Pålsson, RUT, städjobb och Volvobilar.

Aktuellt den 30 december var det ett inslag som talade om att allt fler svenskar använder sig av det s.k. RUT-avdraget (Rengöring, Underhåll och Tvätt). Det är 412 000 personer som under 2011 har gjort skatteavdrag för hushållsnära tjänster, vilket är en ökning med 27 procent.

Därefter får vi se en ung barnpassare (en tjänst som tydligen blir allt vanligare inom RUT-avdraget) som talar om hur bra det är med RUT för att det är ett ”vitt” jobb och för att det också har blivit lättare att få jobb. Det är kanske naturligt att tänka som den unga barnpassaren ifall man inte tänker att det skulle vara möjligt med ett samhälle där alla som vill arbeta för lön också kan göra det till rimliga villkor och ”vitt”.

Av reportaget framgår att RUT-avdraget är vanligast i höginkomsttagarkommunerna. Det stämmer ju med statistik från SCB som visar att det är procentuellt vanligare bland de högre inkomstgrupperna. Höginkomsttagarna gör fler och större skatteavdrag för hushållstjänster, även om medelinkomsttagare  också gör RUT-avdrag, fast till lägre belopp.

Sen intervjuas den tidigare moderaten och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson som lanserade idén om avdrag för hushållsnära tjänster redan 1993. Pålsson får understryka tendensen i inslaget genom att nöjt säga att det tog 15 år att övertyga de folkvalda om förslaget ”men bara ett-två år att övertyga väljarna”. Tydligen anser hon att de 412 000 väljare som, när RUT-avdraget nu finns, använder sig av det, är detsamma som ”väljarna”. Här kan man ju undra om Pålsson inte räknar oss övriga.

Pålsson berättade vidare att hon i början hade kritiserats för sitt förslag även från borgerligt håll. Det är ju intressant att minnas som en illustration av samhällets högervridning.

När så Anna Hedemo avslutningsvis frågar om det inte finns en orättvisa i att det är de rikaste som har mest nytta av skatteavdraget, svarar Pålsson:

Det är ju i och för sig korrekt, men den argumentationen gäller ju inte på andra områden. Det är ju inte någon som föreslår att man ska sluta producera Volvobilar bara för att inte alla har råd med en Volvo. Så är det ju i samhället att det finns företeelser, varor och tjänster som inte alla kan köpa.”

Dessutom tillägger hon att det kommer alla till nytta genom att fler kommer in i arbete.

Länge förnekade olika borgerliga – och tyvärr också socialdemokratiska – anhängare av RUT-avdraget, att det främst gynnade de rikaste i samhället. Men när man nu fått igenom  förändringen och känner sig säkra i sadeln kan man ändra argumentationen. Många vänsterdebattörer har sedan länge visat på den orättvisa karaktären i RUT-avdraget.  Och i mars 2010 gjorde även svt:s Agenda en undersökning som visade på vilka som gynnas och stack  hål på den borgerliga frihetspropagandan. Då intervjuades fp:s Björklund om saken. Utan att på något sätt göra självkritik (jag tror aldrig att han gör det) svarade han då bara utan att blinka: ”Ja och det är väl ganska självklart att det är på det viset” (alltså att de rikaste gynnas mest). Pålsson gör här alltså på samma sätt och jämför det sedan dessutom med att köpa en Volvo.

Att fördelningen på en marknad beror på var och ens köpkraft vet vi alla. Skillnaden mellan höger och vänster brukar bland annat bestå i hur stora skillnader vi accepterar och i hur mycket som vi anser är rimligt att fördelas via marknader. Pålsson uttrycker ju här den vanliga moderata eller borgerliga synen att acceptera bestående eller ökande klyftor som något givet och omöjligt att påverka eller förändra. Lustigt nog låtsas ju hennes kompis finansministern som om han bryr sig om (besväras av) dessa klyftor, men det är ju en annan sak*. Om vi ser oss om i världen eller bakåt i den svenska historien så kan vi se att  graden av hushållstjänster ökar med graden av klassojämlikhet. De fattiga har inget val utan måste sälja sin arbetskraft billigt där det går och de med bättre inkomster kan hålla sig med tjänare. Därför tror jag också att de ökade klyftorna i Sverige tillsammans med skattesubventionen bidrar till ökningen av dessa tjänster. Omvänt skulle också kunna gälla igen så som det gjorde när ”pigorna” och tjänstefolket försvann i Sverige.

Men nu är det ju dessutom så att tjänsten i fråga är skattesubventionerad. Att köpa en Volvo ger ju inte någon skattesubvention, så det är en ganska konstig jämförelse. Det är ju inte någon som vill förbjuda riktiga anställningar till rimliga villkor inom hushållsektorn. Däremot ifrågasätter jag och andra det rimliga i att ge skattesubventioner till detta. Det är en felaktig prioritering av skattepengar och den gynnar främst dem som redan har mest.

Denna subvention följer också ett mönster där man först skär ner på, minskar, den gemensamma skattefinansierade sektorn. Sedan privatiserar man den och inför marknadstänk inom den kvarvarande gemensamma sektorn. På detta sätt förändrar man den gemensamma sektorn från att ha varit ett verktyg för att minska klasskillnader till att främst gynna de som har mest. Det gäller såväl inom skola som inom sjukvård och åldringsvård. Det går under parollen ”ökad frihet” men handlar främst om friheten för dem som redan har, som vill komma före i kön eller välja bort andras barn.

När Pålsson till sist säger att alla gynnas av RUT eftersom det skapar fler jobb så bör det ses mot bakgrund av den enorma minskning av antalet anställda med flera hundratusen jobb inom den gemensamma sektorn som skett under en följd av år. Jämför det med de drygt 11 000 jobb som fanns i hemservicebranschen 2010 enligt arbetsgivarorganisationen Almega. Vi kan välja en annan väg. En väg som innebär att vi organiserar de arbeten som inte marknaden fixar, men som behövs, genom samhället och den gemensamma sektorn.

* Läs tidigare bloggartikel om Finansministern och de ökande klyftorna.

intressant

Läs- och tänkvärt om vår framtid

Innan eller i början av det nya året. Läs artikeln Gott eller ont nytt år?  av Rikard Warlenius i fria Tidningen. Sprid den.

intressant

Besvärande – sa finansministern.

Den 25 november skrev jag under rubriken ”Occupy och de en procenten i Sverige” om hur klyftorna fortsätter att öka i Sverige. Det var på den utmärkta hemsidan Alliansfritt Sverige som jag hittade statistik från SCB som visade hur de allra rikaste drar ifrån de flesta av oss andra, samtidigt som inkomsterna för de allra fattigaste till och med minskar absolut sett.

De senaste dagarna har dessa uppgifter gått från TT och ut i pressen. I DN kunde man häromdagen läsa att ”Sänkta skatter och ökade kapitalinkomster gör att Sverige dras isär.”

Att ett mer jämlikt samhälle inte bara är önskvärt utan också är bättre att leva i för de allra flesta oss gav boken Jämlikhetsanden många vetenskapliga belägg för. Att ta del av statistik som visar att det går åt fullständigt fel håll sedan länge och att takten bara ökar, gör i alla fall mig sorgsen, men knappast förvånad. Personligen och genom vänner och bekanta upplever jag ju ständigt denna utveckling. Dessutom är den ett resultat av en viss politik som kunnat genomföras på grund av den enorma försvagningen av arbetarrörelsen, vänstern fackföreningarna och faktiskt demokratin i samhället. Så inte är det förvånande. Men ofta i sina konkreta uttryck – som när denna politik drabbar barn och gamla, sjuka eller arbetslösa – skamlig och upprörande.

När man då tar del av finansminister Anders Borgs kommentar till dessa siffror känns det först som om man saknar ord. Så här sa han i DN:

Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen” och ” I varje läge ska vi göra det som behövs för att hålla ihop Sverige”.

Besvärande?! Vilket ord! För Borg och hans gelikar är det väl knappast ”besvärande”. Och för dem som drabbas av den förda politiken är nog inte heller ”besvärande” det ord som faller naturligast på läppen.

Eller menar finansministern kanske att det är besvärande att dessa fakta kommer fram? Annars har jag uppfattat det som att man på den borgerliga kanten ansåg att Sverige varit ett alltför jämlikt land och att det är något man vill ”rätta till”.

Aftonbladet skrev igår på ledarsidan att ”Det är Borg som skapar klyftorna”.  Även om det är förenkling – Borg är ju inte ensam och dessutom började klyftorna öka redan under de socialdemokratiska regeringarna – så kan man instämma.

Men det är de”nya moderaterna” som styr. Och Anders Borgs sätt att förhålla sig här visar också det speciella med deras sätt att utöva makt.  På samma sätt har det ju låtiti när han i ord tar bankerna i örat, samtidigt som allting fortsätter och bonusregnen aldrig upphör.

intressant

Debatten om Gazas tårar fortsätter – ännu fler inlägg

Uppdatering

Den 21/12 skrev jag på denna blogg om Anna Ekströms artikel i UNT angående filmen ”Gazas tårar”. Därefter fick hon ett bemötande av Björn Tjernström med artikeln ”Gazas tårar visar krigets vansinne”.

Dessutom har Journalisten Lars Adaktusson – närstående kristdemokraterna –  skrivit en krönika i gratistidningen Metro: ”Både Israel och Gaza fäller tårar”. Han sällar sig till den skara av ”vänner till Israel” som dömer ut filmen Gazas tårar och anser att den inte borde ha visats i svensk TV. Han får svar av läkaren Victoria Strand (deltagare i Ship to Gaza) som på SVT-debatt skriver att ”Adaktusson avhumaniserar palestinierna”. Ett mycket bra svar, tycker jag.

Nu kommer i UNT den 4 januari ytterligare två bra bemötanden av Anna Ekströms artikel:

Värdefull vittnesbörd i Gazas tårar”  av Margareta Zetterström och ”Israel måste visa fredsvilja” av Bernt Jonsson, en titel som ändrats till ”Det finns ingen särskild judisk mänsklighet” i nätupplagan.

intressant

Är de dåliga siffrorna bara Juholts fel?

Sifo genomförde under perioden 13-15 december 2011 telefonintervjuer med ett riksrepresentativt urval svenskar, 18 år och äldre. Sammanlagt intervjuades 985 personer. Folk skulle svara på frågan om de hade ”förtroende” för olika partiledare. Undersökningen återges i Aftonbladet den 26 december.

När det gällde ledare som många hade förtroende för låg Reinfeldt i topp med 60 procent bland kvinnorna, 73 procent bland männen och 57 procent bland ungdomen. Motsvarande siffror för s-ledaren Håkan Juholt var 15, 17 och 18 procent. Den ende partiledaren som låg lägre var föga förvånande sd:s Jimmie Åkesson, även om något fler sa att de hade förtroende för honom än de procent som röstade på hans parti. Över huvudtaget får alla partiledare utom just stackars Juholt högre ”förtroendesiffror” (i vissa fall mycket högre) i procent än det stöd deras partier fått i val.

Även i ”bottenligan” för dem som folk saknade förtroende för låg Håkan Juholt illa till med bara SD:s Jimmie Åkesson under sig. Det var 44 procent som sa att de saknade förtroende för Håkan Juholt.

Hur ska man då tolka det här?

För det första måste man väl fundera över vilken betydelse folk lägger i ordet ”förtroende”.  Det är ju inte precis ett glasklart begrepp i sammanhanget. Å ena sidan finns det ju en koppling till politiken, å andra sidan handlar det om personen. Kan man ha ”förtroende” för någon som företräder en politik som man avskyr? Det tycker inte jag, men jag vet ju inte hur de som svarat på undersökningen tänker. Uppenbarligen tycker de flesta av alla de tillfrågade människorna att de har förtroende för flera ledare än den vars parti de röstat på. Att många som inte ens röstat på något av de borgerliga partierna säger att de har förtroende för den moderate statsministern, tycker jag är, om inte konstigt, så i alla fall sorgligt.

Bland dem som röstat borgerligt kan man ju annars tänka sig att förtroende finns för andra ledare inom alliansen. Och många socialdemokrater har nog uppgett att de har förtroende för Ohly och uppenbarligen även för borgerliga partiledare, medan Fridolin säkert har förtroende långt in bland de borgerliga väljarna.

Men Juholt? Enligt Aftonbladets Lena Melin är det den lägsta nivån hittills för en s-ledare sedan mätningarna inleddes 1995.

Men är det rimligt eller rättvist att lägga hela skulden för Juholts låga siffror (och socialdemokraternas låga siffror, vilket är viktigare) på honom själv enbart? Oavsett vad man tycker om hans s.k. lägenhets- och reseräkningsaffärer – och jag gillar dem inte – så känns proportionen mellan dessa fel och utrikesminister Carl Bildts inblandning i det för folkrättsbrott misstänkta Lundin Oil (och hans eventuella jäv), ganska orimligt vad gäller medias fokus.

Och även om Juholt gjorde bort sig och det mediala drevet gjorde saken värre så tror jag ändå inte att det räcker för att förklara nedgången. Det handlar om partiet, om SAP.

På bloggen Annarkia skriver Christina Vilhelmsson idag om detta:

Nej, jag är inte socialdemokrat men inser att utan ett starkt socialdemokratiskt parti kommer regeringen Reinfeldt att sitta kvar i orubbat bo efter nästa val. Någon framtid kommer socialdemokraterna inte att få som ett moderaterna light.”

Och det är väl i korthet vad det egentligen handlar om. Det en gång så mäktiga regeringspartiet är i dag en sorglig skuta utan varken styrfart, tydlig riktning eller trovärdighet (förtroende?). Klyftorna började öka i samhället långt innan de borgerliga tog regeringsmakten. Socialdemokraterna vid regeringsmakten vek ner sig för nyliberalismen, påbörjade de nedskärningar, privatiseringar och marknadsinriktningar för offentlig sektor som de borgerliga nu fullföljer. Trots detta tycks sökandet efter ett ”moderat light”-program vara den huvudsakliga kompassriktningen.

Men är ett annat program, en annan inriktning ens möjlig och vad skulle den innebära? Det ska jag försöka fundera kring i en kommande blogg.

intressant

Schibbye, Persson och Bildt

Läget är nu riktigt allvarligt för Martin Schibbye och Johan Persson, de två fängslade svenska journalisterna i Etiopien. De fälldes både för påstått terrorbrott och för att olagligt ha tagit sig in i Etiopien. Strafftiden kan tydligen i värsta fall bli 25 år.

Ett väldigt dystert besked. Ett hårt slag mot Martin och Johan och ett hårt slag mot pressfriheten. Det gick så illa som det bara kunde gå, säger Jesper Bengtsson ordförande i ”Reportrar utan Gränser”.

Uppenbarligen har inte det som kallas ”diplomatiska åtgärder” hjälpt. Och i samband med det är det alltfler som återigen reser de återkommande frågorna kring utrikesminister Carl Bildt och hans medverkan i Lundin Oil, företaget som misstänks för folkrättsbrott i samband med sin verksamhet i Sudan. I detta företag satt Bildt med i styrelsen fram till 2006.

Göran Greider skriver i Dalademokraten 21 december:

” ..domen i Adis Abeba förvandlades på en enda sekund också till svensk inrikespolitik och – med tiden – möjligen också till en europeisk angelägenhet. Utrikesminister Carl Bildt var snabbt ute med en presskonferens. Hans attityd var stilenligt självsäker. Men han känner det nog, som en skakning på övre däck, att det är något under hans fötter som inte riktigt är säker mark. Utrikesminister Bildts tidigare engagemang i Lundin Oils styrelse, under en tid då avtal skrevs med etiopiska staten om oljeprospektering i Ogaden, gör att misstanken hela tiden väcks att han – och därmed den svenska regeringen – inte agerar helt fritt i denna fråga.”

Greider hänvisar också till Jonas Sjöstedt som på svt.debatt skriver att:

De bägge journalisterna var på plats för att skildra Lundin Oils verksamhet i Ogaden, det är en verksamhet som liksom Lundins aktiviteter i Sudan har fått mycket kritik för hur lokalbefolkningen har behandlats i spåren av oljebolagets verksamhet.

I Lundin Oils styrelse satt Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, när avtalet med Etiopien förhandlades fram. Det är samme Carl Bildt som har visat ett ganska ljummet intresse för att få de bägge svenskarna fria. I EU-nämnden där jag sitter har han direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna. Det är uppenbart att Bildts tidigare engagemang i Lundin Oil gör att han gång på gång hamnar i misstänkta jävssituationer som utrikesminister. Det är ohållbart.”

En bakgrund till, beskrivning och kritik av de svenska drevjournalisternas förhållande till denne Carl Bildt finns i en utmärkt artikel från i somras av journalisten Leo Lagercrantz : Jag skäms över journalisternas dans med folkmordsmiljonären.

En artikel som för övrigt inspirerat rapparen Promoe till en låt: ”Folkmordsmiljonären”. Finns att ladda ner.

 

intressant

Anna Ekström och Israels övergrepp.

Häromdagen skrev jag om den s.k. Russeltribunalen som i Sydafrika i början av november ansåg att:

”Israels behandling av palestinierna är institutionaliserad diskriminering, alltså apartheid.”

Jag citerade ärkebiskopen Desmond Tutu  som kände förtvivlan över hurunga soldater….brutaliserats av sin uppgift”.

Jag avslutade med att uppmana till att se den prisbelönta dokumentären Gazas Tårar” från 2010.  Den visades på svensk TV igår, men kan tyvärr  inte ses på SVT play.

Denna morgon hör jag på nyheterna att de fyra europeiska medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Portugal) starkt fördömer Israels beslut att sätta upp nya bosättningar på ockuperad palestinsk mark som ett brott mot internationell lag. Samtidigt läser jag en debattartikel i UNT av Anna Ekström, som bara några timmar efter att filmen Gazas tårar visats på svensk TV, angriper den som lögnaktig och anti-judisk.

Ekström skriver att filmen ”innehåller sanna och närgångna bilder..” men att den blir lögnaktig ”vid klippbordet”. Dessutom ”lyfter den ut judarna” och ”drar en gräns mellan judar och människor”. Hon skriver:

Det är klippningen och ljudsättningen som får mig att tro att judarna jagar obeväpnade föräldrar och barn.”

Judarna eller den israeliska militären?

Ekström påstår alltså för det första att detta inte alls har skett eller sker. Dessutom menar hon att anklagelsen om detta övervåld riktar sig mot alla judar.

Det militära angreppet under namnet Operation gjutet bly genomfördes av den israeliska militären (IDF) mot Gaza under 22 dagar på vintern 2008-2009. Det genomfördes inte av ”judarna”. Bland judar såväl i som utanför Israel finns det olika uppfattningar både om detta krig och om staten Israel och dess politik. Här i Sverige har vi t.ex. personer som Dror Feiler aktiv inom Ship to Gaza, folkmusikförmedlaren och fredskämpen Izzy Young eller Lennart Grosin aktiv inom organisationen judar för israelisk-palestinsk fred. I Israel har vi personer som Uri Avnery i den israeliska fredsorganisationen Gush Shalom eller Michael Warschawski på Alternative Information Centre. Blanda alltså inte ihop korten. Angreppet utfördes av den israeliska armén på order av Israels regering, INTE av ”judarna”.

Gush Shalom demonstrerar mot muren

Har det inte hänt?

Men var det då inte fråga om ett fruktansvärt övervåld främst mot obeväpnade föräldrar och barn? Att under kriget få ut rapporter från vad som hände var inte lätt, bland annat därför att den israeliska regimen förhindrade det. Men två norska läkare, Erik Fosse och Mads Gilbert, som befann sig i Gaza, lyckades få ut sms om blodbadet och har senare också skrivit om det. Israeliska soldater vittnade också genom organisationen Breaking the silence om övervåldet. I läkartidningen skrev en mycket stor grupp av läkare under upprop där de bland annat sa:

”Vi svenska läkare protesterar mot Israels fega och inhumana militära angrepp som systematiskt lemlästar och dödar palestinier inklusive barn och kvinnor på den avstängda Gazaremsan. Något försvar för ett sådant övervåld kan inte finnas. Genom att försvåra humanitära medicinska insatser gör ockupanten det omöjligt för läkare som arbetar i området att följa den medicinska etiken om att göra gott, bota, lindra och trösta.”

Men detta har tydligen inte alls hänt enligt Ekström.

PS: Det är av flera skäl viktigt att säga att antisemitismen eller judehatet inte upphört och att vakthållning mot den är lika viktig nu som förr. Men vi ska heller inte blanda ihop alla som definierar sig som judar med den israeliska staten.  Det är varken ett sätt att nå fred och rättvisa eller för den delen en hjälp i kampen mot antisemitismen.

 

intressant

 

Brasilien på väg att anta ny skogslag – nya hot mot regnskogarna.

För några dagar sedan röstade den brasilianska senaten ja till en ny skogslag som hotar Amazonas med katastrofala miljö- och klimatmässiga konsekvenser som följd. Göran Kärrman som f.n. befinner sig i Brasilien ger här en politisk bakgrund.

Den 7 december 2011 röstade den brasilianska senaten, efter vissa ändringar, Ja till den nya Skogslagen (Codigo Florestal) . En lag som miljöaktivister, indianledare och inte minst de jordlösas rörelser befarar kraftigt kommer att öka skogsskövlingen i Amazonas (läs artikel i Miljötidningen 5/11).

Skogslagen skall nu åter till det federala parlamentet (där den redan röstats igenom en gång) innan den kan träda i kraft. Därefter kan den bara stoppas om Brasiliens president lägger in sitt veto, vilket många hoppas på.

Initiativet till den nya Skogslagen togs under den tidigare presidenten Lulas tid och syftade till att ”modernisera” lagstiftningen kring vad markägare kan och inte kan göra med skogen. Det nya förslaget har skrivits av Aldo Rebelo, parlamentsledamot och ledare för PCdoB, det tidigare Albanien-trogna, kommunistpartiet*  som nu ingår i regeringsalliansen.

Medan indianledare, eko-socialister och jordlösa högljutt varnat för konsekvenserna av den nya lagen – som bland annat utlovar amnesti för alla tidigare försyndelser (!) – så har de stora jordägarna och deras organisationer jublat. I Senaten var röstsiffrorna 59 för och bara 8 emot. Bland de 8 fanns de båda senatorerna för det socialistiska PSOL.
Ledaren för jordägarblocket i parlamentet, senatorn Katia Abreu från högerpartiet DEM, jublade redan innan omröstningen och hävdade att lagen hade ”Dilmas** fullständiga stöd”.

Minst 50 av de ledamöter som röstade för lagen i det federala representanthuset har tagit emot ekonomiskt stöd från stora jordägare och bolag inom agroekonomin. Det gäller också minst 3 av senatorerna, däribland två ledamöter från arbetarpartiet, PT.

Omröstningarna i parlamentet och det nya hotet mot regnskogarna i landet, sätter också ett antal politiska problem i blixtbelysning. Den satsning på storskaliga infrastrukturprojekt som regeringen gör med järnvägsbyggen, kraftverksdammar, kärnkraftverk och vattenavledning från stora floder, har som huvudsyfte att hjälpa upp den brasilianska kapitalismen och därmed skapa ”utveckling”. I det syftet allierar sig det socialdemokratiska PT med storföretagen och med viktiga representanter för den traditionella makten i landet. Ett sådant exempel är senatens ordförande José Sarney, en man som innehaft alla tänkbara poster – inklusive president – och som mer eller mindre äger delstaten Maranhao i nordöstra delen av landet där  hans dotter Roseana är guvernör. Men hennes ämbete hänger på en skör tråd p.g.a. korruption. Han förekommer t o m på försättsbladen i en bok om brasilianska fåglar som jag har, och betecknas där som en ”naturlivets beskyddare”. Delstaten Maranhao ståtar med en extrem korruption och den fattigaste kommunen i landet.

En annan allians som PT gett sig in på är den med sojakungen, Blairo Maggi, guvernör i delstaten Mato Grosso, en av de värsta skogsskövlarna i landet.
Ett av de mer kritiserade infrastrukturprojekt som regeringen påbörjat är det gigantiska dammbygget i Xingufloden i delstaten Para, ett projekt som i sig står för en avsevärd skogsavverkning och som häftigt bekämpats från en rad håll, inte minst från de ca 20.000 indianer vars område kommer att läggas under vatten. Detta projekt, liksom Skogslagen bekämpas också av MST, den största av de jordlösa böndernas organisation och som samtidigt är regeringens och PT:s kanske viktigaste stödorganisation bland de sociala rörelserna.

Det socialistiska vänsterpartiet PSOL har sagt att man kommer att dra Skogslagen inför domstol om inte Dilma lägger in sitt veto. Det är en smal strimma av hopp som kan bidra till att fördröja implementeringen av lagen, men sannolikt kommer lagen att antas, implementeras och ge ytterligare ett bidrag till den globala uppvärmningen.

Göran Kärrman

*Som kuriosa kan nämnas att PCdoB är ”broderparti” med KP i Sverige

** Dilma Vana Rousseff, president i Brasilien sedan 2010.

intressant

EU-projektet, marknaden och haveriet.

Jag brukar säga att det ganska ofta inte alls är roligt att tänka att man hade rätt. Man tror att något är fel och kommer leda åt fel håll. Sen blir det så. Glad? Knappast.

EU är ju ett sådant exempel.  Jag var aktiv i motståndet mot EU inom Folkrörelsen Nej till EU. Vi förlorade knappt i folkomröstningen. Det tror jag mest berodde på att ledningen för socialdemokratin gick ihop med högern i den här frågan och förvirrade de egna gräsrötterna.

Kanske blev det inte fullt lika illa som vi befarade. Och allt som blivit sämre kan inte tillskrivas EU. Men det blev definitivt sämre och inte så bra som JA-sidan utmålade. Idag står väl det mer klart än någonsin.

Men är jag glad för att jag ”hade rätt”? Nej, knappast.

När det gäller euron vann vi ju folkomröstningen och med tanke på utvecklingen just nu verkar det inte som om det projektet var så mycket att stå efter. Det är ju också bara extremisterna i folkpartiet som framhärdar. Så lite nöjd kanske man kan känna sig? Fast å andra sidan är kanske problemen mer djupgående än frågan om valutan så…

Nu debatteras den s.k. europakten, ett sorts räddningspaket för den alltmer skakiga EU-skutan. I dagens UNT (17 december) skriver Bo Pellnäs som är för denna pakt  på ledarsidan om detta. Han kritiserar att de regerande brittiska konservativa inte vill vara med i pakten:

Det som de flesta ansåg vara bra för unionen fann premiärminister Cameron vara dåligt för City, den brittiska finansiella marknaden. Där finns många av Torypartiets största bidragsgivare.”

För oss som var och är emot EU känns det ju inte speciellt naturligt att vara med om att rädda projektet. Å andra sidan känns det inte heller naturligt att liera sig med några konservativa i motståndet mot EU. Att de olika makthavarna och kapitalistgrupperna drar åt olika håll gör ju inte att man vill liera sig med den ena mot den andra: med Merkel/Zarkozy plus tyskt och fransk kapital mot Cameron och ”City”, eller tvärtom. Det är knappast en väg framåt. Det finns nog olika NEJ helt enkelt.

En ganska konstig sak i Pellnäs artikel är när han skriver:

Det vi ser hända inom EU beror även på politikernas kapitulation inför marknadskrafterna. EU:s sammanhållning har förvandlats till ett räknestycke, där skuldnivåer och räntesatser avgör framtiden.”

Det är ju i och för sig intressant att man börjar prata om kapitulation inför marknadskrafterna, t.o.m. på liberala ledarsidor. Men jag har alltid uppfattat det som så att EU-projektet utgick från ”marknadskrafterna” (den s.k. fria rörligheten som inte på något sätt får inskränkas av hänsyn till människor eller miljö). Att de idag ”kapitulerar” inför dessa marknadskrafter verkar inte förvånande utan logiskt.

Och kanske handlar det inte heller om euron eller ens om EU utan i grund och botten om detta: den s.k. marknaden. Ska vi låta politiken (demokratin) dominera över marknaden eller tvärtom?

Att det i EU är marknaden som står över demokratin visas idag handfast i Grekland och Italien där folkvalda regeringar ersatts av EU:s teknokrater.

intressant

Ett hjärta blått: exemplet Zytomierska

Ofta  upprörs jag över tilltagande orättvisor eller vidrig behandling av människor. När man dessutom kan se att detta beror på att några vill tjäna så mycket som möjligt för egen del är det ännu mer upprörande.  Då undrar jag ibland hur det ser ut inuti de människor som gillar och flyter med i det nuvarande systemet.

En skrämmande inblick i sådana människors inre får jag denna morgon när jag nås av en artikel från Sydsvenska dagbladet: Bloggaren och äcklet. Där berättar Patrik Svensson, medarbetare på tidningens kulturredaktion, om hur en av dem som uppenbarligen flyter ovanpå ser på ett ”RUT-subventionerat tjänstehjon i dagens Sverige”.  Han berättar att han läst ett inlägg av bloggaren Katrin Zytomierska. Hon var enligt Svensson ”med sin blogg som arbetsredskap” avlönad kampanjarbetare åt Moderaterna inför valet 2010. Hennes åsikter och värderingar är alltså intressanta inte bara som uttryck för vad som gäller bland de rika i Sverige utan också som exempel på vilka synsätt som finns inom regeringspartiet.

I ett blogginlägg från förra veckan skrev Zytomierska och berättade om hur hennes barnflicka ”rymt”. Så här skrev hon i ett inlägg citerat av Svensson:

”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” ”Jag brydde mig aldrig om att vi skämde bort henne trots att folk som kan polska bönder hela tiden sa till mig att jag måste vara hård och proffsig mot henne.” ”Hon fick allt som hon pekade på. Glass, chips, godis, kakor.” ”Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige.”

Citatet talar ju för sig själv när det gäller människosyn och tydligen ansåg även Zytomierska själv att det var lite väl öppenhjärtigt, för hon tog bort inlägget från sin blogg. Däremot har hon inte tagit bort det bemötande av Svenssons artikel som hon skrev. Det är inte mindre skrämmande som interiör i ett blått hjärta. Så här skriver hon där:

Jag beskrev min situation med min barnflicka och genast anklagar den här gruppen mig för att vara en slavdrivare och att jag tror att jag äger min anställde. Jag älskar att äga saker men att jag skulle ha något intresse av att äga en anställd? Vad skulle jag tjäna på det och hur skulle det ens vara möjligt? Varje människa är ju fri och har friheten att gå när hon vill. Det gjorde hon också. Om jag hade ägt min barnflicka så hade hon inte kunnat gå. Om jag hade ägt min anställde så hade jag haft hennes personliga handlingar i ett kassaskåp. Jag hade gett henne pengar i efterskott så att hon hela tiden låg en månad efter (som man ofta får på arbetsplatser i Sverige) och jag hade väl aldrig i hela mitt liv låtit henne bära runt på det som är mig allra mest värdefullt?  …i vilken stad som helst förutom Stockholm är det helt normalt att ha tjänstefolk som chaufför, kock, nanny, agent, butler. I Sverige är det förbjudet att omge sig av tjänstefolk det är det absolut värsta man kan göra för då är man en slavdrivare, en översittare, en som anser sig vara något bättre än andra och så vidare. För det är väl ingen som tror att det finns folk i Sverige som låter sitt tjänstefolk sitta med vid deras måltid eller resa business för att familjen gör det.

I Sverige finns det en stor grupp människor som tror på en ideologi som kallas kommunism/socialdemokrati. Alla är lika och ska behandlas lika. Därav vårt skattesystem och därav ett barnbidrag som delas ut med samma summa till rik som fattig. Men det är en ideologi och inget annat för alla är inte lika. Det är ingen slump att en person är chef och en är arbetare. Att en är VD och en annan städare. Det hade inte funkat lika bra alltsamman om man tagit en hink och dragit fram namnlappar på vem som skulle göra vad. En chef är en chef för att han är lämpad till att vara chef. Han är mer begåvad än sina anställda och har kvaliteter som att driva en grupp, ta ansvar, organisera, strukturera osv. En anställd kan vara väldigt duktig på att utföra och en anställd kan en dag bli en chef men så länge den anställde inte är chef så är han missnöjd.”

Man kan ju tycka att detta stycke talar för sig självt. Men tyvärr behöver vi nog argumentera mot denna återkomst av ÖPPET argumenterande för det gammaldags klassamhället. För det är inte bara värderingarna som är obehagliga. Hon har dessutom fel i sak.

  1. Att ”äga en anställd” är ju något vi förknippar med slavsamhällen. Genom denna överdrivna bild vill Zytomierska komma undan kritiken för den bloggtext som hon tog bort. Men hennes sätt att beskriva förhållandet mellan den som säljer sin arbetskraft och den som kan köpa den är en skönmålning av verkligheten. Hon skriver att ” Varje människa är ju fri och har friheten att gå när hon vill”. Men i verkligheten finns det alltid en mer eller mindre stor skillnad (beroende på styrkeförhållanden och samhällssituation)  på friheten att tvingas sälja sin arbetskraft till de villkor som ges och friheten hos den som köper arbetskraften. I en situation då det är gott om arbeten att söka, där styrkeförhållandena beroende på facklig organisering och tidigare vunna strider är goda för dem som säljer sin arbetskraft, då är också friheten för dem större. Så var det under en period i Sverige och folk kunde då ”räta på ryggen”. Men inte ens då var vi jämlika. Idag, när arbetslösheten är hög, främst för unga och välfärden och solidariteten rivs ner bit för bit, då är vi långt från denna frihet.
  2. ”…i vilken stad som helst förutom Stockholm är det helt normalt att ha tjänstefolk”. Vad som är ”normalt” i en stor del av världen där svindlande klassklyftor lämnar stora grupper i rent armod är inte enligt min mening något att sträva efter. Men i denna moderata önskan om att ”normalisera” tjänstefolket ligger helt logiskt en strävan efter att öka klyftorna mellan människor. För det är i samhällen med höga klyftor som större grupper tvingas sälja sin arbetskraft som tjänstefolk till dem som har det bättre ställt. Ja, inte bara som tjänstefolk förresten utan också i de värsta fallen som när kvinnor och även barn tvingas till att sälja sina kroppar. Att man i Sverige infört möjligheten att ha tjänstefolk med skattesubvention till dem som har det bäst ställt är, tror jag, en speciellt svensk form för det nyliberala klassamhället (det utvidgar möjligheten, men tjänstefolket har inte tjänstefolk i sina hem). Under de decennier då jämlikheten ökade i det svenska samhället minskade också andelen tjänstefolk. Vi var helt enkelt inte tvungna, vi kunde välja något annat och friheten för de flesta ökade. Men detta samhälle hånar och avskyr sådana som Zytomierska. Deras frihet är friheten för en minoritet.
  3. I Sverige finns det en stor grupp människor som tror på en ideologi som kallas kommunism/socialdemokrati. Alla är lika och ska behandlas lika”. Det gamla vulgärargumentet om att socialister anser att ”alla är lika” är svårutrotat. Vi människor har mycket gemensamt, men vi är definitivt olika som individer. Det är inte heller någon socialistisk tanke att ”alla ska behandlas lika”. Tvärtom är det ju så att de flesta socialister brukar anse att resurserna måste fördelas för att kompensera för olikheter där några annars riskerar att få mindre chanser att lyckas.
  4. Det är ingen slump att en person är chef och en är arbetare.” Nej, någon slump är det inte. Men att hävda att det bara skulle handla om att några passar bättre för att vara chef (”är mer begåvade”) än andra bortser helt från att vi redan vid födseln har olika möjligheter att lyckas. I ett klassamhälle kan dessa skillnader kompenseras mer eller mindre genom olika åtgärder som är en följd av politiska beslut. Fler kan ges chanser. Men det är knappast något som sådana som Zytomierska eller andra moderater är för.

intressant

%d bloggare gillar detta: