När jag hör om Östros övergång till Bankföreningen –  en intresseorganisation för banker, finansbolag och bolåneinstitut –  då tänker jag på att det  bara var drygt ett år sedan som det socialdemokratiska partiets kriskommission publicerade skriften: Omstart för socialdemokratin.  Men ibland går det väldigt fort i politiken. I alla fall när det gäller att byta åsikt. Och den här skriften verkar inte direkt vara något som är intressant längre för det socialdemokratiska partiet. Men jag vill trots detta, eller snarare just därför, påminna om en central mening i denna skrift. Det är den där man säger att man ”inte är ett parti som andra” och att man tar ”sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle..”

Det måste ju betyda att man anser att det finns verkliga klasskonflikter i vårt samhälle och att man utgår från dem i tanke och praktik. En konflikt mellan klasser har ju två sidor. Och eftersom man kallar sig arbetarparti och är en del av arbetarrörelsen så måste väl det betyda att man står på den stora majoriteten av arbetares och löntagares sida? De stora kapitalägarna står däremot på den andra sidan i denna sociala konflikt.

Om man företräder arbetarna så kan man göra det på olika sätt och med olika tankar. Om detta har det alltid stått en strid inom arbetarrörelsen. Det finns de som säger sig företräda rörelsen och arbetarklassen men kritiseras för att svika eller korrumperas. Men de är fortfarande ledare för och talar i arbetarklassens namn.

Men om man väljer att företräda de rika kapitalägarna, kan man då överhuvudtaget i någon som helst mening påstå att man tar sin utgångspunkt i samhällets sociala konflikter? Nej då brukar man inte heller påstå att det över huvud taget finns några sociala konflikter och definitivt inte att man själv skulle företräda något klassintresse.

Den 2 maj meddelades det att Thomas Östros – som förlorade sin position under Juholts ledarskap, men nu uttryckt varmt stöd för Löfven – i augusti ska bli ny vd för Bankföreningen, en intresseorganisation för banker, finansbolag och bolåneinstitut.

Detta att hoppa över till kapitalägarna har blivit allt vanligare inom den moderna socialdemokratin. För att nämna några: de f.d. socialdemokratiska finansministrarna Erik Åsbrink och Pär Nuder (Goldman Sachs och EQT), förre s-statssekreteraren Jens Henriksson (Stockholmsbörsen), Perssons statssekreterare Jan Larsson (Nordea), Sahlins statssekreterare Anna Helsén (SEB). Eller som Aftonbladet skrev om  Göran Persson själv:

Göran Persson har tjänat storkovan sedan han avgick som statsminister. Som styrelseproffs, konsult och talare har han blivit en miljonindustri.

Och naturligtvis byter man också åsikter när man både ska företräda den andra sidan och dessutom får mycket bättre betalt för att göra det.

Thomas Östros uttalade sig när han var ekonomisk-politisk talesperson för socialdemokraterna för bonusförbud i bankerna. Nu när han både tredubblar sin lön till 2,1 miljoner i årslön och ska företräda kapitalet säger han istället till Dagens Industri att ”detta var för flera år sedan” och när det gäller lönerna till bankernas verkställande direktörer:

Min grundläggande uppfattning är att ägarna får bestämma.

Så tydligt uttrycker han hur långt från grundläggande arbetarrörelsevärderingar han kommit. För är det något som alltid varit arbetarrörelsens grund så har det varit att ifrågasätta,  motsätta sig, begränsa eller demokratisera ägarmakten.

Men kanske är det så illa – med både Östros och de andra ”hopparna” – att de egentligen tyckt detta hela tiden? Äntligen kan de nu vara helt ärliga. För socialdemokratin borde detta vara ett problem. Och inte ett litet problem.

Media: SvD1,  SvD2, SvD3, Aftonbladet, DN

Bloggat: Schlaug

intressant

Socialdemokraternas nye partiledare Löfven har seglat upp i opinionssiffrorna, delvis som det verkar, genom att inte säga någonting. Det är därför kanske inte förvånande att många kastade sig över tisdagens artikel i DN av partiledaren och den ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson.

Det som många bloggare direkt och speciellt reagerat över är ett avsnitt i artikeln som också valts till rubrik: ”Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara” . Den tanken utvecklas så här:

I kombination med att vi ökar möjligheterna till praktik, traineeplatser och jobb för unga, kommer vi också att skärpa kraven på dem som får stöd. Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Samhället ska skapa förutsättningar och möjligheter, men för att det ska fungera måste den enskilde ta sitt ansvar. Alla ska kunna kräva sin rätt, men också göra sin plikt.

Många har (med rätta tycker jag) reagerat på detta. Men den socialdemokratiske bloggaren Olas tankar försöker rida ut till ledarduons undsättning. Han menar att artikeln inte alls handlar ”om människors bristande ansvar för sin egen anställningsbarhet. Den handlar om en passiv regerings ovilja att satsa på att göra människor anställningsbara och samma regerings totala brist på idéer för att stödja innovationer och entreprenörskap.”

Nå, artikeln handlar visserligen inte bara om detta. Men just den här markeringen är verkligen illavarslande nog. Att en socialdemokratisk regering ska ”skärpa kraven på dem som får stöd” är ju knappast uppmuntrande för alla som fått känna av den nuvarande regeringens piskor mot sjukskrivna och arbetslösa. Tankar, känslor och erfarenheter som uttryckts bland annat i rörelser som Solrosuppropet. Med uttrycket ”anställningsbarhet” vänder man på perspektivet på sedvanligt borgerligt vis. Ansvaret för arbetslösheten läggs på individen istället för på de strukturer som skapar arbetslöshet.

I en viss mening är det ju självklart att varje individ har ett eget ansvar. Men det är också så som statsvetaren Ulf Bjereld klokt skriver att denna typ av till synes självklara påpekanden  ”ofta har ett annat syfte med sitt uttalande än att bara påtala en självklarhet”. Denna typ av påpekanden blir ett led i det som Bjereld kallar att arbetskraftens yrkesskicklighet ”marknadifieras”. ”Rätten till arbete ersätts av plikten att vara anställningsbar.” Han kallar detta ”en pedagogisk utmaning för Socialdemokraterna att berätta på vilket sätt den egna politiken skiljer sig från Moderaternas, när båda partierna har en gemensam grundsyn i individens ansvar att göra sig anställningsbar”.

Utmaning var ordet!

En som på ett enkelt och begripligt sätt förklarar den strukturella orsaken till arbetslösheten i vårt land är Frances Tuuloskorpi som skriver att: ”i stort sett alla arbetsplatser är underbemannade”:

Är ni för få på ditt jobb? Det är en fråga jag ställer till många. Ja, svarar de flesta. Borde ni vara tio där ni nu är nio, för att allt som borde göras ska bli gjort på ett bra sätt och under rimliga arbetsförhållanden för er? Ja, svarar de flesta.

Hon förklarar också bra att ”De arbetslösa kan inte åstadkomma fler arbetstillfällen”:

Däremot kan de som arbetar göra det. När vi dagligen och stundligen försöker rädda situationen i mörkret genom att stressa och fixa och ofta genom att göra ett halvdant jobb – då håller vi samtidigt andra arbetslösa.

Men innehåller då artikeln av Löfven/Andersson något annat och mycket mer väsentligt, som s-bloggaren Ola menar? jag har svårt att se det. Det står om en del annat i artikeln. Men det är många tomma fraser av typen: ”Vi svenskar är positiva till utveckling och öppna för omvärlden” och inte mycket till konkret politik. Framförallt är det inte några förslag som visar på en verklig skillnad mot den nuvarande regeringens politik. Man kritiserar  den nuvarande regeringen för att ha slut på idéer men berömmer den för ”respekt för budgetreglerna”. Men vari skiljer sig tal om att starta nya företag, ta nya marknadsandelar, samverka med näringslivet eller tal om ”ansvar, kompetens, företagande och innovation” från den moderata fraskatalogen? Löfven/Andersson kritiserar till och med regeringen (från höger) för att de talat om företagarnas särintressen. Det lustiga är att denna alltmer obefintliga skillnad mellan s och m som Bjereld kallar ”en pedagogisk utmaning” den hyllas på borgerliga ledarsidor som DN eller UNT, som menar att ”val vinns i mitten”.

Man kan undra om det kommer spela någon som helst roll ifall alliansregeringen byts ut mot en s-regering med denna politik. Här instämmer jag med bloggaren Jinge när han skriver att: ”det hjälper föga med en socialdemokratisk regering om inte vänstern också får ett starkt inflytande över politiken.” Tyvärr verkar väl vänsterns möjligheter att få något inflytande över socialdemokratins nuvarande ledning inte hoppingivande.

Media: DN1, DN2

Andra bloggar om artikeln:  Kilden&Åsman, Lasses blogg

intressant