BOSTAD – en rättighet inte en vara, men hur?

Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna

 Olof Palme

Idag är alla medvetna om den stora bostadsbristen i Sverige. Här i Uppsala hör vi kanske främst om problemen med studentbostäder, nu i samband med att studenterna kommer till staden igen. Men problemet är omfattande i alla storstadsregioner. Enligt Boverket behöver det byggas minst 88 000 bostäder per år fram till 2020. Förra året blev bara 34 600 bostäder färdiga.

Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggande enl SCBbostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet, men även i jämförelse med början av 1990-talet. Det finns idag enligt Boverket 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1 miljon bostadsrätter och resterande 1,9 miljoner i huvudsak ägda småhus.

Förutom att byggandet av nya lägenheter har minskat kraftigt och köerna till bostäder (bland annat som en följd av detta) blivit längre så har politiken på området förändrats. Eller kanske snarare abdikerat. Det politiska ingripandet på bostadsmarknaden har minskat mycket. Detta har enligt de två forskarna Lind och Lundström gått så långt så att ”Sverige de senaste två decennierna successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden; inblandning från staten sker i betydligt lägre grad i Sverige än i Storbritannien och i USA – marknadsliberalismens hemland”.

Samma sak togs förra året upp av Maria Linder från Hyresgästföreningen i en artikel i Dagens Samhälle:

Hyresgästföreningen har med hjälp av Ernst & Young undersökt statligt stöd för byggande i sex länder inom EU. Slutsatsen i rapporten är entydig. Samtliga undersökta länder; Frankrike, Österrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland, har – till skillnad från Sverige – olika former av statliga stöd för att stimulera produktion av hyresrätter och en tydlig statlig bostadspolitik

Men trots detta hör vi ständigt från den borgerliga kanten att problemet med bostadsbristen beror på för mycket statligt ingripande, för mycket regleringar och krångel och för lite fri marknad. Ja nu senast var det även några s-studenter vid Handelshögskolan som förde fram dessa argument. I en debattartikel i DN skrev de bland annat att ”Teorin säger att om hyrorna hålls för låga med hjälp av regleringar uppstår brist på hyresrätter”. Jag är ganska säker på att s-studenterna inte skulle hitta många hyresgäster som tycker att deras hyror är för låga, men det har naturligtvis ingenting med den här teorin att göra. I enlighet med teorin vill de därför ha ”en friare prissättning på hyresrätter”. Samtidigt säger de sig vara ”väl medvetna om att utbudssidan präglas av ofullständig konkurrens och att bostäder har en särskild roll i människors liv”. På något sätt tycker jag formuleringen ”särskild roll” är avslöjande för några som ska beskriva en av de mest grundläggande behov vi har: behovet av ett hem. En rätt som är inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.

Så vi har alltså en marknad för bostäder som inskränks på ett negativt sätt av bristande konkurrens mellan dem som bygger bostäder. Alltså en brist inom marknaden själv. Däremot inskränks marknaden mindre av politiska ingripanden idag än på den tid då det verkligen byggdes mycket. Trots det vill alltså olika borgerliga debattörer och även en del socialdemokrater ytterligare minska det politiska ingripandet i bostadsmarknaden. Det är en logik som inte är lätt att förstå.

I DN har man den senaste tiden kunnat läsa några intressanta undersökande artiklar om bostadsmarknaden. Till exempel visar man att talet om krångel som en följd av överklaganden och olika regelverk är mycket överdrivet. Göran Cars, professor i samhällsplanering på KTH säger till exempel:

Det finns vissa kommuner och områden där detaljplaner systematiskt överklagas, men i de flesta fall går det bara rakt igenom – inga bekymmer.

Under 2015  var det 73 procent av detaljplanerna och 96 procent av bygglovsbesluten som inte alls var föremål för överklagande. Cars menar också att i de fall där överklaganden förekommer är denna tid samtidigt en begränsad del av byggkedjan. Överklaganden av detaljplaner hade till exempel en genomsnittlig tidsåtgång på åtta månader, vilket motsvarar cirka 7 procent av byggkedjan. Utslaget för alla bostäder motsvarar den genomsnittliga tiden enbart två månader.

Något som däremot visas i artiklarna i DN är att den långsamma byggnadstakten beror på byggherrarna själva. Deras verksamhet är ju som det ofta heter nu för tiden ”affärsmässig”. De vill tjäna så mycket som möjligt på sin verksamhet. Men för att hålla uppe priset på varan bostäder är det ju inte bra om det kommer ut för många bostäder på en gång på marknaden. Ökad tillgång kan ju riskera att sänka priset. Därför ser man medvetet till bygga bostäder etappvis så att priserna på marknaden kan hållas uppe. DN-artiklarna visar att det går till på det viset:

DN:s uppgiftslämnare uppger att företagen har kapacitet att bygga snabbare, men att de avvaktar av marknadsskäl.

För att få ordentlig fart på byggandet, framförallt av hyresrätter, behövs liknande satsningar som under miljonprogrammet (1965 – 1974). Men då duger det uppenbarligen inte att lita till marknaden. Vad som ska göras istället är som vanligt svårare att säga bland annat därför att alla typer av lösningar som ingriper mot marknaden har misskrediterats under så lång tid.fettmehyresrätt

Ett sätt kan naturligtvis vara att inte direkt ingripa mot marknaden utan istället försöka stimulera och styra den till att verkligen börja leverera. Det är väl ungefär det som Jonas Sjöstedt förde fram i ett tal häromdagen. Det handlar då om att utnyttja det faktum att det just nu är mycket billigt för staten att låna pengar. Då kan staten låna upp pengar för att sedan erbjuda förmånliga statliga lån till dem som bygger.

Men om man –  i likhet med det som uttrycktes av Palme ovan – anser att det ”finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna” så borde det också handla om att ta en större samhällelig kontroll både över finansieringen, byggandet och ägandet inom bostadssektorn. Det i sin tur kräver naturligtvis en hel del andra åtgärder och omständigheter. Hur detta skulle kunna se ut tar jag gärna emot synpunkter på från läsare som är aktiva eller engagerade inom bostadspolitiken.

Det handlar om att utveckla en politik i bostadsfrågan som inte bara förbättrar för många människor i det korta perspektivet utan som också ”synliggör och angriper existerande maktförhållanden”.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostadsfrågan

Läs också inlägg  1 och 2 i bostadsfrågan av Nooshi Dadgostar från GP

Bada i frid

Titta på den här bilden från ett annonsmagasin som jag nyss fick i brevlådan:

kvinnogym

Är det något som stör? Jaså inte?

Du tycker alltså inte att det är störande, upprörande eller principiellt fel att det finns gym bara för kvinnor?

Tänk dig då bilden av ett badhus där det under en begränsad tid varje vecka bara är bad för kvinnor. På ett fåtal platser i Sverige finns detta. I Tensta i Stockholm vill jag minnas att man hade det redan på 1990-talet. Jag kan inte minnas att det då var så mycket ståhej om den saken. Någon timme i veckan då män inte fick bada tillsammans med kvinnor verkade inte uppröra så många då. Inte mer än någon enstaka surmulen typ, såvitt jag minns.

Men nu är det annorlunda. Denna, som man kan tycka ganska lilla fråga, har under det senaste året kraftigt ifrågasatts av såväl kända debattörer som partiledare som t.ex. Björklund.

Tyvärr tror jag att det är så att olika debattörer har ganska olika skäl att ta upp denna fråga just nu. De högerextrema vill naturligtvis använda den för sina syften, som ett slagträ mot invandrare och ”det mångkulturella samhället”. Andra som olika borgerliga politiker sträcker nog bara helt enkelt upp fingret i luften, känner efter vartåt det blåser och hoppas att de ska kunna ha nytta av detta. Men så finns det naturligtvis också olika liberala eller vänstersinnade som ärligt ser detta som ett uttryck för en tillbakagång till ett äldre kvinnoförtryck. En sådan debattör är Sara Mohammad som nu i augusti på svt opinion skrev att:

En uppdelning av kvinnor och män, som i fallet med skilda badtider i simhallar, är ett bevis på islamisters makt och förmåga att driva igenom gamla regelverk i det nya landet.

Att det finns mycket bränsle i denna lila fråga märktes bland annat på att Sara Mohammads artikel redan samma eftermiddag som den publicerades hade delats över 62 000 gånger i sociala medier.

Elisabeth Strömberg som varit chef för badhusen i Tensta och Husby i Stockholm skrev i ett motinlägg att:

Tyvärr är tydligen drunkning den vanligaste dödsorsaken bland barn i Sverige. Fler kommer att drunkna om inte fler badhus underlättar för alla kvinnor att vänja sig vid vatten och förhoppningsvis lära sig simma. Min erfarenhet visar: Kan mamma simma, kan barnen simma.

Hon berättar också om den positiva erfarenheten av dessa separata badtider:

Efter något år upptäckte vi som jobbade i simhallen att några kvinnor vågade sig dit under vanliga öppettider, med sina barn! Vilken succé!

Men dessa sakliga argument tycks inte hjälpa.

Om vi bortser från dem som använder sig av frågan för andra syften –  på samma sätt som när högerextrema plötsligt börjar värna om framgångar för feminismen eller de homosexuellas rättigheter – så har vi alltså dessa som ärligt står upp för kvinnors rättigheter. De menar att de kvinnor som vill ha separata badtider är förtryckta och att vi inte ska hjälpa till att upprätthålla ett sådant förtryck. Naturligtvis kan man se saken på det sättet. Men jag tror inte det är så enkelt. Jag tror att det finns kvinnor som, utan att vara religiösa eller mer förtryckta än vad alla kvinnor i en viss mening är i alla samhällen, kan önska eller uppskatta att få bada bara tillsammans med andra kvinnor. Jag har i alla fall stött på den uppfattningen. Skylandet och exploaterandet av kvinnokroppen är väl bara olika sidor av samma mynt förresten?

Men låt oss utgå från att de skilda badtiderna är ett uttryck för ett existerande förtryck, att de kvinnor som på detta sätt kommer till badhuset och lär sig simma är förtryckta och kvar i gammaldags beteenden. Blir de mindre förtryckta om de istället sitter hemma och inte alls kommer till badhuset? Gör vi människor mer medvetna eller mindre religiösa genom att tvinga dem till sådant de (ännu) inte vill? Jag tror inte det. Jag tror inte det här handlar om att ge fan lillfingret. Jag tror det handlar om att hitta praktiska kompromisser på en väg framåt som oftast är ordentligt krokig.

Sara Mohammad har gjort stor nytta i kampen mot hedersförtryck. Hon och andra har också – trots att de också då utnyttjats av de högerextrema – haft rätt i att uppmärksamma problem med religiösa reaktionärers inflytande till exempel i en del förortsområden. Detta till skillnad från dem som med goda avsikter eller rädsla för att bli utnyttjade förnekat dessa problem. Det har jag skrivit om på tidigare blogg. Men i denna fråga tycker jag att hon har fel. Om det inte handlade om bad skulle man kunna kalla det en skitfråga som fått orimliga proportioner.

Själv föredrar jag ju den här typen av bad.

Själv föredrar jag ju den här typen av bad.

 PS: Andra exempel på att frågan om hur vi badar kan skapa konflikter mellan folk kan man läsa i en artikel i Aftonbladet från 2009. Där skildras hur ortsbor i Falsterbo retar sig på nakenbadande ”Stockholmsjävlar”. Man kan ju fråga sig vem som var förtryckt här och hur de skulle bli mindre förtryckta?

Intressant?

Demokrati?

eliten

Om du missat den här bilden i medierna, titta då en gång till

Du ser från vänster till höger: Donald Trump, det republikanska partiets presidentkandidat, det demokratiska partiets presidentkandidat Hillary Rodham Clinton, hennes man expresidenten Bill Clinton och fru Melania Trump,

Bilden är tagen år 2005 på Trumps bröllopsfest. Där var makarna Clinton med eftersom Trump bidragit med stora summor till Clintons kampanj.

På sitt typiska språk kommenterade Trump i Daily Mail detta genom att säga att han inte vunnit något (”special government favors”) genom dessa bidrag men att Clintons ”they do kiss my ass”.

Aftonbladets ledarskribent Katrin Marcal, som numera inte brukar uttrycka speciellt radikala ståndpunkter (minns hur hon talade emot Corbyn som partiledare för Labour), ser bilden och utbrister:

….den där bilden påminner om, detta  presidentval är en intern uppgörelse mellan två av USA:s rikaste familjer. En strid inom den yttersta eliten i en tid av populism”.

Valet står mellan vilken del av den härskande klassen som ska utöva det politiska styret. Hur får alla de liberaler (och socialdemokrater) som hårt kritiserar demokratiska brister i fattiga utvecklingsländer, men aldrig ser detta avgörande och grundläggande problem i USA, ihop det?

Demokrati måste vara något mer än detta. Och mer uppenbart kan det väl inte bli att verklig demokrati kräver ett annat ekonomiskt system.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, demokrati

Masters Of War

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

Masters of war – Bob Dylan

Tyvärr, är de i vissa delar av världen mer i krig än någonsin, och allt du producerar kan säljas på någon sida av världen”.

Detta yttrade Aleksandar Vučić ,  premiärminister i Serbien, vid en presskonferens i juni i år.

Man kunde tro att han var på väg att kräkas över sig själv den serbiske ministern, men han är bara på väg ut ur en bil.

Man kunde tro att han var på väg att kräkas över sig själv den serbiske ministern, men han är bara på väg ut ur en bil.

Där sa han samtidigt att hans land skulle kunna öka produktionen femfaldigt och fortfarande inte möta efterfrågan på vapen.

Det som är våldsam död, förstörelse och lidande för den ene är stora inkomster för den andre. Så ser det ut i vår värld där även en svensk statsminister vill upprätthålla krigsindustrin med hänvisning till jobben.

Det krig som förs i Syrien sedan fem år skulle inte kunna föras så länge utan kraftig tillförsel av vapen utifrån, från länder vars regeringar officiellt beklagar kriget och dess offer.

I en artikel i den brittiska tidningen Guardian kan man läsa om en del av denna vapenhandel från länder i Central- och Östeuropa till Syriens grannländer för vidare transport in i Syrien. Det handlar om en vapenhandel till ett värde av över en miljard euros. I artikeln visas hur denna vapenexport gått från Bosnien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Montenegro, Slovakien, Serbien och Rumänien och vidare till Saudiarabien, Jordanien, Förenade Arabemiraten och Turkiet – avgörande vapenmarknader för pågående krig i Syrien och Jemen.

vapenexport

Naturligtvis är inte dessa länder ensamma –  ens i Europa – om att sälja vapen till denna del av världen. I en annan artikel i Guardian kan man läsa om hur brittiska klusterbomber drabbar befolkningen i Jemen som ett resultat av goda affärer med Saudiarabien. Här är ju även Sverige med. Av de 54 länder i världen som Sverige sålde vapen till 2014 var Saudiarabien en god affärspartner som köpte vapen för 338 miljoner kronor. Amnesty International har riktat skarp kritik mot denna hantering. Och i ett land har denna kritik burit frukt. I Nederländerna, där stoppades vapenexport till Saudiarabien, med hänvisning till massavrättningar och civila dödsfall i Jemen, i mars i år. Nederländerna blev därmed det första EU-landet att stoppa vapenexporten till Saudiarabien. Kan man hoppas att Sverige ska gå in på en ”hedrande andraplats” här?

Intressant?

Läs andra bloggar om vapenhandel, Saudiarabien, Syrienkriget

Makten och det minst onda eller maktlöshet – finns något annat?

Det förestående valet i USA känns lika obehagligt som mycket annan politik i dagens värld, där det bästa ofta tycks vara att söka efter det minst onda. Vilket ofta inte heller är lätt.

Som många andra har jag känt mig glad och uppmuntrad när jag tagit del av kampanjen för Bernie Sanders. Hans socialdemokratiska politik framstod i sitt nationella sammanhang som mycket radikal. Framförallt framstod hans sätt att driva kampanj och argumentera för att ena de många, oavsett kön, etnicitet, religion eller andra ”identitetsmarkörer”, mot de få snuskigt rika, som oerhört inspirerande. Jag trodde nog aldrig att han skulle ha en chans. Det hade han ju inte heller har det visat sig i samband med att wikileaks släppte ljudfiler som avslöjade hur partiledningen redan från början försökt lägga hinder i vägen för Sanders kampanj. Men trots detta nådde Bernie Sanders mycket långt, vilket väl tillhör en av de få uppmuntrande saker som vi hör från USA idag.

Ett argument för Hillary Clinton

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

som känns mycket tveeggat är det faktum att hon är kvinna och skulle kunna bli den första kvinnliga presidenten i USA. Michelle Obama tog i sitt lysande tal på partikonventet upp detta på ett mycket skickligt sätt. Men är det verkligen en framgång i sig oavsett vilken politik som blir resultatet? USA:s ekonomiska, politiska och framförallt militära dominans med militärbaser över hela världen, med ständiga ingripanden än här än där, med drönarattacker i fjärran länder och så vidare, den ligger ju fast. Den kan bara brytas i konflikt med hela den ekonomiska eliten i USA, framförallt med det militär-industriella komplexet. Den president som inte står i spetsen för en mycket stark folklig rörelse för att bryta makten hos denna elit kommer att vara tvungen att föra en imperialistisk utrikespolitik och en politik som inte gynnar rättvisa inom USA heller. Detta var Bernie Sanders mycket medveten om. Mycket mer medveten än ledningen för den svenska socialdemokratin, kan man tillägga. Han sa vid ett tillfälle under sin kampanj:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

Men åter alltså; en kvinna som genomför en icke-feministisk utrikespolitik, är det till gagn för feminismen? Kommer det att öka entusiasmen för att välja kvinnor bara för att de är kvinnor oavsett allt annat? Jag tvivlar.

Det sorgliga är just det att det enda verkliga argumentet för att rösta på Hillary Clinton är att hon representerar det minst onda då motkandidaten framstår som närmast galen och politiskt nära ren fascism. Det är en mycket svår och motbjudande situation och jag avundas verkligen inte USA:s vänsterrörelser eller aktivisterna i Sanders-kampanjen. Men när man går till ett val där man bara i realiteten kan välja mellan två kandidater så skulle även jag använda min röstsedel och använda den till det minst onda. Naturligtvis skulle det kännas mycket bättre att till exempel rösta på det gröna partiets kandidat Jill Stein som också ställer upp som presidentkandidat. En del av Sandersaktivisterna och andra kommer nog också göra det. Men det är ju att kasta bort sin röst på samma sätt som när man i Sverige väljer att rösta på FI eller något annat mindre parti. Att bygga upp nya partier som verkligen betyder något i ett samhälle är inte någon enkel eller lätt sak, varken i USA eller i Sverige eller i något annat land för den delen heller.

Men att lägga sin röst är en sak. Lika viktigt eller ännu viktigare är den verkliga rörelsen ute i samhället. Det viktiga är den gräsrotsrörelse som Sanders talade om i citatet ovan. Det är det enda botemedlet mot maktlöshet. Måtte denna gräsrotsrörelse leva vidare. Demokrati kan bara vara levande och stora samhällsförändringar bara möjliga genom trycket från stora folkliga rörelser. Detta gäller i USA såväl som i Sverige. När vi inte lyckas med det – och det händer ofta när de valda blir mer intresserade av att sitta vid makten än av att genomföra det som de blev valda för – då spelar det snart inte någon roll vilka vi röstar på.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, presidentvalet, Hillary Clinton, Sanders

C H Hermansson

Den gamle vänsterledaren C H Hermansson har gått bort. Han nådde den imponerande åldern av 98 år. CHJag minns honom från min barn- och ungdom bland annat därför att min far gillade Hermansson väldigt mycket och att jag en gång fick hänga med till ett möte med C.H. på Folkets Hus. Han hade en mjuk och resonerande stil som avvek från de flesta andra ”politik-gubbar” från denna tid. I TV- och radio-debatterna lyckades han alltid behålla sitt lugn, trots många fula påhopp från debattmotståndare. En gång har jag pratat med honom. Det var på ett socialistiskt forum i Stockholm för några år sedan. Vi ville få honom att komma och tala på vårt socialistiska forum i Uppsala. Men han avböjde tyvärr då han, som han sa ”hade så ont av att gå”.

C.H. var ju inte ”bara” partiledare utan också en framstående teoretiker med ett flertal viktiga böcker bakom sig. Bland annat analyserade han makten inom det svenska näringslivet och myntade begreppet ”de femton familjerna”.

Vänsterpartiet ger i ett minnesord en kort beskrivning av C. H. Hermanssons liv och insatser. Bland annat beskrivs i uttalandet hur han bidrog till att öppna upp och modernisera det gamla kommunistpartiet. Det var naturligtvis en mycket viktig insats av historisk betydelse. Men samtidigt ledde det till att det i Sverige inte bildades något nytt vänstersocialistiska parti så som skedde i Norge och Danmark, där SF-partierna* på 1960-talet tog över väljarna och marginaliserade de gamla kommunistpartierna (NKP och DKP). Kanske var det synd att det inte uppstod ett sådant parti i Sverige. Kanske hade  en hel del viktiga processer i brytningen och uppgörelsen med det stalinistiska och sovjetberoende arvet då gått fortare.

Den som vill veta mer om vänsterns historia och C.H. Hermanssons roll i denna, rekommenderar jag att läsa en bok av historikern Werner Schmidt som heter just C. H. Hermansson.

Jag tittade också i bokhyllan och hittade bland annat boken Vänsterns väg av Hermansson från 1965. Där i slutet av den boken hittade jag dessa rader som även om de skrevs i en helt annorlunda situation behållit en stor del av sin aktualitet och tyngd:

Inom alla partier  finns det också folk som uppfattar sina partier som mer eller mindre fullkomliga och som historiens slutprodukt, d.v.s. i verkligheten som självändamål. Sådana trångsynta och statiska uppfattningar kommer alltid att vara ett hinder för förändringar, liksom också positioner i partiapparaterna, andra partipolitiskt bestämda uppfattningar o.s.v.

Det finns emellertid gott hopp att vissa utvecklingstendenser i samhället och påtagliga strömningar bland medborgarna, särskilt bland ungdomen, skall visa sig starkare än sådana hinder. Det behövs en kraftfull och målmedveten vänster i svensk politik för att genomföra en linje som innebär mera internationalism och utvidgad demokrati…………Vid en fortsatt regeringspolitik av samma slag som hittills är risken däremot stor för, i bästa fall tillfälliga, borgerliga framgångar……att en politik av undfallenhet och av försök att överträffa de borgerliga partierna på deras egen mark icke leder till framgång för arbetarrörelsen.

En viktig förutsättning för att strävandena att bygga upp en vänsterfront skall ge resultat är att vänstern inom arbetarrörelsen blir starkare.

                                                ”Vänsterns väg” – C.H. Hermansson, 1965, s. 178 – 179

*Om ”SF-partierna”:

I Danmark bildades Socialistisk Folkeparti redan 1959 av Aksel Larssen, och finns fortfarande kvar. Men partiet har gått åt höger och idag står nog det andra partiet (Enhetslistan) närmare dagens svenska vänsterparti. I Norge bildades Socialistisk Folkeparti 1961 men lades ned 1976 då man gick upp i Sosialistisk Venstreparti.

Intressant?

 

 

Svenska värderingar (2) – lästips

Under Almedalsveckan har nationalismen dominerat i talen hos alla partiledare utom Sjöstedt.20160713_100743 Det har handlat om ”svenskhet” och kärlek till nationen men framförallt om ”svenska värderingar”. Med tanke på att de flesta av dessa partiledare var så förfärade över resultatet av den brittiska folkomröstningen om EU (Brexit) så kan det verka konstigt. Men som ett sätt att undvika verkliga konfliktlinjer och smygande anpassa sig till extremhögern är det mer begripligt.

I den inbördes tävlan vann tydligen Anna Kinberg Batra som, enligt GP, lyckades få in temat ”svenska värderingar” minst 55 gånger under sitt 38 minuter långa tal. Men Löfven var en god tvåa och prickade in det 40 gånger. Enligt Sydsvenskan så ska Löfven bland annat ha sagt att i ”Sverige hatar vi inte på nätet. I Sverige hetsar vi inte grupp mot grupp”, vilket ju är ett minst sagt konstigt uttalande. Det rasistiska, högerextrema och kvinnofientliga näthatet är ju inte precis någon import.

Att Kinberg Batra var främst i att spela det nationalistiska kortet var inte heller så konstigt. Hon använde sig av detta redan i ett tal på nationaldagen, vilket jag skrivit om i en tidigare blogg. Jag ska inte här tillägga något mer om detta. Här vill jag bara komma med några lästips från andra som jag tycker skrivit bra och klargörande om detta:

  1. Marie Demker – professor i statskunskap – reder i en artikel i Göteborgsposten på ett mycket seriöst och sakligt sätt ut frågan och visar på det farliga i denna intellektuella slapphet.
  2. För första gången som jag kan minnas läste jag ett inlägg av moderaten Gunnar Hökmark som jag kan hålla med om helt och hållet. Det finns på hans blogg.
  3. Benny AnderssonClartébloggen skriver också bra om frågan.
  4. Jonas Gardell får också med en del viktiga poänger i en artikel i Expressen.

En som uttryckt sig klokt och kärnfullt i frågan är den fackliga kämpen Frances Tuuloskorpi. Därför slutar jag med ett citat från henne hämtat från facebook:

Jag har inget emot att människor hissar flaggan och hejar på landslaget och är glada över att bo i Sverige. Jag är också glad över att bo i Sverige. Men det gäller att komma ihåg varifrån våra rättigheter och friheter kommer. Rättigheter på arbetsmarknaden kommer av arbetares kamp, inte av svenska flaggan. Jämställdhet kommer av kvinnokamp, inte av svenska flaggan. Rösträtt kom av rösträttskamp, inte av svenska flaggan. Det är kampen vi ska vara tacksamma för. Rättigheter och friheter som vi saknar eller håller på att förlora kommer inte tillbaka av att vi viftar med flaggan, de kommer bara om vi fortsätter och återupptar kampen.

Intressant?

Läs andra bloggar om Almedalsveckan, ”svenska värderingar

 

Brexit – ut men varthän?

Så hände det då, det som få verkar ha trott skulle kunna hända. Britterna röstade för att lämna EU.

För drygt tjugo år sedan gick Sverige med i EU. I november 1994 hölls en folkomröstning om EU. JA-sidan vann – mycket med hjälp av olika typer av skrämselargument och genom att folk trots allt fortfarande litade på socialdemokratiska ledare som Ingvar Carlsson eller Mona Sahlin – men bara med 52,3 procent. I januari 1995 blev Sverige medlem i EU.

Innan folkomröstningen deltog jag aktivt på NEJ-sidan. Jag kan inte säga att de huvudsakliga argument som vi då hade, har blivit motsagda av den faktiska utvecklingen. Det är väl snarare så att det som hänt är exempel på att det inte alltid är kul att få rätt. nej

Jag såg EU då som en union skapad av och för storkapitalet. Ett Fort Europa där den fria rörligheten för varor och kapital inom fortet var den helt överordnade principen. Inga skatteregler, nationella upphandlingsregler, gränskontroller, krav på varor eller arbetsmiljö, skydd för miljön, stöd till glesbygd eller fackliga rättigheter skulle få stå i vägen för ”den fria rörligheten”. Ett toppstyrt odemokratiskt högerprojekt helt enkelt. EU är och har på detta sätt varit ett verktyg för att driva igenom en nyliberal politik.

Idag med ett Europa med omfattande massarbetslöshet, tilltagande högerextremism och rasism som ett resultat av EU-politiken har bilden av EU på inget sätt förbättrats. Om vi till detta lägger erfarenheterna med undertryckandet av Grekland där ont bara gjorts värre med samma medicin av åtstramningar eller den katastrofala oförmågan av att göra något alls gemensamt åt flyktingkrisen förblir domen hård över detta projekt.

Men det betyder inte att vi ska stå passiva. När vi nu är med i EU så måste vi göra allt vi kan för att inom denna union arbeta för det vi tror på. Men vi ska göra det utan illusioner om att kunna ändra EU till något i grunden annorlunda. Grunden för projektet EU kommer vi inte åt, den står inskriven i dess konstitution och fördrag.

Att se på EU på detta sätt behöver däremot inte innebära att man tror att allt skulle vara frid och fröjd utanför EU. Storkapitalet och deras allierade försöker naturligtvis genomdriva sina intressen överallt. Även i länder som inte är med i EU har vi sett en politik för ökade klyftor, för minskad välfärd och för att alltmer släppa in kapitalintressen och vinstmöjligheter inom den gemensamma välfärdssektorn. Därför kan det i en viss mening vara sant att inte allt ont beror (bara) på EU.

Därför är också den viktiga frågan nu vad som kommer istället för EU i Storbritannien, liksom vad vi som varit och är emot EU ska göra i Sverige idag.

Vad som kommer istället beror på styrkeförhållanden och vilka stämningar och tankar som dominerar. Därför går det inte att bortse från att kampanjen för Brexit har dominerats av högernationalistiska och rasistiska krafter och att detta varit och är ett problem. Laurie Penny beskriver det så här i New Statesman:

Detta var en arbetarrevolt, men det är inte en seger för arbetarklassen. Det är tragedin här. Det kollektiva tjut av ilska från deprimerade, avindustrialiserade delar av landet som Thatcher , Blair och Cameron hänsynslöst har låtit blöda har förvandlats till en triumf för en annan uppsättning av eliter .

Om det är så att stora delar av folket i ilska och förtvivlan har svalt de rasistiska förklaringarna till eländet och tror att reaktionära demagoger som Nigel Farage eller Boris Johnson, som själva tillhör eliten, står för motstånd mot överheten, då är det illa. Om en stor del av den brittiska arbetarklassen ser andra fattiga arbetare som större fiender än den egna kapitalistklassen, då försvårar det naturligtvis kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle. Men det innebär också att vänstern inom arbetarrörelsen måste förstå och förhålla sig till den ilska och oro som skapas av arbetslöshet, lönedumpning och neddragen välfärd. Att till exempel kräva lagar och avtal som inte gör det möjligt att använda sig av invandrade arbetare som verktyg för att dumpa löner och arbetsmiljö.

Jag är övertygad om att det har varit svårt för den EU-kritiska delen av den brittiska vänstern under den kampanj som dominerats så av reaktionärer. Jag tycker här att en del svenska skribenter som till exempel Kajsa Ekis Ekman (ETC) gör det lite väl lätt för sig när de bortser från omständigheterna i brexit-kampanjen. Däremot tycker jag inte att det innebär att vi ska ändra vår grundläggande hållning gentemot EU.

Jag har också svårt att förstå den kritik som ”Ekis” riktar mot Vänsterpartiet i denna fråga. Naturligtvis finns det (tack och lov) olika uppfattningar inom Vänsterpartiet både om EU och taktiken i förhållande till EU. malinJag tycker att Malin Björk, Vänsterpartiets representant i EU-parlamentet ger  en bra beskrivning av EU idag och visar på vilka krav vi ska driva nu, så det får bli min avslutning:

EU har misslyckats med att bidra till att lösa de stora problem vi står inför. I den ekonomiska krisen var och är EUs politik som bensin på elden, fattigdom och ojämlikhet växer i Europa. Och när vi ser den alla allvarligaste flyktingsituationen sedan andra världskriget, så väljer EU att använda all sin kraft på att stänga gränserna för människor på flykt. Detta är en oacceptabel politik.

Vi har sett hur olika partier i EU och i Sverige alltmer anpassat sig till extremhögerns rop på stängda gränser. Resultatet blir inte att de dämpas, utan att deras verklighetsbeskrivning legitimeras. Högernationalismen växer i många EU länder och EU inkorporerar utan större bekymmer de alltmer antidemokratiska regeringarna i Ungern och Polen. Det är uppenbart att detta är ett misslyckande.

De flesta verkar bara ojja sig och sen vilja fortsätta precis som förut. Den passiviteten håller inte. Vänsterpartiet vill annorlunda. Vi kräver en omförhandling av EU medlemskapet som gör att arbetstagares rättigheter kan garanteras, att vi kan gå före på miljöområdet, och att vårt undantag från EMU och euron skrivs in. Förändring kommer inte om ingen kräver den, därför är det inte ett alternativ att tiga och bara sitta stilla i båten! Nu behöver vi alla progressiva EU kritiker på banan.

Intressant?

Läs andra bloggar om brexit, EU

En invandrare med rötter

Denna pion har ”vandrat” från min f.d. kolonilott till ett torp i Uppland. pion1Pioner brukar inte trivas direkt efter flytt, men nu är den glad igen. Annars är pionen en mer långväga invandrare än så. År 1789 kom den för första gången till Europa från Kina, då den planterades i Royal Botanical Garden i Kew, England.

Det är vackra blommor som kan ha flera olika färger och utseenden. Det finns 30 arter. Men njutningen är kort och jag tror nog att jag tycker mest om dem när de är i knopp. Det gör för övrigt också myrorna som kryllar på dessa knoppar och suger i sig nektar. Men nu när blommorna är utslagna är myrorna borta och har ersatts att diverse ivriga och energiska humlor och bin. Jag gillar ljudet och vibrationerna från en blomma där en humla stökar om.

Enligt uppgift kan en pion bli 100 år. Det är också en tanke som känns bra på något vis. En invandrare som inte ger upp.pion2

Uppsala

Intressant?

Svenska värderingar

Moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen om det som hon kallade svenska värderingar. Hon menade att dessa värderingar är hotade av ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Exempel på sådana osvenska beteenden var till exempel att ”tafsa i folksamlingar” ”eller hota kvinnor på ett asylboende .” Men de svenska värderingarna hotas också avde som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”.svenska värd

Moderatledaren pekar alltså tydligt åt ett håll där fientliga krafter finns bland ”en del av de som kommer hit från andra länder”. Att detta sammanfaller med att moderaterna nu enligt opinionsundersökningar tar tillbaka röster från SD, är knappast någon tillfällighet.

Att allt fler politiker börjar använda de nationalistiska tongångarna är inte heller en tillfällighet. Men finns det något problem med det? Finns det inte reaktionära, bakåtsträvande och kvinnofientliga föreställningar bland en del som kommit från andra länder? Jo, naturligtvis. Men det finns det ju också bland människor som bott i det här landet sedan generationer. Inne på en del flyktingförläggningar hotas kvinnor av andra (manliga) flyktingar. Det är förfärligt, upprörande och måste bekämpas på alla sätt. Men om detta beteende från en del män inne på förläggningarna ska kallas ”osvenskt” vad ska man då kalla beteendet att bränna ner flyktingförläggningar utifrån? Är detta alltför utbredda ”beteende” också ”osvenskt” fast det kanske utförts av människor som är infödda svenskar?

Frågan är helt enkelt vad man tillför genom att kalla de värderingar om demokrati och jämställdhet – som förenar många människor oavsett bakgrund eller födelseort – för just ”svenska”. Jo, man tillför det nationalistiska gift som ställt människor mot varandra alltför många gånger genom historien. När moderatledaren talar om människor som ” inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna” så bör man ställa sig frågan varför hon bara pekar mot människor som nyss kommit till Sverige och som dessutom ofta har mycket svårt att kunna ”göra rätt för sig” även om de ”gör sitt bästa” för att söka alla jobb som (inte) finns. Varför pekar hon inte också på de rika skattesmitare som i stor utsträckning röstar på hennes eget parti. Dessa rika skattesmitare gör ju verkligen inte sitt bästa i samhället. De vill inte bidra med skatt, trots att de redan har så mycket för egen del och trots att de alltså mycket väl skulle kunna. Jag tror det beror på att moderatledaren inte vill stöta sig med några av sina viktigaste väljargrupper, medan hon däremot gärna bedriver nationell hets riktad mot människor som nyss kommit till Sverige. Sparka neråt, slicka uppåt.

I en artikel i SvD är moderatledaren något mer nyanserad. Där säger hon att ”Många av de värderingar som ligger till grund för vårt samhälle och vår stat har Sverige gemensamt med andra länder ”. Men varför då kalla dem för just ”svenska”? Att en majoritet av medborgarna i Sverige är överens om vissa grundläggande rättigheter reglerade bland annat i lag stämmer. Det är sådant som bidrar till att dessa förhållanden kan upprätthållas utan användande av våld. Men såväl maktförhållanden som värderingar, lagar och rätt förändras ständigt. Att vid ett givet tillfälle fixera dessa värderingar som svenska är att bortse både från den kamp som föregått dem och den kamp som fortfarande förs kring dem. Det bidrar inte heller till någon ökad klarhet om hur vi ska ta itu med olika frågor. Istället för att diskutera sakfrågor och lösningar bidrar det istället tillsammans med utpekandet av nyanlända till att grumla sikten och stärka falska motsättningar i samhället.

Det blir också lite lustigt när moderatledaren dessutom i den ovan citerade SvD-artikeln skriver att ”Decennier av jämställdhetskamp har gjort oss till ett av världens mest jämställda länder”. Jovisst men moderaterna och dess föregångare Högerpartiet hör till dem som bidragit minst till denna utveckling. De hörde ofta istället till motståndarna. Att de då efter decennier av feministisk kamp låtsas som om de alltid ”varit med” och dessutom kallar kampens framgångar för svenska är direkt ohederligt, på samma sätt som när man försökte skriva om den egna historien kring motståndet mot rösträtt eller stödet till Apartheid-regimen i Sydafrika.

Tommy Svensson 1994

Tommy Svensson 1994

Fotboll och ”svenska värderingar”

Som många andra i detta land följer jag som en liten pojke det pågående fotbolls-EM. Njuter av spanjoren Iniestas dribblingar och precisa passningar och förtvivlar över det svenska landslagets svaga insats i matchen mot Irland. För hejar på Sverige gör jag ju. Men det är inte en värdering, bara en vana. Och idrottens nationalism är en ganska oskyldig form så länge den inte urartar som i bataljen mellan engelska och ryska supportrar. Men eftersom jag nu skrivit här om värderingar så kan man fundera över värderingar kring fotbollen, till exempel när det gäller tränarnas klädstil.

Erik Hamrén

Erik Hamrén

Jämför stilen hos Hamrén med tidigare tränare som Tommy Svensson. Här har det skett en förändring över tid. Det har skett en anpassning av hur svenska tränare ser ut till en klädstil som man haft i södra Europa så långt jag kan minnas. En förändring i Sverige från mer jämlik (med spelarna) träningsoverall-stil till stiliga kostymer. Här kan man naturligtvis också prata om värderingar. Men var det den gamla klädstilen som var ”den svenska”? Och vilken klädstil föredrar Kinberg Batra på en landslags-coach?

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

svenska värderingar

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 42 andra följare

%d bloggare gillar detta: