”Invandrarna” eller ”de rika”?

Jag lyssnade på P1-morgonens partiledarintervju med Liberalernas Johan Pehrson. Han fick frågor om deras (nya) relation till SD. Som vanligt bland s.k. liberaler så kan Pehrson inte prata om SD utan att blanda in V. Han använder då uttrycket ”ytterkantspartier” och säger att på ”den ena kanten anser man att det är invandrarnas fel medan man på den andra kanten (alltså V) anser att det är de rikas fel”. Jag funderar på den saken. Är det så? Stämmer jämförelsen?

SD

Naturligtvis kan man säga om SD att deras udd alltid på alla möjliga områden riktas mot människor som invandrat eller barn till dem som invandrat. Visserligen tog SD bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” ur partiprogrammet 2019. Men det är deras syn på nation och demokrati som är det utmärkande. De skriver till exempel i partiprogrammet att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. De delar upp oss och ställer oss emot varandra utifrån sin syn på vad folket är. Dessutom kan enligt partiprogrammet ”man även som infödd svensk upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Detta ”upphörande” handlar alltså även om synen på demokrati.

Men Vänstern då?

Anser Vänstern på samma sätt att ”de rika” ska upphöra att tillhöra nationen, att de ska fråntas sitt medborgarskap och sina demokratiska rättigheter? Nej det finns det ingen grund för att påstå. När Vänstern kritiserar orättvisor i samhället så handlar det inte om att göra några till syndabockar utan om att förändra strukturer.

”De rika”

Det finns stora skillnader när det gäller löner. Men de verkligt stora skillnaderna handlar om inkomster från kapital.

År 2020 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 342 miljarder. För att förstå storleken så kan det jämföras med de totala arbetsinkomsterna från vanlig lön som uppgick till drygt 2 000 miljarder kronor.

De tio procent rikaste tog hand om 95 procent av kapitalinkomsterna. Den allra rikaste procenten av befolkningen tog hand om 201 miljarder, alltså 59 procent.

Inom den här gruppen har 40 – 50 procent ärvt sina rikedomar. År 2017 ärvdes totalt 376 miljarder i Sverige. Och tydligen gäller bristen på ”social rörlighet” allra mest inom den allra rikaste promillen, den grupp som ensam tar hand om en fjärdedel av kapitalinkomsterna.

Är detta ett problem?

Jag tänker att det finns åtminstone två viktiga problem med dessa mycket ojämnt fördelade tillgångar. Det ena handlar om rättvisa och det andra handlar om demokrati.

När det gäller rättvisan så menar jag inte rättvisa för rättvisans skull. Naturligtvis är det upprörande med dessa orimliga ökande klyftor. Då kan jag tänka som miljardären Sverker Lerheden som sa: ”Vid finanskrisen 2008 gödslades det med pengar över oss bemedlade. Det är konstigt att det inte blivit revolution”.

argumentsamling

Men en rättvisare fördelning är framförallt förnuftigt. Dels för att många undersökningar visat att mer jämlika samhällen har färre typer av problem inom befolkningen, men också för att det blir allt tydligare att resurserna inte är oändliga.

Rättvis fördelning av resurser

Jag läser en intressant artikel om detta i Aftonbladet av forskarna Oksana Mont och Carl Dalhammar. De skriver bland annat (läs gärna hela deras artikel):

En hållbar konsumtionsnivå måste respektera de planetära gränserna och ligga i linje med uppsatta klimatmål, samtidigt som konsumtionen hos de fattigaste delarna av jordens befolkning behöver öka för att de ska kunna leva ett värdigt liv.

Klimatpåverkan från svensk konsumtion består dels av klimatpåverkan från aktiviteter i Sverige, dels av klimatpåverkan från svensk konsumtion som sker i utlandet, där många varor tillverkas.

De argumenterar för att det inte räcker med att konsumera mer effektivt eller annorlunda utan att det också behövs en ”absolut minskning i konsumtionsnivåer av varor och tjänster som leder till minskning i miljömässig och social påverkan…”

Eftersom det är så att de rikaste också står för den allra största konsumtionen och den som tär mest på våra resurser så blir slutsatsen att:

allt fler forskare framför budskapet att konsumtionen från de rikaste individerna måste minska så att fattiga kan få möjlighet att konsumera mer för att kunna nå en tillräcklig nivå.

Detta gäller såväl globalt som nationellt. Omställningen kräver att vi minskar de skyhöga klyftorna i Sverige såväl som i världen. Omställningen är inte heller möjlig om den inte upplevs som rättvis.

Makten och demokratin

Men det är också så att med stor rikedom följer stor makt. En stor makt som ofta står utanför demokratins inflytande eller som, ännu värre, har makt över demokratins beslutsfattare på ett sätt som de flesta väljare inte har. Det handlar om beslut när det gäller rikedomens användning: vad ska produceras och hur ska det produceras. En större del av medborgarna måste få bli delaktiga i den typen av beslut. Det kan ske både genom politiken och genom inflytande som anställd i olika företag.

Därför är det viktigt att på olika sätt minska klyftorna och demokratisera ägandet.

Men för att återvända till Johan Pehrson. Att bryta ner klassamhället och demokratisera ägandet handlar inte om att ”det är de rikas fel”. Jag har inte ens hört eller läst  några som pekar ut de rika i Danderyd (en del av Djursholms kommun med 9 300 invånare varav en mycket stor andel extremt rika) som ett problem, att de borde ”integreras” till exempel, trots att det är ett extremt segregerat område.

De rika handlar naturligtvis utifrån sina egna klassintressen, inom ett givet ekonomiskt system. Även de som i likhet med miljardären Sverker Lerheden ser problemen. En politik för minskade klyftor och ekonomisk demokrati hotar inte de rika varken till livet eller när det gäller deras medborgerliga rättigheter. Däremot skulle de naturligtvis förlora fördelar och privilegier på samma sätt som överheten gjorde då den allmänna rösträtten infördes.

Socialist? – javisst!

Politiska etiketter är ofta inte särskilt klargörande när man vill veta vad de står för eller vad de innehåller. Så har ju till exempel många partier ordet ”demokrati” med i sitt partinamn, trots att det är ett begrepp som rymmer många former och tolkningar. Dessutom kan det i en del fall också finnas välgrundad anledning att undra ifall det inte handlar om falsk varudeklaration.

Ändå kommer vi inte undan etiketterna. De flesta som på något sätt identifierar sig med arbetarrörelsen har alltid kallat sig socialister, oavsett hur långtgående förhoppningar eller planer de hade vad gäller att förändra det nuvarande samhället. En del kallade sig, som till exempel Olof Palme, för demokratiska socialister. Eftersom jag anser att en socialism som inte är demokratisk knappast kan kallas socialism så har jag alltid haft lite svårt för det begreppet. Det är ju som att säga att de diktatursamhällen som fanns i öst förtjänade beteckningen ”socialism”. Men jag förstår det som en avgränsning mot dessa hemska erfarenheter.

Häromveckan lyssnade jag på ett radioprogram där två professorer pratade om vad som menas med ”socialism”. Det ingick i en serie som handlade om de olika ideologierna som konservatism och liberalism. Jag har nu glömt vad de sa. Men jag minns att jag tänkte att de punkter de tog upp inte var de som jag själv skulle ta upp. Så jag funderade vidare på varför jag (fortsätter att) kalla mig socialist.

Varför socialist?

När jag funderade på saken så kom jag på åtminstone tre anledningar till att jag kallar mig socialist. Det finns naturligtvis fler argument. Och andra kan ha andra vinklar. Det här är i alla fall det jag tänker:

  1. Jag är socialist därför att jag vill se ett samhälle där inte jakten efter maximal vinst dominerar samhällsutvecklingen.
  2. Jag är socialist därför att jag är mot klassamhället.
  3. Jag är socialist därför att jag vill att demokratin ska utvidgas till områden som nu står utanför demokratisk kontroll.

Kritik av kapitalismen

Utgångspunkten för socialister är en kritik av det kapitalistiska samhället. Om detta samhälle finns det en mängd analyser och teorier ända sedan Karl Marx och fram till idag. Tanken har varit att ersätta kapitalismen med ett samhälle som man kallat socialistiskt. Det har i huvudsak lett till två olika ”spår”. Ett spår som började genomföras i delar av Västeuropa med välfärdssamhällen med en stark offentlig sektor och där kapitalismens värsta avarter tyglades. Ett annat spår som genomförts i Östeuropa eller i fattiga länder utanför Europa, till exempel Kina, där visserligen kapitalismen avskaffades men ersattes av nya makt- och privilegiestrukturer och förtryck av folkflertalet.

Båda dessa spår har misslyckats. Välfärdssamhällena i Västeuropa har misslyckats med sina ökade klassklyftor och kapitalintressenas inträngande i den offentliga sektorn. De odemokratiska och orättvisa planekonomierna brakade samman i Ryssland och öststaterna och ersattes av rövarkapitalism och oligarkmakt. I Kina ersattes systemet med ren kapitalism fast under någon sorts statlig kontroll och med kommunistpartiet kvar vid makten.

Det finns alltså skäl till att det inte är så enkelt eller självklart att säga vad som menas med socialism. Dels har vi dessa misslyckanden att förhålla oss till och dessutom är det alltid svårt att ”skriva recept för framtiden”.

Men har kritiken mot det kapitalistiska systemet blivit mindre giltig idag än t.ex. i arbetarrörelsens barndom? Nej, det anser inte jag. Och då vill jag återknyta till mina tre punkter ovan:

  1. Idag är det kapitalistiska systemet mer dominerande på vår jord än någonsin tidigare. Grundläggande för alla kapitalister är att i konkurrens med andra öka den egna vinsten så mycket som möjligt oavsett vilka konsekvenser det får för anställda, det omgivande samhället eller miljön/naturen. Även om det finns motkrafter så är det detta som dominerar samhällsutvecklingen. Vinstjakten och behovet att ständigt öka kapitalet tvingar fram behovet av en ständig materiell tillväxt. En tillväxt som alltmer kolliderar med de begränsade resurser som finns, som driver klimatkrisen, överutnyttjandet av naturen och massförintelsen av arter på vår jord. En utveckling som hotar, inte jorden, men människans existens på denna jord. Istället för att reglera kapitalismen ser vi en alltmer oreglerad kapitalism som också har trängt in på områden som i välfärdssamhällena tidigare drevs utifrån behov istället för vinst.
  2. Det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle och utan mycket starka motkrafter eller politiska ingripanden ökar dessutom klyftorna. Detta är exakt vad som hänt i Sverige. Den utjämning som skedde i Sverige fram till 1980-talet har ersatts av skenande klyftor och ökande orättvisor, vilket lett till en mängd olika problem.
  3. När rösträtten och andra demokratiska reformer genomfördes i strid med högern och kapitalägarna fick fler människor en möjlighet till inflytande via sina valda politiker. Men i de stora företagen genomfördes aldrig något inflytande för de anställda. Det gällde och gäller även de statliga företagen där inflytandet i bästa fall bara är indirekt via politiken. Inom de dominerande företagen inom finanssektorn (som påverkar hela samhället) finns inte heller något verkligt inflytande, varken från de anställda eller indirekt via politiken. En mycket liten grupp av superrika fattar ensamma avgörande beslut vad gäller investeringar, nedläggningar eller verksamheternas inriktning. Beslut som påverkar stora grupper av människor eller hela samhället. Att utvidga demokratin även till dessa områden skulle inte bara ha ett värde i sig utan också ge en möjlighet till att ta nödvändiga beslut i klimatomställningen och andra för människan avgörande frågor.

Hur långt vi bör gå i att avskaffa vinsten som drivkraft, hur långt vi kan komma när det gäller att avskaffa klassklyftor eller hur långt och på vilka olika sätt vi kan öka det demokratiska inflytandet i samhället, vet inte jag. Men jag är övertygad om att ifall vi ska lyckas så måste det ske genom massiva folkliga mobiliseringar – folkliga rörelser helt enkelt – och en ständig demokratisk diskussion och ett prövande vad gäller mål och medel. Framförallt måste riktningen vara klar: Minska vinsten som styrmedel, minska klassklyftorna, utvidga demokratin. Den riktningen är socialistisk. Därför tvekar jag inte att kalla mig socialist.

Sverige ska delta i planering och understöd vid användande av kärnvapen

Den 6 augusti är det 77 år sedan USA släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. 212 000 människor dog och än idag behandlar sjukhus i Hiroshima strålskadade samtidigt som nya sjukdomar upptäcks hos överlevare och deras barn. Idag är dessa massförstörelsevapen både fler och värre än 1945. Av världens 15 000 nukleära stridsspetsar står 1800 redo att avfyras och deras sprängkraft motsvarar 50 000 Hiroshimabomber.

Tillsammans med den pågående klimat- och miljökrisen är hotet från kärnvapen det stora hotet mot hela mänskligheten.

I ett tal inför FN 1985 sa vår dåvarande statsminister Olof Palme bland annat:

Förenta Nationerna är samtida med atombomben. I fyrtio år har det varit vårt gemensamma öde att leva under kärnvapenhotet, med risk för total förintelse av civiliserat liv på jorden…..Det finns ingen mer brådskande uppgift än att försöka minska, och i sista hand undanröja, denna risk…….Vi bör överväga att i folkrätten förbjuda användning av kärnvapen.

I denna anda undertecknade Sverige i juli 2017, tillsammans med 121 andra länder i FN, ett avtal om förbud för kärnvapen. Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium.

Men redan här hade något börjat hända i Sverige. För sedan skulle avtalet också undertecknas. Detta utreddes av regeringen. Efter stark press från USA och den svenska högern blev avtalet aldrig underskrivet.

Och nu är Sverige på väg in i Nato. Och alla spärrar tycks ha släppts.

Den 5 juli undertecknade Natoländernas ambassadörer Sveriges och Finlands anslutningsprotokoll som innebär att länderna nu är ”officiellt inbjudna medlemmar”. Samtidigt  överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. I detta kan vi bland annat läsa:

Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag”.

Sverige accepterar Natos användande av kärnvapen och ska fullt ut delta i både planering och uppdrag, säger alltså vår utrikesminister.

För SVT intervjuas William Alberque, som är direktör vid International Institute for Strategic Studies om vad ”Sveriges delaktighet i Nato:s kärnvapenhantering” innebär. Han säger att det bland annat innebär att ”erbjuda taktiskt stöd till kärnvapenuppdraget” och ”konventionellt luftstöd vid insatser med kärnvapen”.

Där är vi alltså idag. Är detta slutpunkten i det socialdemokratiska partiets urartning?

Nu behövs fredsrörelsen mer än någonsin tidigare.

Vem och vad är en terrorist?

Under Almedalsveckan i Visby höll några vänsterpartister häromdagen upp en PKK-flagga. Etablerade kommentatorer har tagit avstånd från det. Statsminister Magdalena Andersson sa att ”PKK är en terrorlistad organisation” och ”att stå med sådana flaggor är ytterst olämpligt”.

På vägen in i Nato gäller det att hålla den turkiska regimen på gott humör. Och då passar inte några djupare funderingar om vad som menas med terrorist och terrorism eller att den turkiska regimens definition kanske inte borde vara den svenska regeringens.

För begreppet som används är verkligen inte enkelt. Det är inte bara så att den turkiska strafflagen ”tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism”, som UD skrev för ett år sedan och jag kommenterade i det förra blogginlägget. Begreppet terrorism har inte en enkel och entydig betydelse. På Wikipedia kan man t.ex. läsa detta:

Det finns en rad olika definitioner för begreppet terrorism. Ingen definition har lyckats bli universell och accepterad av alla. Begreppet är starkt politiskt och känslomässigt laddat, vilket ökar svårigheten att ge begreppet en precis definition. Studier har visat att det finns över 100 definitioner med ett flertal olika element, liksom att begreppet är omstritt och politiskt kontroversiellt. Konceptet är kontroversiellt eftersom begreppet ofta används av stater för att avlegitimera politiska motståndare, ofta i syfte att legitimera den egna statens användande av våld mot dessa motståndare.

Då begreppet kan användas på många olika sätt tänker jag att det skulle underlätta om vi istället diskuterade olika typer av våldsaktioner mer konkret. Några saker att fundera på skulle då till exempel kunna vara:

  • Sammanhanget: vem riktar sig våldet mot? hur är situationen för dem som utför våldet? och vilka möjligheter har de att kämpa för sina rättigheter?
  • Vilka drabbas av våldet? Är det oskyldiga människor eller skurkar och förtryckare?
  • Vilka mål uppnåddes med våldet? Bidrog det till befrielse?

Olika exempel

Under andra världskriget då Norge var ockuperat av Nazityskland bedrevs ett motstånd som även inkluderade våld. En grupp som ägnade sig åt såväl sabotageaktioner som våld mot människor var till exempel Osvaldgruppen (ledd av Asbjörn Sunde/alias Osvald). Gruppen angrep industrier och järnvägar som var viktiga för den tyska krigsmakten samt tyska trupptransporter. Men det utfördes också likvideringar av ledande nazister. Att motståndet var legitimt är det knappast någon som ifrågasätter. Men ibland drabbades även oskyldiga civila. Och aktionerna möttes av ett ännu hårdare förtryck från ockupantmakten. Även inom motståndsrörelsens olika delar fanns det olika uppfattningar om såväl taktiken som enskilda handlingar. Men detta motstånd tillsammans med de illegala tidningarnas mot-propaganda, flyktingtransporter och annat bidrog till segern mot Nazi-Tyskland. Och är det någon som idag vågar kalla dessa norska motståndsmänniskor för terrorister?

Sydafrikanen Nelson Mandela blev nästan helgonförklarad under de senare åren av sitt liv. Det är då lätt att glömma att såväl Mandela själv som ANC (den organisation som han ledde) stämplades som terrorister när de kämpade mot apartheid-systemet. De som utdelade den stämpeln var inte bara den sydafrikanska rasistregimen utan också till exempel statsledningen i USA. Och för minnet kan tilläggas att de svenska moderaterna stödde denna uppfattning.

Hur framgångsrik ANC:s väpnade kamp var eller hur stor roll den spelade i att få bort apartheid-regimen vet jag inte. Men även här är det knappast någon som i efterhand talar om terrorism.

Dessa två exempel handlar om organiserat motstånd också med våld i en situation där inte många andra medel stod till buds. Och våldet riktade sig mot en tydlig skurkaktig förtryckare. Det betyder inte att metoderna alltid var de rätta eller utan problem. Men vi kan ha en förståelse för kampen och vi kallar inte kämparna lättvindigt för ”terrorister”. Samtidigt är det så att bland olika grupper och rörelser som med sådana metoder slagits för någon typ av befrielse finns det också en mängd mellanformer och tveksamma praktiker. Där målet förvisso var någon typ av befrielse men där metoderna slog mot alltför många oskyldiga eller inte ledde kampen framåt.

Tack!

Men vi har också den typen av rörelser som anser att de slåss mot en skurkaktig regim, men själva bara står för en annan typ av barbari. Al Qaida som stod bakom 11 september-attentatet 2001 i USA är ett sådant exempel. Aktionen riktades mot en massa helt oskyldiga människor, bidrog till att motivera USA för ännu fler krigiska expeditioner (Afghanistan, Irak och Libyen) och kunde inte i någon mening sägas bidra till någon typ av befrielse för någon grupp/något folk alls. Al Qaida har senare följts av andra liknande grupper som utfört olika typer av attentat mot oskyldiga människor i Europa (och andra delar av världen, men om det rapporteras det mindre). Förutom det avskyvärda dödandet av oskyldiga har aktionerna bidragit till att stärka de högerextrema och islamofoba grupperna. I dessa fall är begreppet terrorism passande.

Det gäller också för rasistiska och högerextrema individuella eller organiserade våldsverkare av norrmannen Breiviks typ. Deras våld utförs av människor som inte i någon mening är förtryckta, slår mot helt oskyldiga och har till syfte att uppnå ett samhälle med mindre frihet än det nuvarande.

Men PKK då?

Kurdistans Arbetarparti bildades 1978. Det var (och är) en organisation som kämpade för kurdernas rättigheter samtidigt med en sorts socialistisk vision. Säkert kan PKK kritiseras för många saker, men organisationen har förändrats mycket och man har själva kritiserat tidigare fel. Våld var tidigare en viktig del av praktiken. Men då måste vi samtidigt tänka på det våld och förtryck som utövats och utövas av den turkiska staten mot kurderna. Det var ett våld som innebar att militären brände ner flera tusen byar, och dödspatruller härjade i de kurdiska städerna. Återigen, tänk på och jämför med dåvarande ANC i Sydafrika. Att bortse från sammanhanget leder inte till en rättvis bedömning. PKK har också försökt att avveckla den väpnade kampen.  Både 1993 och 1998 proklamerade PKK ensidiga eldupphör utan att något motsvarande skedde hos den turkiska regimen. Trots detta har den fängslade ledaren Öcalan radikalt omprövat den egna politiken. År 2008 skrev han om och kritiserade den egna organisationens tidigare praktik:

Krig sågs som en fortsättning på politiken med andra medel, och romantiserades som strategiskt instrument. Ett sådant synsätt står i motsättning till hur vi ser oss som en rörelse som kämpar för samhällets befrielse. Enligt vår ståndpunkt idag kan väpnat våld bara rättfärdigas som självförsvar….PKK trodde att väpnad kamp var tillräckligt för att vinna de rättigheter kurderna hade förnekats. En sådan idé var varken socialistisk eller demokratisk, trots det faktum att vi såg oss som ett demokratiskt parti.

(The political thought of Abdullah Öcalan. Pluto Press 2017.)

När det gäller att klassas som terrorister så har FN (till skillnad från EU) inte klassat PKK som terrorister. Nationellt centrum för terrorhotbedömning (NCT) skrev för några år sedan om PKK i Sverige:

PKK saknar sannolikt avsikt att utföra våldshandlingar som kan rubriceras
som terrorattentat i Sverige. PKK i Sverige, liksom i övriga Europa, har ett strategiskt mål att avföras från EU:s lista över terrorgrupper. Därmed är det inte sannolikt att några attentatsplaner skulle initieras.

Jag tycker att ingenting talar för att ”klassa” PKK som terrorister. Den stämpeln borde tas bort och PKK erkännas som en legitim organisation. Och oavsett om vi stöder PKK:s kamp så borde det aldrig vara ”olämpligt” att uttala ett sådant stöd eller att uttrycka det genom organisationens flagga. Att statsministern uttrycker den tanken innebär att hon idag intar samma position till kampen mot Erdogan-regimen och förtrycket av kurderna som moderaterna gjorde till apartheid-regimen och Mandela/ANC.

Om du vill läsa mer ordentligt om PKK och dess utveckling så läs en längre artikel av Peter Widén i eFolket.

Att avtala om terrorism med en despot

Sverige (och Finland) går vidare mot medlemskap i Nato efter mötet i Madrid. Nu ska svenskt och finskt medlemskap ratificeras i alla medlemsstaters parlament. Det blev möjligt efter att Sverige, Finland och Turkiet skrivit ett avtal med tio punkter. Som alla nu vet så var det just Turkiet som motsatte sig svenskt och finskt medlemskap. Med avtalet skulle den turkiska statsledningen ”lugnas”. Så uttryckte sig både generalsekreterare Stoltenberg och vår statsminister Andersson. Det har nu skett.

Vad är då Turkiet för ett land och hurdan är den turkiska regimen? Låt mig citera några utdrag från en rapport grundad på Utrikesdepartementets bedömningar och publicerad av vår svenska regering för ett år sedan:

Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.

….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.

Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Detta gäller även oppositionspolitiker, särskilt från det prokurdiska Folkets demokratiska parti (HDP).

Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

2021 frånträdde Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen)

Strafflagen tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism, förtal av presidenten och förolämpning av nationen, vilket undergräver rättssäkerheten.

Turkiets omfattande terrorlagstiftning samt lagar om bland annat förtal av presidenten och förolämpning av nationen tillämpas godtyckligt och innebär inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.

Såväl kvinnorättsdemonstrationer på den internationella kvinnodagen som Prideparader är i praktiken förbjudna i hela Turkiet sedan 2018 respektive 2015.

Grundlagen erkänner endast turkiska som nationellt språk, vilket påverkar den kurdiskspråkiga befolkningen negativt.

Med denna stat har vår egen regering alltså träffat ett avtal för att lugna den turkiska regimen och  kunna gå med i Nato. I detta avtal uttrycker Sverige och Finland ”sitt fulla stöd till Turkiet för hot mot landets säkerhet”. Sverige och Finland går med på att ”slå ned på PKK-aktiviteter” och ”inleda ett förstärkt samarbete med alla led i Turkiets regering, polis och säkerhetstjänst mot terrorism”. Det ska tecknas ett utlämningsavtal med Turkiet. Sverige och Finland går med på att motarbeta vad Turkiet ser som ”desinformation”.

Sverige och Finland ska alltså samarbeta ”mot terrorism” med ett land där ”lagar mot terrorism ….. används för att tysta oliktänkande och regimkritiker”, där ”en bred tolkning av begrepp som terrorism” tillåts och där ”terrorlagstiftning …….tillämpas godtyckligt”, enligt regeringen för ett år sedan.

En av de personer som Turkiet vill ha utlämnad är journalisten Levent Kenez som flydde till Sverige 2016. Men förra året avslog den svenska Högsta domstolen Turkiets ”begäran”. HD skrev då:

Gärningen som Levent Kenez misstänks för — journalistisk verksamhet som chefredaktör för en tidning — motsvarar inte brott enligt svensk lag”.

Att statsminister Andersson nu säger att ”ägnar man sig inte åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig” känns inte speciellt lugnande för den som tänker efter lite. Sveriges regering vill ju få den turkiska presidenten att ”känna sig lugn” och visa att de tar ”hans oro på allvar”. Men ”oron” hos en förtryckarregim som använder ordet ”terror” om allt som de vill förtrycka kan bara lugnas genom att ge upp svensk lagstiftning.

Av rädsla för den skurkaktiga regimen i Ryssland inleder vi alltså ett samarbete med en regim som mycket liknar den ryska vad gäller att vara odemokratisk och reaktionär. Och faktiskt även när det gäller att föra krig mot sina grannar. Jag citerar åter ur rapporten från Utrikesdepartementet:

Turkiet har genomfört fyra större militära operationer i Syrien. Under operation ”Fredens källa” 2019 begick enligt Amnesty International den turkiska militären och turkietstödda väpnade syriska miliser krigsbrott samt allvarliga kränkningar och övergrepp.

Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien genom stöd till ett antal syriska miliser, under the Syrian National Army (SNA).

Invasionen av Syrien 2019

Det har varit en anledning till att Sverige inte har exporterat vapen till Turkiet. Men som statsminister Andersson uttryckt det så är det ”naturligtvis” annorlunda om vi blir medlemmar i Nato. För nu bekräftar Sverige och Finland i avtalet att ”det inte råder något embargo på vapenexport till Turkiet och Sverige kommer anpassa reglerna för sin vapenexport till Nato-allierade”.

Ja, det följer inte bara rättigheter av att gå med i en allians – i detta fall den tveksamma rätten till att ingå under ett ”kärnvapenparaply”* och att få stöd vid ett militärt angrepp – det följer också skyldigheter som att bistå andra medlemmar i alliansen oavsett hur skurkaktiga de är. Därför måste ”naturligtvis” Sverige exportera vapen till Nato-landet Turkiet.

Sverige och det socialdemokratiska partiet har rört sig långt bort från arvet efter Palme. Och erfarna socialdemokrater som Lena Hjelm-Wallén eller Pierre Schori uttrycker sin avsky mot det skamliga sveket mot kurderna.

Linus Hagström professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato så här i DN 28 juni:

Även om det inte klart uttalades, går det på basis av hur beslutet fattades att konstatera att något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022.

Ett ”undantagstillstånd”. Skulle man kanske rentav kunna tala om en kupp? Inom det socialdemokratiska partiet och genom regeringen med kraftigt understöd från militärer, militärindustri och dominerande medier.

Vart är du på väg?

……………………………………………………………………………………………………………………………………

*Om det tveksamma skyddet under kärnvapenparaplyet, läs tidigare bloggar under kategorin ”Vapen och krig”

Skolan och religionsfriheten

Religiösa friskolor gör att elever med olika bakgrund mer sällan möts i en gemensam skola. Det förstärker segregationen.

I en demokrati ingår varje individs rätt att välja livsåskådning och utöva den. Religiös eller annan ideologisk påverkan ska därför inte förekomma i skolan, oavsett om det handlar om obligatoriska eller frivilliga inslag i utbildningen. Därför vill vi förbjuda religiösa friskolor.

Du kanske har hört och läst på nyheterna att det parti som numera kallar sig liberalerna nu vill förbjuda religiösa friskolor. Men citatet ovan var inte från dem utan från vänsterpartiets hemsida (uppdaterad 4 maj 2022).

Men liberalerna säger nu ungefär samma sak, eller för att citera deras hemsida:

Liberalernas partistyrelse föreslår att en ny lag införs som helt förhindrar religiösa friskolor från att bedriva undervisning inom ramen för det svenska skolväsendet. Syftet med förbudet är att värna elevernas rätt till frihet och personlig utveckling i en skolmiljö där både undervisningen och övriga delar av verksamheten är allsidig och icke-konfessionell. Ett stopp för etablering av nya eller expandering av befintliga religiösa friskolor ska införas skyndsamt och de befintliga ska avvecklas under ordnade former under nästa mandatperiod.  

Och faktiskt anser även socialdemokraterna numera samma sak:

Religiös påverkan hör inte hemma i svensk skola. Socialdemokraterna vill att skolan ska ge alla elever en bra utbildning oavsett bakgrund, kön eller religion…….Socialdemokraterna går därför till val på att förbjuda religiösa friskolor.

Själv skrev jag så här om frågan för fyra år sedan:

Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. Här står olika synsätt och konventioner mot varandra. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Men i ett demokratiskt samhälle som erkänner varje barns rättigheter finns också begränsningar vad gäller föräldrars rätt i förhållande till sina barn. Tack och lov får inte föräldrar göra vad som helst med eller mot sina barn. I Barnkonventionen står det till exempel att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt tänker jag måste innebära att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös indoktrinering, om inte hemma, så åtminstone i skolan.

Denna dubbla sida av religionsfriheten (både rätt till och frihet från) förstår tyvärr inte kristdemokraterna som talar om att ett förbud skulle vara ett angrepp på religionsfriheten. Men tyvärr inte heller riksdagens övriga partier även om även miljöpartiet som 2018 sa att de var emot förbud senare har tagit beslut om att ”motverka konfessionella inslag”.

Tyvärr finns det alltså (ännu) inte någon majoritet i riksdagen för att få bort de religiösa friskolorna.

Balalajkan och den korkade nationalismen

Här i Uppsala finns det (i Hågaby) något som heter Kulturoasen. Där brukar olika typer av musikarrangemang anordnas. I april skulle folkmusikorkestern Södra Bergens Balalajkor ha kommit dit. Det skulle ha varit en insamlingskonsert för krigets offer i Ukraina. Men enligt dagens UNT så ställdes konserten in. Anledningen var enligt arrangören att de fick så mycket ”upprörda kommentarer från olika håll” med högt tonläge eftersom ”instrumentet balalajka förknippas med rysk kultur”.

Inför den här typen av idioti är det lätt att känna en stor hopplöshet. Denna reaktion är ju tyvärr inte heller en isolerad händelse utan bara ett av många exempel efter Rysslands angreppskrig. Det är inte ens den enda gången som Södra Bergens Balalajkor har drabbats. De som tänker och reagerar på det här sättet har det för nationalismen typiska sättet att tänka på länder och kulturer som homogena helheter. På samma sätt som vi bör vara misstänksamma mot tal om att vara för den egna nationen i största allmänhet utan att förklara vad det är man är för och vad man är emot, så är det alltid skumt när man på liknande sätt vill fördöma och ta avstånd från allt i en annan nation. Jag har skrivit om detta förut. Läs gärna.

Den ryska kulturen är naturligtvis lika sammansatt och full av förändringar, motsägelser och kamp som alla olika fenomen som vi kallar kulturer. Men oavsett det så är ”den ryska kulturen” på inget sätt en anledning till detta krig. Naturligtvis finns det inslag och olika uttryck inom denna kultur som vi starkt kan ogilla. Sådant som reaktionär religiositet, homofobi eller kvinnoförtryck för att nämna några exempel. Men samtidigt vet vi att det finns motkrafter som ofta med stora personliga risker kämpar mot dessa uttryck. De är också en del av kulturen. Men musikinstrumentet balalajka eller den musik som spelas på detta instrument bidrar inte på något sätt i sig till att stärka den ryska krigsmakten eller Putinregimen.

Jag minns att det på 1970-talet fanns en del tokstollar som i sitt motstånd mot USA:s imperialism även inkluderade elektrifierad rockmusik. För dem var det bara akustisk (svensk) fiolmusik som gällde. De flesta av oss andra kunde då skilja på olika saker. Vi motsatte oss USA:s imperialism och insåg dessutom att olika kulturella uttryck från USA hade en verkligt dominerande roll i världen. En kulturell dominans som Ryssland aldrig haft. Och denna USA:s kulturella dominans var inte utan problem: tänk heroiserande krigsfilmer. Men vi tog inte avstånd från allt som kom från Hollywood för det. Inte heller tog vi avstånd från elgitarrer från Gibson eller Fender.

När det gäller Rysslands angreppskrig mot Ukraina så är det den reaktionära (och nationalistiska!) Putinregimens krig. Även om fortfarande en alltför stor del av den ryska befolkningen sväljer regimens propaganda (hur många vet vi inte) eller är rädda att motsätta sig den, så är det mot makten, regimen, som vår ilska ska riktas. Om allt ryskt buntas ihop och fördöms eller bojkottas så försvårar vi dessutom lösningen på de problem som Putinregimen orsakar. Den största fredsfrämjande åtgärden vore ju om det ryska folket skulle resa sig mot den nuvarande regimen och upprätta någon form av demokrati och social rättvisa. Nu kan vägen dit tyckas mycket lång. Och kanske störtas Putin istället på kort sikt av några ruttna oligarker. Men om vi på sikt vill se en fredligare värld så är en sådan verklig folklig demokratisk revolution i Ryssland nödvändig. Då måste vi också stödja alla de krafter som idag verkar för detta, hur svaga de än kan framstå just nu. Om vi istället buntar ihop alla ryssar och allt ryskt så gör vi tvärtom och det blir bara de krigiska lösningarna som blir kvar.

Och hur det gick med den inställda balalajka-konserten? Jo, måndag 20 juni kommer Södra Bergens Balalajkor i alla fall till Uppsala och spelar utanför Gula villan i Stadsträdgården. Men nu samlas det inte in några pengar till Ukrainas krigsoffer. Se där ännu ett exempel på nationalismens dumhet. Krigets offer tjänar inte på den, varken i det lilla eller i det stora.

Misstroende, kryperi och hyckleri i Sveriges riksdag

Nedanstående text är skriven av Peter Widén och publicerad i eFolket i Eskilstuna men då jag fått tillåtelse att sprida den vidare så publicerar jag den här. Det är en analys som jag instämmer i. (eFolket)

Det är turbulent i svensk politik. De senaste dagarna har vi fått bevittna hur misstroendevotum mot inrikes och justitieminister Morgan Johansson vävts samman med Sveriges NATO-ansökan, Turkiets Erdoğans motstånd mot detsamma, uppgörelsen mellan den partilösa riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och socialdemokraterna, och närmanden och avståndstaganden mellan olika partier i riksdagen.

Den som följde den allmänna riksdagsdebatten onsdagen den 8 juni kunde konstatera en hel del intressanta saker. Statsminister Magdalena Andersson (S) hade helt ändrat tonläge jämfört med det sammanbitna raseri som präglade hennes svar på borgarnas misstroendevotum mot Johansson dagarna innan. Nu var det en statsminister som i inledning och repliker betonade nödvändigheten av samarbete och gemenskap med de borgerliga. Dessa svarade dock med ohämmade rabiata pitbull-angrepp. Att de lidit nederlag i misstroendeomröstningen tack vare Amineh Kakabavehs röst var uppenbarligen ytterst svårsmält. Gång på gång kom de med haranger om att en marxist, en representant för den yttersta vänstern med en dagordning bestämd av politiken i Mellanöstern hade avgjort svensk inrikespolitik.

Det var också klart att de var rasande över att Kakabavehs agerande gjort den turkiska presidenten på dåligt humör och ovillig att ge klarsignal för Sveriges anslutning till krigsalliansen NATO. Lyssnade man till Ebba Busch stod det helt klart att Erdoğans förtryck och militära angrepp inte var något som intresserade henne. För Busch är det kritiken mot Erdoğan som äventyrar Sveriges NATO-anslutning som är problemet. Hon återkom gång på gång till sitt erbjudande att lova inga fler misstroendevotum och därmed oskadliggöra Kakabaveh om statsministern själv gjorde sej av med inrikesministern.

Borgerlighetens inställning till Erdoğan, bristen på demokrati i Turkiet, landets militära angrepp in i Syrien och kurdernas situation är ytterst anmärkningsvärd.

Samtidigt som M, SD, L och KD öser galla över Putin är deras försiktiga tassande runt Erdogans regim slående.

Likheten mellan Putins agerande och Erdoğans är ju faktiskt slående. Det handlar om auktoritära ledare som leder sina länder mot allt mer diktatur. Politiska motståndare i både Ryssland och Turkiet stämplas som “terrorister” och döms till långa och absurda fängelsestraff. Putin agerar militärt i grannländerna. Erdoğans agerande i kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien i form av vapenleveranser var avgörande. Han intervenerar i Libyen och framförallt i Syrien. I Syrien är det Rojava som upprör honom. Rojava är det kurdiska namnet på den del av norra Syrien som kurderna i samarbete med andra folkgrupper tagit kontrollen över. Ett demokratiskt ljus i en annars mörk del av världen präglad av militärdiktaturer, islamister och reaktionära shejker.

Det var det i Syrien verksamma kurdiska partiet PYD som med sina väpnade styrkor YPG och YPJ (en kvinno-bataljon) krossade Islamska Staten (I.S.) och befriade oss alla från denna terrorsekt. Det är dessa terrorbekämpare, som offrade 20 000 medlemmar i kampen mot I.S., som Erdogan stämplar som “terrorister” och kräver att Sverige utlämnar.

Den som lyssnade ordentligt på vad Ebba Busch sa i riksdagsdebatten kan inte annat än förskräckas. Det är inte det faktum att PYD/YPG/YPJ, det demokratiska hoppet, nu hotas av ytterligare ett militärt angrepp från Erdoğans sida som bekymrar henne. Inte heller oroas hon av det faktum att Rojava-regeringen fått ta ansvar för tusentals före detta I.S.-terrorister som de tillfångatagit, trots att de vädjat till omvärlden att ta hem dom som är medborgare i andra länder. När Rojavas PYD-regering vill ha fördjupat samarbete med Sverige så handlar det ju bl.a. om att Sverige ska hämta hem de I.S.-terrorister som är svenska medborgare.

Men Busch och hennes kamrater i borgerligheten som säger sig uppröras över Putinregimens agerande ser mellan fingrarna med Erdoğans militära angrepp och angreppsplaner och med hans fängslande av oppositionella. Det Kakabaveh insisterat på är ju ingenting annat än att denna dubbelmoral måste upphöra.

Men Busch föreslår skamlöst överenskommelser med Magdalena Andersson som gör det omöjligt för Kakabaveh att i riksdagen agera för försvar av Rojavas demokrati. Hon ger också en signal till Erdoğan med betydelsen att en borgerlig valseger i höst skulle innebära en regering som inte lägger sej i Erdoğans förtryck av kurder i Syrien eller Turkiet och inte kommer att protestera mot förtrycket av den demokratiska oppositionen i Turkiet.

Varje anständig betraktare av borgerlighetens agerande kan inte annat än må illa.

Och Magdalena Anderssons socialdemokrater? Ja dom hoppas på att USA , Storbritannien och andra stormakter ska sätta press på Erdoğan. Kommer det att ske? Vi får se, men en sak är säker: USA kastar längtande blickar på bland annat Gotland som de kallar “ett osänkbart hangarfartyg”.

Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering fortsätter sin resa snabbt högerut med målet att integrera Sverige i den av USA-imperialismen ledda krigsmaskinen NATO. Vi måste fortsätta kampen för demokratisk socialistisk politik som förkastar såväl Putin som Erdogan och USA-imperialismen.

Svenska värderingar, flaggan och nationaldagen igen…

Jag har inget emot att människor hissar flaggan och hejar på landslaget och är glada över att bo i Sverige. Jag är också glad över att bo i Sverige. Men det gäller att komma ihåg varifrån våra rättigheter och friheter kommer. Rättigheter på arbetsmarknaden kommer av arbetares kamp, inte av svenska flaggan. Jämställdhet kommer av kvinnokamp, inte av svenska flaggan. Rösträtt kom av rösträttskamp, inte av svenska flaggan. Det är kampen vi ska vara tacksamma för. Rättigheter och friheter som vi saknar eller håller på att förlora kommer inte tillbaka av att vi viftar med flaggan, de kommer bara om vi fortsätter och återupptar kampen.

(Frances Tuuloskorpi)

Jag har tidigare använt detta citat av den mångåriga fackliga aktivisten Frances Tuuloskorpi. Men jag tycker det är så bra och tänkvärt så det fick komma med igen.

Det passar bra på nationaldagen. Det passar också bra in i förhållande till det alltmer dominerande talet om svenska värderingar.

På morgonen lyssnade jag på P1 och statsvetaren Katarina Barrling som ofta hörs i radio. Hon har kommit ut med en bok som tydligen handlar om utvecklingen i Sverige och hur vi ser på den. Jag minns inte exakt hur hon uttryckte sig. Men hon sa ungefär att begreppet ”svenska värderingar” var mer ifrågasatt tidigare då hon, för fem år sedan, började skriva sin bok. Nu har det blivit alltmer etablerat. Barrling verkade tycka att detta är bra och naturligt. Hon gick inte in på att varken definiera begreppet eller fundera över för- och nackdelar med det. Det var synd, men kanske också ett tecken i tiden. För det finns stora problem med detta uttryck och hur det används. För vad är det som man tillför genom att kalla till exempel de värderingar om demokrati och jämställdhet – som förenar många människor oavsett bakgrund eller födelseort – för just ”svenska”? Jo, man tillför det nationalistiska gift som ställt människor mot varandra alltför många gånger genom historien.

Marie Demker, en professor i statsvetenskap som tyvärr inte förekommit lika ofta på radio som Katarina Barrling skrev mycket bra om detta i Göteborgsposten 2016 (alltså innan begreppet ”svenska värderingar” började bli totalt dominerande):

Varje gemenskap behöver en berättelse,…….. en del berättelser betonar utvaldhet och exklusivitet, andra betonar öppenhet och inkludering.

Att politiker nu diskuterar behovet av gemensamma värderingar, eller svenska värderingar, är ett tecken på svensk politiks grundläggande konfliktdimension – den som handlar om resursfördelning – utmanas av en ny konfliktdimension, den som handlar om kultur och livsstil.

Om du vill läsa lite om bakgrunden till nationaldagen liksom tankar om den kan du läsa ett blogginlägg från 2015.

Du kan också läsa ett mycket fint tal till nationaldagen av min vän Kees Geurtsen (om ”svenska krusbär” och ”nya möten”) som också publicerats tidigare här på bloggen med hans tillåtelse.

Nu ska jag träffa en äldre vän från Tyskland som tycker mycket om Sverige. Men då han skulle åka från Stockholm till Uppsala idag blev det problem. På grund av att banarbeten pågick gick det inte några tåg. Det visade sig dessutom omöjligt att köpa en biljett utan att ha en Smartphone. Det gjorde honom både ledsen och stressad. Det gick till slut att lösa genom att min fru köpte en biljett på nätet och sms:ade biljettnumret till hans mobil, varefter han med hjälp av en SJ-anställd kunde skriva ut den på en biljett-automat i Stockholm. Sverige är på många sätt ett mycket modernt land. Men att det inte alltid innebär inkludering (t.ex. av människor som vill betala med vanliga pengar och inte har appar och smartphone) är en annan sak.

Klarna – ”en ohållbar affärsidé”

Sedan några år har jag, precis som många andra, märkt att om jag köper något på nätet så hamnar jag i de allra flesta fall hos ett företag som heter Klarna. Det blir så oavsett om jag vill det eller inte. Jag kan inte betala direkt till det företag jag köper av utan måste gå via Klarna. Företaget har snabbt blivit ett mycket stort företag. Klarna har enligt bolagets nätsida 147 miljoner aktiva konsumenter i 45 länder.

Därför var det nog fler än jag som reagerade på de stora uppsägningar på företaget som meddelades i förra veckan. Vd:n Sebastian Siemiatkowski sa i ett uttalande att 10 procent av personalstyrkan– eller 500 av de totalt 5 000 anställda – skulle sägas upp.

Det gick också att reagera på det sätt som detta meddelades till personalen och vad det säger om den låga nivån av rättigheter för de anställda.

Men jag reagerade också därför att jag nyss läst om detta företag i Andreas Cervenkas utmärkta bok: ”GIRIG-SVERIGE – Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. I denna fakta-täta bok kan vi bland annat läsa om Klarnas snabba uppgång. En uppgång som handlar om ”snabb expansion enligt Silicon Valleys skolbok” nämligen genom ”planerade förluster”. Cervenka kallar det ”definitionen av en ohållbar affärsidé” där man i likhet med en hel del andra nyare företag hela tiden har större förluster än intäkter. Men eftersom investerare hel tiden skjuter till nya pengar så fungerade det. Och företagets börsvärde ökade hela tiden. Cervenka beskriver en ökning på tre år med 371 miljarder (från 19 till 390 miljarder). Men nu tog det stopp och värderingen har nu minskat till cirka 300 miljarder kronor enligt Wall Street Journal.

Naturligtvis har det gått mycket bra för grundarna av Klarna. Enligt Cervenka var deras förmögenheter 2021:

Jacobsson

Viktor Jacobsson: 33 miljarder

Siemiatkowski

Sebastian Siemiatkowski: 28 miljarder

Niklas Adelberth: 6 miljarder

Enligt uppgifter i nättidningen Breakit som citeras av Expressen har nu också Jacobsson sålt av drygt 211 000 av sina aktier i företaget i år. Det motsvarar cirka 0,9 procent av det totala antalet aktier i Klarna till ett värde av över 3 miljarder kronor.

Kort sagt: i detta företag med ”en ohållbar affärsidé” av uppblåst börsvärde, trots ständiga förluster, tycks inte ägarna gå lottlösa. Hur det går för 500 anställda är en annan sak.

%d bloggare gillar detta: