i riksdagen eller i försvarsutskottet. Han avslutar genom att anknyta till den senaste vapenaffärsskandalen:

–          Riksdagen skall inte lämna sådana frågor år försvarsledningen, lika litet som vapenexporten kan lämnas till ett organ med uppgift att främja vapenexport.

Jag kan bara instämma.

intressant

En krigsmaterielinspektör rycker ut – branden tilltar.

Den senaste vapenaffärsskandalen fortsätter att spricka som den varböld den är. I Dagens Nyheter kan man på finaste debattplats den 13 mars läsa ett inlägg av den förre krigsmaterielinspektören 1987–1994 Sven Hirdman. Jag vet inte hur Hirdman själv uppfattar sin utryckning, men för mig framstår den som en brandsoldat som sprutar eld istället för vatten på (skandal-)brasan.

Inledningsvis förklarar Hirdman hur regeringens kontroll över vapenexporten uppkom som ett behov av att få kontroll så att bara den export som regeringen gett tillstånd till är laglig. Den ”berör rikets förbindelser med andra länder” och ”Sveriges försvarsförmåga och säkerhet”. Sen säger Hirdman helt kort att vapenexporten därför är ”i vissa hänseenden sekretessbelagd”, utan att varken förklara varför eller diskutera eventuella problem med denna sekretess.

Därefter övergår Hirdman till att räkna upp det han kallar för ”villkorliga exporthinder som regeringen bör beakta men i speciella fall kan medge avsteg från.” Det är den här typen av regler som vi vet att regeringar ständigt hittat undantag från och som handlar om att inte sälja till länder i krig (eller risk för krig) ellerdär omfattande och allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer”. Och nu börjar det brännas. Hirdman skriver om stora vapenaffärer ”som skapat omfattande debatt” (skandaler skulle andra säga).  Här säger han helt enkelt att ”Affärerna är lagliga eftersom regeringen givit tillstånd”. För Hirdman tycks saken därmed vara klar. Precis som med sekretessen finns i hans huvud inte några problem, bara det är ”lagligt”.

Men det blir ännu värre. Den f.d. krigsmaterielinspektören ger sig även in på att beskriva Saudiarabien och situationen för mänskliga rättigheter där:

–          Hur man skall tolka situationen för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är dock en svår fråga. Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur. Landet är ett traditionellt arabiskt klansamhälle med en auktoritär kungamakt och ett strängt islamiskt styre, mycket annorlunda än Sverige. …..Saudiarabien betraktades allmänt som ett stabilt land i Mellanöstern.

Knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur! Frågan är väl i vilket avseende landet INTE kan betraktas som en diktatur? Inte bara så att det saknas grundläggande friheter som organisations-, mötes- och yttrandefrihet eller rösträtt. Kvinnor diskrimineras grovt och är t.ex. förbjudna att köra bil. Dödsstraff genom halshuggning tillämpas:

–          Huvudet skiljs från kroppen med ett svärd som ska vara så vasst att ryggmärgen snabbt huggs av och medvetslöshet inträder. För att detta ska ske kan flera svärdshugg behövas, eftersom ett svärd är ett relativt inexakt redskap. Hur snabbt döden inträffar sker beror alltså på hur stark och exakt bödeln är.

Antalet avrättningar och förtrycket mot oliktänkande har också ökat under det senaste året.

Landet har dessutom en speciell roll som vakthund mot alla rörelser för social eller ekonomisk rättvisa. Så fick t.ex. Bahrains härskare – under den arabiska våren – stöd av Saudiarabien att kväsa protesterna med våld, återigen till priset av många människoliv och ökande splittring.

Det stinker både om vapenexporten, laglydigheten, sekretessen och om dess försvarare och inspektörer.

intressant

Uppsala: Möte om klimatfrågan

Efter kollapsen av de globala klimatförhandlingarna – hur går vi vidare?

Nu på torsdag startar vi vårens föreläsningsserie ”Globalt, lokalt, mentalt” med Rikard Warlenius som pratar om hur vi kan ta nya tag för att bygga upp en global klimatrörelse.

Tid: Torsdag 15 mars, kl 18:00
Plats: Drottninggatans Bokhandel, Drottninggatan 7.

Tilltron till de internationella förhandlingarna för att motverka klimatförändringarna sjunker efter att man år efter år misslyckas med att kommas överens om radikal minskningar av de globala utsläppen.

Beror misslyckandena på brist politisk vilja eller på ett kolonialt perspektiv utan rättviseaspekter i förhandlingarna?

Vad hände egentligen i Durban och hur ska en internationell klimatrörelse gå vidare för att arbeta med de här frågorna.

Föredrag och diskussion med Rikard Warlenius, journalist, tidigare chefredaktör för Arbetaren, klimatdebattör och författare till bland annat böckerna ”Utsläpp och rättvisa” och ”Vägen till Köpenhamn”.

Det är gratis inträde och fika finns till försäljning.

Välkommen

intressant

Lögner, sekretess och vapenhandel.

Häromdagen skrev jag angående den pågående skandalen kring vapensamarbetet med Saudiarabien att när skandaler briserar så kommer en del fram som vi inte annars får se och att det trots sekretess och locket på från regeringen kanske inte var över ännu. Det visade sig ju stämma.

Nu visar det sig att försvarsministern kände till upplägget med bulvanföretaget SSTI redan 2010. Dessutom gav Tolgfors sitt uttryckliga tillstånd till myndigheten FOI att ingå avtal med saudierna om hjälp med att bygga en vapenfabrik. Ministern ljög alltså. Och han var inte ensam. Beslutet (med beteckningen FO:2008/3004/ML) togs på ett regeringssammanträde den 20 november 2008. Närvarande var bl.a. statsminister Reinfeldt, Odell (kd), Leijonborg (fp), Hägglund (kd), Billström (m), försvarsminister Tolgfors och några till. Med tanke på fp-ledaren Björklunds kritik mot vapenhandel med Saudiarabien är det ju speciellt intressant att hans föregångare Leijonborg närvarade på mötet. Och sen visar det sig dessutom att även Björklund tvingas erkänna att han känt till affären och alltså inte varit sanningsenlig. Lena Melin kallar allt detta för ”mer eller mindre eleganta halv­sanningar” i Aftonbladet.  Jag ser inte det eleganta. Och jag tycker att man kan kalla en lögn för en lögn.

Gott om lögnare är det...

Gott om lögnare är det…

Men det blir ännu olustigare när man får höra om ett organ som heter exportkontrollrådet där även andra partier än regeringspartierna har tillträde. I detta råd informerades det om den speciella vapenaffären med Saudiarabien 2010 . I detta råd satt då Lars Ångström för miljöpartiet och Peder Pedersen för vänsterpartiet. De gillade förmodligen inte vad de fick höra, men sa inte någonting. Informationen är nämligen hemligstämplad. Ångström som nu trätt fram och berättat vad han visste redan 2010 säger till Svenska Dagbladet att han var förhindrad att tala fritt:

–          Då hade jag brutit mot lagen. Vi är förbjudna enligt lagen att prata om sådant som är hemlighetsstämplat.

Jag måste säga att den laglydighet som Ångström och Pedersen här visat upp inte är av det slag som man blir glad av att höra om. Kunde de inte åtminstone ha snackat med sina egna partikamrater? Och borde inte detta hemligstämplande och snack om sekretess också ordentligt ifrågasättas i samband med denna skandal? Denna sekretess är naturligtvis bra för vapenmånglarna men definitivt inte för demokratin.

Skandalen i detta fall handlar ju inte bara om att Sverige säljer vapen till en reaktionär och extrem förtryckarstat. Det var ett ovanligt långt utvecklat samarbete. Och det var mer än vanligt smutsigt. Därför ljög och ljuger ministrarna och de höga cheferna. Därför hemligstämplade man och hänvisade till sekretess.

Men de flesta (eller alla?) av riksdagens partier accepterar ju den svenska vapenhandeln som sådan. Man ser vapenproduktion och försäljning som en nödvändig del av försvarsmakten.  Dessutom brukar man hänvisa till att det ger sysselsättning.  Jag ska inte diskutera det här. Men det finns bland anhängarna till svensk vapenhandel en skillnad mellan de mest cyniska som tycker att vi kan sälja till fan själv: ”för om inte vi gör det, så gör någon annan det” och de som ändå menar att vi bör hålla oss med någon sorts principer. En sådan ”princip” verkar ju ha varit att Sverige inte ska sälja till länder som är i krig. Principen har inte följts och är ju ganska märklig. Det är ju som att säga: köp de här vapnen, men använd dem inte.

Nu i samband med den aktuella skandalen har istället en diskussion om att inte handla med diktaturer kommit upp. Björklund som motsatt sig affärer med Saudiarabien formulerar principen:

–          Svensk försvarsmateriel ska få användas för att försvara frihet och demokrati. Men inte till att bekämpa frihet och demokrati.

Det låter ju tjusigt och skulle kanske förhindra handel med några av de värsta staterna som t.ex. Saudiarabien. Men hur är det med USA och dess krig? Bofors supergranat Excalibur och Malmöföretaget Aimpoints rödpunkts-sikten till automatvapen hörde till de svenska storsäljarna till USA:s krigsmakt i Irak – vilket också är ett exempel på att man inte följer ”principen” att inte sälja till länder i krig . Men var USA:s krig mot Irak ett krig för demokrati och frihet? Björklund anser nog fortfarande det. Jag anser definitiv inte att det var det, varken vad gäller metoder, syfte eller resultat.

Så jag är nog hellre beredd att lyssna till argumenten från den lilla fredsorganisation Ofog (trevligt namn med tanke på vissa andra fredsvänners lagbundna tigande) som argumenterar väl kring vapenexporten som sådan. Läs gärna vidare där.

intressant

Cloetta lägger ned i Gävle och Alingsås. Finns det en vänsterpolitik mot nedläggningar?

Göran Kärrman tar här upp nedläggningen av Cloettas fabriker i Gävle och Alingsås, som meddelades på kvinnodagen 8 mars. Han diskuterar om det finns metoder för att kämpa för jobben och menar att Vänsterpartiet borde göra mer än att bara beklaga nedläggningen.

Godistillverkaren Cloetta har medelat att man tänker stänga sina fabriker i Gävle och Alingsås (och ytterligare en fabrik i Finland).
En del av verksamheten flyttas till Ljungsbro, men huvuddelen förläggs till Slovakien. Totalt beräknas 345 anställda förlora jobbet. Orsaken är – givetvis – att spara pengar för företaget, enligt egna uppgifter 100 miljoner om året, på de lägre lönerna i Slovakien. På självaste Internationella Kvinnodagen den 8 mars levereras dessa nyheter till de i huvudsak kvinnliga arbetarna på Cloetta.
Här är allt tal om att de ”anställda är vår viktigaste resurs” som bortblåst och i stället visar man cynismen i kapitalismen som ekonomiskt system. Lönar det sig bättre att tillverka någon annan stans så flyttar man dit.

För de anställda kommer beskedet naturligtvis dom en chock.
Som vanligt när besked om uppsägningar eller nedläggningar kommer, uttalar sig lokala fackliga ledare och uttrycker sin frustration och besvikelse. Men en facklig rörelse som låter en stor bilfabrik (SAAB) gå i putten utan att röra ett finger, kommer knappast att göra mer för några hundra livsmedelsarbetare, om nu inte de lokala facken är beredda att driva en mer militant linje.

Men har då vänstern ett annat svar, ett svar som skulle kunna förhindra en nedläggning?

Vänsterpartiets 1:e vice ordförande Ulla Andersson, är riksdagsledamot från Gävle. I ett uttalande beklagar hon nedläggningen Det är allt.
Har Vänsterpartiet verkligen ingenting annat att säga? I partiprogrammet står bara att ”För arbetarrörelsens organisationer är det nödvändigt att kämpa för att förhindra arbetslöshet” och ingenting om hur en sådan kamp skulle kunna se ut, trots den antikapitalistiska retorik som återfinns på andra ställen i partiprogrammet.

Nu kan naturligtvis Ulla Andersson försvara sig med att Vänsterpartiet inte kan göra något som de lokala facken inte gör. Men det är bara delvis sant. Eftersom ingen av fabrikerna skall läggas ned omedelbart kunde V uppmana arbetarna att lägga ned arbetet i protest, en långt kraftfullare åtgärd än de demonstrationer som är så vanliga vid liknande fall, men som i sig inte leder någonstans.
Nästa steg är naturligtvis att ockupera fabriken för att på så sätt förhindra att lager och maskiner flyttas. Det här är åtgärder som direkt slår mot företagets kassakista (den enda verkligt ömma punkten).

Om arbetarna på de berörda fabrikerna tror att en kamplinje har större förutsättningar att lyckas än de ”normala” fackliga kanalerna (löntagarkonsult, mbl-förhandlingar, mm) så kanske de väljer en sådan linje, även om de inte tillhör ”våra traditioner” som LO:s ordförande Vanja Lundby Wedin brukar uttrycka saken. Skulle arbetarna vid en eller båda av Cloettas fabriker gå ut i strejk så är det också troligt att man skulle få ett stort stöd utifrån, inte minst i de berörda städerna. Skulle den fackliga solidariteten också sträcka sig så långt som till Cloettas huvudfabrik i Ljungsbro, så är möjligheten att sätta stopp för nedläggningarna mycket goda.

Orealistiskt? Varför skulle det vara mer orealistiskt med de metoder som var så framgångsrika när den fackliga rörelsen en gång byggdes upp, än med de bevisligen orealistiska vädjanden till diverse riskkapitalister, som IF Metalls ledning föredrog i fallet med SAAB?

Om Vänsterpartiet menar någonting med det man skriver i sitt partiprogram, vore det en möjlig handlingslinje, att propagera för och eventuellt initiera en verklig kamp för jobben. En sådan kamp skulle möte ett betydande gensvar i bland Sveriges arbetare. Det skulle dessutom vara ett verkligt bevis på att Vänsterpartiet menar allvar när man säger att man är ett feministiskt, socialistiskt arbetarparti, när man tar kamp för en grupp lågavlönade arbetare, i huvudsak kvinnor, som hotas av avsked.

Göran Kärrman

Intressant

Andra inlägg om kampen på Cloetta på denna blogg: Se under kategorin Fackligt här till höger.

Skriv på mot den svenska vapenexporten!

Svenska Freds och skiljedomsföreningen har tagit initiativ till en misstroendeförklaring mot den svenska vapenexporten. Du som också ogillar den, skriv på uppropet

intressant

%d bloggare gillar detta: