Pierre Schori på möte om Afghanistan i Uppsala

Igår ordnades ett möte om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Talare var Pierre Schori .

Eftersom vår lokaltidning UNT inte avsatte resurser för att referera detta möte – däremot gav de extra reklam för ett möte dagen innan med journalisten och krigsanhängaren Johanne Hildebrandt – så ska jag kort berätta några saker från mötet.

Schori menade att det var ett strategiskt misstag att gå med militärt i kriget och berättade hur det började med en ”skyddsstyrka” på 30 man som skulle vara där i sex månader under brittisk ledning. Definitivt fel blev det när USA tog över ledningen för kriget.  Han menade att det skett en vändpunkt i kriget vid årsskiftet 2011/12 som tydligt visade det hopplösa i en militär seger för NATO-alliansen. Schori citerade Expressen för två år sedan som i en ledare skrev att det var ”Ett krig vi måste vinna”.

Kostnaderna för detta krig finns det inga riktiga siffror för enligt Riksrevisionen, men vi satsar fem gånger så mycket på det militära som på stöd till det civila samhället. Och endast tre procent av alla resurser som pumpas in i landet administreras genom Barzai-regeringen.

Schori framhöll de positiva insatser som utförs av Svenska Afghanistankommittén, till exempel att de lyckats bygga upp flickskolor även i Talibankontrollerade områden genom samverkan med lokalbefolkningen. Han såg detta som ett alternativ till de militära insatserna som bara förstör och samtidigt stärker istället för försvagar stödet till Talibanerna. Kostnaden för en militär motsvarar kostnaderna för 25 lärare!

Schori tog i sammanhanget också upp det negativa med avskaffandet av den allmänna värnplikten och menade att om vi haft den kvar så skulle vi inte heller ha varit i Afghanistan med trupp. Detta beslut drevs igenom i riksdagen med 153 röster mot 150.

Socialdemokraten Schori kritiserade också det egna partiets agerande i frågan. De rödgröna lovade innan senaste valet att påbörja en avveckling 2011 för att vara ute 2012. Men sedan gjorde Juholt och Ahlin upp med de borgerliga och nu ska svensk trupp vara kvar till 2014. Samtidigt har USA:s försvarsminister Leon Panetta sagt att USA ska vara ute ur Afghanistan 2013 och NATO-länder som Nederländerna och Canada har redan dragit sig ur. På en fråga från publiken om hur Anna Lindh kunde vara med om beslutet att gå med i kriget sa Schori att hon var emot men pressades av ”en större man” till beslutet.

Han berättade att Karzai och USA nu förhandlar med Talibanerna i Qatar och på en fråga från publiken ifall Talibanerna nu kommer att ta över styret igen svarade han att ingen kan veta men att det man vet är att nu blir det bara värre och värre.

Afghanistan är ett land med mycket rika mineralfyndigheter som naturligtvis många kastar lystna blickar på men det innebär också stora möjligheter för landets uppbyggnad, menade Schori.

Schori citerade också Olof Palme från en demonstration 1987 mot Sovjets krig i Afghanistan:

Ett folks befrielse måste vara dess eget verk

Lästips:

Schori har också skrivit en bok om ”Vägen ut ur Afghanistan”. I en tidigare artikel rekommenderade jag också Föreningen Afghanistansolidaritets skrift: Sverige i krig igen.

intressant

Ska Sverige delta i Kriget i Afghanistan?

På nyheterna får vi veta att skanderade demonstranter i Afghanistan ropar Död åt USA, död åt Karzai (landets president) med anledning av en ny respektlös handling av den amerikanska militären. I detta fruktansvärda och alltmer hopplösa krig deltar Sverige med svenska soldater. Sverige är i krig efter 200 år av fred. Sedan mer än 10 år deltar svenska trupper i kriget i Afghanistan.
Det är ett krig som den svenska allmänheten och till och med riksdagen fått veta mycket lite om. Försvaret har lagt hemligstämpel över det mesta som sker i Afghanistan. Och många dokument som gäller Sveriges väg in i kriget har hemligstämplats av regeringen.

Nu har föreningen Afghanistansolidaritet kommit ut med en broschyr som behandlar detta ämne. Den heter SVERIGE I KRIG IGEN – VÄGEN IN I AFGHANISTANKRIGET och kan beställas från föreningen per e-post afghanistansolidaritet@gmail.com

Broschyren är skriven av föreningens ordförande Lars-Gunnar Liljestrand. Riksdagens f.d. talman och f.d. försvarsministern Thage G. Pettersson har skrivit ett förord och tidigare FN-ambassadören Anders Ferm ett slutord. Frågor som ”Är detta en FN-operation?”, ”Vad gör svenska soldater i Afghanistan?”,”Vad kostar kriget?”, Är kriget förenligt med folkrätten?” och ”Är detta ett krig för att införa demokrati, stödja kvinnorna och starta skolor?” behandlas i broschyren.

Ett annat sätt att ta reda på mera om detta krig är att gå på ett möte här i Uppsala på tisdag den 28 februari. Mötet heter SKALL SVERIGE DELTA I KRIGET I AFGHANISTAN? Talar gör Pierre Schori.

Kerstin Ekmansalen, Stadsbiblioteket, Uppsala. Tid: 28/2 kl 18,00.

Arrangörer är: FiB/K , S-kvinnorna i Uppsala, Tro och solidaritet i Uppsala och Uppsala AK.

intressant

Ett barn är fött…

När jag hör de senaste nyheterna om det där speciella nyfödda barnet som Nyheterna på TV säger hyllas av ”hela det svenska folket”, så kommer i mina öron några ord från den gamle norske diktaren Arnulf Överland:

Ett barn är fött i Betlehem – ett barn är fött i varje hem.”

Den radikale Överland skrev detta mot religionen men det skulle kunna omskrivas till att handla om monarkin, ifall nu någon kunde hjälpa mig med rimmet.

Därför får jag nöja mig med att föra vidare ett uttalande från REPUBLIKANSKA FÖRENINGEN:

Republikanska Föreningen gratulerar idag inte bara Victoria och Daniel till barnet, utan också riksdagen, som nu får ännu ett viktigt skäl att byta statsskick. När barnet är i tonåren beräknas en majoritet av svenskarna anse att monarkin ska bort. Föreningen uppmanar nu riksdagen att ta initiativ till en ny grundlag för både barnets och Sveriges bästa.

intressant

Greklandssolidaritet

I våra tidningar kan vi läsa om hur den grekiska krisen tilltar. Vi får siffror som visar på en ekonomi där allt är på väg nedåt. Men bakom siffrorna och beroende av dem finns det grekiska folket.  I Dagens Nyheter läser jag t.ex. om Spiridoula som demonstrerar tillsammans med sin dotter på Syntagmatorget i Athen. Han har förlorat både jobbet som oförsäkrad byggnadsarbetare och hemmet då han inte kunde betala på räntorna. Nu bor han tillfälligt med dotter och fru i ett av kommunens soprum. Ett upprörande öde bland många andra.

Nu sägs det att grekerna ska få hjälp. Det är ett mycket konstigt sätt att använda ordet hjälp. Man lovas nya lån (omväxlande kallar man det för nödlån eller stödlån) på 130 miljarder euro. Men när blev lån en hjälp? Lånen är inte till någon fördelaktig ränta (tvärtom) och de är kopplade till åtstramningsåtgärder som kommer göra att ännu fler greker hamnar i Spiridoulas situation. Dessutom ska dessa pengar i första hand gå till de gamar inom finansvärlden som varit med om att skapa den nuvarande krisen. Annika Winsth, chefekonom vid Nordea, säger i en kommenterar till det senaste lånet så här:

–          Nu är det fortfarande så att Grekland måste rätta in sig i ledet och rätta mun efter matsäck. De har ju hårda åtstramningar framför sig…

Rätta in sig i ledet. Mun efter matsäcken. Det led jag ser framför mig är ett led till soppköket. Jag tror knappast att Spiridoula känner sig tacksam. Betydelsen av att han och andra i hans situation ska rätta mun efter matsäcken saknar en del dimensioner. Det är dimensioner som handlar om medkänsla, solidaritet, anständighet, rimlighet och rättvisa. Låt grekerna ta hand om sina korrupta politiker och skattesmitande överklass själva. Men det vi kan göra som andra (ofrivilliga) EU-medborgare är att inte spotta på dem, att inte gå på snacket om lata greker utan istället räcka ut en hand av solidaritet. Ett sätt att börja göra det kan vara att skriva på och gå med i den internationella Solidaritetskampanjen till stöd för Grekland: Coalition of Resistance. Gör det.

intressant

Blir skolan bättre med mer undervisning, tester och prov?

I Finland har skolan varit förskonad från drastiska reformer och står fri från marknadens logikskriver Sven-Eric Liedman i DN i en mycket intressant recension av Pasi Sahlbergs bok ”Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?”.  Liedman gör en genomgång av det svenska skolsystemets utveckling och förändring för att samtidigt utifrån Sahlbergs bok jämföra detta med skolan i Finland. Du kan också på nätet hitta en lätt-tittad pdf av författaren som med statistik visar skillnader t.ex. vad gäller undervisningstimmar och att ”test less learn moore” har varit framgångsrikt. Du får några roliga bilder på köpet…

intressant

Går det att tämja gamarna i välfärden?

Ingen annanstans än i Sverige kan skattemedel så lätt omvandlas till privata vinster. Och frågan om vinst inom välfärden är som en varböld. Problemen och de negativa konsekvenserna blir alltmer uppenbara, så länge man inte gör något åt själva problemet. Det är då inte konstigt att vi de senaste dagarna fått se två olika förslag som är försök att förhålla sig till detta (och samtidigt kanske de egna opinionssiffrorna).

Först ut var socialdemokraterna som länge brottats med denna fråga som ville ”ge kommuner och landsting möjligheten att själva avgöra om välfärdsverksamheten ska bedrivas med eller utan vinstsyftegenom att se över lagen om offentlig upphandling. Jag kommenterade det i ett inlägg häromdagen.

Sen kom utbildningsministern och folkpartisten Björklund med ett förslag till ändring av lagen för att komma åt riskkapitalisterna: ”Statens skolinspektion ska göra en ägarprövning av ägarna till friskolor”. Björklund tycker det är ”självklart” att aktiebolag ska kunna driva friskolor eller ta hand om en ”viss utdelning”, men han tycker alltså att riskkapitalisternas verksamhet inte passar inom skolområdet, vars ägare bör vara ”långsiktiga och seriösa”. Uttrycket ”viss utdelning” är för övrigt intressant. I det ligger ju att det åtminstone finns en gräns för uttag som kan vara problematisk. Vad jag vet har den däremot aldrig preciserats.

Björklunds förslag tas surt emot på Svenska dagbladets ledarsida:

–          Med sitt utspel om vilken sorts företag som är acceptabla aktörer i utbildnings- och välfärdsbranschen och inte förflyttar folkpartiledaren debatten vänsterut och ger indirekt kritikerna rätt.

Och om det kan man ju hålla med.

Företrädare för Friskolornas riksförbund menar på Newsmill, föga förvånande, att ”Björklund är fördomsfull mot riskkapitalbolag som äger skolor”.

Gustav Fridolin från Miljöpartiet och Eva-Liz Sirén från Lärarförbundet kritiserar i en debattartikel i DN Björklund på en mängd punkter, men tar däremot av någon anledning inte upp det senaste utspelet.

Den socialdemokratiske bloggaren Matz Keijzer tycker att Björklunds förslag är populistiskt men tycks däremot inte ha någon kritik mot det senaste s-utspelet. En annan s-bloggare Olas tankar  kallar visserligen s-förslaget för ”välavvägt” men konstaterar samtidigt:

–          Båda förslagen medger att vinstuttag i välfärden kan vara ett problem. Inget av förslagen sträcker sig så långt som att vinst är ett problem.

För mig är det självklart att vi inte ska ha vinst inom den skattefinansierade välfärdssektorn. Jag har inte kunnat se några som helst exempel som visat på det positiva med att vi släppt in vinstintresset. Däremot har vi kunnat se rikligt med exempel på motsatsen. Detta betyder däremot inte att all verksamhet som drivs med vinst är dålig. Det finns även verksamheter som inte drivs av kommunen som upplevs som bättre både av brukare och av de anställda. Vi ska inte idealisera kommunernas verksamhet som ofta kombinerar stelbenthet, byråkratism och löjeväckande ”leka affär”-metoder. Men jag tror inte att de företag som lyckas bättre gör det för att de tar ut en vinst. Däremot skulle kanske en del av metoderna för att öka engagemanget hos de anställda kunna föras över till den kommunala sektorn. När utvecklingen med friskolor började (1992) så var det skolor med en tydlig pedagogisk idé som dominerade. Efterhand har istället de stora koncernerna med riskkapitalister tagit över scenen. Jag tror att det hade varit möjligt för samhället att välja en annan väg än den nyliberala t.ex. på skolområdet. Man skulle ha kunnat integrera driftigheten och idéerna hos olika typer av pedagogiska modeller inom en pluralistisk statlig skola. Och säkert skulle man ha kunnat göra detta även inom vård och omsorg.

Men jag anser alltså att de av våra skattepengar som är avsedda för t.ex. skola, vård eller omsorg bara ska gå till det och inte till något annat. Ett argument som då brukar komma upp är att kommunen ju köper tjänster och produkter av företag som går med vinst. Vad är skillnaden, frågade t.ex. förra centerledaren Maud Olofsson i en debatt om vinst i välfärden. De som resonerar så ser uppenbarligen inget som helst problem med vinster i någon som helst verksamhet. De ser inte heller skillnaden mellan olika typer av verksamheter. Naturligtvis kan man diskutera vinst inom alla sektorer av samhället. De orimliga och stötande vinsterna inom bank- och finanssektorn till exempel.  Men det är en annan (och större) diskussion. Att ett privat företag som säljer varor eller tjänster till kommunen tar ut en vinst är en sak. Det påverkar inte direkt den kommunala verksamheten. Men att föra in vinstintresset i vård, skola eller omsorg påverkar själva verksamheten. Det tar också bort en del av de skattepengar som skulle gått till verksamhet. Dessa skattepengar blir istället privat vinst.

Att Björklund gör ett populistiskt utspel (för vilken gång i ordningen?) är inte förvånande. Kanske inte heller att socialdemokraterna inte kan samla sig till ett klart nej till vinst inom välfärden. Men det är däremot sorgligt. Och jag undrar som ofta tidigare hur det känns för den socialdemokratiska vänstern.

intressant

Är skuldkrisen grekernas fel?

I tidningarna kan man läsa att Eurozonens finansministrar sagt ja till det som man kallar nya nödlån till Grekland ”Men paketet kräver stora uppoffringar av det grekiska folket”, som det uttrycks på nyhetsplats i Dagens nyheter. Och finansminister Borg säger att ”vi har reducerat det grekiska problemet till ett grekiskt problem”.

Som vanlig löntagare är det lätt att ta till sig resonemang om att man inte ska ”leva över sina tillgångar”. Visserligen har de flesta av oss någon gång lånat och vi är en del av låneekonomin, men vi vet också att övermäktiga skulder kan knäcka vem som helst och att ”man måste rätta mun efter matsäcken”. Nu skakar hela EU och vi får ständigt höra att hela folk och länder har ”levt över sina tillgångar”. Framförallt sägs detta gälla för grekerna. Sveriges stats- och finansminister ser allvarligt på oss från TV-rutan och säger att det gäller att ha ordning på pengarna. Ordning, det har de, till skillnad från de slarviga grekerna. Det verkar vara en förklaring av orsakssammanhangen som både accepteras och torgförs i alla de dominerande medierna. Och i denna förklaring ingår också att den som inte kan betala sin skuld måste dra åt svångremmen.

Samtidigt nås vi också av rapporter om de alltmer förtvivlade förhållanden som de vanliga grekiska löntagarna lever under. Allt fler (t.ex. Guardians Helena Smith som rapporterat från Grekland i två decennier) menar att landet är en skugga av sig själv och att åtstramningsåtgärderna driver landet mot en ekonomisk och social kollaps. Wolfgang Hansson på Aftonbladet uttrycker det som att ”även om Grekland får sina pengar är det som att sätta plåster på en blödande halspulsåder”.

Men av detta syns ingenting i ansiktena på Reinfeldt eller Borg. Tvärtom har Borg ljugit om den verkliga pensionsåldern i Grekland och tillsammans har de bidragit till bilden av grekerna som ett folk som är slarviga och lata, trots att statistik visar att de tillhör dem som arbetar mest bland OECD-länderna.

Tack och lov ifrågasätts både beskrivningen av orsakerna till den grekiska krisen och svångremsåtgärderna i vänstertidningar och på radikala bloggar. Och emellanåt kan man också läsa alternativa förklaringar i stormedia som t.ex. i en mycket intressant artikel i Svenska Dagbladet 20 feb. skriven av fyra personer inom tankesmedjan Global utmaning: Svältkurer fördjupar Europas kris. De menar att ”de senaste 30 årens ekonomiska politik har misslyckats med att skapa tillräckligt med jobb och en rimlig fördelning av inkomsterna”. Istället har den rikaste procenten ”sedan 80-talet mer än fördubblat sin andel av de totala inkomsterna i många länder, exempelvis i både USA och Sverige, utan att andelen investeringar ökat.” Vad har de då tagit vägen de pengar som de rika samlat på sig men inte lyckats investera? Jo: ”Enligt IMF har dessa pengar i stället slussats tillbaka till hushåll och stat i form av lån. Löner och skatter har ersatts med lån från de rikaste hushållen. Det leder förr eller senare till en skuldkris.”

De rika lånade alltså ut pengarna de kapat åt sig medan individer och stater som förlorat istället fick detta som lån som gör de rika ännu rikare. Efterhand uppstår en skuldkris. Enligt denna beskrivning handlar det då inte om att folk och stater ”levt över sina tillgångar”. Istället handlar det om fördelningen. Tillgångarna har samlats på ett alltmer ojämlikt sätt och förvandlats till lån.

Dessutom är det så att åtgärderna i form av budgetåtstramningar och s.k. finansiella räddningspaket ytterligare förvärrar situationen. Författarna påpekar att räddningsinsatserna för det finansiella systemet i praktiken är ”en omvänd förmögenhetsskatt,då ungefär 70 procent av all finansiella tillgångar ägs av de 5 procent rikaste hushållen medan insatserna betalas av vanliga skattebetalare”.En annan artikel, även den i Svenska Dagbladet berättar dessutom att mer än en tredjedel, runt 80 miljarder euro, av de privata långivarnas fordringar på Grekland ligger hos hedgefonder, vilka beskrivs som ”finansbranschens asgamar. De spekulerar ofta i svaga, skadade bolag, valutor – och stater. Inte sällan köps skulder billigt på spekulation och ju sämre världsekonomin är – desto mer blod vädras.”

Om alltså den grekiska statens skulder uppstått som ett resultat av att de rika berikat sig ytterligare. Om åtgärderna mot krisen bara förvärrar problemen och dessutom går till finansbranschens asgamar. Då är det i allra högsta grad berättigat av grekerna att ropa:

Vi betalar inte!

 

intressant

Läs också: Grekland: nej till orättfärdiga låneskulder och svältkurer

OM sossarna och vinst i välfärden – Rätt att kanske välja bort gamarna…

Den 11 feb skrev jag om välfärdens gamar och ifall socialdemokraterna skulle kunna samla ihop sig till att åtminstone ifrågasätta vinst inom välfärdssektorn. Jag citerade s-kvinnornas ledare Lena Sommestad som på sin blogg efterlyste ”skarpa förslag”  som tydliggjorde ”gränsen mellan privata marknader och offentlig verksamhet” och en lagstiftning som  ”säkerställer att offentlig verksamhet drivs utan vinstintressen”. Nu har den socialdemokratiska partiledningen, som med tidskriften Arenas ord länge saknat en tydlig politik i frågan”, samlat ihop sig till detta:

–           Vi vill ge kommuner och landsting möjligheten att själva avgöra om välfärdsverksamheten ska bedrivas med eller utan vinstsyfte. Det gör vi genom att se över lagen om offentlig upphandling och lagen om valfrihetssystem, för att se om vi kan göra det möjligt att villkora offentligt stöd med att välfärden bedrivs i icke-vinstsyftande form.

Aftonbladets ledare kallar detta förslag för ”en ganska elegant lösning på frågan om vinst i välfärden”. Det är en synpunkt som jag har svårt att förstå. Eftersom jag tycker att varenda krona av våra skattepengar ska gå till verksamhet och inte till något annat ser jag inte alls det ”eleganta” i förslaget.

Man vill alltså inte riva upp LOV (Lagen om valfrihet) utan se över lagen och bara göra det möjligt att inte välja gamarna. Varför inte ett ”skarpt förslag” istället? Är det helt enkelt så att den höger inom socialdemokratin som både drivit fram möjligheten till att tjäna pengar på välfärden och i vissa fall även varit med om att berika sig själva, är för stark?

Ingen har kunnat visa på att välfärdstjänster blir bättre för att en del av dess resurser försvinner till privata vinster. Däremot har vi sett många skrämmande exempel på det negativa med att marknaden släpps in. När det gäller valfriheten är det också mycket falskt snack även från dessa högersossar. En valfrihet där några kan tränga sig före är inte värd namnet. Ola Larsmo visar det mycket bra med ett personligt exempel i en artikel i dagens UNT. Välfärdstjänster ska inte fördelas efter ojämlika val eller ens ”lika till alla” utan efter de verkliga behoven, mest till de som behöver mest.

Sen är det en annan sak att mycket behöver göras med och inom den kommunala och statliga sektorn både vad det gäller brukarnas och välfärdsarbetarnas inflytande. Att minska byråkratin, öka demokratin och släppa in olika sätt att arbeta och organisera verksamheten inom det gemensamt ägda borde istället vara vägen att gå.

För övrigt vill jag rekommendera två lysande inlägg av andra bloggare. Det ena är Ilse-Maries Ett hjärta RÖTT som skriver om hur Forskarna sågar alliansens politik – på punkt efter punkt. Det andra är Erik Bergs Approximation som med utgångspunkt i ett besök på Storsäterns kapell i Idre församling skriver om Inhägnadernas tragedi och gör upp med ”Ägoismen”.

Har du sedan tid över och inte redan lyssnat på Sven Wollters vredesutbrott mot tanken på pensionsålder vid 75 – som censurerades av Sveriges Radio – så läs och lyssna här. Det är också uppiggande.

 

intressant

 

Stefan Löfvén och längtan efter en svensk Tony Blair.

Den 28 jan. skrev jag om valet av Löfvén till ny s-ledare (Vart går SAP med Löfvén?):

–          Löfvén kan vara en bra ledare. Men det kommer inte spela någon större roll ifall man inte med Melins ord ”skaffar sig en politik”, en politik som dessutom bryter med flera decennier av anpassning till nyliberalismen. Vad jag vet har inte Löfvén sagt något alls som tyder på att han skulle vilja bidra till detta. Tvärtom tyvärr.

Även om jag tycker att bedömningen av själva partiets historia, handlingar och styrkeförhållandet mellan dess höger och vänster är det avgörande så har naturligtvis ledarna betydelse. Ofta större än man skulle önska sig. Och här var jag kanske väl försiktig i bedömningen av den nye partiledaren. Här är en artikel av Göran Kärrman som fokuserar mer på själva partiledaren. Artikeln har också skickats till bloggen På jobbet och veckotidningen Internationalen.

Egentligen borde det räcka med att läsa Svenska Dagbladets pålitligt reaktionäre ledarskribent PJ Anders Linder när han kommenterar den nyutsedde S-ledarens framträdande i Agenda, för att inse vad drevet mot Håkan Juholt syftade till. Varje ansats, om än aldrig så liten, att ifrågasätta den nyliberala kapitalismens marknadsdiktatur skall kvävas till varje pris. Om detta är de borgerliga mediernas chefer helt överens, inte bara med varandra och sina uppdragsgivare inom det privata kapitalet, utan också med den socialdemokratiska högern.

Mig veterligen har det aldrig tidigare i socialdemokratins historia hänt att en s-ledare utmanats av en fraktion inom sitt eget parti, en fraktion som vägrat att framträda öppet och förespråka en annan politik, men som underhållit det massmediala drevet med allsköns ”läckor”. För den insatte socialdemokraten är det nog inget större problem med att luska ut vilka av det Verkställande Utskottets ledamöter som stått för fraktionsmakeriet mot Juholt. Själv väljer jag att inte spekulera, men givetvis kan inte Wanja Lundby-Wedin ha varit inblandad – hennes hårda arbete som LO-ordförande till försvar för den svenska arbetarklassen och mot högerregeringens attacker, tillåter helt enkelt inte henne att ägna sig åt interna konspirationer.

Detta bevisas – om inte annat – av att när den av VU nyutsedde Löfven omedelbart gav sitt stöd för den sk Europakten, så hade Wanja Lundby-Wedin inte ens tid att fråga sin egen styrelse vad den tyckte innan hon gick ut och gav sitt och LO:s stöd till den nya s-politiken. Juholt hade aviserat att han var emot, om än på det svajjiga sätt som han gjort i praktiskt taget alla politiska frågor sedan han valdes på s-kongressen.

Men frågan är om Stefan Löfven är den svenska variant av Tony Blair som så många borgerliga skribenter (och en allt otåligare s-höger) har önskat sig?  Hans bakgrund som ordförande för IF Metall och ledare för den mest högerinriktade delen av den fackliga apparaten, är ingen hemlighet och ingenting som han hittills sagt pekar på något annat än att han fullföljer den linje som Göran Persson och Mona Sahlin stått för. I utfrågningen i Agenda hamnade han omedelbart i knipa när det gäller vinster i den privatiserade delen av skola och omsorg. Han ville inte förbjuda privata företag inom exempelvis äldreomsorgen men ”skattebetalarnas pengar skall inte gå till skatteparadis eller privata fickor”. Hur detta skall gå till blir en knivig fråga att reda ut eftersom själva idén med privata företag brukar vara att vinsterna skall hamna i någons fickor.

Trots borgarpressens intresse för ”arbetargrabben från Ö-vik” är det nog inte troligt att han skulle vara den Blair-imitation som man hoppas på. Hans bakgrund inom den fackliga rörelsen – sin position som högerytter till trots – lär dessutom göra det svårt för honom att piska upp fackföreningarna på det sätt som Tony Blair kunde göra. En mer trolig utveckling är att, om han inte snabbt får förtroende för sin politik bland de socialdemokrater som stött Håkan Juholt, kommer att pressas både politiskt och opinionsmässigt av Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet (och i mindre utsträckning av Miljöpartiet) å ena sidan, och den socialdemokratiska högerns krav på ”radikala förändringar”, dvs accepterande av den högerpolitik som innebär skattesänkningar för välbeställda, nedskärningar inom det  offentligt ägda, fortsatt privatiseringar mm.

Utgången av en sådan konflikt vet vi ingenting om ännu, men mycket talar naturligtvis för att Löfven har ganska korttid på sig, fram till valet 2014, att få ordning på politiken, men framför allt på opinionssiffrorna, annars lurar en Blairkopia säkerligen i kulisserna. För socialdemokratiska apparatmänniskor är opinionssiffrorna nämligen viktigare än politiken, eftersom det handlar om tusentals välbetalda jobb i kommuner, landsting, riksdag och regering (och inte att förglömma; EU).

Vi kan bara hoppas att den, ännu så länge rätt svårdefinierade, socialdemokratiska vänstern kan samla sig till motstånd.

Göran Kärrman

intressant

Palla jobba till 75?

När jag var på väg till jobbet förra veckan nåddes jag liksom många andra av det som kallats Reinfeldts bomb. Det var i en intervju i DN som statsministern utvecklade sina tankar om att vi måste jobba till 75. Eller som han uttryckte det i intervjun i DN:

–          …det finns ett måste i den meningen att pensionssystem inte är trolleri. Det är en välfärdsambition som bygger på stor omfördelning och i grunden på människors eget arbete. Om människor tror att vi kan leva allt längre och korta ner vårt arbetsliv, då kommer pensionen att bli lägre.

I morgonstunden när jag nåddes av statsministerns tankar kände jag bara  en stor trötthet. Det var nog en känsla som i stunden förenade mig med väldigt många människor i vårt land. Reaktionerna har också varit många, inte minst på nätet, med en hel del roliga och elaka bilder av den typen som väl inte direkt övertygar en motståndare men åtminstone piggar upp de förbannade. Att den unga moderaten blondinbella kommit till statsministerns undsättning och tycker det är självklart att vi ska jobba till 75 eller att en ung man från högerpartiet centern (nu under 4%!)  tycker att vi som vill gå i pension vid 65 är lata borde ju inte förvåna. Att däremot den för mig tidigare okända bloggaren Kissie – med avundsvärt många läsare – i sammanhanget kallar statsministern för idiot, känns på något konstigt vis uppmuntrande.

Men för att nu försöka vara seriös. Hur kan man tänka kring frågan, bortsett från känslorna?

Eller för att dröja vid känslan eller visionerna – statsministern misstror ju visioner . Men han uttrycker ändå någon sorts vision. Som vision ger jag inte mycket för detta med att se arbete som livets huvudsakliga mening. Arbete är nödvändigt och det kan vara mer eller mindre personligt tillfredsställande. Som socialist och tidigare fackligt aktiv ser jag ju kamp för förbättring av arbetets villkor som mycket viktigt. Men i livet finns så mycket mer. Och att ge möjlighet till det för alla människor är till att börja med en betydligt mer tilltalande vision.

Men är det möjligt? Ja, här har det kommit en del motargument. Några som jag tycker är rimliga är till exempel:

  1. Sociologiprofessorn Lars Tornstam bemöter i en artikel i unt argumentet om den demografiska bomben. Enligt honom har andelen yrkesverksamma som ska försörja gamla och unga varit konstant sedan 1750, ca 60 procent. Det blir alltså inte en mindre andel av befolkningen som ska försörja de övriga. Det som däremot händer i det moderna samhället är att andelen barn minskar bland de som ska försörjas samtidigt som andelen över 65 år ökar. Men tillsammans är de fortfarande 40 procent.
  2. Samtidigt har produktiviteten ständigt ökat på ett sätt som man inte kunnat föreställa sig. Frågan är då både hur vi fördelar detta produktionsresultat mellan medborgarna och mellan gemensamt och privat. Men också hur vi tar ut det i form av mer tid fri från lönearbete.
  3. Sen är det ju detta med den stora arbetslösheten bland de unga. Visserligen har statsministern rätt när han säger att antalet jobb inte är givet och konstant. Men ändå är det ett faktum att andelen arbetslösa har ökat de senaste åren, trots regeringens falska propaganda i detta som bara talar om absoluta tal och inte om andelen arbetslösa. Regeringens skattesänkningar verkar helt enkelt inte ha lett till fler jobb. Så nog verkar det svårt att acceptera ett system där många över 65 ska jobba ytterligare tio år samtidigt som de unga inte kommer in på arbetsmarknaden.
  4. Som statsministern själv uttryckte det så handlar det om en ”välfärdsambition som bygger på stor omfördelning”. Ett sätt att omfördela är skattesystemet. Med ett annat skattesystem som tog ut mer skatt framförallt på de rikaste skulle saker också se annorlunda ut.

Det finns säkert fler argument. Ge gärna ditt bidrag här.

Sen är ju frågan också om Reinfeldts utspel var en miss – att propagandaministern Schlingman var frånvarande som någon skrev. Men jag tror inte det. Snarare var det nog en del i den ideologiska krigföringen där man bit för bit förflyttar gränsen för vad som är acceptabelt i samhället. Ungefär som arbetsgivare som går ut med tal om kraftiga försämringar som upprör de anställda varefter de i lugn och ro kan få igenom lite mindre drastiska försämringar utan motstånd.

intressant

%d bloggare gillar detta: