Castro, demokratin och Kuba

Fidel Castro ska begravas i Santiago de Cuba i morgon söndag klockan 7.00 lokal tid.

Reaktionerna på Castros död har varit de man kunde förvänta sig i svensk press och bland ”västliga ledare”. Och jag kan inte låta bli att tänka att det är en slående skillnad mot när en annan 90-åring gick ur tiden för bara ett år sedan. När Kung Abdullah av Saudiarabien dog i januari 2015 kan jag till exempel inte minnas att han i varje artikel benämndes diktator eller envåldshärskare, inte heller att man mest pratade om allt dåligt som finns i Saudiarabien.

När kung Abdullah dog twittrade USA:s utrikesminister John Kerry att ”Kung Abdullah var en man med visdom och visioner. USA har förlorat en vän och kungadömet Saudiarabien, Mellanöstern och världen en aktad ledare.

Vår egen statsminister förmedlade sitt

Olof Palme med Castro i Havanna 1975

Olof Palme med Castro i Havanna 1975

djupaste deltagande” och till ”Saudiarabiens folk” riktade han sina ”uppriktiga kondoleanser”. Regeringen tvekade inte heller att både skicka kungen och näringslivsminister Damberg för att uttrycka detta deltagande på begravningen i Saudiarabien.

Men när Kuba och Fidel Castro beskrivs i TV, Radio eller dominerande press så finns det inte en tillstymmelse till något positivt att säga. Kontrasten mot reaktionerna i en stor del av Latinamerika, Asien eller Afrika är enorm. I många av dessa länder uppfattas Kuba som ett litet land som stått upp för sin självständighet mot USA och dess ständiga försök att kväsa landet eller mörda dess ledare, ett land som militärt stödde befrielsekampen mot apartheid i södra Afrika (varför Mandela hade en speciell relation till Kuba, se länk)mandela, som gett en enorm humanitär hjälp till andra länder (sjuttio tusen läkare och hälsoarbetare till mer än hundra länder och katastrofzoner), som hjälpt andra länder att bekämpa analfabetismen och i praktiken upprätthållit drömmen om social rättvisa i världen.

Är det bristen på demokrati som gör att man hatar Kuba?

Enligt våra kommentatorer är Kuba en diktatur. Detta tycks vara väldigt lätt att slå fast. Värre har det som sagt varit med Saudiarabien där vi under skandalerna 2012 kunde höra en vapeninspektör Hirdman hävda att det inte var riktigt att kalla det landet en diktatur och försvarsministern Enström (m) säga att vår regering inte ”delar världens länder i demokratier eller diktaturer”.

Med Kuba är det däremot väldigt lätt. Men så har vi heller inte några lönsamma affärer med Kuba.

Och jag tror att det är kring ekonomi som skon klämmer. Det är inte framförallt för att det saknas demokrati som olika borgare hatar Kuba. Det är för att kapitalismen inte är det dominerande systemet på Kuba. För att kubanerna har utmanat det ekonomiska systemet. Svenska medier förmedlar istället en bild av Kuba som kommer från USA.

Demokratiska problem i USA

I USA som anses vara en demokrati har som alla vet presidentval nyss genomförts. Där består demokratin bland annat i att man får rösta på två högerkandidater som båda tillhör den härskande klassen. Och när det för en gångs skull fanns en kandidat som talade för någon form av rättvisa och mot de rika (Sanders) så gjorde det demokratiska partiets ledning allt för att få bort honom och lyckades också naturligtvis med det. I detta val i USA är det av många anledningar svårt att rösta och många utestängs från eller hindras rentav från att rösta. Eller så upplever man det så meningslöst så att man helt enkelt låter bli att rösta. Bara halva befolkningen röstar faktiskt. Det finns mycket mer att säga om demokratin i USA. Men borde vi inte kunna vara överens om att den åtminstone har enorma brister och att frågan om demokrati- diktatur inte är så svartvit som den ofta framställs?

I detta stora land med mycket bristfällig demokrati har alla regeringar sedan 1959 försökt störta regimen på Kuba genom blockad, militära angrepp, attentat, stöd till regimkritiker, hundratals mordförsök, propaganda osv. Regeringarna och deras eftersägare i Sverige säger att det handlat om att införa demokrati. Hur kan någon tro på det? USA hade inte några problem med Batista, tvärtom. Kuba var under Batista ett land där den amerikanska maffian och nordamerikanska företag styrde och ställde som de ville. I Latinamerika har USA också under flera decennier alltid stött motsatsen till demokrati genom mer eller mindre öppet stöd till militärkupper eller reaktionärt våld. De som blundat och blundar för detta har inte någon som helst trovärdighet när de predikar demokrati för Kuba.

Demokrati

Demokrati betyder folkstyre och förutsätter en mängd olika rättigheter. Men hur dessa rättigheter fungerar beror också på andra saker som har med graden av social rättvisa att göra. För att yttrandefrihet ska bli reell krävs det till exempel att alla är läskunniga. Men även om alla är läskunniga så är det i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor en enorm skillnad på vilka möjligheter man har att utnyttja yttrandefriheten. Det amerikanska presidentvalet, där penningstarka grupper styrde över orden som spreds, visar på ett tydligt sätt på problemen här. För att utvidga demokratin krävs att demokratin och politiken också gäller inom ekonomin. Vi måste alltså tillsammans ta makten över ekonomin från det lilla fåtal som nu styr över så mycket i våra liv. På så sätt kan demokratin utvecklas. Utvecklingen av välfärdsstaterna var ett steg framåt här. Bakslagen och nedmonteringen av välfärdsstaten har därför också inneburit bakslag för demokratin.

Det socialistiska projektet måste också handla om att utveckla demokratin. Ingrepp mot kapitalmakten är en möjlighet för att utveckla demokratin. Men demokratin är å andra sidan en förutsättning för att denna makt över kapitalet ska fungera till nytta för folkmajoriteten och inte bli kapad av nya maktgrupper. Socialism och demokrati förutsätter alltså varandra ömsesidigt.

Demokratiska problem på Kuba

Batistaregimens våldsapparat störtades av en gerillaarmégerilla ledd av Fidel Castro, hans bror Raul, Che Guevara  med flera. Efter att revolutionen segrat skapades en sorts gräsrotsdemokratiska organ som kallades Kommittéerna för Revolutionens Försvar (CDR) i varje kvarter. Men mellan dessa organ och den centrala makten som utgjordes av gerillaledarna fanns ett tomrum. Senare har detta rättats till och man har ett valsystem ända upp till parlamentet. Men det är bara personval samtidigt som det bara finns ett politiskt parti som har den ”ledande rollen”.

Det beroende till Sovjet som utvecklades har naturligtvis haft många baksidor. Förutom att de byråkratiska metoderna för ekonomisk styrning som togs över ställde till mycket negativt och gjorde det mycket svårt att ställa om när Sovjet brakade ihop så påverkades säkert också graden av demokrati.

Naturligtvis kan demokrati ta sig olika former. Men jag tror ändå att pluralism, möjlighet att sammansluta olika tankeriktningar i partier och rätten att rösta på olika partier är en mycket viktig del av demokrati. Därför ser jag detta som en brist på Kuba. Men samtidigt tycker jag att vi måste förhålla oss till denna brist på ett rättvist sätt:

  1. Om vi så enkelt stoppar in Kuba i diktaturlådan så borde vi också – om vi ärligt jämför – se mycket väsentliga skillnader mot andra länder i den lådan. Jämför livet för en rättslös immigrantarbetare i Saudiarabien med livet för en kubansk arbetare med få konsumtionsvaror men tillgång till fri sjukvård och utbildning av hög kvalitet. Vi borde också se att många av de länder vi kallar demokratier också har väsentliga problem med demokratin om vi inte bara ser till formella rättigheter.
  2. Vi borde också betänka under vilken situation den kubanska regimen har verkat. Hur lätt är det att upprätthålla en välfungerande demokrati när man ständigt befinner sig i en krigsliknande situation med en mäktig granne? oppositionHur enkelt är det att erkänna oppositionspartier som legitima när man vet att de stöttas ekonomiskt och är lierade med denna fientliga granne och dessutom själva inte tvekat att använda våld mot regimen och landet vid ett flertal tillfällen? Demokrati i en skyttegrav har sina problem.

Kuba efter Fidel Castro

Kuba är ett litet fattigt land som tidigare varit formell koloni till Spanien och sedan reell till USA, men som hittills klarat att försvara sin självständighet. Man har lyckats upprätthålla ett samhälle där visserligen mycket saknas – precis som i de flesta av jordens länder – men där klyftorna mellan människor inte är så stora. Trots de stora problemen med blockaden från USA (som fortfarande pågår) och sviterna efter sammanbrottet för handeln med Sovjet på 1990-talet har man lyckats värna en sjukvård och utbildning av hög kvalitet för alla. Samtidigt har man också lyckats med att hjälpa människor över hela världen vid naturkatastrofer och epidemier. folkAtt man också skapat ett samhälle som till skillnad från omgivande länder i regionen lyckats undvika dödsfall vid de återkommande orkanerna är ytterligare en sak att framhålla, men som ständigt förtigs i svenska medier. Kort sagt: för den som bryr sig om social rättvisa finns det mycket att försvara på Kuba. Men naturligtvis också mycket att kritisera och förändra. Vilka förändringar vi kommer se framöver vet ingen. Jag hoppas att Kuba ska lyckas med att både utveckla demokratin och stå emot trycket att släppa in kapitalet och marknadskrafterna utan kontroll. Och jag hoppas att kubanerna ska få sköta detta själva inom sitt eget land utan ”hjälp från den stora grannen i norr”.

Intressant?

Läs andra bloggar om Kuba,  Fidel Castro

När Uppsala kommun blev en marknad

Två viktiga förutsättningar för de moderna välfärdsstaterna var framväxten av arbetarrörelsen och demokratins genombrott. Välfärdsstatens framväxt ledde i sin tur inte bara till en enorm utveckling av levnads- och arbetsförhållandena för den stora majoriteten som aldrig tidigare upplevt detta utan kanske framförallt till en förändring av maktförhållanden i samhället. Underdånigheten minskade mot olika överheter i samhället. Välfärdsstaten genomförde inte det som varit arbetarrörelsens uttalade mål om att också erövra den ekonomiska demokratin. Men den skapade ändå samhällen där arbetarklassen och folkflertalet kunde känna en frihet och trygghet som aldrig tidigare existerat.

Som alla, som studerat historien kring detta vet, så vände denna utveckling i början av 1980-talet. En politisk och ideologisk offensiv från kapitalsidan som gått under benämningen nyliberalism påbörjades då över hela jorden. Den genomfördes i alla länder på såväl nationell som lokal nivå. Och självfallet riktade den sig också mot både arbetarrörelsen och demokratin.

En viktig rapport                                                 uakommun

Hur denna offensiv yttrat sig inom vår kommun, Uppsala, beskrivs i en lysande rapport utgiven av ARENA IDÉ. Rapporten heter: ”När kommunen blev en marknad – Trettio år med new public management i Uppsala kommun” och är skriven av Lars Nelander. Rapporten borde vara obligatorisk läsning för varje kommunpolitiker i Uppsala. För alla Uppsalabor som bryr sig om hur vi använder våra gemensamma resurser och vill försöka förstå vad som hänt är den också viktig att ta del av.

Nelander är inte någon utomstående betraktare. Han arbetade 36 år i Uppsala kommun  (mellan åren 1971 och 2012). Det är en period då tre mycket omfattande omorganisationer skett (1985, 1993, 2003). Dessutom har:

..en lång rad större och mindre omorganisationer och organisatoriska förändringar genomförts. De har i stor utsträckning genomförts över huvudet på medborgarna, de kommunanställda och flertalet förtroendevalda. Eftersom varje omorganisation föregås och följs av långvariga och komplicerade omställningsprocesser, har kommunen sedan 80-talets mitt i praktiken befunnit sig i en mer eller mindre kontinuerlig omorganisation.

Under denna omställningsperiod har Nelander alltså arbetat i kommunen. Först inom den kommunala  barnomsorgen, senare som föreståndare för en  dygnet-runt-institution för ungdomar med psykosocial  problematik och slutligen som utredare och projektledare inom den kommunala administrationen. På ”uppdragskontoret” för barn, ungdom och arbetsmarknad (UAK) kunde han ”på nära håll följa det politiska förverkligandet av den nya uppdrags-och åtagandemodellen”. Han har alltså en gedigen erfarenhet och en stor kunskapsbas. Han delar med sig av såväl personliga minnesbilder som skarpsinniga analyser och välformulerade beskrivningar.

Nelander går tillbaka ända till 1971 då Uppsala Kommun bildades genom en sammanslagning av Uppsala stad och landskommunerna Almunge, Björklinge, Bälinge, Norra Hagunda och Vattholma, samt delar ur Knutby landskommun (Bladåker, Faringe och Knutby). Men framförallt beskriver han utvecklingen från mitten av 1980-talet då:

…begrepp som individuell lönesättning, bolagisering, målstyrning, beställar–utförar-modell, resultatansvar och avknoppning kom smygande in i den kommunala verksamheten.  Idéerna lanserades i kommunen av trosvissa tjänstemän och konsulter som nödvändiga sätt att öka effektiviteten och möta förväntade framtida kostnadsökningar.

Ja även ett mängd nya ord: ”en ny sorts affärs-, reklam- och nonsensspråk” smög sig in i det kommunala språkbruket.

Ny kommunallag och svårförenliga styrmodeller

Då den nya kommunallagen trädde i kraft i januari 1992 innebar den ett stort steg mot ökad marknadsanpassning av den kommunala verksamheten. Att detta på intet vis innebar någon minskad byråkrati visar Nelander med att:

…. den gamla kommunallagen innehöll 86 paragrafer, den nya 248. Skälet till det var att målstyrningstänkandet byggde på stark kontroll, som krävde många regler och paragrafer.

Detta var också samtidigt som staten successivt började lägga över ansvar för välfärdssystemet på de ekonomiskt utsatta kommunerna. Det skedde genom:

  • kommunaliseringen av skolan 1991.
  • Ädelreformen 1992, som gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade.
  • Lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS) 1994.
  • Psykiatrireformen 1995.[9] Statsbidragen till kommunerna ökade inte i takt med det ökade ansvaret, men kommunerna fick större frihet att hantera de krympande bidragen genom att huvuddelen av dem, från att ha varit specialdestinerade, blev generella.

Som Nelander skriver så tvingades kommunerna ”ta ett allt större ansvar för välfärden med allt mindre pengar, samtidigt som de förväntades ha kontroll över ekonomin”.

Nelander beskriver hur Kommunen ungefär samtidigt skapade en kommundelsorganisation med fjorton kommundelsnämnder (1986) och en beställar–utförar-modell (1992) där det ”på en och samma lilla kommundelsförvaltning skulle …. finnas parter och motparter i affärsliknande förhållanden”. Den senare (marknadsmodellen) konkurrerade ut den (demokratiska) kommundelsmodellen som alltså avskaffades 2002:

Därmed avgjordes kampen mellan kommundelssystemet

 Lars Nelander

               Lars Nelander

och marknadsideologin, ”två svårförenliga idéer som mer eller mindre samexisterat sedan 1985″.

Skrämmande inblick

”Många av dem som i likhet med mig arbetat längst ner (längst ut?) i den kommunala verksamheten i Uppsala har säkert ofta undrat över kommunens ekonomi. Hur kan kostnaderna vara högre i vår kommun än i många jämförbara trots att vi i den egentliga verksamheten inte har mer utan ofta lägre resurser? En liten vink om var vi skulle kunna söka kostnader får man när man läser Nelanders beskrivning av arbetet vid UAK, där ett femtiotal förmodligen högavlönade tjänstemän var anställda:

Under de nio år jag arbetade på kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad pågick en kontinuerlig process av möten och konferenser, till stor del förlagd till kursgårdar och konferensanläggningar, för att försöka komma underfund med hur kontorets uppdrag skulle hanteras. Trots ett ständigt diskuterande och mycket anlitande av utomstående konsulter gick det inget vidare. Å ena sidan härskade en kortsiktig alltmera affärsmässig logik som innebar att vi skulle ge producenterna sektorsvisa uppdrag för att tillgodose behov hos medborgarna för så lite pengar som möjligt. Å andra sidan fanns idéer om att vi skulle arbeta planmässigt, förebyggande och långsiktigt och ”alltid” utgå ifrån medborgarnas behov, vilket krävde att vi också hade god kännedom om hur deras behov kunde tillgodoses. I själva verket befann sig kontoret i en permanent kris, klämt mellan oförenliga uppdrag.

Kontoret hade minimal kontakt både med medborgarna och med de anställda i verksamheterna.

I stället för levande och löpande kontakter fick kontor och nämnder mest tillrättalagd och formaliserad information, i en allt större mängd skriftliga dokument, planer, program, kryllande av högtflygande, abstrakta, ofta till intet förpliktigande mål och visioner, i de flesta fallen formulerade på avstånd från medborgarna och den vardagliga praktiken.….. Väldigt mycket tid och resurser användes därför för att hantera problemen internt och hålla i gång processer för att legitimera kontorets existens.

Utvärderingen som försvann

Några forskare vid Örebro Universitet utförde en utvärdering för att undersöka omorganisationens följder (Montin m.fl. 2007 0ch 2008). Det  ”var den första riktiga utvärderingen sedan de kommunala experimenten med olika styr- och organisationsmodeller drogs i gång någon gång vid mitten av 80-talet.

Intressant här är t.ex. de enkäter som skickades ut vid byrakratitvå tillfällen, 2004 och 2006. De visar på en slående skillnad i förtroende beroende på var man befinner sig i den kommunala hierarkin:

 När det gäller förtroende för den politiska ledningen så säger sig 80 procent av cheferna på den högsta chefsnivån ha det. Bland de lägsta cheferna är förtroendet bara 26 procent och bland personalen i förskola och skola bara sex procent.

När det gäller förtroendet för kommunens tjänstemannaledning så är det 65 procent bland högre chefer, 45 procent bland kommunala tjänstemän men bara 13 procent bland medarbetare från förskola och skola.

Örebroutredningen pågick i fyra år och kostade fyra miljoner att genomföra.

Men då kommunstyrelsen tog ”initiativ till en ny organisationsöversyn under ledning av stadsdirektören Kenneth Holmstedt… försvann (den) bland en rad olika frågor som hade ganska lite med varandra att göra. Den stora utvärdering som ……reducerades till några förslag om ”förbättringsområden”, presenterade i ett svårbegripligt dokument där kritiken mot styrmodellen nu var borttrollad.”

Genomgående tycks förmågan och möjligheterna till kritiskt tänkande ha varit begränsade:

Ett synsätt som har varit vida spritt i kommunen är att man, när det uppstått problem, ska se framåt, ”tänka positivt” och inte leta efter syndabockar. Sett ur en annan synvinkel kan det översättas med att vi inte bör analysera uppkomna problem, vara positiva till den förhärskande ideologin och låta de ansvariga slippa konfronteras med resultaten.

Det nyliberala experimentets kostnader

Nelander menar att samtidigt som det inte är så lätt att mäta det så har experimentet ”utan tvekan lett till mycket stora kostnader”. Han räknar upp sådant som ”kostnaderna för omflyttningar av verksamheter och personal, ombyggnad av lokaler, produktionsbortfall, kommunala projekt som dragit ut på tiden eller inte kunnat genomföras, personalstrider om makt, positioner och organisatorisk tillhörighet och negativa återverkningar på personalens engagemang och tillit till den kommunala organisationen”.

Men det finns andra kostnader också. Hit räknar Nelander de ”ökade transaktionskostnader som blir en följd av New Public Management-reformerna, bl.a. genom den uppdelning av organisationer i mindre enheter som brukar genomföras. De uppstår i form av interna organisatoriska kostnader, styrkostnader, granskningskostnader och de administrativa kostnader som uppstår när medborgare görs till kunder i ett marknadsliknande system inom de offentliga verksamheterna.”

En stor kostnad här är det ”utvärderingsmonster” (som är en följd av s.k. mål- och resultatstyrning) och som ”kostar allt mer pengar att föda, som tar stora personella resurser i anspråk och stjäl tid och pengar från andra aktiviteter”.

Minskad demokrati och mer tjänstemannastyre

Jag inledde med att skriva att demokratins genomförande var den ena förutsättningen för utvecklingen av välfärdsstaten. Det är då logiskt att nedmonterandet av välfärdsstaten går hand i hand med minskat demokratiskt inflytande:

I en kommun som redan i hög grad var styrd av tjänstemän tappade politikerna ytterligare mark till förmån för, framför allt de högre, tjänstemännen i kommunen. Våren 2009 fördes en debatt i Upsala Nya Tidning där en rad lokala politiker, från olika politiska utgångspunkter, var tämligen överens om att makten i kommunen har flyttats från folkvalda till tjänstemän på ett sätt som lett till att folkstyret urholkats och ersatts av ett system där förvaltningschefer allt mer tagit över styrningen av kommunen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, nyliberalism, Uppsala, demokrati

Vänstern och EU

I helgen var jag på ABF-huset i Stockholm för att ta del av årets upplaga av Socialistiskt Forum.sf

Forumet var som vanligt likt en stor galleria för att ta del av tänkandet inom  delar av vänstern och arbetarrörelsen idag. Bredden verkade som vanligt stor med både en mängd intressanta ämnen och även sådana som jag måste erkänna att jag inte ens förstod rubriken till.

En programpunkt som jag lyssnade till var en diskussion om EU mellan Kajsa Ekis Ekman och Göran Greider: ”Vänstern och ett demokratiskt Europa”.

Kajsa Ekis Ekman inledde med att gå igenom olika exempel på att den kritik mot EU som riktades från motståndarna inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i november 1994, hade besannats. Hon tog upp sådant som att uppdelningen i centrum och periferi har stärkts, att demokratin har inskränkts, att kapitalisternas makt har stärkts och EU uppträder som en nykolonial makt i världen.

Ekman menade också att Brexit i Storbritannien  inte främst handlat om rasism utan att det handlade om motstånd mot ett resultat av den fria rörligheten för arbetskraft, nämligen lönedumpningen.

Exemplet Grekland hade också visat att en demokratiskt vald regering inte kan stå upp mot EU.

Göran Greider talade om att han röstat nej till EU 1994 då han såg flera nackdelar, men att han sedan 20 år däremot accepterat EU som en realitet. Han hade visserligen fortfarande kritik mot EU, var emot euron och ville att det mera skulle vara ett mellanstatligt samarbete, men menade att det kan komma en annan och mindre nyliberal epok som skulle kunna förändra EU. Flyktingkrisen gör också ett fungerande EU nödvändigt. Och på klimatpolitikens område har EU haft en ”hyggligt progressiv hållning”. Kort sagt ville Greider istället för att gå ur arbeta för ett bättre EU.

Ekman invände mot Greiders resonemang och undrade vad i EU:s struktur som talade för att det med Greiders formulering ”skulle kunna fungera”.  eu

Greider jämförde då med utvecklingen av nationalstaterna som han f.ö. trodde skulle fortsätta spela en roll de närmaste 50 åren. När nationalstaterna uppstod var de odemokratiska arenor för de härskande klasserna, men de demokratiserades. Samma sak kan hända med EU om nya progressiva fackliga och politiska rörelser kommer fram.

Ekman sa då att sådana progressiva rörelser på gatorna i Aten inte hade lyckats rubba EU en millimeter.

Efter några publikfrågor var den alltför korta diskussionen (på samma sätt som vid flera andra diskussioner och programpunkter under forumet) slut redan där.

Jag funderade alltså vidare själv och tar gärna emot synpunkter i denna viktiga diskussion. Här några tankar:

Både den grekiska OXI- omröstningen och Brexit vände sig mot EU. Men ändå är det stora skillnader. Den majoritet av grekerna som röstade nej (oxi) sveks i sitt nej medan de britter som röstade mot EU ju ”vann”. En ännu mer avgörande skillnad tror jag var att den grekiska omröstningen, som jag uppfattat det, var en klar vänsterröst mot fortsatta åtstramningar medan Brexit innehöll och gav utrymme och spelrum till mycket rasism, något som jag tycker Ekis Ekman verkade se som ett underordnat eller inte alls existerande problem. britain

Den brittiska vänstern delades ju också i sitt ställningstagande till Brexit. Och det handlade då inte om sådana som i likhet med Greider accepterat EU sedan 20 år utan om genuina EU-kritiker som inte ville delta i en utträdeskampanj ledd av ytterhögern och dominerad av rasistiska argument. Kanske var detta en felaktig taktik, jag vet inte. Men jag tycker i alla fall att det kräver en ordentlig diskussion och undersökning. Kan det kanske vara så att det under vissa omständigheter till och med kan finnas det som är värre än EU? Avgörande måste väl här vara om arbetarklassen och folkflertalet flyttar fram sina positioner. Jag tycker inte att jag sett något i Storbritannien som tyder på att det skulle bli så, tvärtom. Högern och rasisterna är de som har stärkts.

EU är ju framförallt de olika kapitalistklassernas europeiska förening. I och genom medlemskapet i EU har den nyliberala ångvälten rullat på med ännu större kraft. Med hjälp av EU har ”marknadiseringen”  av välfärden förstärkts och fackliga rättigheter rullats tillbaka. Men utan EU hade denna offensiv pågått ändå. Ja, den pågår ändå, till exempel när svensk lag om upphandling innebär värre lönedumpning än inom EU. Ja ibland har politiker och byråkrater t.o.m. hänvisat till EU-paragrafer utan grund för att få igenom olika försämringar.

brexit

reaktionär borgare mot EU

Men oavsett om man är med i EU eller inte så finns huvudmotståndaren: borgarklassen och dess olika språkrör, i det egna landet. Och oavsett om man är med i EU eller inte så har den nyliberala ångvälten rullat på. Det är väl i detta avseende inte så avgörande mycket bättre i Norge än i Sverige, eller?

När Sverige gick med i EU så var ju resultatet mycket jämnt och en kombination av skrämselpropaganda om ”utanförskapets” elände och tilltro till de socialdemokratiska ledarna Carlsson och Sahlin fällde nog avgörandet.

Idag tyder opinionsundersökningar på att det finns en klar opinion i Sverige för att stanna kvar i EU. I de undersökningar som genomfördes i somras sa enligt SIFO 52% ja och 31 nej till EU och enligt Ipsos var det 66% för och bara 29% emot EU.

De enda partier som på olika grunder är mot EU – Vänsterpartiet och SD – driver inte heller frågan på något aktivt sätt. I en intervju med Vänsterpartiets Malin Björk och Jonas Sjöstedt i ETC utgår man också från opinionsläget och driver inte kravet på utträde ”just nu”. ”Det handlar om vad som är politiskt möjligt, och hur verkligheten ser ut. Vi skulle inte få igenom ett sådant förslag i riksdagen, och stödet för utträde finns heller inte hos svenska folket”, säger Jonas Sjöstedt. Däremot driver man kravet på att avtalet måste omförhandlas och försöker påverka EU inifrån: ”Som det är nu får vi gräva där vi står”, säger Malin Björk. Samtidigt understryker man: ”Det kan hända att vi hamnar i en situation där ett utträde är möjligt. I så fall kommer vi att verka för det”.

Jag får inte heller intryck av att SD, som vänder sig mot EU som överstatligt organ, driver sin EU-kritiska hållning aktivt.

Frågan om folkomröstning eller svenskt utträde för den delen finns liksom inte på dagordningen i Sverige just nu.

Men tänk er att situationen förändrades ytterligare så att SD tillsammans med ett ännu mer flyktingfientligt moderatparti skulle driva på för utträde i en kampanj dominerad av hets mot människor med en bakgrund i andra länder. Hur skulle vi ställa oss då?

Eller tänk om utvecklingen inom EU gör att de nyare EU-medlemmarna som Ungern och Polen bryter sig ur grundat på politiken hos de reaktionärt nationalistiska regimer som nu styr i dessa länder. Skulle det vara en utveckling som gynnade arbetarklassen och folkflertalet?

Som ni ser har jag inte någon glasklar linje i frågan. Jag övertygas inte av Greiders väntande på nya rörelser som ska ändra EU, men inte heller av Ekis Ekmans tvärsäkra utträdeslinje oavsett sammanhang. Jag är emot EU som en kapitalets union. Men frågan om utträde måste ses i sitt sammanhang. Nu inte aktuell, senare kanske som en del av sammanbrott av hela projektet eller rentav fel beroende på sammanhanget och alternativet….?

Så hör gärna av er, kära läsare.

Intressant?

Läs andra bloggar om EU

Låt inte det sämsta göra det bättre till det enda.

When you think that you´ve lost everything                                                                                                      

You find out you can always lose a little more.

                                                    Bob Dylan*

 

Dessa föga uppmuntrande versrader från årets nobelpristagare I litteratur dyker då och då upp i mitt huvud.   Att det kan bli sämre är något som vi vet men ändå ofta överraskas av.

På väg utför..?

På väg utför..?

Då finns också ständigt risken att vi släpper det som vi egentligen önskade, trodde eller hoppades på och bara förhåller oss till försämringen. Kanske inte så att vi ”gillar läget”. Den frasen finns det ju dom som försöker leva efter. Alltför många tyvärr. Men vi måste ju ändå vara realistiska, eller hur? Eller går det kanske att förena realism med bevarade drömmar och visioner?

Du kanske inte förstår vad jag menar. Så jag ska ta två exempel för att försöka visa det.

  1. Välfärdsstaten som allt vi vill ha eller…?

Det första exemplet handlar om välfärdsstaten. Här måste jag bara börja med att skilja på de bägge orden ”välfärd” och ”välstånd”, som jag tycker blandas samman alltför ofta. För mig är välstånd ungefär detsamma som rikedom. Ett land kan vara rikt men rikedomen kan vara ojämnt fördelad. Välfärd handlar däremot om det gemensamma, om hur rikedomen omfördelats och om hur rättigheter kring vård, skola och omsorg byggts ut som en följd av politiska beslut i perioden efter andra världskriget.

Många –  inte minst borgerligt tänkande människor –  tar denna välfärdsstat för given. Uppenbart blir det till exempel när folk både klagar på skattehöjningar och brist på välfärdstjänster. Men även bland mer vänstersinnade människor har man nog tagit välfärdsstaten för given. forfallethusMånga av oss som växt upp med välfärdsstaten kunde inte på 1970-talet föreställa oss de enorma nedskärningar, privatiseringar och ”marknadiseringar” som faktiskt skett de senaste decennierna. När välfärdsstaten stod på sin höjdpunkt så var många av oss också kritiska mot den på många sätt. Mot byråkratismen, mot brister på insyn och inflytande, mot stelbenthet och brist på mångfald, mot den dominerande borgerliga ideologin i skolan osv osv. I den här kritiken hade vi rätt. Men vi har ofta tenderat att glömma det när vi istället blivit tvungna att försvara själva välfärdens existens som sådan. Då glömmer vi ofta också det som norrmannen Asbjörn Wahl påpekar i en av de bästa böcker som skrivits om välfärdsstaten, nämligen:

Att välfärdsstaten aldrig var ett uttryckt mål for arbetarrörelsen innan denna samhällsmodell realiserades. Det i program uttryckta målet såväl för de kommunistiska som för de socialistiska och socialdemokratiska partierna  var socialismen…..

                                                                                Velferdsstaten vekst – og fall? s. 47

Jag tror alltså att det är viktigt att vi inte tappar detta perspektiv när vi försvarar välfärdsstaten, dels därför att det helt enkelt fortfarande finns kritik mot välfärdsstaten som är viktig att lyssna på. Men också därför att det alltid funnits ett alternativ som siktade högre och att historien inte slutar  nu. Vi får inte tappa perspektivet på att något annat och bättre skulle vara möjligt.

  1. Dagens Nyheter och SVT eller facebook-bubblan?

Nu talas det alltmer om hur de alternativa medierna gör att vi kan leva i olika bubblor där vi bara bekräftar den bild av världen som vi redan skaffat oss.bubbla Det är ju en på många sätt skrämmande utveckling där framförallt extremhögern mycket skickligt använder nätet för att sprida både sina lögner och sitt budskap. Och nog finns liknande problem även bland mer progressiva människor. Jag minns för några år sedan när jag nämnde en intressant artikel i lokaltidningen (UNT) här i Uppsala för en politiskt organiserad vänsterbekant. Han svarade med att han inte läste borgerliga tidningar. Inte övht alltså. Det är en inskränkt och sorglig inställning. Det står inte bara propaganda i tidningar av UNT:s typ. Där jobbar också flera duktiga journalister som gör viktiga nyhetsreportage. Man kan ju också tycka att det är bra att känna till motståndarnas argument som de formuleras i tyckarartiklarna. Inte minst därför att många människor tar till sig dessa argument.

Men innebär detta att det inte finns berättigad kritik även mot etablerade medier? Jo, verkligen. Och det finns en risk att vi glömmer bort det också när vi ser hotet från den reaktionära hat-bubblan. Häromveckan demonstrerade riktiga nazister i Stockholms mest centrala delar. De möttes av en del motdemonstranter och en mängd poliser som såg till att nazisterna fick gå där ostörda. Om detta informerades alla som tittade på SVT:s nyhetsförmedling. Men samtidigt ordnades en stor fredlig samling mot nazisterna på Sergels torg, organiserad av fackliga och politiska organisationer. Den samlade mellan 4000-5000 människor. Det informerade inte SVT:s nyheter om. Det ”fanns” inte. Och de flesta som inte var där eller fått information om det via andra medier vet naturligtvis inte heller om det. Det här är bara ett exempel. Men alla vi som varit med i alternativa rörelser en längre tid vet att detta inte är ovanligt. Det är bland annat därför det har behövts alternativa medier från arbetarrörelsens alla olika tidningar eller 1960-talets Vietnambulletiner fram till dagens olika alternativa medier i pappersform eller på nätet.

Så bekämpa och avslöja nätets troll och hatbubblor. Fastna inte heller bara i din egen bubbla utan sök efter all sorts seriös information, var källkritisk (se facebook-video) lyssna på nyheter, läs också borgerliga tidningar (de flesta av de största är ju det) MEN gör inte dessa borgerliga medier bättre än de är bara för att det idag finns det som är värre. Nöj dig inte med dem.

Vänsterpressens alla olika tidningar och olika alternativa medier behövs mer än någonsin idag för att avslöja och upplysa. Och för att ibland bara tala om att något viktigt som hänt faktiskt har hänt.

PS: En sådan ny alternativ röst på nätet startade i veckan. Den heter eFOLKET och vill vara ”en folklig, lokal och kosmopolitisk Eskilstuna-tidning”. Kolla in den!

_________________

*Dylan: Tryin´To Get To Heaven (before they close the door) på Time Out Of Mind 1997

 Intressant?

Arbetarklassens ”återkomst”?

Ofta tänker vi på orden som en enkel återspegling av det vi uppfattar som verkligheten. Vi säger: kan jag få gaffeln och får det, inte en kniv.

Språket och språkbruket är föränderligt. När verkligheten förändras så förändras också språket.

Men språket förändras också som en del av en kamp om makten att tolka verkligheten. Orden styr våra tankar. Ibland lyckas det inte så bra som t.ex. när man hittar på nya yrkesbeteckningar för dem som städar. Verkligheten för städaren och städjobbet har förblivit densamma ändå.

Men ibland försvinner ord nästan helt ur det dominerande språket. Några sådana ord som nästan helt försvann ett längre tag var orden klass och arbetarklass. Talades det över huvud taget om klass  så var det istället en grupp som nästan alla verkade tillhöra: medelklassen. Men ord om andra klasser eller arbetarklassen försvann nästan under några decennier. Valforskaren och professorn i statskunskap Henrik Ekengren Oscarsson skrev om detta:

Inom politiken slutade partierna använda klassretoriken redan under tidigt 1970-tal. Explicita frågor om klassidentifikation slutade ställas i svenska valundersökningar redan 1988. SCBs intervjuare rapporterade att det var många som inte förstod eller ville svara på frågor om huruvida de tillhörde arbetarklass eller medelklass.

Naturligtvis hängde detta ihop med samhällsförändringar som skett. Men arbetarklassen hade inte försvunnit ut ur samhället. klassDäremot såg den naturligtvis delvis annorlunda ut. Att ordet mer eller mindre försvann handlar nog mer om att arbetarrörelsens värderingar – som tidigare på många sätt präglat vårt samhälle – trängts tillbaka. Det handlade alltså om makten över språket. Genom historien har ju klassamhällen upprätthållits framförallt genom att härskarklassen med religionens hjälp framställt maktlöshet och underordning som en av Gud given ordning. När det inte hjälpt har man brukar öppet våld eller hot om våld. I  mer moderna samhällen så upprätthåller man hierarkin genom att antingen få alla att tro att systemet är rättvist och att alla har samma chans eller genom att helt enkelt förneka klassklyftornas existens.

Men på den senaste tiden har jag sett ordet arbetarklass återkomma bland diverse skribenter som jag tidigare aldrig trodde skulle ta det ordet i sin mun, skribenter som befinner sig fjärran både från arbetarklassen och från arbetarrörelsens värderingar (se tidigare bloggar om det här nedan).

Att tillhöra arbetarklassen är inte som att vara med i en förening. Det handlar inte heller om vad man själv tycker. Det är bara ett faktum oavsett vad man själv tänker om det eller drar för slutsatser av det. I Sverige består arbetarklassen av några miljoner individer som inte går att stoppa in i några fördomsfulla kategorier som ”verklighetens folk”. Det finns däremot seriösa undersökningar om kulturella preferenser och värderingar där man kunnat se vissa generella saker som mer typiska i arbetarklassen. Sociologiprofessorn Stefan Svallfors har gjort sådana viktiga undersökningar som visat skillnader mellan ”kulturradikalism” och ”social radikalism”. Sådana kunskaper är viktiga, inte minst för en vänster som vill nå arbetarklassen. Men det är inte värderingarna som avgör tillhörigheten till arbetarklassen.

Att tillhöra arbetarklassen handlar om ens position i samhället. Arbetarklassen är den majoritet av människor i samhället som saknar någon avgörande makt. De som inte har makt över produktionen, över staten eller över sina arbetsvillkor. De som är underordnade andras beslut på jobbet och i samhället. De flesta lönearbetare hör hit. De som måste sälja sin arbetskraft för att leva. Löntagare kallas de vanligen, men det är ett falskt ord då ingen tar lön. Man arbetar för lön genom att sälja sin arbetskraft. Vilka är då dessa? Om vi går in på SCB:s statistik (2014) över de största yrkesgrupperna så hittar vi många av dem där: undersköterskor inom hemtjänst och äldrevård, butikssäljare, vårdbiträden, lagerarbetare, förskollärare, städare, personliga assistenter, barnskötare, lastbilsförare, maskinoperatörer, metallarbetare, träarbetare, fastighetsskötare, kockar och kallskänkor, undersköterskor inom vård, fordonsmekaniker, vårdare, boendestödjare och serviceelektriker  Tillsammans är bara dessa uppräknade mer än 1,2 miljoner. Och de är många fler av andra grupper av lönearbetare.

Till arbetarklassen måste också räknas dem som med ett mer modernt ord brukar kallas prekariatet, alltså alla dessa som saknar fast anställning (tillsvidareanställning) men jobbar på nåder när arbetsköparen visslar och under extra vidriga arbetsförhållanden. Dessutom alla papperslösa som inte syns i någon statistik, men utnyttjas värst av alla.

Men till arbetarklassen måste man också räkna många av dem som inte kan sälja sin arbetskraft, som pensionärer, arbetslösa eller sjuka. De flesta av dem måste också på grund av sin bakgrund och nuvarande situation räknas till arbetarklassen.

För många decennier sedan gjorde en radikal sociolog som heter Göran Therborn en sorts klassanalys av det svenska samhället. Förra året gjorde några på tidskriften Clarté ett försök med att tillämpa Therborns analys på dagens svenska samhälle. För den som är intresserad av sådana mer teoretiska analyser är det en mycket intressant genomgång. De kom fram till att 52 % tillhör arbetarklassen. En sammanfattning av deras analys framgår på bilden här .  clarte

Arbetarklassen har alltså inte återkommit. Den har funnits där hela tiden. Däremot ser den mycket annorlunda ut än tidigare. Den är också mycket mer splittrad idag jämfört med den tid då socialdemokratin ännu 1988 hade 70 % av arbetarklassrösterna. Men varje projekt för att vända utvecklingen, för att gå mot ett rättvisare samhälle med andra drivkrafter, måste utgå från existensen av denna brokiga arbetarklass. När vi tillsammans ser det gemensamma, det som förenar, DÅ kommer mycket att hända. Och därför är orden också viktiga.

Intressant?

Läs andra bloggar om klass, arbetarklass

Högerdemagoger då som nu, där som här.

Om 60 miljoner män och kvinnor, från gubbarna till barnen endräktigt och bestämt förklarar: Vi vill inte! då skall miljonernas vilja åtminstone tillförsäkra oss den respekt, som man vägrar dem som kysser piskan. Vi är människor och inte hundar!

Propaganda från NSDAP – det tyska nazistpartiet i februari 1921 efter skadeståndsförhandlingarna i samband med Versaillefreden*

Efter valet av Trump till president i USA pågår diskussioner lite varstans om vilka det var som stödde Trump (där The Guardian haft en intressant genomgång), varför Clinton förlorade och vad som kommer hända nu med Trumps ”löften”. Förutom försök till förklaringar görs också jämförelser och överföringar till Europa och Sverige.

En förklaring till Trumps seger är den psykologiska förklaring som Katrine Marcal förordar i Aftonbladet:

De väljare som tycker ordning, auktoriteter och stabilitet är av stor betydelse, är samma väljare som oavsett inkomst verkar mer benägna att rösta högerpopulistiskt.

Men med den typen av förklaringar kan man ju inte förstå varför det sker förändringar som gör att antingen denna psykologiska grupp ökar eller att den förblir konstant men söker sig till nya alternativ.

Visserligen lägger Marcal direkt till att ”det förstås finns saker som komplicerar bilden”. En sådan ”komplicerande sak” menar hon är att

….även om de fattigaste i USA röstade på Clinton var det hela 16 procent i denna grupp som gick direkt från demokraterna till Donald Trump. ­Något fick dem att ta detta steg: en ­ekonomisk revolt, eller en kulturell?

Ja, kan vi inte tänka oss att det är en kombination, helt enkelt? Men när det gäller vårt svar för att möta dessa grupper så tror jag att ”ekonomin” måste vara det avgörande. Kort sagt: Bernie Sanders kampanj för social rättvisa hade haft en större chans att slå Trump.

Högerpopulismen

Trump ingår på ett övertydligt sätt i det som brukar kallas högerpopulism, det vill säga

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

rörelser eller ledare som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn – såsom i citatet från NSDAP ovan – men som antingen är en del av överklassen eller har dess stöd. Samtidigt pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa.

Det är min utgångspunkt när jag går över till en annan skribent: Ann Heberlein.

Heberlein och Trump

På en webtidning som heter Ledarsidorna har Ann Heberlein skrivit en artikel om valet av Trump. Det är en mycket försåtlig  artikel. Den blandar på ett sätt som har börjat förekomma bland en del skribenter någon sorts ”vänsterkritik” med beskrivningar av klyftorna i det nuvarande svenska klassamhället och kritik av olika uttryck för brist på förståelse för klassfrågor hos några ”kulturdebattörer” med en mycket förvriden verklighetsbeskrivning och angrepp på en inte närmare specificerad vänster.

Heberlein inleder med att säga att de (som jag tänker) uppenbart falska orden i Trumps segertal om att nu ska de glömda ”no longer be forgotten” gick ”rakt in i hennes hjärta”. Redan här inser jag att min och Heberleins verklighetsbild skiljer sig kraftigt åt. Uppenbarligen uppfattar vi inte personen Trump på samma sätt. Där jag ser högerpopulism, demagogi och den grövsta form av falskhet, där ser Heberlein någon som talar direkt till hennes hjärta. De som i skrift uttryckte liknande uppskattning av nazisternas falska retorik under 1920 och 30-talet har av de flesta dömts av historien. Men kanske håller historien på att glömmas bort?

Att Heberlein på traditionellt borgerligt vis beskriver ”USA, som (varit) ett land som alltid premierat hårt arbete, ett land där vem som helst kan skapa sig en framtid bara hon anstränger sig tillräckligt hårt”, är en diskussion för sig, som jag lämnar därhän här. Men att en person som kritiserar en odefinierad vänster för bristande klassanalys samtidigt kan beskriva Trump som ”den amerikanska drömmen personifierad”, tycker jag är minst sagt magstarkt. Trump började ju inte alls med några tomma händer utan med ett affärsimperium som han ärvde efter sin far. När Heberlein fortsätter med att skriva att Trump: ”återupprättar dem som makten i åratal ignorerat” så börjar det bli riktigt obehagligt. Dels därför att en sådan beskrivning fullständigt bortser från falskheten i detta tal – försök åter att tänka tanken att någon, utan resonemang, skulle beskriva Hitler som den som återupprättade ”det tyska folket” – men också därför att alla de som Trump hetsade mot uppenbarligen inte ingår i dessa som behöver återupprättas. När Heberlein fortsätter med att beskriva en presidentkandidat som spridit rena lögner, vädjat till alla sorters fördomar och förnekat grundläggande vetenskapliga fakta som att ”han talar till de amerikanska medborgarna som om de vore myndiga, tänkande, handlande varelser” då inser jag att det är en konsekvent reaktionär som skriver.

Heberlein fortsätter med att skriva om att olika skribenter sett ner på dem som röstade på Trump som okunniga rasister. Det är de inte fastslår hon rakt av om 60 miljoner människor. Och hon för över detta till Sverige och de ”dugliga samhällsmedborgare som sköter sin del av samhällskontraktet och undrar varför de får så lite tillbaka. Varför blir mammas hemtjänst dyrare? Varför kommer inte polisen när man ringer? Varför blir barnens skola sämre? Varför fungerar inte sjukvården?

Grovt sett finns det ju  fyra  olika sätt att se på de ökade klyftorna och den försämrade välfärden:

  • De borgerliga som i huvudsak tycker att vi gått mot ökad valfrihet
  • Socialdemokraterna som har väldigt svårt att förklara detta eftersom deras eget ansvar för utvecklingen ställer till det med självbilden.
  • Högerextremisterna som ser det som en följd av invandringen
  • Vänstern som ser det som en följd av högerpolitik och offensiv från borgarklassen.

Vilken förklaring som Heberlein har framgår inte, men jag har mina misstankar.

Nazistisk idyll

Nazistisk idyll på 1930-talet

För hennes huvudkritik riktas inte mot den ekonomiska överklassen eller högern utan mot en odefinierad vänster. Det betyder inte att även en reaktionär som Heberlein kan pricka in en del viktiga problem – förutom de ovan nämnda också klyftan mellan stad och land, oförståelsen för problemen inom arbetarklassen eller för människor på landsbygden och det Stockholmscentrerade sättet att se på Sverige. Heberlein har säkert också rätt i att det finns sådant som kan kallas klassförakt även bland människor som uppfattar sig själva som vänster. Det vore konstigt annat i ett klassamhälle. Hur många är det inte till exempel som börjat använda det vidriga begreppet ”white trash” även här i Sverige. Men att i en artikel som handlar om Trump och samhällenas förlorare ha vänstern i sin helhet som huvudmål för ett angrepp är helt barockt. Heberlein talar om ”vänsterns hat av sina egna män, av arbetarklassens män, föraktet för lågutbildade män med låga inkomster, bosatta i mindre samhällen och på landsbygden”. Hon tycker att ”vänstern” bör ”återvända till klassanalysen” som om hon brydde sig om vänsterns öde eller själv tillhörde den. Förutom att detta tal om klassförakt i svepande ordalag inte träffar några avgörande delar av vänstern utom möjligen någon enskild kulturskribent så är det faktiskt inte vänstern som bär huvudansvaret för den försämrade välfärden. Tvärtom! Om vi ska leta efter några krafter som kämpat emot alla de försämringar, ökade klyftor och orättvisor som skett de senaste decennierna, så hittar vi dem bland det som kan kallas vänster i någon mening.

En annan högerdemagog

Ledarskribenten, Karin Pihl på Expressen tar upp tråden från Heberlein. Hon skriver – också i någon sorts märklig ”analys” av USA-valet:

Vänstern har skaffat sig en konstig samhällsanalys…….Frågan är om stora delar av vänstern inte har tappat klassanalysen helt……Ibland verkar det nästan som att vänstern utsett arbetarklassen till det samhällssegment som ska bekämpas till varje pris. LO-män har nog aldrig fått ta så mycket dynga från progressiva politiker och debattörer. Men om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?

Pihl försöker inte på något sätt leda dessa anklagelser i bevis. Men vi kan notera att Pihl tar upp ett begrepp som Göran Hägglund (KD) försökte lansera utan större framgång för några år sedan: ”verklighetens folk”. Det är nog inte en tillfällighet. Det handlar inte om lönearbetarna som klass, de många utan makt som inte äger annat än sin arbetskraft att sälja. Det handlar istället om någon sorts kulturella beskrivningar, där uttrycket ”verklighetens folk” i sig står för ett schablonmässigt klassförakt.

Det är lustigt att Pihl – ledarskribent på en borgerlig tidning ägd av familjen Bonnier – å ena sidan anklagar vänstern för att inte försvara arbetarklassen och å andra sidan slår fast att ingen annan (än vänstern) kommer att försvara arbetarklassen om inte vänstern gör det. I det sista har hon ju rätt. Men den vänster som försvarat välfärden mot nedskärningar, privatiseringar eller kapitalets intrång i välfärden, som försvarat arbetsrätten, bekämpat lönedumpning,  kämpat för mer rättvisa skatter, för att nämna några saker, har inget att skämmas för när det gäller försvarat av arbetarklassens intressen. Motståndarna har varit högern och borgarklassen. Men dessa de verkliga motståndarna finns inte med i Pihls synfält. Hon skriver:

Om man i stället försöker förstå samhället utifrån ett klassperspektiv hamnar de med utbildning, kulturellt kapital och ekonomiska resurser högst i hierarkin. Och vilka är det? Bland andra är det vänsterpolitiker, skribenter på kultursidorna och statligt finansierade sociala entreprenörer. Vänstern själv, helt enkelt.

Jaha, så det är ”vänstern” som är överklassen? Det är Pihls ”klassperspektiv”. Hon nämner dem som har ”ekonomiska resurser” utan att närmare gå in på vilka dessa är. Familjen Bonnier? Inom kategorin ”skribenter på kultursidorna” finns det naturligtvis de som har vänsteråsikter, men om man ser vilka som dominerar de stora medierna och deras åsiktsbildning, så är det främst olika borgerliga tyckare eller journalister. Till exempel sådana som Pihl själv. När det gäller gruppen ”statligt finansierade entreprenörer” är det oklart vilka som åsyftas och hur avgörande delar av dessa ens i en mycket vid mening skulle ingå i vänstern.

Precis som Heberlein faller Pihl in i en Trumpsk ”klassanalys” som försöker blanda bort korten, förvirra, dra bort ljuset från dem som varit de senaste decenniernas segrare: borgarklassen och istället vända ilskan mot andra. I det svenska fallet: vänstern. En vänster som förvisso inte är enhetlig. Som förvisso gjort många misstag. Som är alldeles för svag. Som har delvis olika förklaringar, deltar i delvis olika strider och där en del även ibland låter sig luras av högertroll, men som i sina huvuddelar är de enda som stått upp mot de nyliberala härjningarna.

Giftet från mister Trump har spritt sig ända hit. Bidra inte till att det sprids mer.

———-

 *Citerat från Bruna boken om riksdagshusbrand och Hitlerterror

       – Georg Branting, Clartéförlaget 1933

Intressant?

Läs andra bloggar om vänstern, Trump, klassanalys

Trump, dag två från Uppsalanivå

Igår skrev jag att vi inte visste hur många som röstat eller ifall Trump fick flest antal röster. Idag vet vi att det var några procent färre som röstade i detta val jämfört med det föregående. Vi vet också att Trump vann (med hjälp av elektorssystemet) trots att han hade något färre antal röster i landet än Clinton.

gamov

         Lokal lilltrump

Från Uppsalas horisont kan man konstatera att nästan alla människor verkar känner sig främmande eller oroliga för den nye presidenten i världens enda supermakt. Kommunalrådet Erik Pelling (s) säger till lokaltidningen UNT att ”det är en fascist i amerikansk förpackning som fått makten”. De borgerliga uttalar sig också negativt men mer försiktigt. Men det är en röst som sticker ut som är lite intressant. Det är sverigedemokraternas Pavel Gamov som är både riksdagspolitiker och sitter i kommunfullmäktige. Den listiga och försiktiga partiledningen med Åkesson i spetsen har ju mer behandlat Trump som en pinsam och efterbliven släkting från landet (se till exempel hans framträdande i Aktuellt häromkvällen i debatt med Jonas Sjöstedt) Men Gamov har kanske inte fått regi i denna fråga, eller så kan han inte hålla sig. Han är nämligen överförtjust:

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att ta del av det här resultatet och jag vill gratulera det amerikanska folket. Det är förändringens vindar som blåser nu där vanligt folk får genomslag för sin röst.

Låt oss minnas det.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Trump, SD

Vart leder sveken?

Idag vet vi att Trump vann presidentvalet i USA. Hur stor del av befolkningen som röstat vet vi inte. Vi vet inte heller om Trump fick flest röster, bara att han fick flest elektorsröster i det indirekta och mycket odemokratiska valsystem som råder i USA.

Men nu vet vi att taktiken att stödja det minst onda inte hindrade det mest onda att vinna.vargen

Jag skrev igår om att när man bedömer valresultat så kan man inte bara titta på vilken officiell politik som kan komma av ett visst resultat. Viktigt är också ”vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak”.

Här har vi alltså en massa människor som stöder öppet reaktionära och rasistiska synsätt och värderingar. Och då måste man lägga till en sak. När stora grupper av människor plötsligt känner stöd uppifrån för vissa synsätt så stärks ofta både grupper och individer i att ta egna initiativ. I detta fall kan man frukta att Ku Klux Klan och liknande grupper känner vind i seglen. Det kan också gälla de mordiska abortmotståndarna eller andra reaktionära grupper.

”Den vita arbetarklassen”

Den bild vi får av valet i USA är att Trump fått stöd av stora delar av den vita arbetarklassen, grupper som tidigare traditionellt röstat på demokraterna. På liknande sätt beskrevs rörelsen bakom Brexit i Storbritannien av många. Framgångarna för de högerextrema grupperna runt om i Europa kan också på liknande sätt förklaras av att delar av arbetarklassen lämnat sina traditionella partier och ledare. Det är människor som antingen fullt ut omfattar diverse reaktionära idéer eller är beredda att se dem som mindre viktiga, men som förenas i en upplevelse av att allt blivit sämre och ett hat och en misstro mot etablissemanget. socusaSant är att många har fått det sämre som ett resultat av den offensiv från borgarklassen över hela världen vars ideologi brukar kallas nyliberalismen. Där arbetarrörelsens partier antingen gett efter och genomfört denna politik eller misslyckats i att bygga motstånd och formulera alternativ så har högerpopulisterna tagit deras plats och pekat mot nya fiender. I USA där arbetarrörelsen länge varit svag har det varit Demokraterna som tidigare fått stöd av den vita arbetarklassen. Men många av dem har nu lämnat Demokraterna för en Republikan som de tror kommer slå mot etablissemanget.

I USA är dessa människor glada idag, då de fått sparka etablissemanget i röven och då de hoppas att livet kommer bli bättre nu. Det sannolika är att de kommer få genomleva dyrköpta erfarenheter och besvikelser under de närmaste åren. Vad som blir resultatet av det kan ingen veta nu. Men att livet kommer bli bättre, jobben komma åter och reallönerna öka är knappast ett troligt resultat av Trumps seger. Det skulle förutsätta att Trump både ville och kunde utmana den övriga kapitalistklassen i USA. Och om det var sant det som Sanders uttryckte, att en president inte ensam kan utmana de stora bolagen utan en stark gräsrotsrörelse, så är det lika sant att en reaktionär kapitalist varken vill eller kan göra det och att den enda rörelse han kan bygga är en rörelse för att splittra arbetarklassen.

Trumps tal

Jag lyssnade till Trumps tal efter att segern var klar. Han försökte nog så gott han kunde att låta som en statsman. Ur den mun som tidigare bara sprutat ättika kom nu den lenaste honung. De som ständigt ropat om att låsa in Clinton fick knappast sitt lystmäte. För nu hördes inte något om ”skurk-Clinton”. Istället talade han om Clintons hårda arbete och förtjänster. Nu fanns inte några utfall mot olika religiösa grupper eller nationaliteter. Tvärtom skulle hela nationen enas oavsett ras eller religion. Han sträckte också ut en hand till dem som inte röstat på honom och till andra stater i världen. USA:s öde skulle återtas och de bortglömda skulle i fortsättningen inte behöva vara bortglömda. Kort sagt ett tal värdigt en riktig opportunist. Men också ett tal som likaväl skulle ha kunnat hållas av Clinton.

Att genomföra politiken

Innan Obama blev president så lovade han att stänga Guantamobasen där misstänkta terrorister hålls utan rättegång och misshandlas. Som alla vet blev det inte så. Hur mycket det beror på Obama själv finns det olika åsikter om. Men det är ett exempel bland andra på att en president inte alltid får igenom sin politik. Kanske är det lättare att genomföra reaktionära åtgärder av den typ som Trump lovat. Hur mycket det kommer bli av hans löften återstår ändå att se.demousa

Att han kommer svika sina väljare på många sätt är säkert. Men kommer de flesta uppleva besvikelse? Det vet ingen. Däremot kan vi vara helt säkra på att ingenting kommer bli bättre varken för de fattiga, de arbetslösa, de sjuka, de papperslösa, fångarna på Guantanamo eller arbetet för att minska utsläppen av växthusgaser.

Kommer den hoppfulla rörelse som byggdes kring Bernie Sanders kunna leva vidare i denna hårda tid? Kommer större grupper bland dem som nu stött Trump att bli besvikna med tiden? Kommer en del av dem att kunna omvandla denna besvikelse till något bättre och förena sig med dem som verkligen vill slåss för rättvisa och jämlikhet, för majoriteten och alla dess minoriteter mot de stora bolagen och etablissemanget? Ingen kan veta. Men jag tror att det kommer vara mycket viktigt.

Läs också Göran Greiders ledare i ETC

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Trump

”Oavsett vem som väljs….”

Snart kommer vi att veta vem som blir nästa president i USA.val

Trots att Sverige inte är en delstat i USA har det nästan känts så emellanåt. Ständigt matas vi på nyheterna med de senaste vidrigheterna i en kampanj som har verkat i det närmaste helt tom på politiskt innehåll.

Det finns två sätt att se på valresultat. Det ena är att titta på vilken politik som kan komma av ett visst resultat. Det andra är att titta på vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak.

När det gäller det senare, så kommer det även denna gång vara en mycket  stor del av befolkningen – nästan hälften – som inte alls röstar. Det beror dels på att det är svårt att rösta (knepig registrering, val på en tisdag) eller att många hindras rösta då de begått brott, men naturligtvis också på att många upplever det som meningslöst.

Många medborgare i USA har fått det sämre under en lång följd av år, oavsett vem som varit president. Om man inte upplever att det blir någon skillnad i ens liv beroende på vilken president som väljs är det naturligtvis svårt att bli motiverad för att över huvud taget bry sig. Den grupp som känner det som meningslöst har säkert också ökat nu. Många av de som hoppades på Bernie Sanders tillhör nu också de besviknas skara.

Om vi betänker vad en röst på någon av de två huvudkandidaterna (det finns ju också mindre partier utanför tvåpartisystemet) står för så är det naturligtvis nedstämmande om många människor stöder öppen rasism som i fallet Trump. Det bidrar ju till en splittring mellan vanligt folk som försvårar arbetet för ett mer rättvist och solidariskt samhälle. Men det finns  bland Trumps anhängare också något annat som påminner om stöder till extremhögern i Europa. Jag hör i en intervju på TV en arbetare som säger att det behövs någon som ”rör om i grytan”. presidentDet är exakt samma uttryck som jag hört folk här i Sverige som kan tänka sig att rösta på SD använda. Det är alltså en sorts ilska mot etablissemanget fast i reaktionär form. Som om man egentligen inte bryr sig om grytans innehåll.

Bägge kandidaterna representerar olika delar av den härskande klassen och i detta sammanhang är det viktigt att påminna om Bernie Sanders ord:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land.

När det gäller vad resultatet kan bli i förhållande till resten av världen, om den ena eller andra kandidaten vinner, så har Kajsa Ekis Ekman sammanfattat det bra i en ledare i ETC. Det är motsättningen mellan klassisk imperialism och isolationism.

Imorgon vet vi vem som vann.

Men den politiska gräsrotsrörelsen återstår att bygga upp igen. Det gäller både där som här.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA

Vänstern, ”identitetspolitiken” och hedersförtrycket

Över huvud taget är problemet med ord att de används för att förklara något, men gör att man slipper förklara just detta. Man bör därför prova då och då att ta bort viktiga nyckelord i språket och se vad man gör med det vacuum som uppstår…..

Kajsa Ekis Ekman: Texter 1998 – 2015, s. 175

Det som Kajsa Ekis Ekman skriver här gäller speciellt ord som börjar användas mycket och av många människor samtidigt. Själv har jag upplevt och tänkt på detta många gånger inom skolans värld, där jag jobbat sedan 1980-talet. Ett sådant ord där har till exempel varit: ”värdegrund”. När vissa ord blir inne så har de en tendens att tappa betydelse och bidrar inte till klarhet om vad vi menar: ”alla” bara säger det.

Ord kan fungera som dimridåer

Ord kan fungera som dimridåer

Ett ord som nu ofta används på tidningarnas kultur- och tyckarsidor, liksom på facebook är ordet ”identitetspolitik”. Jag tycker att det har blivit just ett sådant ord som används slappt för att slippa förklara och som vi borde pröva att emellanåt byta ut för att komma vidare i diskussionerna.

Jag skrev på en blogg om det här i våras (Vilka får vara med i kampen?) att ordet ofta används nedsättande. Jag skrev också att jag inte sett ”någon som skriver eller säger att de är anhängare av identitetspolitik”. Att det i huvudsak används nedsättande är sant. Men att det faktiskt också kan användas – och har använts –  positivt hade jag undersökt för dåligt. Det har jag märkt sen när jag kollat upp historien bakåt. Tydligen har begreppet använts åtminstone redan på 1970-talet av en grupp svarta feminister i Boston i USA (Combahee River Collective).

Men jag har alltså också märkt att det både kan användas positivt och problematiseras, när jag läst lite mer från aktuell debatt. Till exempel en artikel av Kawa Zolfagary på Politism som försöker reda ut frågan samtidigt som han konstaterar att det inte är så lätt att veta ”vad i helvete identitetspolitik är för något. I ärlighetens namn är det jävligt oklart, till och med för mig själv som enligt många är identitetspolitikens värsta företrädare”.

Kawa Zolfagary tar upp några olika aspekter på olika sätt att tolka ordet samtidigt som han skriver att det ”lika gärna kan kallas feminism och antirasism”. Och då är det ju så att det naturligtvis finns olika riktningar såväl inom feminismen och antirasismen som inom ”identitetspolitiken”. Zolfagary tar upp några exempel på det som t.ex. detta med att ha tolkningsföreträde:

….. det verkar betyda allt ifrån att man ska hålla käften helt om man inte tillhör den grupp som diskuteras till att man ska lämna plats så att de direkt drabbade kan få definiera sina bekymmer.

Två väsentligt olikartade sätt att förhålla sig alltså.

Samma sak är det med den sekterism som finns bland en del som kanske kan kallas ”identitetspolitiska”, alltså det här att inte alla får vara med i kampen som jag skrev i det ovan nämnda blogginlägget. Denna sekterism finns. Men den finns ju inte hos alla eller ens de flesta feminister och antirasister. Ytterligare en sak är det här sättet att betrakta sig som representant för och tala i en hel grupps namn utan att ha blivit vald till detta på något demokratiskt sätt. Men även detta gäller ju bara en del.

Vänsterpartiet beskylls ju för att vara ”identitetspolitiskt”. Men detta finns varken i program eller som uttalanden från ledande partiföreträdare. När partisekreteraren Aron Etzler svarar några kritiska partimedlemmar i tidningen Flamman säger han t.ex. att ”Vi är ett feministiskt parti, inte ett identitetspolitiskt”.

Men begreppet ”identitetspolitik” används av diverse borgerliga debattörer  för att angripa ”vänstern” (också oftast odefinierad) . En lustig och ganska märklig sak här är att de borgerliga debattörer som gör det samtidigt låtsas som om de gillar marxismen och arbetarrörelsen. I Göteborgsposten har vi kunnat läsa Adam Cwejman skriva att: ”…betydande delar av vänstern omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur…Värre lär det dessutom bli” som om han beklagade det. Och liberalen Thomas Gür skrev nyligen i Dagens Samhälle om ”En vänster som lämnat marxismen bakom sig”.

Om detta bisarra spel har Kajsa Ekis Ekman också skrivit bra:

Den som följer svenska ledarsidor märker snart något underligt. Det verkar ibland på dem som att det är Vänsterpartiet som har makten i Sverige. Varje månad i Sverige skrivs nämligen en hop artiklar på temat ”Vänstern måste ta ansvar för … ”. Bara det senaste året har ledarsidorna hävdat att vänstern måste ta ansvar för: hedersvåldet, antisemitismen, Donald Trumps framgångar (!) Spotifys ekonomiska situation, flyktingsituationen i världen och mycket mer.

…..detta sätt att avkräva ansvar av aktörer utan makt är ett slappt och slarvigt sätt att debattera på. Det är mycket enklare för en lat skribent att slänga ihop en text om vad vänstern gör för fel än att verkligen undersöka frågan.

Allt det jag sagt här ovan tycker jag talar för att vi bör vara försiktiga med användandet av ordet ”identitetspolitik”. Vi bör också kritiskt granska hur det används. Låt oss tala mer konkret om det vi är för eller emot utan att grumla till det med detta ord.

Debatten om förorten och hedersförtrycket

Förra sommaren pågick en debatt om de problem i vissa förortsområden som har att göra med växande fundamentalism som förstärker könssegregation och hedersvåld och begränsar kvinnors rörelseutrymme. Som forskaren Lena Gunnarsson konstaterar i en mycket bra och intressant artikel i Flamman (Ständigt i skottlinjen) så är detta en ”mycket snårig terräng” som ”medför extra krav på precision, omdöme och försiktighet” men också kräver både ”varsamhet och generositet” när vi kritiserar varandra i denna diskussion.

Några från Vänsterpartiets ledning gick då för mer än ett år sedan in i denna diskussion med en artikel i Aftonbladet. Man skrev där några riktiga saker som att:

  • reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas i klassklyftor och splittring . Ökade klyftor, utbredd arbetslöshet och fattigdom ger utrymme för såväl kriminella som reaktionära krafter att verka
  • Reaktionärt förtryck kommer i olika skepnader, ibland insvept i sträng religion
  • Oavsett när och var bekämpar Vänsterpartietalltid bakåtsträvande och förtryck och står upp både för kvinnan som tvingas täcka sin kropp och för kvinnan som får slöjan avdragen.
  • Att den höger som bäddat för reaktionära rörelser genom att öka segregation och fattigdom, och motsatt sig framsteg som bidrar till jämlikhet och kvinnors frigörelse, inte har någon rätt att anklaga vänstern för att ”svika förorten”

Men när man också sa att man inte var villiga att ”peka ut” förorten och en enskild religion för att det skulle öka splittringen, då uppfattades det nog av många, och då i sitt sammanhang, som att man inte ville lyssna på dem som inifrån förorten (Husby i Stockholm i detta fall), tog upp problemen (pekade ut?) med ”reaktionära fundamentalistiska rörelser” och ”reaktionärt förtryck insvept i religion”. Det förstärktes när man skrev om generaliseringar och ryktesspridning utan att precisera vilka generaliseringar eller rykten man syftade på.

Det blev inte bättre när man underströk att ”kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism inte är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten”. Åsikten att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism bara skulle finnas inom islam och i ”förorten” är ju en väldigt extrem uppfattning. Men om någon känner sig tvungen att påpeka att det inte är så undrar man ju till vem det sägs och varför. Det verkar då som om man ändå inte vill se eller förhålla sig till denna speciella form av förtryck. Så även om jag – och jag tror alla utom rasisterna – naturligtvis instämmer i detta så var det svårt att inte då och i sitt sammanhang uppfatta det som att man ändå ville undvika ämnet.

Då tycker jag att partiföreningarna i V på Järva (där Husby är ett område) lyckades uttrycka detta bättre i ett läsvärt inlägg där de bland annat skrev att: ”Det går inte att frånta personer sina egna upplevelser. Att det finns kvinnor i vårt område som upplever att de inte kan röra sig fritt i offentligheten är vidrigt”.

En polariserad debatt

Jag tror att den debatt som blivit i detta svåra ämne polariserats på ett olyckligt sätt, inte minst genom att andra grupper (med egna ibland ej redovisade intressen) ingripit i debatten på den ena eller andra sidan.

Men den har också polariserats därför att de som deltagit i debatten snabbt grävt ner sig i olika skyttegravar, där alla ställningstaganden ska höra hemma i en burk så att säga. När till exempel Ann Charlott Altstadt här senast skriver i Aftonbladet att förbud mot religiösa friskolor ”i den svenska debatten avfärdas som rasism” så känner jag inte igen mig. Jag är medlem i vänstern och motståndare till alla sorters religiösa friskolor. Jag har aldrig upplevt att någon kallar den uppfattningen för rasistisk. Dessutom är det ju sossarna och högern som gjort dessa skolor möjliga med friskole-”reformen”, något som vänstern var emot.

Och när Altstadt skriver om ”förtrycket och våldet inom fundamentalistiska/konservativa grupper som identitetsvänstern inte kan betrakta på annat vis än som just offer för denna rasism” då bidrar hon till just en sådan skyttegravsdebatt genom att dels klumpa ihop tänkta motståndare under det där luddig begreppet och samtidigt göra en karikatyr av det hon uppfattar som de andras ståndpunkt.

Framförallt tror jag att den här diskussionen skulle ha vunnit på att mer krut lagts ner på att diskutera olika konkreta åtgärder som handlar om vad vi kan göra i dessa svåra frågor. Amineh Kakabaveh som varit en centralfigur i dessa diskussioner skrev en debattartikel i juni 2015 med den braskande rubriken ”I förorten växer männens diktatur” där hon beskrev olika  missförhållanden. Men när det kom till åtgärder så föreslog hon bara att statligt stöd till trossamfund ”måste ses över”, att en omfattande utredning om hedersmord borde tillsättas liksom att en medborgarminister skulle tillsättas. Kanske bra åtgärder. Men trots allt bara en mycket liten början på åtgärder mot de verkliga problemen. Dessutom har vi haft en nymornad och – som jag tycker – konstig debatt om att vissa badhus gett möjlighet för kvinnor att bada utan män en timme i veckan. Har man inte starkare belägg för islamisternas makt så känns det ju inte så hotfullt. Men i övrigt har det vad jag kunnat se varit ganska tomt när det gäller konkreta förslag.

 

Det faktiska hedersvåldet och förtrycket idag

I dagens värld gifts varje dag 39 000 flickor under 18 år bort.heder

WHO beräknar att mellan 125 och 140 miljoner flickor och kvinnor i dag lever med konsekvenser av att ha blivit könsstympade.

I Sverige är det tydligen svårt att få fram siffror på hur många brott som begås i hederns namn idag. Det finns helt enkelt inte någon brottskod för hedersrelaterade brott. Om detta skriver den statliga utredningen ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck”:

Att det saknas nationell statistik kring hedersrelaterat våld och förtryck har lyfts fram i flera sammanhang, senast av nationella samordnaren mot våld i nära relationer som föreslog en ny nationell studie med syfte att också fånga in vuxnas utsatthet, då tidigare studier främst fokuserat på ungdomar.

Däremot finns det en del undersökningar av hur unga människor själva uppfattar situationen som visar att situationen är mycket allvarlig  och att normer om oskuld och äktenskap starkt påverkade både vardagen och framtiden för många barn, särskilt flickor.

Socialstyrelsen gjorde 2015 en kartläggning av hur många flickor och kvinnor i Sverige som kan vara utsatta för könsstympning. Kartläggningen uppskattade att 38 000 flickor och kvinnor i Sverige är könsstympade, varav 7 000 är flickor under 18 år.

Att situationen på detta område är mycket allvarlig och att mycket behöver göras, kloka tankar och strategier utvecklas, det är helt klart. Vad som också borde stå klart är:

  • Att ett sådant arbete försvåras om vi fortsätter att öka de ekonomiska och sociala klyftorna i samhället och dra bort resurser från fattiga förortsområden.
  • Att det främsta hindret för att utveckla kloka åtgärder inom detta svåra område knappast är vänstern eller några identitetspolitiska kulturdebattörer, utan högern och ”nedrivningspolitikerna”, rasisterna och fundamentalisterna i en komplicerad förening.

Så låt oss börja diskutera vad vi kan göra. Och låt ordet identitetspolitik vila ett tag, va?

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik, hedersvåld, vänsterpartiet

%d bloggare gillar detta: